Nog för att blogginläggen under ett år är få - men att tro att man själv är mer flitig är fel, fröken Gustavsen ;)
När du skrev den där meningen förträngde du nog ditt lilla blogguppehåll på cirkus 1,5 år ;)
No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds - November!
November's not gonna bring me down. Jag älskar hösten - så länge det fortfarande är plusgrader och löv i vackra färger på träden. Men November, nja, inte riktigt min månad. Ett grått vakuum hindrar mig från att komma på några positiva förknippningar, eller ens minnen, vid blotta ordet. Det är den här månaden och några framöver som verkligen tär på oss vikingar; det börjar med höstdepression, följt av julmisären och någonstans i början av April börjar man äntligen se ett slut på det mörka eländet - då ser man istället fram emot den regniga sommaren. Sedan börjar allt om igen.
Men jag ska, som jag skrev litet tidigare, inte gå och hänga med huvudet. Negativitet leder i mitt fall till irritation - och jag vill inte vara irriterad. Så jag satsar istället på överdriven positivitet.
Ja - det är jag som springer fram och tillbaka mellan husen om kvällarna och kvittrar glatt när jag försöker få fyr i pannan
Ja- Det är jag som sjunger så falskt till Queen-låtar att Freddie Mercury vänder sig i sin grav
Och ja, det är jag som knatar runt i gul väst i mörkret längs med vägen och nynnar på låten "Miso Soup" för att visa November att jag inte tänker låta mig knäckas!
Eller så kan man välja motsatsen, "Let's open up a restaurant in Santa Fé - sunny Santa Fé would be nice. We'll open up a restaurant in Santa Fé, and leave this to the roaches and mice"
Ur musikalen RENT, visserligen om New York, men visst fungerar texten på ett grått Sverige också?
"I think I'll just go down and have some pudding and wait for it all to turn up.... It always does in the end. " - Luna Lovegood, Harry Potter series
Varför alla dessa citat? Ett annat centrum för feelgood är siten http://www.quotegarden.com , vid det här laget har jag säkerligen spenderat timmar där. Finns mycket tänkvärt, och för den delen roligt, att läsa om man har lite tid över.
Over and out, och Elise 1-0 ;)
fredag 13 november 2009
söndag 25 oktober 2009
Börjat jobba
....Nja, inte på riktigt. Men fejkjobbar. Ungefär. För 2000:- i månaden jobbar jag heltid, på stall, med att mocka skit och byta vattenhinkar. Jag blir förbannad vid bara tanken, men huvudsaken är i alla fall att jag trivs. Arbetsförmedlingens verk... lovely.
När hästarna är inne för kvällen och alla människor nere i ridhuset är det riktigt trivsamt att gå runt och fundera. Sedan är Lilo också med förstås, nya titeln är; stalljycke.
Hennes arbetsuppgifter består av att suga i sig varenda liten mikropartikel av kraftfoder som tappats i gångarna, känna av kvaliteten på hästens lämningar (genom ett litet provsmak) samt skälla ut högljudda besökare. Hästarna skall ha det lugnt i sitt hem - och det markerar Lilo genom att låta högre än ungarna. Fint. Men det är väldigt sällan, för de flesta respekterar att man inte bör skrika inne i stallet.
Soya följde med i fredags då mor min försvann till Stockholm över helgen... fast hennes uppgifter blev istället att rusa hysteriskt fram och tillbaka till de som kom in och hälsa, s k ostbågedans (upprepad rörelse i hög hastighet där bakdelen slängs från höger till vänster sida).
På kvällen passade vi finska lapphunden Ziva, men då hade allt studsande tagit ut sin rätt på Fröken Fladderöra. Hon låg stilla i soffan hela kvällen och morrade irriterat när pälsbollen kom för att leka "Sluta. Låt mig vara. Suck.... matte, rädda mig?"
Lyckligtvis ställde Lilo upp som lekkamrat.
Jag köpte min första bil igår. Stolt.
Jag har lånat Fårrden Ragnar under några månaders tid, men sedan igår är han åter hos sina rätta ägare. Han hade visserligen vid 16 års ålder inte rullat många mil, men trots det var rosten utbredd och felen många. Möjligtvis hade han klarat en besiktning till... men nja.
Varje dag med Ragnar var en ny dag, en ny repa eller buckla att upptäcka. Han hade råkat ut för lite stenskott, krockar och resor in i både lyktstolpar och containers. Men han fick några fina månader med kärlek och omtanke från min sida... även om "Kom igen Ragnar!" sista dagarna blev "Men Ragnar... för fan...". Några fina minnen. Som den gången för några veckor sedan då hela spoilern, inkl. reg skylt höll på att lossna, och då farsgubben fick sätta fast den med hjälp av borrmaskin och lite buntband.
Tack för den här tiden Ragnar!
...Men numera är det alltså en vit Opel Astra som står på ägorna. Pigg. Snabb. Bekväm. Rostfri. Perfekt!
Relationen till Ragnar var hatkärlek - men med den här kärran sade det "klick". Nu är det bara diverse bildekaler som skall försvinna ur min åsyn. Skylten "varning för älg" med texten "Sverige" ska bort, liksom "Ansvar - försäkringen för helnykterister". Bilen kommer bli så fin när jag fått fast mina dalmatinerdekaler ;)
När hästarna är inne för kvällen och alla människor nere i ridhuset är det riktigt trivsamt att gå runt och fundera. Sedan är Lilo också med förstås, nya titeln är; stalljycke.
Hennes arbetsuppgifter består av att suga i sig varenda liten mikropartikel av kraftfoder som tappats i gångarna, känna av kvaliteten på hästens lämningar (genom ett litet provsmak) samt skälla ut högljudda besökare. Hästarna skall ha det lugnt i sitt hem - och det markerar Lilo genom att låta högre än ungarna. Fint. Men det är väldigt sällan, för de flesta respekterar att man inte bör skrika inne i stallet.
Soya följde med i fredags då mor min försvann till Stockholm över helgen... fast hennes uppgifter blev istället att rusa hysteriskt fram och tillbaka till de som kom in och hälsa, s k ostbågedans (upprepad rörelse i hög hastighet där bakdelen slängs från höger till vänster sida).
På kvällen passade vi finska lapphunden Ziva, men då hade allt studsande tagit ut sin rätt på Fröken Fladderöra. Hon låg stilla i soffan hela kvällen och morrade irriterat när pälsbollen kom för att leka "Sluta. Låt mig vara. Suck.... matte, rädda mig?"
Lyckligtvis ställde Lilo upp som lekkamrat.
Jag köpte min första bil igår. Stolt.
Jag har lånat Fårrden Ragnar under några månaders tid, men sedan igår är han åter hos sina rätta ägare. Han hade visserligen vid 16 års ålder inte rullat många mil, men trots det var rosten utbredd och felen många. Möjligtvis hade han klarat en besiktning till... men nja.
Varje dag med Ragnar var en ny dag, en ny repa eller buckla att upptäcka. Han hade råkat ut för lite stenskott, krockar och resor in i både lyktstolpar och containers. Men han fick några fina månader med kärlek och omtanke från min sida... även om "Kom igen Ragnar!" sista dagarna blev "Men Ragnar... för fan...". Några fina minnen. Som den gången för några veckor sedan då hela spoilern, inkl. reg skylt höll på att lossna, och då farsgubben fick sätta fast den med hjälp av borrmaskin och lite buntband.
Tack för den här tiden Ragnar!
...Men numera är det alltså en vit Opel Astra som står på ägorna. Pigg. Snabb. Bekväm. Rostfri. Perfekt!
Relationen till Ragnar var hatkärlek - men med den här kärran sade det "klick". Nu är det bara diverse bildekaler som skall försvinna ur min åsyn. Skylten "varning för älg" med texten "Sverige" ska bort, liksom "Ansvar - försäkringen för helnykterister". Bilen kommer bli så fin när jag fått fast mina dalmatinerdekaler ;)
fredag 9 oktober 2009
Nämen hej!
Förlåt. Jag borde skriva. Det är mer än en som klagat över min sällan uppdaterade blogg.
Men, till mitt försvar - jag gillar uttrycket "absent-minded", dvs. frånvarande och lever lite smått efter det. Mer än annars nu på hösten - jag tar en lång promenad, sätter mig vid ett vattendrag, beskådar färgerna som speglar sig i vattnet och drömmer mig bort.
Jag och Tanten kan vara drömmare tillsammans... i alla fall på koppelpromenader, för då går hon verkligen i sin egen lilla värld. Jag och Elise skapade en egen theme song till Lilo, den gick "La-aaa-di-da-di-dum-laaa-*tvärnit* Kissa! -la-tra-lla-laaaa *tvärnit* Nosa! Sniffa! Gräva!- hmm- di- dum" och så vidare. Tanten är en underhållande filur att beskåda... så länge hon inte har en 1,80 meters radie att röra sig på. Tack och lov slipper koppelhatande matte och hund den konflikten ute på landet, då hon går lös 99% av tiden. Helt underbart!
Vid 5 års ålder borde hon vara en mogen dam - men knappast. "Tokstolle" är ordet som ligger närmast till hands då jag tänker på Lilo. Då päronträdet i ett av trädgårdslanden höll på att tappa frukten tog Tanten det på sitt ansvar att spara dessa till ett senare tillfälle. Då jag var i full gång med ogräsrensning kom helt plötsligt något brunt och tågade förbi... eller ja, först kom ett päron, och sedan kom nosen som puffade det framåt. Nöjd var hon inte förrän det gröna var dolt under ett tunt lager med jord (för ett bitvis dolt päron är väl också konserverat till dystra tider?). Sedan var det bara att fortsätta med nästa. Och vi hade många päron....
Härom natten fick hon i sig något olämpligt i skogen, och blev lite hastigt på kvällskvisten tvungen att hosta upp middagen på grusgången utanför. Klimatsmart tänkande - varför slösa bort maten i onödan? Den är ju knappt smält! Således börjades det med nospuffande igen... småsten över uppkräkt mat, men där sade matte ifrån. Usch. Det finns gränser för vad Tanten kan spara till senare tillfälle...
Soya? Allmänlydnadskursen är klar och jag förväntade mig att hon skulle vakna upp som en mogen, helt perfekt fröken dagen efter examinationen... men icke! Hon fortsätter, i tidigare manér, att bjuda på sig själv - och framför allt att försvara titeln "Sörja" (som jag befarar att hon aldrig kommer att svika).
Andra löpet är igång, och hon kämpar tappert med att sprida sina röda prickar över hus och hem i sin glädjeyra. Prickigt är fint... men till en viss gräns. Morbrodern hade visst en flaska med namnet "Prick bort", men det ska jag nog inte visa för tjejerna? Tvärtom kanske Soya skulle behöva lite prickar på sin helvita rumpa (vilket lillasystern i och för sig en gång kompenserade med att måla lite på henne).
"Ska dalmatiner vara svarta och rosa?"
"Ehm... nej. Det har hänt en liten olycka..."
Förra veckan såg jag en stjärna falla på Lilos sista kvällskiss, och jag hann tänka en del under de sekunderna;
"Woow, ett stjärnfall - det var länge sedan! Just det! Önska sig"
*stjärnan försvinner*
"Jag önskar jag vore miljonär!"
...
...
"Nej. Det gör jag inte alls. Jag vill inte alls bli miljonär. Jag ångrade mig! Får man önska om?"
Men, till mitt försvar - jag gillar uttrycket "absent-minded", dvs. frånvarande och lever lite smått efter det. Mer än annars nu på hösten - jag tar en lång promenad, sätter mig vid ett vattendrag, beskådar färgerna som speglar sig i vattnet och drömmer mig bort.
Jag och Tanten kan vara drömmare tillsammans... i alla fall på koppelpromenader, för då går hon verkligen i sin egen lilla värld. Jag och Elise skapade en egen theme song till Lilo, den gick "La-aaa-di-da-di-dum-laaa-*tvärnit* Kissa! -la-tra-lla-laaaa *tvärnit* Nosa! Sniffa! Gräva!- hmm- di- dum" och så vidare. Tanten är en underhållande filur att beskåda... så länge hon inte har en 1,80 meters radie att röra sig på. Tack och lov slipper koppelhatande matte och hund den konflikten ute på landet, då hon går lös 99% av tiden. Helt underbart!
Vid 5 års ålder borde hon vara en mogen dam - men knappast. "Tokstolle" är ordet som ligger närmast till hands då jag tänker på Lilo. Då päronträdet i ett av trädgårdslanden höll på att tappa frukten tog Tanten det på sitt ansvar att spara dessa till ett senare tillfälle. Då jag var i full gång med ogräsrensning kom helt plötsligt något brunt och tågade förbi... eller ja, först kom ett päron, och sedan kom nosen som puffade det framåt. Nöjd var hon inte förrän det gröna var dolt under ett tunt lager med jord (för ett bitvis dolt päron är väl också konserverat till dystra tider?). Sedan var det bara att fortsätta med nästa. Och vi hade många päron....
Härom natten fick hon i sig något olämpligt i skogen, och blev lite hastigt på kvällskvisten tvungen att hosta upp middagen på grusgången utanför. Klimatsmart tänkande - varför slösa bort maten i onödan? Den är ju knappt smält! Således börjades det med nospuffande igen... småsten över uppkräkt mat, men där sade matte ifrån. Usch. Det finns gränser för vad Tanten kan spara till senare tillfälle...
Soya? Allmänlydnadskursen är klar och jag förväntade mig att hon skulle vakna upp som en mogen, helt perfekt fröken dagen efter examinationen... men icke! Hon fortsätter, i tidigare manér, att bjuda på sig själv - och framför allt att försvara titeln "Sörja" (som jag befarar att hon aldrig kommer att svika).
Andra löpet är igång, och hon kämpar tappert med att sprida sina röda prickar över hus och hem i sin glädjeyra. Prickigt är fint... men till en viss gräns. Morbrodern hade visst en flaska med namnet "Prick bort", men det ska jag nog inte visa för tjejerna? Tvärtom kanske Soya skulle behöva lite prickar på sin helvita rumpa (vilket lillasystern i och för sig en gång kompenserade med att måla lite på henne).
"Ska dalmatiner vara svarta och rosa?"
"Ehm... nej. Det har hänt en liten olycka..."
Förra veckan såg jag en stjärna falla på Lilos sista kvällskiss, och jag hann tänka en del under de sekunderna;
"Woow, ett stjärnfall - det var länge sedan! Just det! Önska sig"
*stjärnan försvinner*
"Jag önskar jag vore miljonär!"
...
...
"Nej. Det gör jag inte alls. Jag vill inte alls bli miljonär. Jag ångrade mig! Får man önska om?"
onsdag 9 september 2009
Carpe diem?
"Carpe diem". Fånga dagen. Varför det? Vi somnar om igen"
Orden som rent spontant yttrades imorse då telefonen genom tappra försök försökte få fart på mig och min prickiga vän. Förbannade telefon. Hetsig, överenergisk melodi som spelas om och om igen - högre och högre för var gång. Jag vet - mitt fel. Jag har valt den själv. Positiv skall man vara! Dagen bör börjas med ett "rise and shine!" eller nya kaviarreklamen. Riktig klatschig melodi! Tanten gnäller alltid högljutt när jag börjar sjunga den. Överenergisk, höga toner och nyvaken kanske inte matchar ihop?
Imorse ignorerade jag den lyckliga musiken och tryckte på snooze. Carpe diem. En annan dag. I alla fall i 9 minuter i taget framöver - för längre stund än så klarar min mobil inte av att hålla tyst. Inte förrän jag gått upp.
På tal om husvagnar vill jag passa på att uppmärksamma kommunens politiker. De har kommit på någonting nytt. Skapande. Genialt!
Stationsområdet ser tråkigt ut, och jo, visst är det slitet. Vi utlyser en tävling för utländska arkitekter -för 3,5 miljoner kronor bygger vi om rubbet, och så blir lilla hålan Kisa attraktiv. "Åååh, sicket fint stationshus!" skall turisterna utropa då de åker förbi - och så skall politikerna få en liten glädjetår i ögonvrån och känna stolthet över den lilla byn.
Samtidigt som tävlingen kräver lite slantar sparar man in på mindre nödvändiga ting, sådant som man i praktiken skulle kunna klara sig utan. Typ, gatubelysningen. Fram till 20.00 går det bra med dagsljus - men sedan blir det becksvart. Överallt. Det är en ganska spännande upplevelse att köra bil nu för tiden - hur många människor ser jag inte, trots helljuset?
Jag undrar om kommunens insparade pengar räcker till både ett nytt stationshus och ficklampor till samtliga invånare? För olika slags brott vill man väl ändå slippa - det kostar också pengar, typ; benbrott, inbrott och brottslighet. Men äh - vad gör lite brutna ben? Stationshuset kommer bli såå fint. De tyska turisterna kommer att avundas oss när de besöker vårt avlånga land.
Medevi kanske jag också bör skriva ett par rader om?
Jag gillar dalmatinerfolk. Ett eget litet folk, lite smått skruvat - och riktigt familjär känsla bredvid ringside. Jag ser redan fram mot nästa år!
Skulle min dator varit en vänlig själ, skulle jag lagt upp bilder på prickiga hundar - men då min dator har en taskig inställning till livet, gör jag bäst i att kräva så lite som möjligt av den. I princip ingenting alltså. Jag kan förhandla mig till googles startsida, och youtube om jag klappar på hårddisken och viskar "vackrare dator har ingen någonsin skådat. Dammet blänker så fint i kvällsljuset". Men det gör jag sällan - så det blir lite halvdant. Diverse hot och sparkar förekommer däremot i större skala.
Åter till Medevi!
Jag är jättenöjd över dagen, och det skulle jag varit även om det inte gått bra för hundarna. Bara det faktum att Katrin skulle dansa naken genom ringen och sjunga "högt över havet" på bruten finlands-svenska om Lèon fått en placering skulle varit värd resan. Nu blev Lèon placerad - men någon dans såg vi inget av. Dålig stil.
However, Soya fick en 1;a i kvalité och blev 2:a i konkurrensen. Jag är jättnöjd! Domaren pratade lite öppet då placeringarna var klara, om hur han tänkt i sin bedömning. Sådant borde det vara mer av tycker jag!
Lilo har påbörjat sin nya karriär, "showdog" kallar hon den visst för. Det är detsamma som att ställa sig till sin egen fördel, spänna upp sig, charma in sig hos domaren och vifta kopiöst på svansen. "Very showy!" skrev domaren i kritiken. Jo vars... när lärde sig Tanten det? Smygtränar hon om nätterna tro? (Kan det vara svaret på hennes morgontrötthet, den som vida överstiger min egen?).
I alla fall, 1:a i kvalité och överraskande 4:a i konkurrensen! Det var runt 20 tikar i hennes klass, och kvar blev mattes tandlösa Tant. Det var någonting att fira - bildekaler och muggar med dalmatiner på följde med hem. Likaså en prickig sjal, inropad för ett pris som vida översteg marknadsvärdet. Norrmannen betalade 30 kronor för sin... och jag 110 kronor för min. Identiska. Men den bjuder jag på - så går det när man hjälper till att få fart på budgivningen!
Igår gjorde jag smycken i Linköping tillsammans med några släktingar och vänner till dem. Riktigt roligt faktiskt - framför allt den dagen man lär sig göra stiliga öglor på egen hand. För det var inte min grej. Däremot var jag duktig på att hitta saker jag ville ha. Fiskar bland annat. Rosa med spännande mönster på. "Fiskjävlar" döpte jag dem till - med deras vilja att samarbeta med mig som grund till namnet. Visst misslyckades jag några gånger, men de metallbitar som såg ut att ha... blivit behandlade av en mindre-estetiskt-lagd-ganska-klumpig-människa-utan-större-portion-tålamod hamnade på min mosters plats. Stå för mina misstag? Knappast. Inte så länge det är metallbitar inblandade.
Orden som rent spontant yttrades imorse då telefonen genom tappra försök försökte få fart på mig och min prickiga vän. Förbannade telefon. Hetsig, överenergisk melodi som spelas om och om igen - högre och högre för var gång. Jag vet - mitt fel. Jag har valt den själv. Positiv skall man vara! Dagen bör börjas med ett "rise and shine!" eller nya kaviarreklamen. Riktig klatschig melodi! Tanten gnäller alltid högljutt när jag börjar sjunga den. Överenergisk, höga toner och nyvaken kanske inte matchar ihop?
Imorse ignorerade jag den lyckliga musiken och tryckte på snooze. Carpe diem. En annan dag. I alla fall i 9 minuter i taget framöver - för längre stund än så klarar min mobil inte av att hålla tyst. Inte förrän jag gått upp.
På tal om husvagnar vill jag passa på att uppmärksamma kommunens politiker. De har kommit på någonting nytt. Skapande. Genialt!
Stationsområdet ser tråkigt ut, och jo, visst är det slitet. Vi utlyser en tävling för utländska arkitekter -för 3,5 miljoner kronor bygger vi om rubbet, och så blir lilla hålan Kisa attraktiv. "Åååh, sicket fint stationshus!" skall turisterna utropa då de åker förbi - och så skall politikerna få en liten glädjetår i ögonvrån och känna stolthet över den lilla byn.
Samtidigt som tävlingen kräver lite slantar sparar man in på mindre nödvändiga ting, sådant som man i praktiken skulle kunna klara sig utan. Typ, gatubelysningen. Fram till 20.00 går det bra med dagsljus - men sedan blir det becksvart. Överallt. Det är en ganska spännande upplevelse att köra bil nu för tiden - hur många människor ser jag inte, trots helljuset?
Jag undrar om kommunens insparade pengar räcker till både ett nytt stationshus och ficklampor till samtliga invånare? För olika slags brott vill man väl ändå slippa - det kostar också pengar, typ; benbrott, inbrott och brottslighet. Men äh - vad gör lite brutna ben? Stationshuset kommer bli såå fint. De tyska turisterna kommer att avundas oss när de besöker vårt avlånga land.
Medevi kanske jag också bör skriva ett par rader om?
Jag gillar dalmatinerfolk. Ett eget litet folk, lite smått skruvat - och riktigt familjär känsla bredvid ringside. Jag ser redan fram mot nästa år!
Skulle min dator varit en vänlig själ, skulle jag lagt upp bilder på prickiga hundar - men då min dator har en taskig inställning till livet, gör jag bäst i att kräva så lite som möjligt av den. I princip ingenting alltså. Jag kan förhandla mig till googles startsida, och youtube om jag klappar på hårddisken och viskar "vackrare dator har ingen någonsin skådat. Dammet blänker så fint i kvällsljuset". Men det gör jag sällan - så det blir lite halvdant. Diverse hot och sparkar förekommer däremot i större skala.
Åter till Medevi!
Jag är jättenöjd över dagen, och det skulle jag varit även om det inte gått bra för hundarna. Bara det faktum att Katrin skulle dansa naken genom ringen och sjunga "högt över havet" på bruten finlands-svenska om Lèon fått en placering skulle varit värd resan. Nu blev Lèon placerad - men någon dans såg vi inget av. Dålig stil.
However, Soya fick en 1;a i kvalité och blev 2:a i konkurrensen. Jag är jättnöjd! Domaren pratade lite öppet då placeringarna var klara, om hur han tänkt i sin bedömning. Sådant borde det vara mer av tycker jag!
Lilo har påbörjat sin nya karriär, "showdog" kallar hon den visst för. Det är detsamma som att ställa sig till sin egen fördel, spänna upp sig, charma in sig hos domaren och vifta kopiöst på svansen. "Very showy!" skrev domaren i kritiken. Jo vars... när lärde sig Tanten det? Smygtränar hon om nätterna tro? (Kan det vara svaret på hennes morgontrötthet, den som vida överstiger min egen?).
I alla fall, 1:a i kvalité och överraskande 4:a i konkurrensen! Det var runt 20 tikar i hennes klass, och kvar blev mattes tandlösa Tant. Det var någonting att fira - bildekaler och muggar med dalmatiner på följde med hem. Likaså en prickig sjal, inropad för ett pris som vida översteg marknadsvärdet. Norrmannen betalade 30 kronor för sin... och jag 110 kronor för min. Identiska. Men den bjuder jag på - så går det när man hjälper till att få fart på budgivningen!
Igår gjorde jag smycken i Linköping tillsammans med några släktingar och vänner till dem. Riktigt roligt faktiskt - framför allt den dagen man lär sig göra stiliga öglor på egen hand. För det var inte min grej. Däremot var jag duktig på att hitta saker jag ville ha. Fiskar bland annat. Rosa med spännande mönster på. "Fiskjävlar" döpte jag dem till - med deras vilja att samarbeta med mig som grund till namnet. Visst misslyckades jag några gånger, men de metallbitar som såg ut att ha... blivit behandlade av en mindre-estetiskt-lagd-ganska-klumpig-människa-utan-större-portion-tålamod hamnade på min mosters plats. Stå för mina misstag? Knappast. Inte så länge det är metallbitar inblandade.
onsdag 12 augusti 2009
Alsolsprit och cert
Alsolsprit. Jag älskar alsolsprit.
När jag städade hundskit på WDS var det handdesinfektion som var mina allra bästa vän (där gick SKK back, jag och vännen gjorde nog slut på en flaska var/dag... i 4 dagar). Sedan blev google min bästa vän - men nu är det som sagt alsolspriten.
Hunden har gjort sig illa - sprit
Fästingbett - sprit
Myggbett - sprit
Och så vidare...
Soya har fått kladd i örat - jag föreslog alsolsprit, men där sade modern ifrån. Jaha... inte alsolsprit på sjuka öron. Sedan hade morbrodern bränt sönder hela ryggen ute i solen, han frågade om jag hade after sun - vilket jag inte hade. Jag erbjöd alsolsprit... men det lät visst inte så lockande. Här har jag en universallösning på en mängd åkommor och skador - och så duger det inte? Oj oj oj.
Jag som till och med skrivit en hyllningssång till den klara vätskan;
Alsolsprit, alsolsprit - bästa vän
Alsolsprit, alsolsprit - är det dags igen?
Alsolsprit, alsolsprit - hej igen!
Kliande myggbett och brutna tåååår
Alsolsprit, alsolsprit, alsolsprit!
Hmm...ja...
Och så har vi varit på utställning igen (skutt skutt mellan ämnena).
Jag vet inte riktigt vad som tagit åt Lilo?
Tanten gick och vann öppen klassen. Igen. Sedan gick hon och blev 4 i bästa tikklass med Cert. Igen. Vad händer?!
Jag förstod inte att samtliga hundar framför var champinjoner, så jag kopplade inte att det var mig man ropade "grattis" åt. Hej och hå. Skulle jag förstått att det var Lilo som skulle fått certet skulle jag nog studsat runt och tjoat lite - men nu gjorde jag en "Ransäter" och stod och tittade tomt rakt fram. "Va, ska jag ha den där rosetten? Ska inte min hund ha en tvåa?"
Ja, och Soya fick en 1:a och vann juniorklassen (mot en annan tik) - även det oväntat! Peppar, peppar har hon inte fått någon 2:a ännu. Nu har hon visserligen lagt på sig några kilon sista veckorna, men hon är fortfarande väldigt outvecklad för sin ålder. Pust.
Nu är det Medevi kvar - men sedan får det vara nog! Utställning = stress stress.
Men, specialtecken C? På Lilo? Det står det bara på andras hundar?
Det blir tikarnas krig i Medevi - Lilo, Ritza och Angie.... oj oj oj.
Soya i junkl, kv 1, kk1
Mattes Tant som skaffat sig nya vanor... 4btkl Cert
När jag städade hundskit på WDS var det handdesinfektion som var mina allra bästa vän (där gick SKK back, jag och vännen gjorde nog slut på en flaska var/dag... i 4 dagar). Sedan blev google min bästa vän - men nu är det som sagt alsolspriten.
Hunden har gjort sig illa - sprit
Fästingbett - sprit
Myggbett - sprit
Och så vidare...
Soya har fått kladd i örat - jag föreslog alsolsprit, men där sade modern ifrån. Jaha... inte alsolsprit på sjuka öron. Sedan hade morbrodern bränt sönder hela ryggen ute i solen, han frågade om jag hade after sun - vilket jag inte hade. Jag erbjöd alsolsprit... men det lät visst inte så lockande. Här har jag en universallösning på en mängd åkommor och skador - och så duger det inte? Oj oj oj.
Jag som till och med skrivit en hyllningssång till den klara vätskan;
Alsolsprit, alsolsprit - bästa vän
Alsolsprit, alsolsprit - är det dags igen?
Alsolsprit, alsolsprit - hej igen!
Kliande myggbett och brutna tåååår
Alsolsprit, alsolsprit, alsolsprit!
Hmm...ja...
Och så har vi varit på utställning igen (skutt skutt mellan ämnena).
Jag vet inte riktigt vad som tagit åt Lilo?
Tanten gick och vann öppen klassen. Igen. Sedan gick hon och blev 4 i bästa tikklass med Cert. Igen. Vad händer?!
Jag förstod inte att samtliga hundar framför var champinjoner, så jag kopplade inte att det var mig man ropade "grattis" åt. Hej och hå. Skulle jag förstått att det var Lilo som skulle fått certet skulle jag nog studsat runt och tjoat lite - men nu gjorde jag en "Ransäter" och stod och tittade tomt rakt fram. "Va, ska jag ha den där rosetten? Ska inte min hund ha en tvåa?"
Ja, och Soya fick en 1:a och vann juniorklassen (mot en annan tik) - även det oväntat! Peppar, peppar har hon inte fått någon 2:a ännu. Nu har hon visserligen lagt på sig några kilon sista veckorna, men hon är fortfarande väldigt outvecklad för sin ålder. Pust.
Nu är det Medevi kvar - men sedan får det vara nog! Utställning = stress stress.
Men, specialtecken C? På Lilo? Det står det bara på andras hundar?
Det blir tikarnas krig i Medevi - Lilo, Ritza och Angie.... oj oj oj.
Soya i junkl, kv 1, kk1
Mattes Tant som skaffat sig nya vanor... 4btkl Cert
fredag 31 juli 2009
Svammel
Molniga dagar är trista. Så slätstrukna. Tråkiga. Dagar då himlen är grå tappar jag min motivation att göra någonting. Istället för att göra någonting nyttigt sätter jag på en film, kryper ned i soffan och klappar på hundarna. Trevligt, ja - men nyttigt? Nej.
Men visst borde vädret vända snart? Jag kräver inte skolsken och klarblå himmel - spöregn och storm fungerar minst lika bra. Bara det inte är så slätstruket. Ingenting. Jag gillar spöregn och jag gillar sol, men jag avskyr mellanläget.
Antingen får jag flytta till Egypten eller till Färöarna. Valet är för svårt. Jag stannar i Sverige ett tag till.
Någonting som håller humöret uppe är utställningen som ägde rum för en vecka sedan i värmländska Ransäter. Regnet öste ned hela dagen, så första glädjeämnet var det faktum att jag och hundarna fick plats i uppfödarens utställningstält.
Vi var på plats ganska tidigt, så jag hade gott om tid att stressa upp mig inför att hundarna skulle in i ringen. Dock skulle 50 flattar in och visa upp sig först... och nervositeten blev desto värre då jag insåg att hanar och tikar såg likadana ut på mitt avstånd. Tack och lov hade utställarna nummerlappar som kunde kontrolleras gentemot siffrorna i utställningskatalogen.
Soya var först ut och skötte sig strålande. Dessvärre är hon tanig för sin ålder, det vet jag... och det påpekade domaren i sin kritik "mycket outvecklad". Trots smalt huvud och smäcker kroppsbyggnad fick hon ändå en 1:a och Hp. Tack domaren. Du är trevlig.
Lilo gjorde mig riktigt lycklig, och jag har förblivit det sedan utställningen. I öppen klassen var det 13 tikar, och då det var Lilos tur hörde jag några av domarens ord, och tänkte att "det här går bra". Bara man hör segment av kritiken kan man ana sig till hur hunden kommer att placera sig. Då det röda bandet sträcktes fram var jag hoppfull, klappade på Lilo och väntade på att de andra hundarna skulle bli klara. Döm min förvåning då konkurrensen startade och Lilo var en av de hundar som valdes ut. Det är hård konkurrens, och det är sällan min chokladprick klarar den. Vi sprang... och hamnade på första plats i öppen klassen med ett Ck i handen!
Bästa tikklass och riktigt bra hundar att stå bredvid. Vi fick stå kvar. Vad hände? Lilo, den ständiga tvåan.
Ytterligare några varv i ringen, och en placering jag knappt vågat drömma om! Lilo på tredje plats i bästa tikklass och jag tilldelas en blå och gul rosett. Ett cert.
Jag har inte kommit mig för att spika upp några rosetter på väggen än, utan certet har fått finna sin plats på mitt kylskåp. På så vis kan jag se det så fort jag går in i köket, påminna Lilo om att hon hädanefter ska vara ett föredöme för andra hundar (...t. ex Soya...) och bli lite mer munter trots att vädret är grått. Två kvar. Jag hoppas.
Men visst borde vädret vända snart? Jag kräver inte skolsken och klarblå himmel - spöregn och storm fungerar minst lika bra. Bara det inte är så slätstruket. Ingenting. Jag gillar spöregn och jag gillar sol, men jag avskyr mellanläget.
Antingen får jag flytta till Egypten eller till Färöarna. Valet är för svårt. Jag stannar i Sverige ett tag till.
Någonting som håller humöret uppe är utställningen som ägde rum för en vecka sedan i värmländska Ransäter. Regnet öste ned hela dagen, så första glädjeämnet var det faktum att jag och hundarna fick plats i uppfödarens utställningstält.
Vi var på plats ganska tidigt, så jag hade gott om tid att stressa upp mig inför att hundarna skulle in i ringen. Dock skulle 50 flattar in och visa upp sig först... och nervositeten blev desto värre då jag insåg att hanar och tikar såg likadana ut på mitt avstånd. Tack och lov hade utställarna nummerlappar som kunde kontrolleras gentemot siffrorna i utställningskatalogen.
Soya var först ut och skötte sig strålande. Dessvärre är hon tanig för sin ålder, det vet jag... och det påpekade domaren i sin kritik "mycket outvecklad". Trots smalt huvud och smäcker kroppsbyggnad fick hon ändå en 1:a och Hp. Tack domaren. Du är trevlig.
Lilo gjorde mig riktigt lycklig, och jag har förblivit det sedan utställningen. I öppen klassen var det 13 tikar, och då det var Lilos tur hörde jag några av domarens ord, och tänkte att "det här går bra". Bara man hör segment av kritiken kan man ana sig till hur hunden kommer att placera sig. Då det röda bandet sträcktes fram var jag hoppfull, klappade på Lilo och väntade på att de andra hundarna skulle bli klara. Döm min förvåning då konkurrensen startade och Lilo var en av de hundar som valdes ut. Det är hård konkurrens, och det är sällan min chokladprick klarar den. Vi sprang... och hamnade på första plats i öppen klassen med ett Ck i handen!
Bästa tikklass och riktigt bra hundar att stå bredvid. Vi fick stå kvar. Vad hände? Lilo, den ständiga tvåan.
Ytterligare några varv i ringen, och en placering jag knappt vågat drömma om! Lilo på tredje plats i bästa tikklass och jag tilldelas en blå och gul rosett. Ett cert.
Jag har inte kommit mig för att spika upp några rosetter på väggen än, utan certet har fått finna sin plats på mitt kylskåp. På så vis kan jag se det så fort jag går in i köket, påminna Lilo om att hon hädanefter ska vara ett föredöme för andra hundar (...t. ex Soya...) och bli lite mer munter trots att vädret är grått. Två kvar. Jag hoppas.
torsdag 23 juli 2009
Soya - förstöraren?
Igår var det ett år sedan Kastor avlivades. Jag saknar honom fortfarande väldigt mycket; den glada svansen med den blodiga svanstippen, viljestyrkan och glädjen över att träna och snällheten. Kastor sade aldrig någonsin ifrån.
Bakom stressen och rädslorna var han en helt underbar hund.
Någonting mer muntert att skriva om. Fröken Fladderöra, alias Soya fyllde hela 1 år den 17:e Juli. Hipp hipp hurra för galenpannan!
Jag satt och knåpade med hemsidan häromdagen och fann några rader på Soyas sida som jag skrev då vi just hämtat henne från uppfödaren; "Soya är en hund med många idéer, och jag är övertygad om att hon kommer att bjuda på minst lika många skratt som gråa hårstrån"
Pfft... tänk så rätt jag hade. Jag kommer se ut som en 70-åring i huvudet innan Soya hunnit fira sin 3-årsdag.
Soya är helt underbar. Stundtals. Kommer 100 gånger av 100 på inkallning, i full kareta och avslutar med "ostbågedansen" för att visa sin uppskattning över att jag vill ha henne nära (för mer närgången hund är svår att hitta. Ligga bredvid och sova? Nej, man ska ligga på allt och alla. Gärna smyga sig in under kläderna om det är möjligt). Älska att träna. Gå på allting så länge det innebär klappar, pussar och uppmärksamhet.
Dock har Soya uppnått trotsåldern i anslutning till sin 1-årsdag. Nej, hon äter inte upp lägenheten. Hon skiter inte i mig. Hon äter inte upp människor. Hon drar inte i koppel... men hon äter upp mina skor! Stort problem? Nja, det räcker med att ställa upp skorna på hatthyllan så är problemet ur världen, och Soya är ännu en gång underbar.
Det finns bara en liten hake, glömska. Jag är riktigt bra på att förtränga saker och ting, framför allt födelsedagar. Sedan kommer då skorna. Fullt ovetandes om deras öden står de snyggt och prydligt innanför dörren tills det prickiga monstret kommer och tar dem.
Sko-olaten kom Soya på förra veckan. Det började med mina svarta ballerinaskor, och sedan har det bara gått utför. Till en början var det oskuldsfullt, hon tog en sko och bar ut den på gräsmattan. Sedan tog hon ett steg längre - sno en sko på morgonkvisten innan jag vaknat och dregla ned den fullständigt. Steg 3 var att sno den ena ballerinaskon och tugga sönder den fullständigt. Den dagen blängde jag ilsket på henne och slängde ned skorna i soporna.
"Ha! Vad ska du göra nu då?!"
"...Jo, börja sno nästa par skor", tänkte Soya.
På något underligt vis började mitt andra par ballerinaskor att smita iväg ut på gärsmattan i tid och otid. Stundtals blöta av någonting. Andra gånger beskyddade av en svart filur som nervöst viftade på svansen då jag kom för att hämta tillbaka den förrymda skon.
Imorse var min ena gympasko borta. Jag har lärt mig en läxa - gå upp då hunden piper. Tystnad är farligt. Det betyder från Soyas håll att hon har hittat någonting som luktar svett att tugga sönder. Jag gick igenom lägenheten, en, två, tre gånger. Flyttade på möblerna, lyfte på kläderna och kikade till och med i kastrullskåpet. Ingen sko. Panik. Soya har ätit upp min gympasko. Storlek 42. Hon kommer dö!
Den döende hunden släpptes ut tillsammans med den morgontrötta tanten, men inga spår av någon sko i avföringen (trots att jag förväntat mig att det skulle hänga skosnören ur rumpan på henne). Jag klämde och kände på magen. Den var inte skoformad. Fröken Fladderöra, som vid den här tidpunkten var ett skoätande prickigt monster var lika smal som vanligt. Aha! Hon har smulat sönder skon - det är därför jag inte känner någonting! Ska jag ringa veterinären?
"Hej, min hund har ätit upp en gympasko, stl 42. Hjälp?"
Ingen skulle vara förvånad. En dalmatiner är trots allt en dalmatiner. Veterinären skulle inte ens höja på ögonbrynet, utan tända ljuset i operationssalen, plocka fram alla skalpeller och sedan ta sig en kopp kaffe under tiden det tog för mig att komma dit.
Jag gick ett varv runt gården, kikade extra noga där hundarna brukar ströva omkring och kröp till och med under några buskar i jakten efter skon. Slutligen gick jag till grannen och öste ur min oro över honom. Han förklarade det fysiskt omöjligt för Soya att smälla i sig min gympasko till frukost, men jag var inte lika övertygad (trots att hunden nu förnöjt stod en bit bort och åt upp bladen på en av grannens buskar).
Sista utvägen - på med gummistövlar och in i morbroderns hav av växter. Djungel är vid närmare eftertanke ett mer passande ord. Där inne grävde jag runt ett tag, bröt av kvistar av misstag och brände mig på brännässlor. Efter ett tag gav jag upp, suckade över det svarta monstret och konstaterade att jag kunde lägga till ännu en sak på inköpslistan.
...Tills jag fann den igen. Utanför morbroderns dörr. Tack, Soya. Hädanefter skall samtliga skor stå på hatthyllan. Tills Fladderöra slutat med sin olat.
På tal om inköpslista. Datorn är i det närmaste död, och behöver ominstallation. USB-minnet har kraschat, inkl. alla skolarbeten (tack och lov finns de kvar på "den i det närmaste döda datorn"). Mobiltelefonen fungerar då den själv vill, vilket innebär att SMS jag skulle fått kommer några timmar efteråt och att telefonsamtalen den senaste tiden tunnats ut. Sedan finns det givetvis annat som också skulle underlätta i vardagen... typ en regnjacka som faktiskt tål regn.
Vidare på nästa punkt och sammanfattningsvis; känner någon av bloggläsarna till ett jobb får ni gärna tipsa mig. Jag kikar av arbetsförmedligen dagligen, men hittar sällan någonting annat än jobb som telefonförsäljare (som jag inte tänker söka då jag fortfarande vill ha kvar mitt självförtroende, och ogärna stärker mitt hat inför att prata i telefon...). Jag har sökt jobb i olika delar av Sverige (inkl. England) och flytt är inget hinder.
Arbetar helst med djur, men skulle kunna ta vilket jobb som helst i dagsläget. Jag är otroligt trött på att inte ha någon sysselsättning dagtid.
Bakom stressen och rädslorna var han en helt underbar hund.
Någonting mer muntert att skriva om. Fröken Fladderöra, alias Soya fyllde hela 1 år den 17:e Juli. Hipp hipp hurra för galenpannan!
Jag satt och knåpade med hemsidan häromdagen och fann några rader på Soyas sida som jag skrev då vi just hämtat henne från uppfödaren; "Soya är en hund med många idéer, och jag är övertygad om att hon kommer att bjuda på minst lika många skratt som gråa hårstrån"
Pfft... tänk så rätt jag hade. Jag kommer se ut som en 70-åring i huvudet innan Soya hunnit fira sin 3-årsdag.
Soya är helt underbar. Stundtals. Kommer 100 gånger av 100 på inkallning, i full kareta och avslutar med "ostbågedansen" för att visa sin uppskattning över att jag vill ha henne nära (för mer närgången hund är svår att hitta. Ligga bredvid och sova? Nej, man ska ligga på allt och alla. Gärna smyga sig in under kläderna om det är möjligt). Älska att träna. Gå på allting så länge det innebär klappar, pussar och uppmärksamhet.
Dock har Soya uppnått trotsåldern i anslutning till sin 1-årsdag. Nej, hon äter inte upp lägenheten. Hon skiter inte i mig. Hon äter inte upp människor. Hon drar inte i koppel... men hon äter upp mina skor! Stort problem? Nja, det räcker med att ställa upp skorna på hatthyllan så är problemet ur världen, och Soya är ännu en gång underbar.
Det finns bara en liten hake, glömska. Jag är riktigt bra på att förtränga saker och ting, framför allt födelsedagar. Sedan kommer då skorna. Fullt ovetandes om deras öden står de snyggt och prydligt innanför dörren tills det prickiga monstret kommer och tar dem.
Sko-olaten kom Soya på förra veckan. Det började med mina svarta ballerinaskor, och sedan har det bara gått utför. Till en början var det oskuldsfullt, hon tog en sko och bar ut den på gräsmattan. Sedan tog hon ett steg längre - sno en sko på morgonkvisten innan jag vaknat och dregla ned den fullständigt. Steg 3 var att sno den ena ballerinaskon och tugga sönder den fullständigt. Den dagen blängde jag ilsket på henne och slängde ned skorna i soporna.
"Ha! Vad ska du göra nu då?!"
"...Jo, börja sno nästa par skor", tänkte Soya.
På något underligt vis började mitt andra par ballerinaskor att smita iväg ut på gärsmattan i tid och otid. Stundtals blöta av någonting. Andra gånger beskyddade av en svart filur som nervöst viftade på svansen då jag kom för att hämta tillbaka den förrymda skon.
Imorse var min ena gympasko borta. Jag har lärt mig en läxa - gå upp då hunden piper. Tystnad är farligt. Det betyder från Soyas håll att hon har hittat någonting som luktar svett att tugga sönder. Jag gick igenom lägenheten, en, två, tre gånger. Flyttade på möblerna, lyfte på kläderna och kikade till och med i kastrullskåpet. Ingen sko. Panik. Soya har ätit upp min gympasko. Storlek 42. Hon kommer dö!
Den döende hunden släpptes ut tillsammans med den morgontrötta tanten, men inga spår av någon sko i avföringen (trots att jag förväntat mig att det skulle hänga skosnören ur rumpan på henne). Jag klämde och kände på magen. Den var inte skoformad. Fröken Fladderöra, som vid den här tidpunkten var ett skoätande prickigt monster var lika smal som vanligt. Aha! Hon har smulat sönder skon - det är därför jag inte känner någonting! Ska jag ringa veterinären?
"Hej, min hund har ätit upp en gympasko, stl 42. Hjälp?"
Ingen skulle vara förvånad. En dalmatiner är trots allt en dalmatiner. Veterinären skulle inte ens höja på ögonbrynet, utan tända ljuset i operationssalen, plocka fram alla skalpeller och sedan ta sig en kopp kaffe under tiden det tog för mig att komma dit.
Jag gick ett varv runt gården, kikade extra noga där hundarna brukar ströva omkring och kröp till och med under några buskar i jakten efter skon. Slutligen gick jag till grannen och öste ur min oro över honom. Han förklarade det fysiskt omöjligt för Soya att smälla i sig min gympasko till frukost, men jag var inte lika övertygad (trots att hunden nu förnöjt stod en bit bort och åt upp bladen på en av grannens buskar).
Sista utvägen - på med gummistövlar och in i morbroderns hav av växter. Djungel är vid närmare eftertanke ett mer passande ord. Där inne grävde jag runt ett tag, bröt av kvistar av misstag och brände mig på brännässlor. Efter ett tag gav jag upp, suckade över det svarta monstret och konstaterade att jag kunde lägga till ännu en sak på inköpslistan.
...Tills jag fann den igen. Utanför morbroderns dörr. Tack, Soya. Hädanefter skall samtliga skor stå på hatthyllan. Tills Fladderöra slutat med sin olat.
På tal om inköpslista. Datorn är i det närmaste död, och behöver ominstallation. USB-minnet har kraschat, inkl. alla skolarbeten (tack och lov finns de kvar på "den i det närmaste döda datorn"). Mobiltelefonen fungerar då den själv vill, vilket innebär att SMS jag skulle fått kommer några timmar efteråt och att telefonsamtalen den senaste tiden tunnats ut. Sedan finns det givetvis annat som också skulle underlätta i vardagen... typ en regnjacka som faktiskt tål regn.
Vidare på nästa punkt och sammanfattningsvis; känner någon av bloggläsarna till ett jobb får ni gärna tipsa mig. Jag kikar av arbetsförmedligen dagligen, men hittar sällan någonting annat än jobb som telefonförsäljare (som jag inte tänker söka då jag fortfarande vill ha kvar mitt självförtroende, och ogärna stärker mitt hat inför att prata i telefon...). Jag har sökt jobb i olika delar av Sverige (inkl. England) och flytt är inget hinder.
Arbetar helst med djur, men skulle kunna ta vilket jobb som helst i dagsläget. Jag är otroligt trött på att inte ha någon sysselsättning dagtid.
måndag 13 juli 2009
Skithundar
Bokstavligen. På alla sätt och vis. Vissa dagar är hundägandet än fröjd; att vid sin sida ha en prickig kompanjon som är allmänt underbar. Andra dagar är den prickiga hunden rent ut sagt odräglig… och är det då två prickiga individer blir irritationen ännu större än vad den annars skulle ha varit.
Min dag började på ett underbart sätt. Klockan 02.04 (Ja, jag vet – jag lägger alltid oväsentliga saker på minnet) hörde jag Lilo hulka ute i hallen. En bomb som faller utanför dörren väcker mig troligtvis inte i min djupaste sömn… men en hund som spyr – språngmarschen från liggande läge i sängen till öppnad ytterdörr tar inte många tiondels sekunder. Dock vaknade jag ”för sent” den här morgonen, och olyckan låg redan på köksmattan – osmält hundmat och en smått mosad margarinklump (hundarna får tre mål/dag i ett försök att få dem att likna hundar istället för spjälstaket). Äsch. Vad gör en spya? Jag hade ändå just gått och lagt mig. Stackars hund. Lite klappar på Lilo, spyorna i soporna och sedan åter tillbaka till sovrummet.
Några timmar senare börjar Fröken Fladderöra pipa utanför sovrummet. Det gör hon varje morgon. Riktigt gällt, men ändock ynkligt ”mat, mat, mat” och ”jag svääälter jag svääälter”. Mamma vill inte att hundarna sover i sovrummet, för då vill de göra det då hon passar dem åt mig också (och visst får jag ha viss förståelse; 2 vuxna, 2 barn och 2 hundar kanske inte räknas in i begreppet dubbelsäng?). Det blir istället jag som får ta Soyas eviga pipande – hon accepterar att varken hon eller Lilo får sova i min säng… men hon är djupt sårad över att inte jag, liksom mamma, går upp vid 7-tiden för att ge henne frukost.
Skulle jag ge efter och gå upp tidigt varje morgon, hiva upp lite mat och sedan gå och lägga mig skulle problemet vara löst. Dock är jag fruktansvärt envis. Jag tänker inte låta Soya förstöra min sovmorgon med sitt pipande. Jag ska sova. Jag går upp när hon blir tyst!
Även den här morgonen fick jag min vilja igenom, och då Soya äntligen tystnade efter… någon timme… gick jag upp och kände mig något irriterad. ”Morgonstund har guld i mund”. Knappast. En spya på köksmattan och en i vardagsrummet, utspridd över varsin matta, en del av tv-spelet och några kablar. Yippi. Jag älskar mina hundar, verkligen. Dock var jag inte lika glad över att se dem i morse som jag brukar vara, vilket hundarna märkte. Stackars Lilo insåg ganska snabbt att det var bäst att hålla sig undan, och Soya fick stå och pipa bakom ett kompostgaller tills den illaluktande, något bearbetade hundmaten var bortstädad.
Dagen som helhet flöt på bra, och hundägandet blev ännu en gång vad det ska vara – trevligt. Tragiskt nog försvinner jag till Australien varje vardagseftermiddag under två timmar. Tv4 sänder nämligen repriserna av ”Doktorn kan komma” som jag följde som liten. 425 avsnitt. Två om dagen. ”Doktorn kan komma” gör mig till en lycklig människa!
På kvällen tog vi en promenad tillsammans med den tidigare nämnda isbjörnen, Bonzo. Det är en stillsam och sävlig goldenhane som tycker om att… vara stilla. Och sova. Vid något tillfälle drömde jag mig iväg (som vanligt) och såg mig själv i öppningsscenerna till ”Mannen som kan tala med hundar” (då alla hundar går bakom honom). Skillnaden var att jag hade tre hundar istället för trettio, och att Lilo gick bakom mig på kommando, Soya alltid går och trampar i allas hälar… och att den tredje, Bonzo inte orkade hålla vår takt utan lunkade 20 m bakom oss och undrade när vi skulle vända om.
Efter en liten bit fladdrade mina näshår till, och en doft kategoriserades som ”bajs”. Människoskit. Då jag försökte lokalisera hundarna fann jag den lakritsfärgade en bit bort i skogskanten bredvid den bruna. Den svarta tittade förvånat på mig med lite choklad runt nosen, och en bit Lambi i mungipan. Den bruna stod lutad över någonting, och åt detta, någonting, med mycket god aptit. Det ordflöde som fördes därefter var inte av den mildare sorten. Den var enkelriktad och osammanhängande. Den bruna kröp ihop då svordomarna haglade, och började försiktigt att gå hemåt (dock var hon på väg ut på landsvägen, istället för att gå den närmsta vägen hem – var på jag glatt fick ropa henne tillbaka, och entusiastiskt visa henne att hem låg åt andra hållet), den svarta jagades runt (och försökte flertalet gånger återvända till skithögen för att äta det "bruna guldet"). Bonzo å sin sida stod på samma fläck och studsade nervöst runt med svansen farandes än hit, än dit liksom en propeller.
Så småningom gick hela flock åt samma håll, och irritationen försvann – även om jag inte tänkte röra de prickiga på ett tag.
Sedan slog Soya på stort. Skithögen tillfredsställde uppenbarligen inte hennes smaklökar på rätt sätt, och i ett försök att släcka törsten och tvätta bort den bruna färgen runt nosen hoppade hon entusiastiskt ner i grannens sumpdike… och blev istället överdrivet svart. Och illaluktande.
Slutligen skulle jag bara vilja framföra ett tack till mina kära vänner som utvecklat Lilos och Soyas nyfikenhet och talang;
Elise, utan Apple skulle Lilo aldrig lärt sig att äta avföring från människa. Tack. Lilo hälsar att det smakar gudomligt.
Veronica, utan Ziva skulle Soya aldrig lärt sig att bada i sumpdiket. Tack. Aldrig tidigare har väl grannens vattenslang använts så flitigt, och nog glänser väl hunden fint när den väl är ren?
(Till Filippa; de sade ingenting om tuggummi i dokumentären om Vatikanstaten. Däremot fick jag lära mig att det aldrig är påven som skickar ut några välsignelser via post. Istället får man betala några tusenlappar, få en bild på påven där det står ”bless you” (typ) med ”påvens autograf”. I själva verket är det en biskop som sitter och förfalskar hans namnteckning dag ut och dag in, medan påven pysslar med annat. Dålig stil.
Just det, jag såg en dansk dokumentär om alger idag. Den var väldigt intressant. De sade att alger kommer att bli framtidens svar på bensin. Det är ungefär lika storstilat som att jag skulle bli påve…)
Just det, jag har funderat lite kring ”ingenting är omöjligt”. Vissa saker kan te sig svåra, t. ex det faktum att jag skulle vinna ”Idol” – för det kommer nog aldrig att inträffa. Vidare inte juryn är döv, publiken sitter med bomullstussar i öronen och att ljudet på samtliga Sveriges tv-apparater går sönder.
Min dag började på ett underbart sätt. Klockan 02.04 (Ja, jag vet – jag lägger alltid oväsentliga saker på minnet) hörde jag Lilo hulka ute i hallen. En bomb som faller utanför dörren väcker mig troligtvis inte i min djupaste sömn… men en hund som spyr – språngmarschen från liggande läge i sängen till öppnad ytterdörr tar inte många tiondels sekunder. Dock vaknade jag ”för sent” den här morgonen, och olyckan låg redan på köksmattan – osmält hundmat och en smått mosad margarinklump (hundarna får tre mål/dag i ett försök att få dem att likna hundar istället för spjälstaket). Äsch. Vad gör en spya? Jag hade ändå just gått och lagt mig. Stackars hund. Lite klappar på Lilo, spyorna i soporna och sedan åter tillbaka till sovrummet.
Några timmar senare börjar Fröken Fladderöra pipa utanför sovrummet. Det gör hon varje morgon. Riktigt gällt, men ändock ynkligt ”mat, mat, mat” och ”jag svääälter jag svääälter”. Mamma vill inte att hundarna sover i sovrummet, för då vill de göra det då hon passar dem åt mig också (och visst får jag ha viss förståelse; 2 vuxna, 2 barn och 2 hundar kanske inte räknas in i begreppet dubbelsäng?). Det blir istället jag som får ta Soyas eviga pipande – hon accepterar att varken hon eller Lilo får sova i min säng… men hon är djupt sårad över att inte jag, liksom mamma, går upp vid 7-tiden för att ge henne frukost.
Skulle jag ge efter och gå upp tidigt varje morgon, hiva upp lite mat och sedan gå och lägga mig skulle problemet vara löst. Dock är jag fruktansvärt envis. Jag tänker inte låta Soya förstöra min sovmorgon med sitt pipande. Jag ska sova. Jag går upp när hon blir tyst!
Även den här morgonen fick jag min vilja igenom, och då Soya äntligen tystnade efter… någon timme… gick jag upp och kände mig något irriterad. ”Morgonstund har guld i mund”. Knappast. En spya på köksmattan och en i vardagsrummet, utspridd över varsin matta, en del av tv-spelet och några kablar. Yippi. Jag älskar mina hundar, verkligen. Dock var jag inte lika glad över att se dem i morse som jag brukar vara, vilket hundarna märkte. Stackars Lilo insåg ganska snabbt att det var bäst att hålla sig undan, och Soya fick stå och pipa bakom ett kompostgaller tills den illaluktande, något bearbetade hundmaten var bortstädad.
Dagen som helhet flöt på bra, och hundägandet blev ännu en gång vad det ska vara – trevligt. Tragiskt nog försvinner jag till Australien varje vardagseftermiddag under två timmar. Tv4 sänder nämligen repriserna av ”Doktorn kan komma” som jag följde som liten. 425 avsnitt. Två om dagen. ”Doktorn kan komma” gör mig till en lycklig människa!
På kvällen tog vi en promenad tillsammans med den tidigare nämnda isbjörnen, Bonzo. Det är en stillsam och sävlig goldenhane som tycker om att… vara stilla. Och sova. Vid något tillfälle drömde jag mig iväg (som vanligt) och såg mig själv i öppningsscenerna till ”Mannen som kan tala med hundar” (då alla hundar går bakom honom). Skillnaden var att jag hade tre hundar istället för trettio, och att Lilo gick bakom mig på kommando, Soya alltid går och trampar i allas hälar… och att den tredje, Bonzo inte orkade hålla vår takt utan lunkade 20 m bakom oss och undrade när vi skulle vända om.
Efter en liten bit fladdrade mina näshår till, och en doft kategoriserades som ”bajs”. Människoskit. Då jag försökte lokalisera hundarna fann jag den lakritsfärgade en bit bort i skogskanten bredvid den bruna. Den svarta tittade förvånat på mig med lite choklad runt nosen, och en bit Lambi i mungipan. Den bruna stod lutad över någonting, och åt detta, någonting, med mycket god aptit. Det ordflöde som fördes därefter var inte av den mildare sorten. Den var enkelriktad och osammanhängande. Den bruna kröp ihop då svordomarna haglade, och började försiktigt att gå hemåt (dock var hon på väg ut på landsvägen, istället för att gå den närmsta vägen hem – var på jag glatt fick ropa henne tillbaka, och entusiastiskt visa henne att hem låg åt andra hållet), den svarta jagades runt (och försökte flertalet gånger återvända till skithögen för att äta det "bruna guldet"). Bonzo å sin sida stod på samma fläck och studsade nervöst runt med svansen farandes än hit, än dit liksom en propeller.
Så småningom gick hela flock åt samma håll, och irritationen försvann – även om jag inte tänkte röra de prickiga på ett tag.
Sedan slog Soya på stort. Skithögen tillfredsställde uppenbarligen inte hennes smaklökar på rätt sätt, och i ett försök att släcka törsten och tvätta bort den bruna färgen runt nosen hoppade hon entusiastiskt ner i grannens sumpdike… och blev istället överdrivet svart. Och illaluktande.
Slutligen skulle jag bara vilja framföra ett tack till mina kära vänner som utvecklat Lilos och Soyas nyfikenhet och talang;
Elise, utan Apple skulle Lilo aldrig lärt sig att äta avföring från människa. Tack. Lilo hälsar att det smakar gudomligt.
Veronica, utan Ziva skulle Soya aldrig lärt sig att bada i sumpdiket. Tack. Aldrig tidigare har väl grannens vattenslang använts så flitigt, och nog glänser väl hunden fint när den väl är ren?
(Till Filippa; de sade ingenting om tuggummi i dokumentären om Vatikanstaten. Däremot fick jag lära mig att det aldrig är påven som skickar ut några välsignelser via post. Istället får man betala några tusenlappar, få en bild på påven där det står ”bless you” (typ) med ”påvens autograf”. I själva verket är det en biskop som sitter och förfalskar hans namnteckning dag ut och dag in, medan påven pysslar med annat. Dålig stil.
Just det, jag såg en dansk dokumentär om alger idag. Den var väldigt intressant. De sade att alger kommer att bli framtidens svar på bensin. Det är ungefär lika storstilat som att jag skulle bli påve…)
Just det, jag har funderat lite kring ”ingenting är omöjligt”. Vissa saker kan te sig svåra, t. ex det faktum att jag skulle vinna ”Idol” – för det kommer nog aldrig att inträffa. Vidare inte juryn är döv, publiken sitter med bomullstussar i öronen och att ljudet på samtliga Sveriges tv-apparater går sönder.
lördag 11 juli 2009
Ingenting är omöjligt?
Jag är en obotlig optimist (inbillar jag mig). Eller, mer korrekt - för min egen skull är jag otroligt positiv, allting blir så mycket lättare på så vis. Då personer i min närhet stöter på problem, små eller stora sådana, kvittrar jag glatt att "ingenting är omöjligt". Sanningen är att få saker som uppfattas som "omöjliga" sällan är det...
Med lite envishet, (svordomar) och jävlar anamma löser sig det mesta!
Häromdagen såg jag en dokumentär om Vatikanstaten. Spännande kan tyckas? Inte riktigt, utan valmöjligheten att se på TV begränsas drastiskt då man bara har tillgång till SVT 1 + 2 + 24, samt TV4. Mitt val var "Vatikanstaten" eller senaste reklamsnuttarna från Tvins (...som jag pinsamt nog redan hunnit kika igenom några gånger. Visste ni förresten att det just kommit ut en helt otroligt, fantastisk, makalös och underbar ny dammsugare på marknaden?).
Nåväl, "ingenting är omöjligt". Jag försökte vara uppmärksam och intresserad av det som visades på dumburken tvärs över rummet; vråla "wow!" med jämna mellanrum samt spärra upp ögonen emellanåt och säga "åååhh..." då den vatikanska staten visades upp (=betongdjungel, utan träd. Träden kallades visst konst).
Dock blev mitt intresse med tiden allt mer bristande och jag kom på andra tankar.
"Tänk om jag skulle bli påve? Bara för att bevisa att ingenting är omöjligt!" - humlor kan trots allt flyga.
I praktiken skulle min lilla idé innebära en operation till man, jag skulle låtsas vara troende/katolik på ett övertygande sätt, säga idiotiska saker (se; påvens uttalande om AIDS i Afrika)... samt vänta hela mitt liv på att kunna utses till påve. Jag ska vara minst 105+ och dödssjuk, dess förinnan måste jag röja alla andra möjliga kandidater ur min väg, dvs. andra döende gubbar i samma åldersgrupp.
Vid närmare eftertanke? Nej. Jag skippar just den idén. Huruvida det är omöjligt eller inte? Det kan jag inte svara på - men jag kanske kan fråga 118 100? De säger på TV-reklamen att de kan svara på alla frågor!
I förrgår for jag tillsammans med morfar och morbror till mina drömmars stad, Västervik. Nåväl, så fantastisk kanske den lilla kuststaden inte är... men det är inte långt ifrån. Ska jag någonsin bo i en stad blir det Västervik - det är så vackert!
Stillsamt var det inte, utan det var "Visfestivalen" som vi åkt dit för att tjuvlyssna på (dvs. stå utanför borgen och lyssna utan att betala inträde). Tant Brun följde med, och barn-/fyllesvin-/kärringskrik följde mig hela vägen längs med vattnet. "Dalmatiner!" vrålade de, men jag vill påstå att det var en dammsugare jag höll i handen (kanske den där fantastiska dammsugaren Tvins gör reklam för?). Hade jag släppt Lilo på landsvägen utanför Västervik hade hon kunnat följa doften ned till hamnen där all mat fanns. Skräphund. Då jag var i Filipstad förra året med Dejeborna bar jag henne en bit för att slippa det eviga slitandet i kopplet efter varenda liten brödsmula på marken. Om dalmatiner är en matglad ras? Ja. Punkt.
Sammanfattningsvis var det en bra kväll. Jag satt och drömde mig bort nere vid hamnen, medan mina släktingar var i full gång med att, liksom dalmatinern, äta det som fanns tillgängligt från caféet bredvid. Dock var jag lite smått irriterad får jag erkänna; jag såg (=blängde intensivt) en man i en båt jag kände igen - men som jag inte kunde placera. Efter att ha suttit och ältat i en halvtimme bestämde jag mig för att personen varit med i Idol förra året. Jo, Idol måste det ha varit. Så det så.
Dock tänker jag inte sitta och gå igenom hela förra årets Idol-säsong bara för att kunna placera personen. Skulle det nu visa sig att han inte var med i Idol, blir jag tvungen att gå igenom alla andra tv-program jag skulle kunnat sett personen i - och det är tidskrävande samt irriterande.
Det vet jag sedan tidigare erfarenheter, se; kvinna i Karlstad där jag efter ett halvår kom på att det var en hunduppfödare jag mött ett år tidigare....
På tal om ingenting. Trafikskyltar är ganska fascinerande beroende på vad det står på dem; "Bränntorp" kan jag med enkelhet skoja om till "Bränn torp"... vilket visserligen inte skulle vara särskilt roligt om jag verkligen skulle följa den uppmaningen.
Min personliga favorit är dock "Liksåsen" utanför Kristinehamn. Lokalbefolkningen säger tydligen "Liks åsen"... men jag föredrar "Lik såsen". Vilket underbart namn på en liten by!
"Råland" är en välkänd figur i min värld. Det är ingen liten skogstomte eller spindel på toaletten - utan en boll-i-snöre, dvs. otroligt bra hjälpmedel vid hundträning. 5 stycken olika exemplar av Råland har gått ett trist öde till mötes; begravda under snö, dränkta i Klarälven, uppslängda i träd, osv. På senaste utställningen köpte jag en ny kollega, "Råland 6". Det är en blå boll, med tillhörande blå/rött snöre - otroligt stilig. Ikväll försvann han också. Jag skulle träna leksakslet med Lilo, och hivade iväg Råland 6 rätt ned i ett hav av brännässlor...
Och Tanten hämtade den inte! Inte ens hennes nyfunna vän i form av en isbjörnsliknande jättehund (=stor golden retrieverhane). Istället ställde de sig vid gräsmattekanten och gnällde försiktigt.
Jag försökte så gott jag kunde; "Hämta bollen! Leta! Var är bollen!"
"Bollen är borta...", svarade hundarna
Iklädd linne, mysbyxor och blommiga gummistövlar gav jag mig ut på jakt efter Råland. "Ingenting är omöjligt" - inte ska väl ett hav av vildvuxna brännässlor hindra mig? (även om jag föredragit att den isbjörnsliknande hunden med all päls tagit sig an letandet). Jag trampade runt ett bra tag, och så småningom var nästan hela djungeln nedtrampad. Då Rålande återfanns hade jag lyckats bränna upp benen på flera ställen, armarna samt ett lillfinger. Jag tjoade glatt för att fånga den prickiga hundens uppmärksamhet... men vid det tillfälle då den blåa bollen togs över av dalmatinern blev lyckan kortvarig. Hon sprang inte mer än några meter innan Råland for i backen med en duns, och Lilo gav sig i kast med en viktigare aktivitet; godisbollen.
Tack? Nej. Okej. Skrammel skrammel, godis godis godis. Godisbollen är bäst.
Med lite envishet, (svordomar) och jävlar anamma löser sig det mesta!
Häromdagen såg jag en dokumentär om Vatikanstaten. Spännande kan tyckas? Inte riktigt, utan valmöjligheten att se på TV begränsas drastiskt då man bara har tillgång till SVT 1 + 2 + 24, samt TV4. Mitt val var "Vatikanstaten" eller senaste reklamsnuttarna från Tvins (...som jag pinsamt nog redan hunnit kika igenom några gånger. Visste ni förresten att det just kommit ut en helt otroligt, fantastisk, makalös och underbar ny dammsugare på marknaden?).
Nåväl, "ingenting är omöjligt". Jag försökte vara uppmärksam och intresserad av det som visades på dumburken tvärs över rummet; vråla "wow!" med jämna mellanrum samt spärra upp ögonen emellanåt och säga "åååhh..." då den vatikanska staten visades upp (=betongdjungel, utan träd. Träden kallades visst konst).
Dock blev mitt intresse med tiden allt mer bristande och jag kom på andra tankar.
"Tänk om jag skulle bli påve? Bara för att bevisa att ingenting är omöjligt!" - humlor kan trots allt flyga.
I praktiken skulle min lilla idé innebära en operation till man, jag skulle låtsas vara troende/katolik på ett övertygande sätt, säga idiotiska saker (se; påvens uttalande om AIDS i Afrika)... samt vänta hela mitt liv på att kunna utses till påve. Jag ska vara minst 105+ och dödssjuk, dess förinnan måste jag röja alla andra möjliga kandidater ur min väg, dvs. andra döende gubbar i samma åldersgrupp.
Vid närmare eftertanke? Nej. Jag skippar just den idén. Huruvida det är omöjligt eller inte? Det kan jag inte svara på - men jag kanske kan fråga 118 100? De säger på TV-reklamen att de kan svara på alla frågor!
I förrgår for jag tillsammans med morfar och morbror till mina drömmars stad, Västervik. Nåväl, så fantastisk kanske den lilla kuststaden inte är... men det är inte långt ifrån. Ska jag någonsin bo i en stad blir det Västervik - det är så vackert!
Stillsamt var det inte, utan det var "Visfestivalen" som vi åkt dit för att tjuvlyssna på (dvs. stå utanför borgen och lyssna utan att betala inträde). Tant Brun följde med, och barn-/fyllesvin-/kärringskrik följde mig hela vägen längs med vattnet. "Dalmatiner!" vrålade de, men jag vill påstå att det var en dammsugare jag höll i handen (kanske den där fantastiska dammsugaren Tvins gör reklam för?). Hade jag släppt Lilo på landsvägen utanför Västervik hade hon kunnat följa doften ned till hamnen där all mat fanns. Skräphund. Då jag var i Filipstad förra året med Dejeborna bar jag henne en bit för att slippa det eviga slitandet i kopplet efter varenda liten brödsmula på marken. Om dalmatiner är en matglad ras? Ja. Punkt.
Sammanfattningsvis var det en bra kväll. Jag satt och drömde mig bort nere vid hamnen, medan mina släktingar var i full gång med att, liksom dalmatinern, äta det som fanns tillgängligt från caféet bredvid. Dock var jag lite smått irriterad får jag erkänna; jag såg (=blängde intensivt) en man i en båt jag kände igen - men som jag inte kunde placera. Efter att ha suttit och ältat i en halvtimme bestämde jag mig för att personen varit med i Idol förra året. Jo, Idol måste det ha varit. Så det så.
Dock tänker jag inte sitta och gå igenom hela förra årets Idol-säsong bara för att kunna placera personen. Skulle det nu visa sig att han inte var med i Idol, blir jag tvungen att gå igenom alla andra tv-program jag skulle kunnat sett personen i - och det är tidskrävande samt irriterande.
Det vet jag sedan tidigare erfarenheter, se; kvinna i Karlstad där jag efter ett halvår kom på att det var en hunduppfödare jag mött ett år tidigare....
På tal om ingenting. Trafikskyltar är ganska fascinerande beroende på vad det står på dem; "Bränntorp" kan jag med enkelhet skoja om till "Bränn torp"... vilket visserligen inte skulle vara särskilt roligt om jag verkligen skulle följa den uppmaningen.
Min personliga favorit är dock "Liksåsen" utanför Kristinehamn. Lokalbefolkningen säger tydligen "Liks åsen"... men jag föredrar "Lik såsen". Vilket underbart namn på en liten by!
"Råland" är en välkänd figur i min värld. Det är ingen liten skogstomte eller spindel på toaletten - utan en boll-i-snöre, dvs. otroligt bra hjälpmedel vid hundträning. 5 stycken olika exemplar av Råland har gått ett trist öde till mötes; begravda under snö, dränkta i Klarälven, uppslängda i träd, osv. På senaste utställningen köpte jag en ny kollega, "Råland 6". Det är en blå boll, med tillhörande blå/rött snöre - otroligt stilig. Ikväll försvann han också. Jag skulle träna leksakslet med Lilo, och hivade iväg Råland 6 rätt ned i ett hav av brännässlor...
Och Tanten hämtade den inte! Inte ens hennes nyfunna vän i form av en isbjörnsliknande jättehund (=stor golden retrieverhane). Istället ställde de sig vid gräsmattekanten och gnällde försiktigt.
Jag försökte så gott jag kunde; "Hämta bollen! Leta! Var är bollen!"
"Bollen är borta...", svarade hundarna
Iklädd linne, mysbyxor och blommiga gummistövlar gav jag mig ut på jakt efter Råland. "Ingenting är omöjligt" - inte ska väl ett hav av vildvuxna brännässlor hindra mig? (även om jag föredragit att den isbjörnsliknande hunden med all päls tagit sig an letandet). Jag trampade runt ett bra tag, och så småningom var nästan hela djungeln nedtrampad. Då Rålande återfanns hade jag lyckats bränna upp benen på flera ställen, armarna samt ett lillfinger. Jag tjoade glatt för att fånga den prickiga hundens uppmärksamhet... men vid det tillfälle då den blåa bollen togs över av dalmatinern blev lyckan kortvarig. Hon sprang inte mer än några meter innan Råland for i backen med en duns, och Lilo gav sig i kast med en viktigare aktivitet; godisbollen.
Tack? Nej. Okej. Skrammel skrammel, godis godis godis. Godisbollen är bäst.
tisdag 30 juni 2009
Underbara sommar!
Bildbomb från den senaste veckan;
Orsaken till varför jag lagt ned apporteringsträningen med Lilo...
Vi tog en långpromenad häromdagen, vi var ute i 4 timmar och gick i både trollskog, vid sjön och förbi ett sandtag
Soyan skrämmer bort skogens djur genom att skälla i falsett
Soya kallas numera för "Fröken Fladderöra"
Smörblommor gör sig bra i kvällsljus
Vädret den senaste veckan är ingenting att klaga över – och jag har strävat efter att utnyttja dagarna till fullo. Nja, särskilt mycket har jag väl inte gjort. Läst böcker, klappat på hundarna och bränt upp mig. Hundarna har bränt sig de med, så nu är både matte och jyckar utrustade med lotion. Sedan är det väl som vanligt, jag är mer noggrann med att smörja in de skära partierna på hundarnas nosar än att gno in mig själv.
För den skull vill jag inte påstå att jag är slö: mina potatisplantor börjar så smått skymta fram från jorden (och då står jag bredvid och hejar på dem. Dansar på dem gör jag inte, men bredvid), sedan har jag läst. ”Hundmatboken” från SKKs hunduppfödarserie (just nu är hundfoder mer snurrigt än vad det var innan) och ”Mitt liv med George” – i princip en spin-off på ”Marley och jag”, fast istället för en uppfinningsrik labrador är bokens ”huvudhund” en lat och fet cavalier som sover sig genom bokens handling. Slutsats, läs den inte. Enda gången jag skrattade till var då författaren förkunnade att George varit inne hos veterinären 49 gånger inom en kort tidsperiod. Dock var mitt skratt mer baserat på igenkänning, än förvåning.
Jag bad att få Lilos journal från veterinärkliniken i Karlstad innan skolan slutade, och det var en hel roman som skickades hem. Allt från vasstrån i tassarna till inkontinensmediciner och kastration. Gånger jag varit inne hos veterinären som jag glömts bort. Jag tror jag har en teori till varför hon omplacerats X antal gånger innan hon hamnade i min ägo; veterinärräkningar.
Hennes tidigare ägare har gått i personlig konkurs och sedan gjort sig av med orsaken på blocket.
Dagen till ära har hon slagit sönder en klo (samma som hon slog sönder för några månader sedan), den är sönderfnasad och irriterad – men inte hindrar det henne. Lilos tidigare motto var ”Nästan allt är ätbart, och det som inte går att äta kan man att tugga på”, men jag tror jag får ändra på det ”Lev varje dag som om det vore den sista”, skulle passa bättre i hennes fall. Eller så får jag göra en kombination av båda, ”Lev livet, ät allt du kommer över, och hoppas att du överlever”. Ja, så får det bli.
Förra helgen var jag och mor min iväg på bakluckeloppis för att sälja sådant ingen vill ha och grannen passade Lilo… damen tog tillfället i akt att smyga iväg till sommargästerna för att hjälpa till med deras grillbuffé. Inte tillagningen, utan själva måltiden. Dock hann hon inte stilla sin hunger innan grannarna kom knatandes med en döende dalmatiner (av svält). Nog har hon hunnit stjäla en del, jag satt och tänkte på det häromdagen; fullkornslimpa inkl. aluminiumfolie, den dubbla satsen kladdkaka, ännu mer kladdkaka, julskinkan, en oöppnad burk med pepparkakor (som hon lyckades äta upp utan att bryta upp locket…) osv.
Veronica var ute hos mig på landet förra veckan, och hennes finska lapphund Ziva lärde Soya dumheter. Om Apple lärde Lilo att äta människobajs, har Ziva lärt Soya att bada i grannens sumpiga dike. Tidigare har hundarna hoppat över äckel-diket, men nu är det bara Lilo som flyger över… och Soya dyker i. Upp kommer ett prickigt monster, med svart ansikte, ben och en doft som är utöver det vanliga. Usch.
tisdag 16 juni 2009
Bättre sent än aldrig?
Hundsporttjejerna har varit på bal i Karlstad
Gabriella, jag och Elise hade dagen till ära tagit av oss arrakjackan med bajspåsarna och levergodisarna, kängorna och borstat håret. Elise gillar äppelgrönt. Det är därför hennes hund heter Apple.
Martina, Filippa, Elise och Mikaela
Och vad vore en bal utan en glad Boa och en... Jessica?
Sedan har vi tagit studenten också. 29 Maj. Vilken skitdag. Det började med champagne och glada miner - sedan gick det bara utför...
Tillsammans med bästa lägenhetsvännen. Prickig klänning, givetvis - varför vara som alla andra? Prickigt är fint, inte sant?
Slutligen en liten bild på min nya bostad. Här bor Matilda, Tant Brun och Soya - förstöraren.
Under min sista tid i Forshaga fanns ingen tid till att ödsla på bloggeriet, så uppdatering följer nu istället.
Sista veckan som hundsportare innehöll några deciliter studentfest, några matskedar valpklapp hos lärare, en liter bal, några teskedar champagnefrukost och slutligen lite studenten.
Jag har trånat efter den där vita mössan och slutbetyget i 13 år nu… men inte tänkt så mycket på följderna. Visst har det hänt något. Klasskamraterna bor på sina håll i Sverige, och så jag. Lilla Kisa. Skithålan jag svor på att aldrig mer återvända till. Forshaga däremot har stigit mig åt huvudet; för visst återvänder vi väl i höst? Och visst är det väl så att chokladen är billigare där, lägenheten mysig trots sina skavanker och inkomsterna mäts fortfarande i hur mycket kladdkaka de räcker till – varför klippa håret för 340 kronor, när man kan köpa 14.1666 kladdiga kakor från Herr Fröding till den kostnaden? Okej. Jag är snålare än snålast just nu. Jag lever just nu bara någon enstaka kilometer från den småländska gränsen, och deras synsätt på pengar är djupt rotat i mina gener. Farsgubben var smålänning en gång i tiden.
Framtiden är oviss. Lärarna hade gjort ett tappert försök att gissa sig fram hur min skulle se ut under studenten. ”Till hundsport en bloggande mangatjej ifrån Östergötland. Som hade med sig en hund med prickar, och inte en enda rand. Efter svimning på APU, bytte hon nisch inom SLU. Vem vet, kanske du kan kolla djur i Asienland?”
Tyckte att avsnittet med svimning var ganska bra. Det lämpade sig att läsas upp i en kyrka fylld på både höjden och bredden. Tack Forshagaakademin!
Men jag skäms inte, veterinärkliniken glömmer mig inte i första taget och blåtiran är ännu inte borta. Det gäller att man gör ett bra första intryck, och jag vill påstå att jag lyckades med den saken.
Nåväl, nog om Forshaga – nu är det Östergötland som gäller. Jag bodde i Kisa i ca 1,5 dygn innan jag flyttade hemifrån ännu en gång. Numera bor jag i en liten stuga ute på landet som jag ”hyr” av min morbror. Inkomst har jag inte, men rensa ogräs klarar jag av – och det finns det gott om(jag kämpar på med min maskfobi, och det blir bare bättre och bättre)!
Det är 10 år sedan min moster bodde där, och längre tillbaka i tiden fungerade bostaden som både hönshus och svinstia. Men stugans bakgrund är det inte underligt att jag haft besök av gäster jag inte vill veta av; läs svarta äckelpäckel-maskar, silverfiskar, gigantiska spindlar och pälsängrar. De senare har jag enbart funnit döda exemplar av ännu… eller exemplar är fel ord, kolonier passar bättre in i sammanhanget. Det första jag såg till att göra rent var köket… och det var där de små gästerna dök upp; då jag lyfte på tallrikarna i köksskåpet fann jag de döda kolonierna, ackompanjerade av överviktiga silverfiskar som kröp omkring bland liken. Jag ljuger inte, det var de största silverfiskarna jag någonsin sett. Men det är klart, de hade föda så det räckte och blev över…
Efter noggrann rengöring försvann de flesta, tidigare, inneboende. Dock dröjde några kvar… bland mina matvaror i skafferiet. Lyfte man på mjöl och annat kunde de visa sig i någon nanosekund innan de sprang vidare bland min mat. En dag dök ett litet kryp fram under fliken på mjölpåsen. Stämbanden övade på falsetten, följt av ”dö!”. Sedan hade jag mosad silverfisk över halva diskbänken.
Jag har inte sett någon föredetting till invånare de sista dagarna. Håll tummarna för att de små flyttat till bättre trakter efter min framfart med rengöringsmedel, diskmedel och dammsugare.
Annars trivs vi bra, jag och hundarna. Jag njuter av att gå för mig själv och leva drömmen som eremit, och hundarna ser till att äta så mycket gräs deras magar bara förmår (det är inte alla hundar som får ”möjligheten” att skita flera meter trådliknande avföring). I övrigt blir det lååånga skogspromenader med lösspring, egen badplats och makten över fjärrkontrollen till TV:n. Till en början var mobiltelefonen min enda kontakt med omvärlden, men numera har jag till och med television, 1:an, 2:an och 4:an (internet finns inte). Det känns som om jag tagit ett steg framåt i utvecklingen. Finns ingenting spännande på dumburken finns DVD-spelaren till min hjälp – jag tror aldrig jag sett så mycket på film som jag gjort de sista veckorna. Helt underbart. Jag älskar film. Morbrodern råkade ha samtliga avsnitt och långfilmen till ”Pistvakt”, så de sista dagarna har jag levt i ett lyckorus bestående av Norrländska vidder, bäverhoyt och bjärnar. Jag är litet av en språknörd, och det finns ingen anledning att underskatta deras uttryck. ”Fjöl av” ska jag lägga på minnet, som synonym till ”sluta”. ”Pärsk” istället för ”skit” är också en favorit.
Soya har blivit vuxen de sista dagarna. Igår morse bestämde hon sig för att göra tonårsrevolt i ett försök att sätta stopp för mina sovmorgnar. Klockan 07.30 väcktes jag av Robbie Williams som skrålade utifrån vardagsrummet. Den lilla hunden har på något vänster lyckats med att sätta på stereon, klicka fram till låt nummer 2 och dessutom höja volymen. ”Let me entertain you”. Ja tack, men inte vid den tiden – en söndagsmorgon.
fredag 22 maj 2009
The show must go on...
Nu är det blott en vecka kvar i Forshaga - och det känns inte bra. Mitt liv är sedan två veckor tillbaka nedpackade i påsar och kartonger, inställda i en garderob 35 mil härifrån. Inte ens Lilo är kvar, utan hon är på semester på Öland tillsammans med Dejeborna. Allt jag äger är en dator och några klädtrasor....
Vemodigt är ordet som ekar i skallen då tre underbara gymnasieår är över. Hundsport 3 är snart utspridda över hela Sverige, och vad händer då? Stockholm, Karlstad och Trollhättan. Inte några grannbyar till lilla östgötska Kisa.
Alla jag stöter på nu för tiden undrar vad jag skall hitta på i sommar - svaret blir alltid "ingenting". Jag skulle kunna svara "arbetslös", men det gör jag inte - "arbetssökande" låter bättre. Det betyder att jag fortfarande har hoppet kvar. Jag har 50 år kvar i arbetslivet, någon gång måste jag lyckas! Trots det går det segt... jag har sökt allt från lagerarbetare, servitris, guide till skribent m.m. - men hittills har jag inte blivit kallad på intervju.
Varför gnälla? Nu dränker vi våra liv i alkohol sista veckan och lever livet!
Vemodigt är ordet som ekar i skallen då tre underbara gymnasieår är över. Hundsport 3 är snart utspridda över hela Sverige, och vad händer då? Stockholm, Karlstad och Trollhättan. Inte några grannbyar till lilla östgötska Kisa.
Alla jag stöter på nu för tiden undrar vad jag skall hitta på i sommar - svaret blir alltid "ingenting". Jag skulle kunna svara "arbetslös", men det gör jag inte - "arbetssökande" låter bättre. Det betyder att jag fortfarande har hoppet kvar. Jag har 50 år kvar i arbetslivet, någon gång måste jag lyckas! Trots det går det segt... jag har sökt allt från lagerarbetare, servitris, guide till skribent m.m. - men hittills har jag inte blivit kallad på intervju.
Varför gnälla? Nu dränker vi våra liv i alkohol sista veckan och lever livet!
fredag 17 april 2009
Granplantor och småkryp
Jag är inte rädd för särskilt mycket, men vilken kvinna är inte rädd för våltäktsmän och mördare? Tack och lov bor jag inte i storstad, så jag lever i min lyckliga lilla bubbla om att "det händer inte mig". Då återstår bara pälsängrar och maskar. Det är mina stora rädslor. Ormar och spindlar bekommer mig inte det minsta... men maskar? Jag ryser bara jag tänker på dem.
Pälsängrarna stötte jag på för några år sedan då de kröp runt bland mina kläder. Äckeldjur. Så var det visst att bo i en gammal kåk, le och låtsas vara lycklig (samt städa maniskt). Vid ett tillfälle förra året satt jag och knaprade på ett knäckebröd då jag plötsligt insåg att skinnet från en död pälsänger hängde ned från mackan. Panik. Jag spottade och fräste åt rumskamraten som inte slängt knäckebröden som borde kastats för länge sedan... och var sedan miserabel dagarna framöver. Elise däremot var mest fascinerad över den stora koloni pälsängrar som haft sin bostad i knäckebrödspaketet (samtliga döda). Det var då jag slängde så gott som allt vi hade i matväg...
Maskarna. Har ni sett bilderna i Guiness rekordbok med de människorna som har maskar i hela kroppen? Det är som blodkärl som ligger längs med hela armarna och benen. Vita. Långa. För att inte tala om liken i thrillers... fullt med inälvsmask. Och metmaskar? De slingrar sig, går av på mitten och sprattlar hysteriskt. Äckeldjur.
Jag har påsklov nu. Eller borde ha haft, hela veckan har spenderats ute på kalhyggen då jag planterat skog åt en bonde. 65 öre plantan, och 2500 plantor senare kan jag nästan konstatera att jag är ekonomiskt oberoende. Eller?
Det har gått finfint, solen har skinit och jag har njutit av det härliga vårvädret... då jag gått runt i min lilla träskmark. Blåsor på händerna, träningsvärk och onda fötter. Det är en härlig känsla att vara fysiskt utmattad, till skillnad från mentalt då man går i skolan och bränner hjärnceller. Jag älskar att bara vara ett med mina granplantor och stålröret. Host.
Till en början fick jag något slags tvång att sjunga vaggvisor när jag planterade dem. "Sov nu lilla granplanta" och "ekorr'n satt i granen" - sedan insåg jag att de var besprutade med något äckligt; då var de inte längre söta, utan istället små kräk.
Det myllrar av spindlar, insekter och ödlor... några maskar har jag också stött på. Två råkade jag kapa på mitten och fick lite hjärtklappning då jag insåg vad jag gjort. En tredje gång råkade jag gräva fram en dagggmask; då flydde jag och skrek med stålröret i högsta hugg (så jag kunde försvara mig). Jävla maskar. Jag älskar att vara ute och gå då det regnar; men det är inte så enkelt när det ligger maskar i vägen. Jag får zick-zacka fram och tillbaka, varvat med skrik och andra obehagskänslor.
Saprofyt är ett ord som ofta ekar inne i huvudet. Nedbrytare. Ganska fint ord. Saprofyt är finare än daggmask. Jag funderar på att börja sjunga om maskar "Jag är en liten saprofyt, räds mig ej, jag är snäll, jej jej jej. Bajspåsar, smuts och äpplen bryter jag ned, hej hej hej. Älska mig, way way way".
Jag kanske borde gå hos psykolog.
"Vad kan jag hjälpa dig med lilla vän?"
"Jag är rädd för maskar"
Dålig idè. Aja, jag är i alla fall inte lika maniskt rädd som grannen. Hon är fruktansvärd rädd för spindlar, och hittar hon en i lägenheten får hon panik. 6 SMS i minuten; "Kom hit!", "Kom hit nu fort!", "VAR ÄR DU!!!"
Pälsängrarna stötte jag på för några år sedan då de kröp runt bland mina kläder. Äckeldjur. Så var det visst att bo i en gammal kåk, le och låtsas vara lycklig (samt städa maniskt). Vid ett tillfälle förra året satt jag och knaprade på ett knäckebröd då jag plötsligt insåg att skinnet från en död pälsänger hängde ned från mackan. Panik. Jag spottade och fräste åt rumskamraten som inte slängt knäckebröden som borde kastats för länge sedan... och var sedan miserabel dagarna framöver. Elise däremot var mest fascinerad över den stora koloni pälsängrar som haft sin bostad i knäckebrödspaketet (samtliga döda). Det var då jag slängde så gott som allt vi hade i matväg...
Maskarna. Har ni sett bilderna i Guiness rekordbok med de människorna som har maskar i hela kroppen? Det är som blodkärl som ligger längs med hela armarna och benen. Vita. Långa. För att inte tala om liken i thrillers... fullt med inälvsmask. Och metmaskar? De slingrar sig, går av på mitten och sprattlar hysteriskt. Äckeldjur.
Jag har påsklov nu. Eller borde ha haft, hela veckan har spenderats ute på kalhyggen då jag planterat skog åt en bonde. 65 öre plantan, och 2500 plantor senare kan jag nästan konstatera att jag är ekonomiskt oberoende. Eller?
Det har gått finfint, solen har skinit och jag har njutit av det härliga vårvädret... då jag gått runt i min lilla träskmark. Blåsor på händerna, träningsvärk och onda fötter. Det är en härlig känsla att vara fysiskt utmattad, till skillnad från mentalt då man går i skolan och bränner hjärnceller. Jag älskar att bara vara ett med mina granplantor och stålröret. Host.
Till en början fick jag något slags tvång att sjunga vaggvisor när jag planterade dem. "Sov nu lilla granplanta" och "ekorr'n satt i granen" - sedan insåg jag att de var besprutade med något äckligt; då var de inte längre söta, utan istället små kräk.
Det myllrar av spindlar, insekter och ödlor... några maskar har jag också stött på. Två råkade jag kapa på mitten och fick lite hjärtklappning då jag insåg vad jag gjort. En tredje gång råkade jag gräva fram en dagggmask; då flydde jag och skrek med stålröret i högsta hugg (så jag kunde försvara mig). Jävla maskar. Jag älskar att vara ute och gå då det regnar; men det är inte så enkelt när det ligger maskar i vägen. Jag får zick-zacka fram och tillbaka, varvat med skrik och andra obehagskänslor.
Saprofyt är ett ord som ofta ekar inne i huvudet. Nedbrytare. Ganska fint ord. Saprofyt är finare än daggmask. Jag funderar på att börja sjunga om maskar "Jag är en liten saprofyt, räds mig ej, jag är snäll, jej jej jej. Bajspåsar, smuts och äpplen bryter jag ned, hej hej hej. Älska mig, way way way".
Jag kanske borde gå hos psykolog.
"Vad kan jag hjälpa dig med lilla vän?"
"Jag är rädd för maskar"
Dålig idè. Aja, jag är i alla fall inte lika maniskt rädd som grannen. Hon är fruktansvärd rädd för spindlar, och hittar hon en i lägenheten får hon panik. 6 SMS i minuten; "Kom hit!", "Kom hit nu fort!", "VAR ÄR DU!!!"
måndag 6 april 2009
I'm alive - barely
Bloggen har stått orörd ett tag nu, och jag antar att det är dags att jag ger ifrån mig någon form av levnadstecken.
"Hej, jag lever"
Ett inlägg som summerar sista månaderna är troligtvis ingen bra idè, då det skulle bli några meter text som skulle publiceras (och ingen skulle orka läsa). Lyckligtvis är jag för stunden allmänt vilsen, trött och sjuk - så problemet är med ens ur världen!
Vilsen har sin förklaring i kapitlet "oviss framtid" i kombination med kapitlet "lågkonjunktur" och "udda utbildning". Skolan börjar få sitt slut, och vuxenlivet har aldrig känts skrämmande för min del. Förrän nu. Mina intentioner har varit att söka till SLU och djursjukvårdare - men jag är inte längre så säker.
Bortsett från blåtiran trivdes jag väldigt bra på min praktikplats, och det är ett yrke jag drömt om att ha... men vad gör det att jag är intresserad och gillar arbetet om min kropp reagerar med "blod! shit, svimma!". Farsgubben hävdade att han blev illamående och svimfärdig av minsta sticksåret, och med tanke på att jag nedärvt de generna; blir yrket med ens inte lika lockande. Jag blir förbannad när jag inte kan styra över min egen kropp, och den reagerar med att slå i backen så fort ett veterinärbesök inte passar.
Så vad är mina alternativ?
Naturbruk är ingen stor bransch där det är efterfrågan på folk, många halkar in på ett bananskal och får jobb... med vadå? Läsa vidare ska jag tydligen göra; det är slöseri med mina resurser att inte göra det (har jag fått berättat för mig). Om djursjukvårdare stryks står jag med ens helt utan mål, och vad ska jag då sträva efter? Jag läser om olika yrken och universitetsstudier - men ingenting lockar. Jag vill arbeta med djur och vara utomhus, inte sitta inne någonstans och mögla i 40 år bara-för-att. Jag är inte rädd i den bemärkelsen, det löser sig alltid - men vad ska jag plugga till när det inte finns någonting som intresserar? Universitet känns trots allt som bästa lösningen under lågkonjunkturen. Jag har sökt sommarjobb, hittills utan några gensvar, så vad har jag att gå på? Bra betyg och omdömen från praktikplatser som säger att jag är trevlig och duktig på att hantera hundar? Det finns folk som är betydligt mer kompetenta än vad jag är, och som saknar jobb.
Jag har trivts bra på min linje, men hundsport känns inte längre som en merit - snarare som ett hinder.
"Du söker arbetet som guide, vad har du för kvalitéer?"
"...Jag är duktig på hund"
Jag är ledsen kära bloggläsare, men jag kände bara för att gnälla litet. Jag vaknade i natt av nästäppa, halsont, illamående och feber - så humöret är inte på topp trots vårvädret. Jag är lättretad och behöver choklad. Skit i "Beach 2009" - åt choklad och bli lycklig!
"Hej, jag lever"
Ett inlägg som summerar sista månaderna är troligtvis ingen bra idè, då det skulle bli några meter text som skulle publiceras (och ingen skulle orka läsa). Lyckligtvis är jag för stunden allmänt vilsen, trött och sjuk - så problemet är med ens ur världen!
Vilsen har sin förklaring i kapitlet "oviss framtid" i kombination med kapitlet "lågkonjunktur" och "udda utbildning". Skolan börjar få sitt slut, och vuxenlivet har aldrig känts skrämmande för min del. Förrän nu. Mina intentioner har varit att söka till SLU och djursjukvårdare - men jag är inte längre så säker.
Bortsett från blåtiran trivdes jag väldigt bra på min praktikplats, och det är ett yrke jag drömt om att ha... men vad gör det att jag är intresserad och gillar arbetet om min kropp reagerar med "blod! shit, svimma!". Farsgubben hävdade att han blev illamående och svimfärdig av minsta sticksåret, och med tanke på att jag nedärvt de generna; blir yrket med ens inte lika lockande. Jag blir förbannad när jag inte kan styra över min egen kropp, och den reagerar med att slå i backen så fort ett veterinärbesök inte passar.
Så vad är mina alternativ?
Naturbruk är ingen stor bransch där det är efterfrågan på folk, många halkar in på ett bananskal och får jobb... med vadå? Läsa vidare ska jag tydligen göra; det är slöseri med mina resurser att inte göra det (har jag fått berättat för mig). Om djursjukvårdare stryks står jag med ens helt utan mål, och vad ska jag då sträva efter? Jag läser om olika yrken och universitetsstudier - men ingenting lockar. Jag vill arbeta med djur och vara utomhus, inte sitta inne någonstans och mögla i 40 år bara-för-att. Jag är inte rädd i den bemärkelsen, det löser sig alltid - men vad ska jag plugga till när det inte finns någonting som intresserar? Universitet känns trots allt som bästa lösningen under lågkonjunkturen. Jag har sökt sommarjobb, hittills utan några gensvar, så vad har jag att gå på? Bra betyg och omdömen från praktikplatser som säger att jag är trevlig och duktig på att hantera hundar? Det finns folk som är betydligt mer kompetenta än vad jag är, och som saknar jobb.
Jag har trivts bra på min linje, men hundsport känns inte längre som en merit - snarare som ett hinder.
"Du söker arbetet som guide, vad har du för kvalitéer?"
"...Jag är duktig på hund"
Jag är ledsen kära bloggläsare, men jag kände bara för att gnälla litet. Jag vaknade i natt av nästäppa, halsont, illamående och feber - så humöret är inte på topp trots vårvädret. Jag är lättretad och behöver choklad. Skit i "Beach 2009" - åt choklad och bli lycklig!
måndag 9 mars 2009
Hej och välkommen!
Hade första dagen på praktiken hos en veterinärklinik här i närheten idag - och satsade givetvis på att göra ett riktigt bra första intryck. Presenterade mig, bytte om och studerade sedan en kastrering av hankatt. Nästa djur på schemat var en hund - kastration av tik. Det är spännande att se på - klart jag hänger på det! På med allehandla mössor och munskydd och sedan till att sätta sig på en stol i operationssalen (det är lätt att bli yr och svimma - bättre att sitta på en stol, tyckte personalen).
Jag kikade fascinerat på när livmodern försvann, och snackade skit med veterinären. Nåväl, sedan blev det svart. Nästa minne är närgången personal som säger "jävlar, vilken bula"... sekunderna innan hade jag visst slagit i ett eluttag - följt av att väggen hade attackerat mig.
Äsch då, upp och hoppa för att sedan knalla iväg till fikarummet för att tugga i sig någonting. Jag påbörjar nästa diskussion... hinner tänka att "jag vill spy" - men fortsätter ändå prata, då frukosten hamnar över halva deras fikarum.
Resten av dagen har jag fått höra "lilla stackare" och "ska vi åka till vårdcentralen?"... bortsett från veterinären som tittat på min bula och säger "den där skulle man allt vilja slå hål på!" Mig går det ingen nöd på. Jag kan stoltsera med att vara den enda som både svimmat och sedan spytt i fikarummet! "Mig glömmer ni inte i första taget", följt av ett tiotal personer som nickande instämmer. Den bjuder jag på!
Djurägarna tittar litet misstänksamt på mig då jag står i behandlingsrummet eftersom det ser ut som om någon givit mig en rak höger. Men, men, min vän hävdade att jag passar i blått och det är ju positivt! En djursjukvårdare hävdade dock att mängden blått var mindre klädsamt. Äsch - om några dagar är det gulbeige istället, och det kanske klär mig bättre?
Jag kikade fascinerat på när livmodern försvann, och snackade skit med veterinären. Nåväl, sedan blev det svart. Nästa minne är närgången personal som säger "jävlar, vilken bula"... sekunderna innan hade jag visst slagit i ett eluttag - följt av att väggen hade attackerat mig.
Äsch då, upp och hoppa för att sedan knalla iväg till fikarummet för att tugga i sig någonting. Jag påbörjar nästa diskussion... hinner tänka att "jag vill spy" - men fortsätter ändå prata, då frukosten hamnar över halva deras fikarum.
Resten av dagen har jag fått höra "lilla stackare" och "ska vi åka till vårdcentralen?"... bortsett från veterinären som tittat på min bula och säger "den där skulle man allt vilja slå hål på!" Mig går det ingen nöd på. Jag kan stoltsera med att vara den enda som både svimmat och sedan spytt i fikarummet! "Mig glömmer ni inte i första taget", följt av ett tiotal personer som nickande instämmer. Den bjuder jag på!
Djurägarna tittar litet misstänksamt på mig då jag står i behandlingsrummet eftersom det ser ut som om någon givit mig en rak höger. Men, men, min vän hävdade att jag passar i blått och det är ju positivt! En djursjukvårdare hävdade dock att mängden blått var mindre klädsamt. Äsch - om några dagar är det gulbeige istället, och det kanske klär mig bättre?
måndag 23 februari 2009
Dalmatinerträff
Lite bilder från helgens dalmatinerträff i Linköping:
Gammeltanten Tekla på närmare 13 år vars mål med träffen var att hålla koll på de yngre (men främst att tillgodose sitt behov efter godis - och vem kan motstå Tekla när hon kör fram nosen, spärrar upp ögonen och förväntansfullt kikat upp? Inte jag i varje fall... Gammelhunden fick allt jag hade).
Gammeltanten Tekla på närmare 13 år vars mål med träffen var att hålla koll på de yngre (men främst att tillgodose sitt behov efter godis - och vem kan motstå Tekla när hon kör fram nosen, spärrar upp ögonen och förväntansfullt kikat upp? Inte jag i varje fall... Gammelhunden fick allt jag hade).
Ny i Östgötagänget var Siri från Vikingstad. Snabb som sjutton (vilket irriterade Soya - som genom verbalt oljud försökte få stopp på racer-dalmatinern). Dock hann hon aldrig i kapp - men fick i alla fall snö i ögonen. Vad kan man mer begära?
Dä sa ba schwoosch...
Lilo fann en ny vän i Calle. En chokladprick som gjorde allt i sin makt för att vinna Lilos hjärta... men fick inte så mycket gehör. Stackaren.
"Min, min, min, min, min!" - Diva rusar fram mot den intet ont anande frusna klumpen med hästskit...
I helgen sammanstrålade några östgötska prickar för lite dalmatinerbus i Linköping. Det blev 7 hundar till antalet - och kul hade de! De yngre hundarna "rände runt som skita i pisspötta", medan de äldre hade annat för sig - typ äta gräs/hästskit/godis.
"Min, min, min, min, min!" - Diva rusar fram mot den intet ont anande frusna klumpen med hästskit...
I helgen sammanstrålade några östgötska prickar för lite dalmatinerbus i Linköping. Det blev 7 hundar till antalet - och kul hade de! De yngre hundarna "rände runt som skita i pisspötta", medan de äldre hade annat för sig - typ äta gräs/hästskit/godis.
Nog om det - vi mattar hade kul och jag ser fram emot en ny träff då kylan släppt, och pippifåglarna börjar kvittra ute i skogen.
På tal om fåglar - säkert uttjatat för de i min omgivning, men Dejeborna har en nymfparakit vid namn Nico... som jag kärat ned mig i. Sist vi kom på besök busvisslade han då vi kom innanför dörren, och satte sig sedan för att upprepa "goddag, goddag, goddag, godda, godda" 20-talet gånger. Därtill kan han säga sitt eget namn, vissla glassbilsmelodin och... en annan melodi vilken jag glömt namnet på. Helt underbar!
Igår åkte jag upp till de djupa skogarna utanför Kisa för att åka skidor. Eller ja, egentligen var det tänkt att Lilo skulle släpa runt mig på skidorna - men min idé gick i kras. Hundarna sprang till en början lösa, sedan slängde jag på Lilo dragselen, drog på mig skidorna och vrålade "mot oändligheten och vidare!". Dock ska väl inte Lilo jämföras med någon hjälte i en film om draghundar. Hon drog - inte rakt framåt, utan åt sidorna. Anledningen, (de små kräken), kallas odjur... rådjur!
Jag pistade upp en fyrkant på ett gärde och skidade entusiastiskt på - trots pjäxor i storlek 39 (jag har 42...), bakhalt och en hund som spårade rådjur. Sedan kom Soya in i bilden. Tonåring. Dryg. "Na-na-na-na-na-na du kan inte ta mig!" - nej, en fastspänd Lilo kan inte få tag i en dryg liten Soya, och det tog hon tillvara på. Studs, studs, studs och ett svart litet monster hängande i öronen - utöver matte som det ska släpas runt på.
Efter några varv fick jag nog och släppte loss Tant Brun mot en uppspelt Diva. Hon har aldrig dragit skidor förut... och även om "klara, färdiga - SPRING!" är ett välanvänt uttryck på våra promenader (ja, jag springer efter jyckarna så gott jag kan. Typ 5 meter.) fungerade det inte något vidare på Diva. Hon drog - stundtals. Blundade man och höll för öronen hade det i principen kunnat vara en bilkö jag befann mig i . Framåt. Stopp. Framåt. Stopp.
Eftersom det här var nytt för Diva (och till stor del även för Lilo) gav jag till slut upp. Kopplade loss, och tog mig sedan i 100% bakhaltsmanér tillbaka till bilen igen. Jag behöver en kurs i hur man lär hunden drag... och ett par skidor (gärna lite mer vinter också. Kisa har pinsamt lite snö i jämförelse med Forshaga).
Nog med skitprat.
Tänkte passa på att göra reklam för några bloggar jag följer:
The Big Move - Om hur man tar med sig 10-talet hästar (och liknande antal hundar) och flyttar till USA. Härlig läsning om man vill bort från Sverige för en liten stund!
Sally the Dally - Om en lakritsprick i studenternas Mecka; Skara tillsammans med matte. Roande läsning som får mig att stundtals skratta rätt ut (visserligen en vanlig företeelse för mig. Men jag skrattar mer än vanligt ;) ). Pluspoäng för Sally - som också heter Bumblebee i stamtavlan, och dessutom är halvsysyter till Tant Brun.
http://bumblebee-elin.blogspot.com/
Sedan skall det passas på att locka lite fler besökare till min vän Veronicas hemsida - nybliven ägare till söta F-lappvalpen Ziva.
Sedan skall det passas på att locka lite fler besökare till min vän Veronicas hemsida - nybliven ägare till söta F-lappvalpen Ziva.
Så - schoo! Försvinn härifrån. Stalka någon annan.
måndag 16 februari 2009
Klant
Soya, förstöraren 6 månader gammal. Foto av Patrik Karlsson."My name is Klant. Jätteklant".
Det hade räckt med en enda mening för dagens blogginlägg. Dock känner jag ett stort behov av att analysera - och kommer därmed dela med mig av mina... senaste erfarenheter.
Till att börja med har vi bytt foder - från smidiga magnussonknöpar till det frysta färskfodret fodax. Med betoning på smidig vill jag påpeka att fodax är ett undantag. Paketerat i block som täcker halva frysen, gärna ihopklumpat för utrymmets skull. Ja - suveränt att den illaluktande maten går in i vår minifrys... men sedan var det just ordet "smidig" som rörde till det. Fodax har åtskilliga gånger kastats i golvet för att få ihop en dagsranson mat till Tant Brun och Knäpplet (fd. Apple).
Elise har fått in knixen på det där... men med mig är det desto värre. Fodax över hela golvet. Små frusna kockor av en brun sörja med doft av vom. Det skulle kunna vara en bra aktivering för de båda fyrbenta, och de skulle säkerligen inte ha någonting emot att smälla i sig en tredagars potion i mindre molekyler över köksgolvet. Men jag har det.
I helgen skulle det bakas kladdkaka (vilket visserligen är en vanlig hobby, som ofta utövas några gånger i veckan. Hundägare + mat = ett vackert, men någon obalanserat (vikten) symbiosförhållande). Även den här punkten brukar skötas av Elise. Dock, skulle jag göra en insats för omväxlings skull.
Lite för mycket kakao blev det visst. Smet i håret. Smet över hela spisen, golvet... och hunden (eller ja, hundens öra. Dock upptäcktes inte detta förrän långt senare eftersom Lilo hade samma färg som smeten). Sedan blev visst kakan torr också. Jag var litet frånvarande eftersom Alling och Samuelsson svassade runt på dansgolvet i rummet bredvid.
Råland 5 är borta. Vi gick runt hundstallet i skogen härom kvällen och jag "råkade" kasta iväg honom litet för långt. Han hamnde någonstans i ett av apellplanens mörka hörn, under all lössnö. Guess what - jag har lärt mig ännu en läxa om hur man inte bör hantera "boll-i-snöre". Jag är rik på sådana vid det här laget. Erfarenheterna säger:
- Råland 1 kastades upp i ett träd och kom aldrig mer tillbaka
- Råland 2 tuggades hänsynslöst sönder utav Labbas...
- Råland 3 drunknade i Klarälven (då jag skulle bevisa för Elise att "boll-i-snöre" visst kunde flyta...)
- Råland 4 slängdes efter att ha fallit i bitar. Dålig kvalitet.
- ...Ja, och Råland 5 - begraven i snön.
Jag har vid två omgångar gått och sparkat runt i snön nere vid apellplan - utan succé. Lite jobbigt faktiskt. Råland 5 som var en sådan tålig och duktig hundbelönare (min teori är att han gömt sig för att komma undan Lilos slemmiga mun med de vassa tänderna). Eftersom jag åker till Kisa på fredag och blir kvar där i några veckor, funderar jag allvarligt på att sätta upp en "efterlysning" nere vid hundstallarna.
"Råland 5 efterlyses. Signalement: Gul boll med tillhörande snöre"
...Dock är det nog få vid sidan av mig som förmänskligar materiella ting och tar min efterlysning på allvar. På tal om att Herr Hårddisk ska få en hjärntvätt hos datordoktorn alltså. Han börjar bli lite krasslig och seg. Jag blir hånad för att jag köpt en dator över internet, och egentligen skulle köpt en "riktig" dator. Men jag gillar Herr Hårddisk. Föll som en kägla då jag såg bilden på datorbutiken. Eller ja, prislappen.
I helgen var vi iväg till Deje för att äta tacos med Léon och hans tillhörande familj. Vi tvåbeningar roade oss med tv-spel, medan Léon gjorde allt i sin makt (i vanlig ordning) för att få Lilo och Knäpplets uppmärksamhet. Framåt natten fick jag och Katrin en superbra idé - åka pulka. Om det inte varit för att backen var brant, fylld med gupp och alldeles isig hade det säkert gått bra. Dock eskalerade vår pulkaåkning till dårarnas paradis. Någon åkte in i en lekpark och slog i, Katrin slog upp halva ansiktet och jag fick en blå skinka. Nåväl, det sista var Léons fel. Då jag och Katrin sprang uppför backen kom han bakom ett krön i hög fart och slog omkull oss så halva Deje drabbades av jordbävning (troligtvis). Låt mig beskriva upplevelsen som någonting som gör så ont att man inte kan mer än skratta hysteriskt. Jag blev liggande ett bra tag, och försökte föreställa mig hur det hela sett ut. Tänk er "americas funniest home videos" och valfri film där någon vars ben försvinner, och denne faller i en enda stor platt hög på backen.
Innan jag slutar vill jag bara passa på att tipsa om en riktigt bra sida:
måndag 9 februari 2009
Snö, snö, snö
Stilstudie: Vi tittar på allt utom dig
Snölabradoren Apple
Snölabradoren Apple Elise och Apple i ett nötskal - daglig syn
Kalla pussar från en frusen Tant Brun
Olle - den store
Kalla pussar från en frusen Tant BrunOlle - den store
Ja, sådan som ligger kvar på backen! Jag måste medge att det kändes tungt att förlora de 10+ och "solsken" (okej, molniga) vädret som fanns i Spanien. Kisavädret var alltför tråkigt, snö, tö, snö, plusgrader, lera. Dock är mitt humör numera på topp! Det är inte alla i klassen som glädjs åt Forshagas -15 grader, snö i mängder och vackra väder - men jag och Elise är helt lyriska. Just det, ej att förglömma - Apple (numera Knäpplet), snölabradoren. Lilo är inte lika lycklig... snarare miserabel. Medan Apple snurrar runt i cirklar i den kalla snön, hoppar och skuttar står Lilo helst och gnyr för sig själv. Lyfter otåligt på tassarna och ger oss den mjukaste blicken "snälla, vi går in. Jag dör. Fryser ihjäl på fläcken. Kan jag få mat?"
Nåväl, idag var jag snäll. Jag lät henne använda sitt vintertäcke och studsade glatt omkring i snön samtidigt som jag konstaterade att det hållt i ett helt år! Inte en skråma. Haken ligger dock i att Tant Brun bara haft det på sig cirkus tre gånger. Men ändå, vilken kvalitet!
Nu på eftermiddagen har vi passat en klasskamrats dvärgpudel, Olle. Han brukar sjunga äkta pudelsång då han är ensam emellanåt - och visst, den är säkert vacker i hans öron... men inte för oss andra. Nej, istället blev vi ägare till en dvärghund för några timmar - och jag måste erkänna att Olle ändrat min syn på pudlar från jobbiga hundar till härliga energiknippen. Jag har förkärlek till större hundar, men jag måste medge att tanken på en mindre hund inte var långt borta då han satt i mitt knä vid datorn och spanade ut över parkeringen.
De prickiga hundarna är visserligen också knähundar... men poängen med att sitta framför datorn tillsammans med hunden går förlorad då allt man ser är en prickig ryggtavla. När den prickiga ryggtavlan dessutom förtvivlat försöker sprattla sig tillbaka till den varma sängen försvinner mysfaktorn också.
Nej, det får bli en svart storpudel för mig i framtiden. Och en liten hund. Bullterrier eller västgötaspets.
lördag 7 februari 2009
Tomt prat
Jag tänkte bara flumma på litet idag. Spanienresan och trippen till Barcelona är visserligen avklarad och förtjänar "många rader" på bloggen. Dock är min hjärna inte i trim för att fördjupa mig något vidare i byggnadsverk, tunnelbanestationer och envetna kärringar - så det får bli någon annan gång. Trippen till London för två somrar sedan tror jag fick en sammanfattning i en enda mening... typ mamma blev påkörd utanför Madame Tassaud's och vi stötte på en sömnig indier på bussen. Något sådant.
Hur som - jag har de senaste åren levt i illusionen att Let's Dance bara är för medelålders tanter och klassat programmet som ytterst tråkigt och ointressant (ja, det var ett påhopp - nu får ni försvara er!). Dock kan jag med glädje erkänna att jag ändrat mig de senaste veckorna... tack vare Kisas egne Magnus Samuelsson. Jag har alltid varit lite grinig på karln efter att han besökte min skola på mellanstadiet och vägrade skriva autografer, utan bara kramade sönder läskbrukar, lyfte bilar och dylikt. Istället hade vi möjlighet att köpa en riktig spännisbild på honom med massa eld runt om för 20 kronor...
Dock övergick min grinighet till att jag drev ganska grovt med det faktum att han troligtvis inte kunde klara sig kvar i tävlingen mer än första veckan. Typ. En väns pappa beskrev Magnus som en ladugårdsvägg bland lyktstolpar - och jag höll med. Min sarkasm övergick dock i en hastig fart över till fascination! Jag fattar inte hur han kan vara så smidig på dansgolvet. Gå och vinn för fan! Visa att Kisa är någonting bortom en drös med lustiga original och fikaträffar hos PRO.
Resten av blogginlägget är tillägnat Morgan Alling.
Då mina jämnåriga skriker halsen av sig för Björn Gustafsson vill jag slå ett slag för en medelålders tunnhårig "gubbe". Jag blir lycklig bara av att han dyker upp i tv-skärmen... och det må hända kanske kan uppfattas som tragiskt, men jag ser det som någonting positivt. Matilda sätter sig på golvet och skrattar som ett litet barn bara något rödhårigt skymtar förbi på dumburken. Typ.
Jag varnade er för att fortsätta läsa min blogg efter förra inlägget, och om ni inte uppfattade budskapet är det fortfarande Elises blogg som gäller.
I alla fall - vilken energi och jag älskar hans humor! Jag är visserligen ytterst lättroad och har inga problem med att gå runt och skratta för mig själv, men Alling är ett guldkorn. Poängen med det här inlägget skulle i alla fall vara - det är kul att det går bra för Magnus och jag är äckligt glad över att Alling också är med i Let's Dance. Antingen börjar jag bli medelålders, eller så är Let's Dance anpassat till flera olika åldersgrupper. Jag tror på det första alternativet.
Nåväl, nu väntar tacos med familjen och sedan blir det melodifestivalen. Jag vet inte varför jag utsätter mig för att se på det...
Jag blir lika förbannad varje år över vilka skitlåtar det är som spelas upp (sedan är melodifestival rena motsatsen till vad jag brukar lyssna till) och jag blir inte mindre upprörd över att den värsta dreten går till final. Aja, jag kan ju försöka agera trevlig i alla fall... och hoppas att det är någon låt som är "okej".
Över och ute.
Hur som - jag har de senaste åren levt i illusionen att Let's Dance bara är för medelålders tanter och klassat programmet som ytterst tråkigt och ointressant (ja, det var ett påhopp - nu får ni försvara er!). Dock kan jag med glädje erkänna att jag ändrat mig de senaste veckorna... tack vare Kisas egne Magnus Samuelsson. Jag har alltid varit lite grinig på karln efter att han besökte min skola på mellanstadiet och vägrade skriva autografer, utan bara kramade sönder läskbrukar, lyfte bilar och dylikt. Istället hade vi möjlighet att köpa en riktig spännisbild på honom med massa eld runt om för 20 kronor...
Dock övergick min grinighet till att jag drev ganska grovt med det faktum att han troligtvis inte kunde klara sig kvar i tävlingen mer än första veckan. Typ. En väns pappa beskrev Magnus som en ladugårdsvägg bland lyktstolpar - och jag höll med. Min sarkasm övergick dock i en hastig fart över till fascination! Jag fattar inte hur han kan vara så smidig på dansgolvet. Gå och vinn för fan! Visa att Kisa är någonting bortom en drös med lustiga original och fikaträffar hos PRO.
Resten av blogginlägget är tillägnat Morgan Alling.
Då mina jämnåriga skriker halsen av sig för Björn Gustafsson vill jag slå ett slag för en medelålders tunnhårig "gubbe". Jag blir lycklig bara av att han dyker upp i tv-skärmen... och det må hända kanske kan uppfattas som tragiskt, men jag ser det som någonting positivt. Matilda sätter sig på golvet och skrattar som ett litet barn bara något rödhårigt skymtar förbi på dumburken. Typ.
Jag varnade er för att fortsätta läsa min blogg efter förra inlägget, och om ni inte uppfattade budskapet är det fortfarande Elises blogg som gäller.
I alla fall - vilken energi och jag älskar hans humor! Jag är visserligen ytterst lättroad och har inga problem med att gå runt och skratta för mig själv, men Alling är ett guldkorn. Poängen med det här inlägget skulle i alla fall vara - det är kul att det går bra för Magnus och jag är äckligt glad över att Alling också är med i Let's Dance. Antingen börjar jag bli medelålders, eller så är Let's Dance anpassat till flera olika åldersgrupper. Jag tror på det första alternativet.
Nåväl, nu väntar tacos med familjen och sedan blir det melodifestivalen. Jag vet inte varför jag utsätter mig för att se på det...
Jag blir lika förbannad varje år över vilka skitlåtar det är som spelas upp (sedan är melodifestival rena motsatsen till vad jag brukar lyssna till) och jag blir inte mindre upprörd över att den värsta dreten går till final. Aja, jag kan ju försöka agera trevlig i alla fall... och hoppas att det är någon låt som är "okej".
Över och ute.
måndag 26 januari 2009
Sjungande män
Vad är det för någon finess inbyggd hos medelåldermannen som får denne att brista ut i sång på ICA?
Inte ens var som helst inne på ICA - utan just då de packar ned varorna i plastkassen. Alltid detta falsktoniga spektakel. Ett dovt muller som klangar i dur.
Från mig till er, ni utpekade, medelålders män - jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt klantiga beteende, då jag trots allt försöker skratta försynt (men det slutar alltid med ett brett leende och snor över halva ansiktet då jag försöker hålla inne med skrattanfallen).
Jag tycker att det är trevligt att de står och nynnar (personligen sjunger jag rätt ut - falskt. Elise skäms för mig, och ber mig vara tyst).
Jag borde verkligen tona ned mitt eviga skrattande. Jag skrattar åt allt. Jag behöver inte ens triggas av någonting - gamla upplevelser går att skrattas åt de med. Tro det eller ej, men även en biologilektion kan bli hysteriskt rolig med mitt sjuka sinne. Jag är som en drivande jakthund med låg skalltröskel. Typ.
Idag hade vi prov i biologi. Jag och Elise var ungefär vid samma nivå då vi skulle diskutera litet vid frukostbordet (dvs. vi började plugga cytologi - läran om cellen vid 23.00-tiden igår). Tro det eller ej, men celler är faktiskt riktigt spännande typer. Bara man kryddar till sanningen lite grann har man snart en aggressiv lysosom vars fosfolipider tappert kämpar för att hindra den att tugga sönder golgiapparaten... eller något annat spännande. Vår teori kring diffusionen var att celler är riktigt blåsta typer - framför allt då de strävar efter jämlikhet i samband med att de reagerar med destillerat vatten.
"Crap - vattnet har lägre koncentration än mig själv" *cellen släpper in vattnet, och sprängs sedan pga. övertryck*
Celler skapar inte intelligent liv. Celler är blåsta. Inte lustigt att visa människor inte;
- Har alla får i hagen
- Alla chips i påsen
- Plogat ända fram till dörren
- Hissen inte går ända upp
- Några skruvar lösa
Och så vidare. Min hjärna är själv ett resultat utav "inte alla chips i påsen".
Det är ingen idé att någon säger emot - mina vänner och släktingar är benägna att hålla med. Tyvärr, finns det ingen chans att de blir av med mig.
Bloggens flummigaste inlägg hittills - *vågen*
Eftersom jag antar att de flesta sluta läsa här, vill jag passa på att rekommendera Elises (Trollhättebon jag lever tillsammans med) blogg. Adressen är http://get-stoned.blogspot.com
Inte ens var som helst inne på ICA - utan just då de packar ned varorna i plastkassen. Alltid detta falsktoniga spektakel. Ett dovt muller som klangar i dur.
Från mig till er, ni utpekade, medelålders män - jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt klantiga beteende, då jag trots allt försöker skratta försynt (men det slutar alltid med ett brett leende och snor över halva ansiktet då jag försöker hålla inne med skrattanfallen).
Jag tycker att det är trevligt att de står och nynnar (personligen sjunger jag rätt ut - falskt. Elise skäms för mig, och ber mig vara tyst).
Jag borde verkligen tona ned mitt eviga skrattande. Jag skrattar åt allt. Jag behöver inte ens triggas av någonting - gamla upplevelser går att skrattas åt de med. Tro det eller ej, men även en biologilektion kan bli hysteriskt rolig med mitt sjuka sinne. Jag är som en drivande jakthund med låg skalltröskel. Typ.
Idag hade vi prov i biologi. Jag och Elise var ungefär vid samma nivå då vi skulle diskutera litet vid frukostbordet (dvs. vi började plugga cytologi - läran om cellen vid 23.00-tiden igår). Tro det eller ej, men celler är faktiskt riktigt spännande typer. Bara man kryddar till sanningen lite grann har man snart en aggressiv lysosom vars fosfolipider tappert kämpar för att hindra den att tugga sönder golgiapparaten... eller något annat spännande. Vår teori kring diffusionen var att celler är riktigt blåsta typer - framför allt då de strävar efter jämlikhet i samband med att de reagerar med destillerat vatten.
"Crap - vattnet har lägre koncentration än mig själv" *cellen släpper in vattnet, och sprängs sedan pga. övertryck*
Celler skapar inte intelligent liv. Celler är blåsta. Inte lustigt att visa människor inte;
- Har alla får i hagen
- Alla chips i påsen
- Plogat ända fram till dörren
- Hissen inte går ända upp
- Några skruvar lösa
Och så vidare. Min hjärna är själv ett resultat utav "inte alla chips i påsen".
Det är ingen idé att någon säger emot - mina vänner och släktingar är benägna att hålla med. Tyvärr, finns det ingen chans att de blir av med mig.
Bloggens flummigaste inlägg hittills - *vågen*
Eftersom jag antar att de flesta sluta läsa här, vill jag passa på att rekommendera Elises (Trollhättebon jag lever tillsammans med) blogg. Adressen är http://get-stoned.blogspot.com
lördag 24 januari 2009
Brottsplats - köket
Ett brott är begånget och ännu har ingen hund knutits till brottet som skedde i värmländska Forshaga. Gärningshunden är ännu oklar, men en dalmatinertik sitter för stunden i förhör hos polisen.
Brottet uppdagades vid 14-tiden idag då de intet ont anande gymnasieeleverna kom hem från en utflykt i närliggande Karlstad. Den ena av de båda tjejerna som blivit ett av brottens offer känner sig skakad, och vill inte prata om det som just hänt. Den andra personen, ägare till den misstänkta gärningshunden - berättar i sin tur med inlevelse om hur hon snabbt fick onda aningar.
"Det hela började med att jag öppnade dörren. Min hund kom rusande ned för trappan, och då jag klappade om henne märkte jag att hon hade en liten kula på magen (se; spänd ölmage). Det var som om hon hade ätit eller druckit väldigt mycket. Då vi kom ut i dagsljuset märkte jag dessutom att hon hade bruna prickar i pannan".
Journalistens anmärkning: Hunden har sedan tidigare bruna prickar i pannan, men dessa var en annan typ av prickar. De såg inte ut att leva i symbios med de övriga.
Därefter vänder tonåringen bort blicken. En tår rinner längs med kinden, och hon inser vad som egentligen hänt. Hon fortsätter snyftande;
"Jag började ana vad det var som hänt. På diskbänken stod en plastbunke fylld med vatten sedan gårdagens kladdkakebak. Den var ursköljd, men jag hade valt att hälla i varmvatten för att det skulle bli lättare att diska ur den sedan. Mina aningar bekräftades då jag fann plastbunken i min hunds säng"
"Jag gick sedan ut i köket - och jo, plastmattan nedanför diskbänken var täckt utav brunfärgat vatten. Ganska snart fick jag även syn på den sked som legat i plastbunken. Det var hemskt, vem har kunnat göra så här mot oss? Min hund har blivit anklagad för att ha begått ett brott, hon inte begått. Hon tittar på mig med bedjande ögon, och jag tror henne. Lilo skulle aldrig hoppa upp på diskbänken för att äta någonting..."
Bild av den misstänkte gärningshunden vid brottsplatsen. Matte hävdar att hon är hungrig, medan polisen tror att hunden försöker slicka bort bevismaterialen som kan vändas mot henne.
Dalmatinertikens version av brottet är en beskrivande berättelse om onda labradorer och sluga pudlar.Till en början hävdade hon att boven i dramat var den treåriga labradortiken Apple. Trots att den svarta hunden i vintras åt upp tomten och har ett tidigare brottsförflutet (som inkluderat uppätna tvålar och biblioteksböcker), har hon ett alibi för just det här brottet. Hunden befann sig sovande i sin bur vid tillfället - och polisen tvivlar på att Apple slickat upp låsen för att sedan låsa in sig igen efter avslutat brott. Huruvida det är dalmatinern som är brottslingen vill dock labradoren inte avslöja - inte för mindre än 34 märgben i alla fall, låter hon hälsa.
I samma stund som labradoren släpps efter förhören börjar dalmatinertiken mumla någonting om en slug pudel. Pudeln är i själva verket en dvärg som lystrar till namnet Olle och bor i lägenheten bredvid. Pudeln är ännu släppt utav polisen, utan sitter fortfarande i förhör. Dock tror de att han kommer att släppas inom några timmar, då dalmatinerns historia låter allt för påhittad för att vara sann. Enligt henne skall pudeln ha;
-Brutit sig ut från sin lägenhet
-Hoppat tre meter genom luften och över på tjejernas balkong
-Vidare in genom en låst balkongdörr
-Vält ut plastbunken över golvet
-Smetat in dalmatinertiken i kladdkakesmet och därefter tvingat denna att dricka en stor mängd vatten
-Därefter har han själv "diskat ur" bunken och placerat den i dalmatinertikens bädd (detta är den enda möjliga lösningen då pudeln i fråga äter mycket sparsamt, och uppskattningsvis någon gång i halvåret)...Då detta avklarats ska han sedan ha tagit sig tillbaka över i sin egen lägenhet utan att ägaren märkt någonting.
Balkongerna som pudeln tros ha hoppat mellan:
Olle, den anklagade pudeln:
Brottet kan bli svårt att lösa, men trots det ser polisen Xx X-sson positivt på saken.
Brottet uppdagades vid 14-tiden idag då de intet ont anande gymnasieeleverna kom hem från en utflykt i närliggande Karlstad. Den ena av de båda tjejerna som blivit ett av brottens offer känner sig skakad, och vill inte prata om det som just hänt. Den andra personen, ägare till den misstänkta gärningshunden - berättar i sin tur med inlevelse om hur hon snabbt fick onda aningar.
"Det hela började med att jag öppnade dörren. Min hund kom rusande ned för trappan, och då jag klappade om henne märkte jag att hon hade en liten kula på magen (se; spänd ölmage). Det var som om hon hade ätit eller druckit väldigt mycket. Då vi kom ut i dagsljuset märkte jag dessutom att hon hade bruna prickar i pannan".
Journalistens anmärkning: Hunden har sedan tidigare bruna prickar i pannan, men dessa var en annan typ av prickar. De såg inte ut att leva i symbios med de övriga.
Därefter vänder tonåringen bort blicken. En tår rinner längs med kinden, och hon inser vad som egentligen hänt. Hon fortsätter snyftande;
"Jag började ana vad det var som hänt. På diskbänken stod en plastbunke fylld med vatten sedan gårdagens kladdkakebak. Den var ursköljd, men jag hade valt att hälla i varmvatten för att det skulle bli lättare att diska ur den sedan. Mina aningar bekräftades då jag fann plastbunken i min hunds säng"
"Jag gick sedan ut i köket - och jo, plastmattan nedanför diskbänken var täckt utav brunfärgat vatten. Ganska snart fick jag även syn på den sked som legat i plastbunken. Det var hemskt, vem har kunnat göra så här mot oss? Min hund har blivit anklagad för att ha begått ett brott, hon inte begått. Hon tittar på mig med bedjande ögon, och jag tror henne. Lilo skulle aldrig hoppa upp på diskbänken för att äta någonting..."
Bild av den misstänkte gärningshunden vid brottsplatsen. Matte hävdar att hon är hungrig, medan polisen tror att hunden försöker slicka bort bevismaterialen som kan vändas mot henne.
Dalmatinertikens version av brottet är en beskrivande berättelse om onda labradorer och sluga pudlar.Till en början hävdade hon att boven i dramat var den treåriga labradortiken Apple. Trots att den svarta hunden i vintras åt upp tomten och har ett tidigare brottsförflutet (som inkluderat uppätna tvålar och biblioteksböcker), har hon ett alibi för just det här brottet. Hunden befann sig sovande i sin bur vid tillfället - och polisen tvivlar på att Apple slickat upp låsen för att sedan låsa in sig igen efter avslutat brott. Huruvida det är dalmatinern som är brottslingen vill dock labradoren inte avslöja - inte för mindre än 34 märgben i alla fall, låter hon hälsa.
I samma stund som labradoren släpps efter förhören börjar dalmatinertiken mumla någonting om en slug pudel. Pudeln är i själva verket en dvärg som lystrar till namnet Olle och bor i lägenheten bredvid. Pudeln är ännu släppt utav polisen, utan sitter fortfarande i förhör. Dock tror de att han kommer att släppas inom några timmar, då dalmatinerns historia låter allt för påhittad för att vara sann. Enligt henne skall pudeln ha;
-Brutit sig ut från sin lägenhet
-Hoppat tre meter genom luften och över på tjejernas balkong
-Vidare in genom en låst balkongdörr
-Vält ut plastbunken över golvet
-Smetat in dalmatinertiken i kladdkakesmet och därefter tvingat denna att dricka en stor mängd vatten
-Därefter har han själv "diskat ur" bunken och placerat den i dalmatinertikens bädd (detta är den enda möjliga lösningen då pudeln i fråga äter mycket sparsamt, och uppskattningsvis någon gång i halvåret)...Då detta avklarats ska han sedan ha tagit sig tillbaka över i sin egen lägenhet utan att ägaren märkt någonting.
Balkongerna som pudeln tros ha hoppat mellan:
Olle, den anklagade pudeln:
Brottet kan bli svårt att lösa, men trots det ser polisen Xx X-sson positivt på saken.
"Dalmatinern har sedan tidigare ett tungt brottsregister, där samtliga fall inkluderat mat - eller saker som går att tugga på. Förra hösten tuggade hon sönder fyra fjärrkontroller och en mobiltelefon. Dessförinnan är det brödlimpor, kattmat och bajsblöjor som gått åt. I höstas hamnade hon hos veterinären efter att ha ätit en kladdkaka - ett besök som slutade med kräkmedel; och senast förra veckan sågs hon komma springande med rester utav ravioli runt munnen. Vi kan inte döma henne i förväg, men oss emellan, det finns ingen annan möjlig gärningshund."
Bild på dalmatinertiken tagen i eftermiddags. Tiken berättar att hon inte når ändå upp till kanten, medan ägaren förklarar att hon är hungrig och i själva verket letar efter mer.
Bild tagen på tiken förra veckan av en övervakningskamera. Nosen är orangefärgad efter att hon ätit rester av ravioli.
I Forshaga har man under kvällen haft extraöppet på ICA för att stödja de kunder som skakats upp brottet. De befarar att skafferiet en dag skall stå tomt, och snörvlar högljutt mellan snyftningarna då jag försöker prata med dem. En tonårings liv är förstört och en labrador oskyldigt anklagad för ett brott hon inte begått. Allt till följd av en hungrig dalmatiners... hunger.
- Yy Y-sson, TT
Bild på dalmatinertiken tagen i eftermiddags. Tiken berättar att hon inte når ändå upp till kanten, medan ägaren förklarar att hon är hungrig och i själva verket letar efter mer.
Bild tagen på tiken förra veckan av en övervakningskamera. Nosen är orangefärgad efter att hon ätit rester av ravioli.
I Forshaga har man under kvällen haft extraöppet på ICA för att stödja de kunder som skakats upp brottet. De befarar att skafferiet en dag skall stå tomt, och snörvlar högljutt mellan snyftningarna då jag försöker prata med dem. En tonårings liv är förstört och en labrador oskyldigt anklagad för ett brott hon inte begått. Allt till följd av en hungrig dalmatiners... hunger.
- Yy Y-sson, TT
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
