Granplantor och småkryp

Jag är inte rädd för särskilt mycket, men vilken kvinna är inte rädd för våltäktsmän och mördare? Tack och lov bor jag inte i storstad, så jag lever i min lyckliga lilla bubbla om att "det händer inte mig". Då återstår bara pälsängrar och maskar. Det är mina stora rädslor. Ormar och spindlar bekommer mig inte det minsta... men maskar? Jag ryser bara jag tänker på dem.

Pälsängrarna stötte jag på för några år sedan då de kröp runt bland mina kläder. Äckeldjur. Så var det visst att bo i en gammal kåk, le och låtsas vara lycklig (samt städa maniskt). Vid ett tillfälle förra året satt jag och knaprade på ett knäckebröd då jag plötsligt insåg att skinnet från en död pälsänger hängde ned från mackan. Panik. Jag spottade och fräste åt rumskamraten som inte slängt knäckebröden som borde kastats för länge sedan... och var sedan miserabel dagarna framöver. Elise däremot var mest fascinerad över den stora koloni pälsängrar som haft sin bostad i knäckebrödspaketet (samtliga döda). Det var då jag slängde så gott som allt vi hade i matväg...

Maskarna. Har ni sett bilderna i Guiness rekordbok med de människorna som har maskar i hela kroppen? Det är som blodkärl som ligger längs med hela armarna och benen. Vita. Långa. För att inte tala om liken i thrillers... fullt med inälvsmask. Och metmaskar? De slingrar sig, går av på mitten och sprattlar hysteriskt. Äckeldjur.

Jag har påsklov nu. Eller borde ha haft, hela veckan har spenderats ute på kalhyggen då jag planterat skog åt en bonde. 65 öre plantan, och 2500 plantor senare kan jag nästan konstatera att jag är ekonomiskt oberoende. Eller?
Det har gått finfint, solen har skinit och jag har njutit av det härliga vårvädret... då jag gått runt i min lilla träskmark. Blåsor på händerna, träningsvärk och onda fötter. Det är en härlig känsla att vara fysiskt utmattad, till skillnad från mentalt då man går i skolan och bränner hjärnceller. Jag älskar att bara vara ett med mina granplantor och stålröret. Host.

Till en början fick jag något slags tvång att sjunga vaggvisor när jag planterade dem. "Sov nu lilla granplanta" och "ekorr'n satt i granen" - sedan insåg jag att de var besprutade med något äckligt; då var de inte längre söta, utan istället små kräk.
Det myllrar av spindlar, insekter och ödlor... några maskar har jag också stött på. Två råkade jag kapa på mitten och fick lite hjärtklappning då jag insåg vad jag gjort. En tredje gång råkade jag gräva fram en dagggmask; då flydde jag och skrek med stålröret i högsta hugg (så jag kunde försvara mig). Jävla maskar. Jag älskar att vara ute och gå då det regnar; men det är inte så enkelt när det ligger maskar i vägen. Jag får zick-zacka fram och tillbaka, varvat med skrik och andra obehagskänslor.

Saprofyt är ett ord som ofta ekar inne i huvudet. Nedbrytare. Ganska fint ord. Saprofyt är finare än daggmask. Jag funderar på att börja sjunga om maskar "Jag är en liten saprofyt, räds mig ej, jag är snäll, jej jej jej. Bajspåsar, smuts och äpplen bryter jag ned, hej hej hej. Älska mig, way way way".
Jag kanske borde gå hos psykolog.
"Vad kan jag hjälpa dig med lilla vän?"
"Jag är rädd för maskar"
Dålig idè. Aja, jag är i alla fall inte lika maniskt rädd som grannen. Hon är fruktansvärd rädd för spindlar, och hittar hon en i lägenheten får hon panik. 6 SMS i minuten; "Kom hit!", "Kom hit nu fort!", "VAR ÄR DU!!!"

I'm alive - barely

Bloggen har stått orörd ett tag nu, och jag antar att det är dags att jag ger ifrån mig någon form av levnadstecken.
"Hej, jag lever"
Ett inlägg som summerar sista månaderna är troligtvis ingen bra idè, då det skulle bli några meter text som skulle publiceras (och ingen skulle orka läsa). Lyckligtvis är jag för stunden allmänt vilsen, trött och sjuk - så problemet är med ens ur världen!

Vilsen har sin förklaring i kapitlet "oviss framtid" i kombination med kapitlet "lågkonjunktur" och "udda utbildning". Skolan börjar få sitt slut, och vuxenlivet har aldrig känts skrämmande för min del. Förrän nu. Mina intentioner har varit att söka till SLU och djursjukvårdare - men jag är inte längre så säker.
Bortsett från blåtiran trivdes jag väldigt bra på min praktikplats, och det är ett yrke jag drömt om att ha... men vad gör det att jag är intresserad och gillar arbetet om min kropp reagerar med "blod! shit, svimma!". Farsgubben hävdade att han blev illamående och svimfärdig av minsta sticksåret, och med tanke på att jag nedärvt de generna; blir yrket med ens inte lika lockande. Jag blir förbannad när jag inte kan styra över min egen kropp, och den reagerar med att slå i backen så fort ett veterinärbesök inte passar.

Så vad är mina alternativ?
Naturbruk är ingen stor bransch där det är efterfrågan på folk, många halkar in på ett bananskal och får jobb... med vadå? Läsa vidare ska jag tydligen göra; det är slöseri med mina resurser att inte göra det (har jag fått berättat för mig). Om djursjukvårdare stryks står jag med ens helt utan mål, och vad ska jag då sträva efter? Jag läser om olika yrken och universitetsstudier - men ingenting lockar. Jag vill arbeta med djur och vara utomhus, inte sitta inne någonstans och mögla i 40 år bara-för-att. Jag är inte rädd i den bemärkelsen, det löser sig alltid - men vad ska jag plugga till när det inte finns någonting som intresserar? Universitet känns trots allt som bästa lösningen under lågkonjunkturen. Jag har sökt sommarjobb, hittills utan några gensvar, så vad har jag att gå på? Bra betyg och omdömen från praktikplatser som säger att jag är trevlig och duktig på att hantera hundar? Det finns folk som är betydligt mer kompetenta än vad jag är, och som saknar jobb.

Jag har trivts bra på min linje, men hundsport känns inte längre som en merit - snarare som ett hinder.
"Du söker arbetet som guide, vad har du för kvalitéer?"
"...Jag är duktig på hund"

Jag är ledsen kära bloggläsare, men jag kände bara för att gnälla litet. Jag vaknade i natt av nästäppa, halsont, illamående och feber - så humöret är inte på topp trots vårvädret. Jag är lättretad och behöver choklad. Skit i "Beach 2009" - åt choklad och bli lycklig!