Tanten och Fladderörat

Tokstollar

2010-05-03T23:01:00.000+02:00

Jag skrev någonting om ”vintervila” i inlägget innan. Precis, det som skrevs i november. Tro mig, jag skäms. Bloggen har flåsat mig i nacken hela tiden – och jag har valt att springa vidare medan månaderna gått. Får jag ursäkta mig med ”ständigt eldande”?

… Som jag sprungit hos fram och tillbaka till den där vedpannan hela vintern. Dagen började med… eldande och avslutades med… eldande. Trots det kröp temperaturen sällan över 17 grader. Det var ganska hemskt. För att inte tala om att gå fram och tillbaka utomhus, i 20 minusgrader för att lägga på ved någon gång i timmen.

Men nu är det vår! Jag och jyckarna spenderar helst dagarna utomhus, det är underbart att strosa runt samtidigt som vitsipporna fyller luften med en söt doft. Vintern hade sina fördelar, för jag har sällan njutit så mycket av våren som nu!
Ett vårdopp har också hunnits med – jag känner mig nöjd med 28 april. Det gick helt okej efter att benen domnat bort…

Tanten och Fladderörat trivs också med livet, bortsett från förstnämnda som, hur-hon-nu-lyckades, skar sönder en del av mellanhanden. På en barkbit. Hon skulle ta den i munnen, strök över den med tassen och voilá – blodbad! Tanten did it again. Hon har inte brutit några ben ännu, men annars har hon hunnit testa på de flesta diagnoser och tillstånd. Min kommentar efter barkbiten var; tack för vet-flex! En uppfinning i klass med hjulet. Efter två veckor hade Tanten lyckats göra slut på hela mitt förråd av de färgglada bandagen, och matte hade hunnit bli ganska bra på att göra tassbandage.

Sådan matte sådan hund. En del av mina hundar är arv och en annan del av dem är miljö. Jag undrar vilken del av dem som intresserat sig för ett antal olika beteenden?
- Lilo ääälskar fötter. Tar jag fram en fot och en boll… tar hon foten. Ser hon någon dra av sig en stumpa, ser man hur det glittrar till i ögonen och hon går målmedvetet fram för rengöring. Prova att vifta med en korv framför din hund, uttrycken ”maaat” och ”fooot” påminner om varandra.
-Soya ylar till Erik Grönwalls ”Higher”. Bara den låten – ingen annan. Första gångerna avundades jag hennes tonsäkerhet, men de senaste gångerna har tonen låtit mer klagande. Det kan vara för att jag förstör hennes sång med mitt eget ylande…
-Soya har kommit på tjusningen med att ”koka kaffe”. Lilo lärde Soya att plocka upp stenar från sjöbotten… och det har Soya anammat, om man bortser från att hon skippar stenarna. Hon går sonika runt i vattnet, stoppar ned nosen så det hörs ett ”blubb blubb”. Sedan lyfter hon förtjust på huvudet, går nöjt vidare och fortsätter koka kaffe någon annanstans.
Arv eller mattes stollighet som smittat av sig?

November

2009-11-13T23:03:00.000+01:00

Nog för att blogginläggen under ett år är få - men att tro att man själv är mer flitig är fel, fröken Gustavsen ;)
När du skrev den där meningen förträngde du nog ditt lilla blogguppehåll på cirkus 1,5 år ;)

No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds - November!

November's not gonna bring me down. Jag älskar hösten - så länge det fortfarande är plusgrader och löv i vackra färger på träden. Men November, nja, inte riktigt min månad. Ett grått vakuum hindrar mig från att komma på några positiva förknippningar, eller ens minnen, vid blotta ordet. Det är den här månaden och några framöver som verkligen tär på oss vikingar; det börjar med höstdepression, följt av julmisären och någonstans i början av April börjar man äntligen se ett slut på det mörka eländet - då ser man istället fram emot den regniga sommaren. Sedan börjar allt om igen.

Men jag ska, som jag skrev litet tidigare, inte gå och hänga med huvudet. Negativitet leder i mitt fall till irritation - och jag vill inte vara irriterad. Så jag satsar istället på överdriven positivitet.
Ja - det är jag som springer fram och tillbaka mellan husen om kvällarna och kvittrar glatt när jag försöker få fyr i pannan
Ja- Det är jag som sjunger så falskt till Queen-låtar att Freddie Mercury vänder sig i sin grav
Och ja, det är jag som knatar runt i gul väst i mörkret längs med vägen och nynnar på låten "Miso Soup" för att visa November att jag inte tänker låta mig knäckas!

Eller så kan man välja motsatsen, "Let's open up a restaurant in Santa Fé - sunny Santa Fé would be nice. We'll open up a restaurant in Santa Fé, and leave this to the roaches and mice"
Ur musikalen RENT, visserligen om New York, men visst fungerar texten på ett grått Sverige också?

"I think I'll just go down and have some pudding and wait for it all to turn up.... It always does in the end. " - Luna Lovegood, Harry Potter series

Varför alla dessa citat? Ett annat centrum för feelgood är siten http://www.quotegarden.com , vid det här laget har jag säkerligen spenderat timmar där. Finns mycket tänkvärt, och för den delen roligt, att läsa om man har lite tid över.

Over and out, och Elise 1-0 ;)

Börjat jobba

2009-10-25T11:48:00.000+01:00

....Nja, inte på riktigt. Men fejkjobbar. Ungefär. För 2000:- i månaden jobbar jag heltid, på stall, med att mocka skit och byta vattenhinkar. Jag blir förbannad vid bara tanken, men huvudsaken är i alla fall att jag trivs. Arbetsförmedlingens verk... lovely.
När hästarna är inne för kvällen och alla människor nere i ridhuset är det riktigt trivsamt att gå runt och fundera. Sedan är Lilo också med förstås, nya titeln är; stalljycke.
Hennes arbetsuppgifter består av att suga i sig varenda liten mikropartikel av kraftfoder som tappats i gångarna, känna av kvaliteten på hästens lämningar (genom ett litet provsmak) samt skälla ut högljudda besökare. Hästarna skall ha det lugnt i sitt hem - och det markerar Lilo genom att låta högre än ungarna. Fint. Men det är väldigt sällan, för de flesta respekterar att man inte bör skrika inne i stallet.

Soya följde med i fredags då mor min försvann till Stockholm över helgen... fast hennes uppgifter blev istället att rusa hysteriskt fram och tillbaka till de som kom in och hälsa, s k ostbågedans (upprepad rörelse i hög hastighet där bakdelen slängs från höger till vänster sida).

På kvällen passade vi finska lapphunden Ziva, men då hade allt studsande tagit ut sin rätt på Fröken Fladderöra. Hon låg stilla i soffan hela kvällen och morrade irriterat när pälsbollen kom för att leka "Sluta. Låt mig vara. Suck.... matte, rädda mig?"
Lyckligtvis ställde Lilo upp som lekkamrat.

Jag köpte min första bil igår. Stolt.
Jag har lånat Fårrden Ragnar under några månaders tid, men sedan igår är han åter hos sina rätta ägare. Han hade visserligen vid 16 års ålder inte rullat många mil, men trots det var rosten utbredd och felen många. Möjligtvis hade han klarat en besiktning till... men nja.
Varje dag med Ragnar var en ny dag, en ny repa eller buckla att upptäcka. Han hade råkat ut för lite stenskott, krockar och resor in i både lyktstolpar och containers. Men han fick några fina månader med kärlek och omtanke från min sida... även om "Kom igen Ragnar!" sista dagarna blev "Men Ragnar... för fan...". Några fina minnen. Som den gången för några veckor sedan då hela spoilern, inkl. reg skylt höll på att lossna, och då farsgubben fick sätta fast den med hjälp av borrmaskin och lite buntband.
Tack för den här tiden Ragnar!

...Men numera är det alltså en vit Opel Astra som står på ägorna. Pigg. Snabb. Bekväm. Rostfri. Perfekt!
Relationen till Ragnar var hatkärlek - men med den här kärran sade det "klick". Nu är det bara diverse bildekaler som skall försvinna ur min åsyn. Skylten "varning för älg" med texten "Sverige" ska bort, liksom "Ansvar - försäkringen för helnykterister". Bilen kommer bli så fin när jag fått fast mina dalmatinerdekaler ;)

Nämen hej!

2009-10-09T00:23:00.000+02:00

Förlåt. Jag borde skriva. Det är mer än en som klagat över min sällan uppdaterade blogg.
Men, till mitt försvar - jag gillar uttrycket "absent-minded", dvs. frånvarande och lever lite smått efter det. Mer än annars nu på hösten - jag tar en lång promenad, sätter mig vid ett vattendrag, beskådar färgerna som speglar sig i vattnet och drömmer mig bort.
Jag och Tanten kan vara drömmare tillsammans... i alla fall på koppelpromenader, för då går hon verkligen i sin egen lilla värld. Jag och Elise skapade en egen theme song till Lilo, den gick "La-aaa-di-da-di-dum-laaa-*tvärnit* Kissa! -la-tra-lla-laaaa *tvärnit* Nosa! Sniffa! Gräva!- hmm- di- dum" och så vidare. Tanten är en underhållande filur att beskåda... så länge hon inte har en 1,80 meters radie att röra sig på. Tack och lov slipper koppelhatande matte och hund den konflikten ute på landet, då hon går lös 99% av tiden. Helt underbart!

Vid 5 års ålder borde hon vara en mogen dam - men knappast. "Tokstolle" är ordet som ligger närmast till hands då jag tänker på Lilo. Då päronträdet i ett av trädgårdslanden höll på att tappa frukten tog Tanten det på sitt ansvar att spara dessa till ett senare tillfälle. Då jag var i full gång med ogräsrensning kom helt plötsligt något brunt och tågade förbi... eller ja, först kom ett päron, och sedan kom nosen som puffade det framåt. Nöjd var hon inte förrän det gröna var dolt under ett tunt lager med jord (för ett bitvis dolt päron är väl också konserverat till dystra tider?). Sedan var det bara att fortsätta med nästa. Och vi hade många päron....

Härom natten fick hon i sig något olämpligt i skogen, och blev lite hastigt på kvällskvisten tvungen att hosta upp middagen på grusgången utanför. Klimatsmart tänkande - varför slösa bort maten i onödan? Den är ju knappt smält! Således börjades det med nospuffande igen... småsten över uppkräkt mat, men där sade matte ifrån. Usch. Det finns gränser för vad Tanten kan spara till senare tillfälle...

Soya? Allmänlydnadskursen är klar och jag förväntade mig att hon skulle vakna upp som en mogen, helt perfekt fröken dagen efter examinationen... men icke! Hon fortsätter, i tidigare manér, att bjuda på sig själv - och framför allt att försvara titeln "Sörja" (som jag befarar att hon aldrig kommer att svika).
Andra löpet är igång, och hon kämpar tappert med att sprida sina röda prickar över hus och hem i sin glädjeyra. Prickigt är fint... men till en viss gräns. Morbrodern hade visst en flaska med namnet "Prick bort", men det ska jag nog inte visa för tjejerna? Tvärtom kanske Soya skulle behöva lite prickar på sin helvita rumpa (vilket lillasystern i och för sig en gång kompenserade med att måla lite på henne).
"Ska dalmatiner vara svarta och rosa?"
"Ehm... nej. Det har hänt en liten olycka..."

Förra veckan såg jag en stjärna falla på Lilos sista kvällskiss, och jag hann tänka en del under de sekunderna;
"Woow, ett stjärnfall - det var länge sedan! Just det! Önska sig"
*stjärnan försvinner*
"Jag önskar jag vore miljonär!"
...
...
"Nej. Det gör jag inte alls. Jag vill inte alls bli miljonär. Jag ångrade mig! Får man önska om?"

Carpe diem?

2009-09-09T00:18:00.002+02:00

"Carpe diem". Fånga dagen. Varför det? Vi somnar om igen"

Orden som rent spontant yttrades imorse då telefonen genom tappra försök försökte få fart på mig och min prickiga vän. Förbannade telefon. Hetsig, överenergisk melodi som spelas om och om igen - högre och högre för var gång. Jag vet - mitt fel. Jag har valt den själv. Positiv skall man vara! Dagen bör börjas med ett "rise and shine!" eller nya kaviarreklamen. Riktig klatschig melodi! Tanten gnäller alltid högljutt när jag börjar sjunga den. Överenergisk, höga toner och nyvaken kanske inte matchar ihop?

Imorse ignorerade jag den lyckliga musiken och tryckte på snooze. Carpe diem. En annan dag. I alla fall i 9 minuter i taget framöver - för längre stund än så klarar min mobil inte av att hålla tyst. Inte förrän jag gått upp.

På tal om husvagnar vill jag passa på att uppmärksamma kommunens politiker. De har kommit på någonting nytt. Skapande. Genialt!
Stationsområdet ser tråkigt ut, och jo, visst är det slitet. Vi utlyser en tävling för utländska arkitekter -för 3,5 miljoner kronor bygger vi om rubbet, och så blir lilla hålan Kisa attraktiv. "Åååh, sicket fint stationshus!" skall turisterna utropa då de åker förbi - och så skall politikerna få en liten glädjetår i ögonvrån och känna stolthet över den lilla byn.

Samtidigt som tävlingen kräver lite slantar sparar man in på mindre nödvändiga ting, sådant som man i praktiken skulle kunna klara sig utan. Typ, gatubelysningen. Fram till 20.00 går det bra med dagsljus - men sedan blir det becksvart. Överallt. Det är en ganska spännande upplevelse att köra bil nu för tiden - hur många människor ser jag inte, trots helljuset?
Jag undrar om kommunens insparade pengar räcker till både ett nytt stationshus och ficklampor till samtliga invånare? För olika slags brott vill man väl ändå slippa - det kostar också pengar, typ; benbrott, inbrott och brottslighet. Men äh - vad gör lite brutna ben? Stationshuset kommer bli såå fint. De tyska turisterna kommer att avundas oss när de besöker vårt avlånga land.

Medevi kanske jag också bör skriva ett par rader om?
Jag gillar dalmatinerfolk. Ett eget litet folk, lite smått skruvat - och riktigt familjär känsla bredvid ringside. Jag ser redan fram mot nästa år!
Skulle min dator varit en vänlig själ, skulle jag lagt upp bilder på prickiga hundar - men då min dator har en taskig inställning till livet, gör jag bäst i att kräva så lite som möjligt av den. I princip ingenting alltså. Jag kan förhandla mig till googles startsida, och youtube om jag klappar på hårddisken och viskar "vackrare dator har ingen någonsin skådat. Dammet blänker så fint i kvällsljuset". Men det gör jag sällan - så det blir lite halvdant. Diverse hot och sparkar förekommer däremot i större skala.

Åter till Medevi!
Jag är jättenöjd över dagen, och det skulle jag varit även om det inte gått bra för hundarna. Bara det faktum att Katrin skulle dansa naken genom ringen och sjunga "högt över havet" på bruten finlands-svenska om Lèon fått en placering skulle varit värd resan. Nu blev Lèon placerad - men någon dans såg vi inget av. Dålig stil.

However, Soya fick en 1;a i kvalité och blev 2:a i konkurrensen. Jag är jättnöjd! Domaren pratade lite öppet då placeringarna var klara, om hur han tänkt i sin bedömning. Sådant borde det vara mer av tycker jag!
Lilo har påbörjat sin nya karriär, "showdog" kallar hon den visst för. Det är detsamma som att ställa sig till sin egen fördel, spänna upp sig, charma in sig hos domaren och vifta kopiöst på svansen. "Very showy!" skrev domaren i kritiken. Jo vars... när lärde sig Tanten det? Smygtränar hon om nätterna tro? (Kan det vara svaret på hennes morgontrötthet, den som vida överstiger min egen?).
I alla fall, 1:a i kvalité och överraskande 4:a i konkurrensen! Det var runt 20 tikar i hennes klass, och kvar blev mattes tandlösa Tant. Det var någonting att fira - bildekaler och muggar med dalmatiner på följde med hem. Likaså en prickig sjal, inropad för ett pris som vida översteg marknadsvärdet. Norrmannen betalade 30 kronor för sin... och jag 110 kronor för min. Identiska. Men den bjuder jag på - så går det när man hjälper till att få fart på budgivningen!

Igår gjorde jag smycken i Linköping tillsammans med några släktingar och vänner till dem. Riktigt roligt faktiskt - framför allt den dagen man lär sig göra stiliga öglor på egen hand. För det var inte min grej. Däremot var jag duktig på att hitta saker jag ville ha. Fiskar bland annat. Rosa med spännande mönster på. "Fiskjävlar" döpte jag dem till - med deras vilja att samarbeta med mig som grund till namnet. Visst misslyckades jag några gånger, men de metallbitar som såg ut att ha... blivit behandlade av en mindre-estetiskt-lagd-ganska-klumpig-människa-utan-större-portion-tålamod hamnade på min mosters plats. Stå för mina misstag? Knappast. Inte så länge det är metallbitar inblandade.

Alsolsprit och cert

2009-08-12T22:17:00.000+02:00

Alsolsprit. Jag älskar alsolsprit.
När jag städade hundskit på WDS var det handdesinfektion som var mina allra bästa vän (där gick SKK back, jag och vännen gjorde nog slut på en flaska var/dag... i 4 dagar). Sedan blev google min bästa vän - men nu är det som sagt alsolspriten.
Hunden har gjort sig illa - sprit
Fästingbett - sprit
Myggbett - sprit
Och så vidare...

Soya har fått kladd i örat - jag föreslog alsolsprit, men där sade modern ifrån. Jaha... inte alsolsprit på sjuka öron. Sedan hade morbrodern bränt sönder hela ryggen ute i solen, han frågade om jag hade after sun - vilket jag inte hade. Jag erbjöd alsolsprit... men det lät visst inte så lockande. Här har jag en universallösning på en mängd åkommor och skador - och så duger det inte? Oj oj oj.

Jag som till och med skrivit en hyllningssång till den klara vätskan;

Alsolsprit, alsolsprit - bästa vän
Alsolsprit, alsolsprit - är det dags igen?
Alsolsprit, alsolsprit - hej igen!
Kliande myggbett och brutna tåååår
Alsolsprit, alsolsprit, alsolsprit!

Hmm...ja...

Och så har vi varit på utställning igen (skutt skutt mellan ämnena).
Jag vet inte riktigt vad som tagit åt Lilo?
Tanten gick och vann öppen klassen. Igen. Sedan gick hon och blev 4 i bästa tikklass med Cert. Igen. Vad händer?!
Jag förstod inte att samtliga hundar framför var champinjoner, så jag kopplade inte att det var mig man ropade "grattis" åt. Hej och hå. Skulle jag förstått att det var Lilo som skulle fått certet skulle jag nog studsat runt och tjoat lite - men nu gjorde jag en "Ransäter" och stod och tittade tomt rakt fram. "Va, ska jag ha den där rosetten? Ska inte min hund ha en tvåa?"

Ja, och Soya fick en 1:a och vann juniorklassen (mot en annan tik) - även det oväntat! Peppar, peppar har hon inte fått någon 2:a ännu. Nu har hon visserligen lagt på sig några kilon sista veckorna, men hon är fortfarande väldigt outvecklad för sin ålder. Pust.
Nu är det Medevi kvar - men sedan får det vara nog! Utställning = stress stress.
Men, specialtecken C? På Lilo? Det står det bara på andras hundar?
Det blir tikarnas krig i Medevi - Lilo, Ritza och Angie.... oj oj oj.

Soya i junkl, kv 1, kk1

Mattes Tant som skaffat sig nya vanor... 4btkl Cert

Svammel

2009-07-31T19:46:00.000+02:00

Molniga dagar är trista. Så slätstrukna. Tråkiga. Dagar då himlen är grå tappar jag min motivation att göra någonting. Istället för att göra någonting nyttigt sätter jag på en film, kryper ned i soffan och klappar på hundarna. Trevligt, ja - men nyttigt? Nej.
Men visst borde vädret vända snart? Jag kräver inte skolsken och klarblå himmel - spöregn och storm fungerar minst lika bra. Bara det inte är så slätstruket. Ingenting. Jag gillar spöregn och jag gillar sol, men jag avskyr mellanläget.
Antingen får jag flytta till Egypten eller till Färöarna. Valet är för svårt. Jag stannar i Sverige ett tag till.

Någonting som håller humöret uppe är utställningen som ägde rum för en vecka sedan i värmländska Ransäter. Regnet öste ned hela dagen, så första glädjeämnet var det faktum att jag och hundarna fick plats i uppfödarens utställningstält.
Vi var på plats ganska tidigt, så jag hade gott om tid att stressa upp mig inför att hundarna skulle in i ringen. Dock skulle 50 flattar in och visa upp sig först... och nervositeten blev desto värre då jag insåg att hanar och tikar såg likadana ut på mitt avstånd. Tack och lov hade utställarna nummerlappar som kunde kontrolleras gentemot siffrorna i utställningskatalogen.

Soya var först ut och skötte sig strålande. Dessvärre är hon tanig för sin ålder, det vet jag... och det påpekade domaren i sin kritik "mycket outvecklad". Trots smalt huvud och smäcker kroppsbyggnad fick hon ändå en 1:a och Hp. Tack domaren. Du är trevlig.

Lilo gjorde mig riktigt lycklig, och jag har förblivit det sedan utställningen. I öppen klassen var det 13 tikar, och då det var Lilos tur hörde jag några av domarens ord, och tänkte att "det här går bra". Bara man hör segment av kritiken kan man ana sig till hur hunden kommer att placera sig. Då det röda bandet sträcktes fram var jag hoppfull, klappade på Lilo och väntade på att de andra hundarna skulle bli klara. Döm min förvåning då konkurrensen startade och Lilo var en av de hundar som valdes ut. Det är hård konkurrens, och det är sällan min chokladprick klarar den. Vi sprang... och hamnade på första plats i öppen klassen med ett Ck i handen!

Bästa tikklass och riktigt bra hundar att stå bredvid. Vi fick stå kvar. Vad hände? Lilo, den ständiga tvåan.
Ytterligare några varv i ringen, och en placering jag knappt vågat drömma om! Lilo på tredje plats i bästa tikklass och jag tilldelas en blå och gul rosett. Ett cert.

Jag har inte kommit mig för att spika upp några rosetter på väggen än, utan certet har fått finna sin plats på mitt kylskåp. På så vis kan jag se det så fort jag går in i köket, påminna Lilo om att hon hädanefter ska vara ett föredöme för andra hundar (...t. ex Soya...) och bli lite mer munter trots att vädret är grått. Två kvar. Jag hoppas.

Soya - förstöraren?

2009-07-23T17:37:00.000+02:00

Igår var det ett år sedan Kastor avlivades. Jag saknar honom fortfarande väldigt mycket; den glada svansen med den blodiga svanstippen, viljestyrkan och glädjen över att träna och snällheten. Kastor sade aldrig någonsin ifrån.
Bakom stressen och rädslorna var han en helt underbar hund.

Någonting mer muntert att skriva om. Fröken Fladderöra, alias Soya fyllde hela 1 år den 17:e Juli. Hipp hipp hurra för galenpannan!
Jag satt och knåpade med hemsidan häromdagen och fann några rader på Soyas sida som jag skrev då vi just hämtat henne från uppfödaren; "Soya är en hund med många idéer, och jag är övertygad om att hon kommer att bjuda på minst lika många skratt som gråa hårstrån"
Pfft... tänk så rätt jag hade. Jag kommer se ut som en 70-åring i huvudet innan Soya hunnit fira sin 3-årsdag.

Soya är helt underbar. Stundtals. Kommer 100 gånger av 100 på inkallning, i full kareta och avslutar med "ostbågedansen" för att visa sin uppskattning över att jag vill ha henne nära (för mer närgången hund är svår att hitta. Ligga bredvid och sova? Nej, man ska ligga på allt och alla. Gärna smyga sig in under kläderna om det är möjligt). Älska att träna. Gå på allting så länge det innebär klappar, pussar och uppmärksamhet.

Dock har Soya uppnått trotsåldern i anslutning till sin 1-årsdag. Nej, hon äter inte upp lägenheten. Hon skiter inte i mig. Hon äter inte upp människor. Hon drar inte i koppel... men hon äter upp mina skor! Stort problem? Nja, det räcker med att ställa upp skorna på hatthyllan så är problemet ur världen, och Soya är ännu en gång underbar.
Det finns bara en liten hake, glömska. Jag är riktigt bra på att förtränga saker och ting, framför allt födelsedagar. Sedan kommer då skorna. Fullt ovetandes om deras öden står de snyggt och prydligt innanför dörren tills det prickiga monstret kommer och tar dem.

Sko-olaten kom Soya på förra veckan. Det började med mina svarta ballerinaskor, och sedan har det bara gått utför. Till en början var det oskuldsfullt, hon tog en sko och bar ut den på gräsmattan. Sedan tog hon ett steg längre - sno en sko på morgonkvisten innan jag vaknat och dregla ned den fullständigt. Steg 3 var att sno den ena ballerinaskon och tugga sönder den fullständigt. Den dagen blängde jag ilsket på henne och slängde ned skorna i soporna.
"Ha! Vad ska du göra nu då?!"
"...Jo, börja sno nästa par skor", tänkte Soya.

På något underligt vis började mitt andra par ballerinaskor att smita iväg ut på gärsmattan i tid och otid. Stundtals blöta av någonting. Andra gånger beskyddade av en svart filur som nervöst viftade på svansen då jag kom för att hämta tillbaka den förrymda skon.

Imorse var min ena gympasko borta. Jag har lärt mig en läxa - gå upp då hunden piper. Tystnad är farligt. Det betyder från Soyas håll att hon har hittat någonting som luktar svett att tugga sönder. Jag gick igenom lägenheten, en, två, tre gånger. Flyttade på möblerna, lyfte på kläderna och kikade till och med i kastrullskåpet. Ingen sko. Panik. Soya har ätit upp min gympasko. Storlek 42. Hon kommer dö!

Den döende hunden släpptes ut tillsammans med den morgontrötta tanten, men inga spår av någon sko i avföringen (trots att jag förväntat mig att det skulle hänga skosnören ur rumpan på henne). Jag klämde och kände på magen. Den var inte skoformad. Fröken Fladderöra, som vid den här tidpunkten var ett skoätande prickigt monster var lika smal som vanligt. Aha! Hon har smulat sönder skon - det är därför jag inte känner någonting! Ska jag ringa veterinären?
"Hej, min hund har ätit upp en gympasko, stl 42. Hjälp?"
Ingen skulle vara förvånad. En dalmatiner är trots allt en dalmatiner. Veterinären skulle inte ens höja på ögonbrynet, utan tända ljuset i operationssalen, plocka fram alla skalpeller och sedan ta sig en kopp kaffe under tiden det tog för mig att komma dit.

Jag gick ett varv runt gården, kikade extra noga där hundarna brukar ströva omkring och kröp till och med under några buskar i jakten efter skon. Slutligen gick jag till grannen och öste ur min oro över honom. Han förklarade det fysiskt omöjligt för Soya att smälla i sig min gympasko till frukost, men jag var inte lika övertygad (trots att hunden nu förnöjt stod en bit bort och åt upp bladen på en av grannens buskar).
Sista utvägen - på med gummistövlar och in i morbroderns hav av växter. Djungel är vid närmare eftertanke ett mer passande ord. Där inne grävde jag runt ett tag, bröt av kvistar av misstag och brände mig på brännässlor. Efter ett tag gav jag upp, suckade över det svarta monstret och konstaterade att jag kunde lägga till ännu en sak på inköpslistan.
...Tills jag fann den igen. Utanför morbroderns dörr. Tack, Soya. Hädanefter skall samtliga skor stå på hatthyllan. Tills Fladderöra slutat med sin olat.

På tal om inköpslista. Datorn är i det närmaste död, och behöver ominstallation. USB-minnet har kraschat, inkl. alla skolarbeten (tack och lov finns de kvar på "den i det närmaste döda datorn"). Mobiltelefonen fungerar då den själv vill, vilket innebär att SMS jag skulle fått kommer några timmar efteråt och att telefonsamtalen den senaste tiden tunnats ut. Sedan finns det givetvis annat som också skulle underlätta i vardagen... typ en regnjacka som faktiskt tål regn.

Vidare på nästa punkt och sammanfattningsvis; känner någon av bloggläsarna till ett jobb får ni gärna tipsa mig. Jag kikar av arbetsförmedligen dagligen, men hittar sällan någonting annat än jobb som telefonförsäljare (som jag inte tänker söka då jag fortfarande vill ha kvar mitt självförtroende, och ogärna stärker mitt hat inför att prata i telefon...). Jag har sökt jobb i olika delar av Sverige (inkl. England) och flytt är inget hinder.
Arbetar helst med djur, men skulle kunna ta vilket jobb som helst i dagsläget. Jag är otroligt trött på att inte ha någon sysselsättning dagtid.

Skithundar

2009-07-13T21:45:00.000+02:00

Bokstavligen. På alla sätt och vis. Vissa dagar är hundägandet än fröjd; att vid sin sida ha en prickig kompanjon som är allmänt underbar. Andra dagar är den prickiga hunden rent ut sagt odräglig… och är det då två prickiga individer blir irritationen ännu större än vad den annars skulle ha varit.

Min dag började på ett underbart sätt. Klockan 02.04 (Ja, jag vet – jag lägger alltid oväsentliga saker på minnet) hörde jag Lilo hulka ute i hallen. En bomb som faller utanför dörren väcker mig troligtvis inte i min djupaste sömn… men en hund som spyr – språngmarschen från liggande läge i sängen till öppnad ytterdörr tar inte många tiondels sekunder. Dock vaknade jag ”för sent” den här morgonen, och olyckan låg redan på köksmattan – osmält hundmat och en smått mosad margarinklump (hundarna får tre mål/dag i ett försök att få dem att likna hundar istället för spjälstaket). Äsch. Vad gör en spya? Jag hade ändå just gått och lagt mig. Stackars hund. Lite klappar på Lilo, spyorna i soporna och sedan åter tillbaka till sovrummet.

Några timmar senare börjar Fröken Fladderöra pipa utanför sovrummet. Det gör hon varje morgon. Riktigt gällt, men ändock ynkligt ”mat, mat, mat” och ”jag svääälter jag svääälter”. Mamma vill inte att hundarna sover i sovrummet, för då vill de göra det då hon passar dem åt mig också (och visst får jag ha viss förståelse; 2 vuxna, 2 barn och 2 hundar kanske inte räknas in i begreppet dubbelsäng?). Det blir istället jag som får ta Soyas eviga pipande – hon accepterar att varken hon eller Lilo får sova i min säng… men hon är djupt sårad över att inte jag, liksom mamma, går upp vid 7-tiden för att ge henne frukost.

Skulle jag ge efter och gå upp tidigt varje morgon, hiva upp lite mat och sedan gå och lägga mig skulle problemet vara löst. Dock är jag fruktansvärt envis. Jag tänker inte låta Soya förstöra min sovmorgon med sitt pipande. Jag ska sova. Jag går upp när hon blir tyst!
Även den här morgonen fick jag min vilja igenom, och då Soya äntligen tystnade efter… någon timme… gick jag upp och kände mig något irriterad. ”Morgonstund har guld i mund”. Knappast. En spya på köksmattan och en i vardagsrummet, utspridd över varsin matta, en del av tv-spelet och några kablar. Yippi. Jag älskar mina hundar, verkligen. Dock var jag inte lika glad över att se dem i morse som jag brukar vara, vilket hundarna märkte. Stackars Lilo insåg ganska snabbt att det var bäst att hålla sig undan, och Soya fick stå och pipa bakom ett kompostgaller tills den illaluktande, något bearbetade hundmaten var bortstädad.

Dagen som helhet flöt på bra, och hundägandet blev ännu en gång vad det ska vara – trevligt. Tragiskt nog försvinner jag till Australien varje vardagseftermiddag under två timmar. Tv4 sänder nämligen repriserna av ”Doktorn kan komma” som jag följde som liten. 425 avsnitt. Två om dagen. ”Doktorn kan komma” gör mig till en lycklig människa!

På kvällen tog vi en promenad tillsammans med den tidigare nämnda isbjörnen, Bonzo. Det är en stillsam och sävlig goldenhane som tycker om att… vara stilla. Och sova. Vid något tillfälle drömde jag mig iväg (som vanligt) och såg mig själv i öppningsscenerna till ”Mannen som kan tala med hundar” (då alla hundar går bakom honom). Skillnaden var att jag hade tre hundar istället för trettio, och att Lilo gick bakom mig på kommando, Soya alltid går och trampar i allas hälar… och att den tredje, Bonzo inte orkade hålla vår takt utan lunkade 20 m bakom oss och undrade när vi skulle vända om.

Efter en liten bit fladdrade mina näshår till, och en doft kategoriserades som ”bajs”. Människoskit. Då jag försökte lokalisera hundarna fann jag den lakritsfärgade en bit bort i skogskanten bredvid den bruna. Den svarta tittade förvånat på mig med lite choklad runt nosen, och en bit Lambi i mungipan. Den bruna stod lutad över någonting, och åt detta, någonting, med mycket god aptit. Det ordflöde som fördes därefter var inte av den mildare sorten. Den var enkelriktad och osammanhängande. Den bruna kröp ihop då svordomarna haglade, och började försiktigt att gå hemåt (dock var hon på väg ut på landsvägen, istället för att gå den närmsta vägen hem – var på jag glatt fick ropa henne tillbaka, och entusiastiskt visa henne att hem låg åt andra hållet), den svarta jagades runt (och försökte flertalet gånger återvända till skithögen för att äta det "bruna guldet"). Bonzo å sin sida stod på samma fläck och studsade nervöst runt med svansen farandes än hit, än dit liksom en propeller.
Så småningom gick hela flock åt samma håll, och irritationen försvann – även om jag inte tänkte röra de prickiga på ett tag.

Sedan slog Soya på stort. Skithögen tillfredsställde uppenbarligen inte hennes smaklökar på rätt sätt, och i ett försök att släcka törsten och tvätta bort den bruna färgen runt nosen hoppade hon entusiastiskt ner i grannens sumpdike… och blev istället överdrivet svart. Och illaluktande.

Slutligen skulle jag bara vilja framföra ett tack till mina kära vänner som utvecklat Lilos och Soyas nyfikenhet och talang;
Elise, utan Apple skulle Lilo aldrig lärt sig att äta avföring från människa. Tack. Lilo hälsar att det smakar gudomligt.
Veronica, utan Ziva skulle Soya aldrig lärt sig att bada i sumpdiket. Tack. Aldrig tidigare har väl grannens vattenslang använts så flitigt, och nog glänser väl hunden fint när den väl är ren?

(Till Filippa; de sade ingenting om tuggummi i dokumentären om Vatikanstaten. Däremot fick jag lära mig att det aldrig är påven som skickar ut några välsignelser via post. Istället får man betala några tusenlappar, få en bild på påven där det står ”bless you” (typ) med ”påvens autograf”. I själva verket är det en biskop som sitter och förfalskar hans namnteckning dag ut och dag in, medan påven pysslar med annat. Dålig stil.

Just det, jag såg en dansk dokumentär om alger idag. Den var väldigt intressant. De sade att alger kommer att bli framtidens svar på bensin. Det är ungefär lika storstilat som att jag skulle bli påve…)

Just det, jag har funderat lite kring ”ingenting är omöjligt”. Vissa saker kan te sig svåra, t. ex det faktum att jag skulle vinna ”Idol” – för det kommer nog aldrig att inträffa. Vidare inte juryn är döv, publiken sitter med bomullstussar i öronen och att ljudet på samtliga Sveriges tv-apparater går sönder.

Ingenting är omöjligt?

2009-07-11T19:59:00.000+02:00

Jag är en obotlig optimist (inbillar jag mig). Eller, mer korrekt - för min egen skull är jag otroligt positiv, allting blir så mycket lättare på så vis. Då personer i min närhet stöter på problem, små eller stora sådana, kvittrar jag glatt att "ingenting är omöjligt". Sanningen är att få saker som uppfattas som "omöjliga" sällan är det...
Med lite envishet, (svordomar) och jävlar anamma löser sig det mesta!

Häromdagen såg jag en dokumentär om Vatikanstaten. Spännande kan tyckas? Inte riktigt, utan valmöjligheten att se på TV begränsas drastiskt då man bara har tillgång till SVT 1 + 2 + 24, samt TV4. Mitt val var "Vatikanstaten" eller senaste reklamsnuttarna från Tvins (...som jag pinsamt nog redan hunnit kika igenom några gånger. Visste ni förresten att det just kommit ut en helt otroligt, fantastisk, makalös och underbar ny dammsugare på marknaden?).
Nåväl, "ingenting är omöjligt". Jag försökte vara uppmärksam och intresserad av det som visades på dumburken tvärs över rummet; vråla "wow!" med jämna mellanrum samt spärra upp ögonen emellanåt och säga "åååhh..." då den vatikanska staten visades upp (=betongdjungel, utan träd. Träden kallades visst konst).
Dock blev mitt intresse med tiden allt mer bristande och jag kom på andra tankar.
"Tänk om jag skulle bli påve? Bara för att bevisa att ingenting är omöjligt!" - humlor kan trots allt flyga.
I praktiken skulle min lilla idé innebära en operation till man, jag skulle låtsas vara troende/katolik på ett övertygande sätt, säga idiotiska saker (se; påvens uttalande om AIDS i Afrika)... samt vänta hela mitt liv på att kunna utses till påve. Jag ska vara minst 105+ och dödssjuk, dess förinnan måste jag röja alla andra möjliga kandidater ur min väg, dvs. andra döende gubbar i samma åldersgrupp.
Vid närmare eftertanke? Nej. Jag skippar just den idén. Huruvida det är omöjligt eller inte? Det kan jag inte svara på - men jag kanske kan fråga 118 100? De säger på TV-reklamen att de kan svara på alla frågor!

I förrgår for jag tillsammans med morfar och morbror till mina drömmars stad, Västervik. Nåväl, så fantastisk kanske den lilla kuststaden inte är... men det är inte långt ifrån. Ska jag någonsin bo i en stad blir det Västervik - det är så vackert!
Stillsamt var det inte, utan det var "Visfestivalen" som vi åkt dit för att tjuvlyssna på (dvs. stå utanför borgen och lyssna utan att betala inträde). Tant Brun följde med, och barn-/fyllesvin-/kärringskrik följde mig hela vägen längs med vattnet. "Dalmatiner!" vrålade de, men jag vill påstå att det var en dammsugare jag höll i handen (kanske den där fantastiska dammsugaren Tvins gör reklam för?). Hade jag släppt Lilo på landsvägen utanför Västervik hade hon kunnat följa doften ned till hamnen där all mat fanns. Skräphund. Då jag var i Filipstad förra året med Dejeborna bar jag henne en bit för att slippa det eviga slitandet i kopplet efter varenda liten brödsmula på marken. Om dalmatiner är en matglad ras? Ja. Punkt.

Sammanfattningsvis var det en bra kväll. Jag satt och drömde mig bort nere vid hamnen, medan mina släktingar var i full gång med att, liksom dalmatinern, äta det som fanns tillgängligt från caféet bredvid. Dock var jag lite smått irriterad får jag erkänna; jag såg (=blängde intensivt) en man i en båt jag kände igen - men som jag inte kunde placera. Efter att ha suttit och ältat i en halvtimme bestämde jag mig för att personen varit med i Idol förra året. Jo, Idol måste det ha varit. Så det så.
Dock tänker jag inte sitta och gå igenom hela förra årets Idol-säsong bara för att kunna placera personen. Skulle det nu visa sig att han inte var med i Idol, blir jag tvungen att gå igenom alla andra tv-program jag skulle kunnat sett personen i - och det är tidskrävande samt irriterande.
Det vet jag sedan tidigare erfarenheter, se; kvinna i Karlstad där jag efter ett halvår kom på att det var en hunduppfödare jag mött ett år tidigare....

På tal om ingenting. Trafikskyltar är ganska fascinerande beroende på vad det står på dem; "Bränntorp" kan jag med enkelhet skoja om till "Bränn torp"... vilket visserligen inte skulle vara särskilt roligt om jag verkligen skulle följa den uppmaningen.
Min personliga favorit är dock "Liksåsen" utanför Kristinehamn. Lokalbefolkningen säger tydligen "Liks åsen"... men jag föredrar "Lik såsen". Vilket underbart namn på en liten by!

"Råland" är en välkänd figur i min värld. Det är ingen liten skogstomte eller spindel på toaletten - utan en boll-i-snöre, dvs. otroligt bra hjälpmedel vid hundträning. 5 stycken olika exemplar av Råland har gått ett trist öde till mötes; begravda under snö, dränkta i Klarälven, uppslängda i träd, osv. På senaste utställningen köpte jag en ny kollega, "Råland 6". Det är en blå boll, med tillhörande blå/rött snöre - otroligt stilig. Ikväll försvann han också. Jag skulle träna leksakslet med Lilo, och hivade iväg Råland 6 rätt ned i ett hav av brännässlor...
Och Tanten hämtade den inte! Inte ens hennes nyfunna vän i form av en isbjörnsliknande jättehund (=stor golden retrieverhane). Istället ställde de sig vid gräsmattekanten och gnällde försiktigt.
Jag försökte så gott jag kunde; "Hämta bollen! Leta! Var är bollen!"
"Bollen är borta...", svarade hundarna

Iklädd linne, mysbyxor och blommiga gummistövlar gav jag mig ut på jakt efter Råland. "Ingenting är omöjligt" - inte ska väl ett hav av vildvuxna brännässlor hindra mig? (även om jag föredragit att den isbjörnsliknande hunden med all päls tagit sig an letandet). Jag trampade runt ett bra tag, och så småningom var nästan hela djungeln nedtrampad. Då Rålande återfanns hade jag lyckats bränna upp benen på flera ställen, armarna samt ett lillfinger. Jag tjoade glatt för att fånga den prickiga hundens uppmärksamhet... men vid det tillfälle då den blåa bollen togs över av dalmatinern blev lyckan kortvarig. Hon sprang inte mer än några meter innan Råland for i backen med en duns, och Lilo gav sig i kast med en viktigare aktivitet; godisbollen.
Tack? Nej. Okej. Skrammel skrammel, godis godis godis. Godisbollen är bäst.

Underbara sommar!

2009-06-30T18:54:00.000+02:00

Bildbomb från den senaste veckan;

Orsaken till varför jag lagt ned apporteringsträningen med Lilo...

Vi tog en långpromenad häromdagen, vi var ute i 4 timmar och gick i både trollskog, vid sjön och förbi ett sandtag

Soyan skrämmer bort skogens djur genom att skälla i falsett

Soya kallas numera för "Fröken Fladderöra"

Smörblommor gör sig bra i kvällsljus

Vädret den senaste veckan är ingenting att klaga över – och jag har strävat efter att utnyttja dagarna till fullo. Nja, särskilt mycket har jag väl inte gjort. Läst böcker, klappat på hundarna och bränt upp mig. Hundarna har bränt sig de med, så nu är både matte och jyckar utrustade med lotion. Sedan är det väl som vanligt, jag är mer noggrann med att smörja in de skära partierna på hundarnas nosar än att gno in mig själv.

För den skull vill jag inte påstå att jag är slö: mina potatisplantor börjar så smått skymta fram från jorden (och då står jag bredvid och hejar på dem. Dansar på dem gör jag inte, men bredvid), sedan har jag läst. ”Hundmatboken” från SKKs hunduppfödarserie (just nu är hundfoder mer snurrigt än vad det var innan) och ”Mitt liv med George” – i princip en spin-off på ”Marley och jag”, fast istället för en uppfinningsrik labrador är bokens ”huvudhund” en lat och fet cavalier som sover sig genom bokens handling. Slutsats, läs den inte. Enda gången jag skrattade till var då författaren förkunnade att George varit inne hos veterinären 49 gånger inom en kort tidsperiod. Dock var mitt skratt mer baserat på igenkänning, än förvåning.

Jag bad att få Lilos journal från veterinärkliniken i Karlstad innan skolan slutade, och det var en hel roman som skickades hem. Allt från vasstrån i tassarna till inkontinensmediciner och kastration. Gånger jag varit inne hos veterinären som jag glömts bort. Jag tror jag har en teori till varför hon omplacerats X antal gånger innan hon hamnade i min ägo; veterinärräkningar.
Hennes tidigare ägare har gått i personlig konkurs och sedan gjort sig av med orsaken på blocket.

Dagen till ära har hon slagit sönder en klo (samma som hon slog sönder för några månader sedan), den är sönderfnasad och irriterad – men inte hindrar det henne. Lilos tidigare motto var ”Nästan allt är ätbart, och det som inte går att äta kan man att tugga på”, men jag tror jag får ändra på det ”Lev varje dag som om det vore den sista”, skulle passa bättre i hennes fall. Eller så får jag göra en kombination av båda, ”Lev livet, ät allt du kommer över, och hoppas att du överlever”. Ja, så får det bli.

Förra helgen var jag och mor min iväg på bakluckeloppis för att sälja sådant ingen vill ha och grannen passade Lilo… damen tog tillfället i akt att smyga iväg till sommargästerna för att hjälpa till med deras grillbuffé. Inte tillagningen, utan själva måltiden. Dock hann hon inte stilla sin hunger innan grannarna kom knatandes med en döende dalmatiner (av svält). Nog har hon hunnit stjäla en del, jag satt och tänkte på det häromdagen; fullkornslimpa inkl. aluminiumfolie, den dubbla satsen kladdkaka, ännu mer kladdkaka, julskinkan, en oöppnad burk med pepparkakor (som hon lyckades äta upp utan att bryta upp locket…) osv.
Veronica var ute hos mig på landet förra veckan, och hennes finska lapphund Ziva lärde Soya dumheter. Om Apple lärde Lilo att äta människobajs, har Ziva lärt Soya att bada i grannens sumpiga dike. Tidigare har hundarna hoppat över äckel-diket, men nu är det bara Lilo som flyger över… och Soya dyker i. Upp kommer ett prickigt monster, med svart ansikte, ben och en doft som är utöver det vanliga. Usch.

Bättre sent än aldrig?

2009-06-16T13:56:00.000+02:00

Hundsporttjejerna har varit på bal i Karlstad

Gabriella, jag och Elise hade dagen till ära tagit av oss arrakjackan med bajspåsarna och levergodisarna, kängorna och borstat håret. Elise gillar äppelgrönt. Det är därför hennes hund heter Apple.

Martina, Filippa, Elise och Mikaela

Och vad vore en bal utan en glad Boa och en... Jessica?

Sedan har vi tagit studenten också. 29 Maj. Vilken skitdag. Det började med champagne och glada miner - sedan gick det bara utför...

Tillsammans med bästa lägenhetsvännen. Prickig klänning, givetvis - varför vara som alla andra? Prickigt är fint, inte sant?

Slutligen en liten bild på min nya bostad. Här bor Matilda, Tant Brun och Soya - förstöraren.

Under min sista tid i Forshaga fanns ingen tid till att ödsla på bloggeriet, så uppdatering följer nu istället.
Sista veckan som hundsportare innehöll några deciliter studentfest, några matskedar valpklapp hos lärare, en liter bal, några teskedar champagnefrukost och slutligen lite studenten.
Jag har trånat efter den där vita mössan och slutbetyget i 13 år nu… men inte tänkt så mycket på följderna. Visst har det hänt något. Klasskamraterna bor på sina håll i Sverige, och så jag. Lilla Kisa. Skithålan jag svor på att aldrig mer återvända till. Forshaga däremot har stigit mig åt huvudet; för visst återvänder vi väl i höst? Och visst är det väl så att chokladen är billigare där, lägenheten mysig trots sina skavanker och inkomsterna mäts fortfarande i hur mycket kladdkaka de räcker till – varför klippa håret för 340 kronor, när man kan köpa 14.1666 kladdiga kakor från Herr Fröding till den kostnaden? Okej. Jag är snålare än snålast just nu. Jag lever just nu bara någon enstaka kilometer från den småländska gränsen, och deras synsätt på pengar är djupt rotat i mina gener. Farsgubben var smålänning en gång i tiden.

Framtiden är oviss. Lärarna hade gjort ett tappert försök att gissa sig fram hur min skulle se ut under studenten. ”Till hundsport en bloggande mangatjej ifrån Östergötland. Som hade med sig en hund med prickar, och inte en enda rand. Efter svimning på APU, bytte hon nisch inom SLU. Vem vet, kanske du kan kolla djur i Asienland?”
Tyckte att avsnittet med svimning var ganska bra. Det lämpade sig att läsas upp i en kyrka fylld på både höjden och bredden. Tack Forshagaakademin!
Men jag skäms inte, veterinärkliniken glömmer mig inte i första taget och blåtiran är ännu inte borta. Det gäller att man gör ett bra första intryck, och jag vill påstå att jag lyckades med den saken.

Nåväl, nog om Forshaga – nu är det Östergötland som gäller. Jag bodde i Kisa i ca 1,5 dygn innan jag flyttade hemifrån ännu en gång. Numera bor jag i en liten stuga ute på landet som jag ”hyr” av min morbror. Inkomst har jag inte, men rensa ogräs klarar jag av – och det finns det gott om(jag kämpar på med min maskfobi, och det blir bare bättre och bättre)!
Det är 10 år sedan min moster bodde där, och längre tillbaka i tiden fungerade bostaden som både hönshus och svinstia. Men stugans bakgrund är det inte underligt att jag haft besök av gäster jag inte vill veta av; läs svarta äckelpäckel-maskar, silverfiskar, gigantiska spindlar och pälsängrar. De senare har jag enbart funnit döda exemplar av ännu… eller exemplar är fel ord, kolonier passar bättre in i sammanhanget. Det första jag såg till att göra rent var köket… och det var där de små gästerna dök upp; då jag lyfte på tallrikarna i köksskåpet fann jag de döda kolonierna, ackompanjerade av överviktiga silverfiskar som kröp omkring bland liken. Jag ljuger inte, det var de största silverfiskarna jag någonsin sett. Men det är klart, de hade föda så det räckte och blev över…

Efter noggrann rengöring försvann de flesta, tidigare, inneboende. Dock dröjde några kvar… bland mina matvaror i skafferiet. Lyfte man på mjöl och annat kunde de visa sig i någon nanosekund innan de sprang vidare bland min mat. En dag dök ett litet kryp fram under fliken på mjölpåsen. Stämbanden övade på falsetten, följt av ”dö!”. Sedan hade jag mosad silverfisk över halva diskbänken.
Jag har inte sett någon föredetting till invånare de sista dagarna. Håll tummarna för att de små flyttat till bättre trakter efter min framfart med rengöringsmedel, diskmedel och dammsugare.

Annars trivs vi bra, jag och hundarna. Jag njuter av att gå för mig själv och leva drömmen som eremit, och hundarna ser till att äta så mycket gräs deras magar bara förmår (det är inte alla hundar som får ”möjligheten” att skita flera meter trådliknande avföring). I övrigt blir det lååånga skogspromenader med lösspring, egen badplats och makten över fjärrkontrollen till TV:n. Till en början var mobiltelefonen min enda kontakt med omvärlden, men numera har jag till och med television, 1:an, 2:an och 4:an (internet finns inte). Det känns som om jag tagit ett steg framåt i utvecklingen. Finns ingenting spännande på dumburken finns DVD-spelaren till min hjälp – jag tror aldrig jag sett så mycket på film som jag gjort de sista veckorna. Helt underbart. Jag älskar film. Morbrodern råkade ha samtliga avsnitt och långfilmen till ”Pistvakt”, så de sista dagarna har jag levt i ett lyckorus bestående av Norrländska vidder, bäverhoyt och bjärnar. Jag är litet av en språknörd, och det finns ingen anledning att underskatta deras uttryck. ”Fjöl av” ska jag lägga på minnet, som synonym till ”sluta”. ”Pärsk” istället för ”skit” är också en favorit.

Soya har blivit vuxen de sista dagarna. Igår morse bestämde hon sig för att göra tonårsrevolt i ett försök att sätta stopp för mina sovmorgnar. Klockan 07.30 väcktes jag av Robbie Williams som skrålade utifrån vardagsrummet. Den lilla hunden har på något vänster lyckats med att sätta på stereon, klicka fram till låt nummer 2 och dessutom höja volymen. ”Let me entertain you”. Ja tack, men inte vid den tiden – en söndagsmorgon.

The show must go on...

2009-05-22T16:01:00.000+02:00

Nu är det blott en vecka kvar i Forshaga - och det känns inte bra. Mitt liv är sedan två veckor tillbaka nedpackade i påsar och kartonger, inställda i en garderob 35 mil härifrån. Inte ens Lilo är kvar, utan hon är på semester på Öland tillsammans med Dejeborna. Allt jag äger är en dator och några klädtrasor....

Vemodigt är ordet som ekar i skallen då tre underbara gymnasieår är över. Hundsport 3 är snart utspridda över hela Sverige, och vad händer då? Stockholm, Karlstad och Trollhättan. Inte några grannbyar till lilla östgötska Kisa.

Alla jag stöter på nu för tiden undrar vad jag skall hitta på i sommar - svaret blir alltid "ingenting". Jag skulle kunna svara "arbetslös", men det gör jag inte - "arbetssökande" låter bättre. Det betyder att jag fortfarande har hoppet kvar. Jag har 50 år kvar i arbetslivet, någon gång måste jag lyckas! Trots det går det segt... jag har sökt allt från lagerarbetare, servitris, guide till skribent m.m. - men hittills har jag inte blivit kallad på intervju.

Varför gnälla? Nu dränker vi våra liv i alkohol sista veckan och lever livet!

Granplantor och småkryp

2009-04-17T22:31:00.000+02:00

Jag är inte rädd för särskilt mycket, men vilken kvinna är inte rädd för våltäktsmän och mördare? Tack och lov bor jag inte i storstad, så jag lever i min lyckliga lilla bubbla om att "det händer inte mig". Då återstår bara pälsängrar och maskar. Det är mina stora rädslor. Ormar och spindlar bekommer mig inte det minsta... men maskar? Jag ryser bara jag tänker på dem.

Pälsängrarna stötte jag på för några år sedan då de kröp runt bland mina kläder. Äckeldjur. Så var det visst att bo i en gammal kåk, le och låtsas vara lycklig (samt städa maniskt). Vid ett tillfälle förra året satt jag och knaprade på ett knäckebröd då jag plötsligt insåg att skinnet från en död pälsänger hängde ned från mackan. Panik. Jag spottade och fräste åt rumskamraten som inte slängt knäckebröden som borde kastats för länge sedan... och var sedan miserabel dagarna framöver. Elise däremot var mest fascinerad över den stora koloni pälsängrar som haft sin bostad i knäckebrödspaketet (samtliga döda). Det var då jag slängde så gott som allt vi hade i matväg...

Maskarna. Har ni sett bilderna i Guiness rekordbok med de människorna som har maskar i hela kroppen? Det är som blodkärl som ligger längs med hela armarna och benen. Vita. Långa. För att inte tala om liken i thrillers... fullt med inälvsmask. Och metmaskar? De slingrar sig, går av på mitten och sprattlar hysteriskt. Äckeldjur.

Jag har påsklov nu. Eller borde ha haft, hela veckan har spenderats ute på kalhyggen då jag planterat skog åt en bonde. 65 öre plantan, och 2500 plantor senare kan jag nästan konstatera att jag är ekonomiskt oberoende. Eller?
Det har gått finfint, solen har skinit och jag har njutit av det härliga vårvädret... då jag gått runt i min lilla träskmark. Blåsor på händerna, träningsvärk och onda fötter. Det är en härlig känsla att vara fysiskt utmattad, till skillnad från mentalt då man går i skolan och bränner hjärnceller. Jag älskar att bara vara ett med mina granplantor och stålröret. Host.

Till en början fick jag något slags tvång att sjunga vaggvisor när jag planterade dem. "Sov nu lilla granplanta" och "ekorr'n satt i granen" - sedan insåg jag att de var besprutade med något äckligt; då var de inte längre söta, utan istället små kräk.
Det myllrar av spindlar, insekter och ödlor... några maskar har jag också stött på. Två råkade jag kapa på mitten och fick lite hjärtklappning då jag insåg vad jag gjort. En tredje gång råkade jag gräva fram en dagggmask; då flydde jag och skrek med stålröret i högsta hugg (så jag kunde försvara mig). Jävla maskar. Jag älskar att vara ute och gå då det regnar; men det är inte så enkelt när det ligger maskar i vägen. Jag får zick-zacka fram och tillbaka, varvat med skrik och andra obehagskänslor.

Saprofyt är ett ord som ofta ekar inne i huvudet. Nedbrytare. Ganska fint ord. Saprofyt är finare än daggmask. Jag funderar på att börja sjunga om maskar "Jag är en liten saprofyt, räds mig ej, jag är snäll, jej jej jej. Bajspåsar, smuts och äpplen bryter jag ned, hej hej hej. Älska mig, way way way".
Jag kanske borde gå hos psykolog.
"Vad kan jag hjälpa dig med lilla vän?"
"Jag är rädd för maskar"
Dålig idè. Aja, jag är i alla fall inte lika maniskt rädd som grannen. Hon är fruktansvärd rädd för spindlar, och hittar hon en i lägenheten får hon panik. 6 SMS i minuten; "Kom hit!", "Kom hit nu fort!", "VAR ÄR DU!!!"

I'm alive - barely

2009-04-06T16:50:00.001+02:00

Bloggen har stått orörd ett tag nu, och jag antar att det är dags att jag ger ifrån mig någon form av levnadstecken.
"Hej, jag lever"
Ett inlägg som summerar sista månaderna är troligtvis ingen bra idè, då det skulle bli några meter text som skulle publiceras (och ingen skulle orka läsa). Lyckligtvis är jag för stunden allmänt vilsen, trött och sjuk - så problemet är med ens ur världen!

Vilsen har sin förklaring i kapitlet "oviss framtid" i kombination med kapitlet "lågkonjunktur" och "udda utbildning". Skolan börjar få sitt slut, och vuxenlivet har aldrig känts skrämmande för min del. Förrän nu. Mina intentioner har varit att söka till SLU och djursjukvårdare - men jag är inte längre så säker.
Bortsett från blåtiran trivdes jag väldigt bra på min praktikplats, och det är ett yrke jag drömt om att ha... men vad gör det att jag är intresserad och gillar arbetet om min kropp reagerar med "blod! shit, svimma!". Farsgubben hävdade att han blev illamående och svimfärdig av minsta sticksåret, och med tanke på att jag nedärvt de generna; blir yrket med ens inte lika lockande. Jag blir förbannad när jag inte kan styra över min egen kropp, och den reagerar med att slå i backen så fort ett veterinärbesök inte passar.

Så vad är mina alternativ?
Naturbruk är ingen stor bransch där det är efterfrågan på folk, många halkar in på ett bananskal och får jobb... med vadå? Läsa vidare ska jag tydligen göra; det är slöseri med mina resurser att inte göra det (har jag fått berättat för mig). Om djursjukvårdare stryks står jag med ens helt utan mål, och vad ska jag då sträva efter? Jag läser om olika yrken och universitetsstudier - men ingenting lockar. Jag vill arbeta med djur och vara utomhus, inte sitta inne någonstans och mögla i 40 år bara-för-att. Jag är inte rädd i den bemärkelsen, det löser sig alltid - men vad ska jag plugga till när det inte finns någonting som intresserar? Universitet känns trots allt som bästa lösningen under lågkonjunkturen. Jag har sökt sommarjobb, hittills utan några gensvar, så vad har jag att gå på? Bra betyg och omdömen från praktikplatser som säger att jag är trevlig och duktig på att hantera hundar? Det finns folk som är betydligt mer kompetenta än vad jag är, och som saknar jobb.

Jag har trivts bra på min linje, men hundsport känns inte längre som en merit - snarare som ett hinder.
"Du söker arbetet som guide, vad har du för kvalitéer?"
"...Jag är duktig på hund"

Jag är ledsen kära bloggläsare, men jag kände bara för att gnälla litet. Jag vaknade i natt av nästäppa, halsont, illamående och feber - så humöret är inte på topp trots vårvädret. Jag är lättretad och behöver choklad. Skit i "Beach 2009" - åt choklad och bli lycklig!

Hej och välkommen!

2009-03-09T19:47:00.000+01:00

Hade första dagen på praktiken hos en veterinärklinik här i närheten idag - och satsade givetvis på att göra ett riktigt bra första intryck. Presenterade mig, bytte om och studerade sedan en kastrering av hankatt. Nästa djur på schemat var en hund - kastration av tik. Det är spännande att se på - klart jag hänger på det! På med allehandla mössor och munskydd och sedan till att sätta sig på en stol i operationssalen (det är lätt att bli yr och svimma - bättre att sitta på en stol, tyckte personalen).

Jag kikade fascinerat på när livmodern försvann, och snackade skit med veterinären. Nåväl, sedan blev det svart. Nästa minne är närgången personal som säger "jävlar, vilken bula"... sekunderna innan hade jag visst slagit i ett eluttag - följt av att väggen hade attackerat mig.

Äsch då, upp och hoppa för att sedan knalla iväg till fikarummet för att tugga i sig någonting. Jag påbörjar nästa diskussion... hinner tänka att "jag vill spy" - men fortsätter ändå prata, då frukosten hamnar över halva deras fikarum.

Resten av dagen har jag fått höra "lilla stackare" och "ska vi åka till vårdcentralen?"... bortsett från veterinären som tittat på min bula och säger "den där skulle man allt vilja slå hål på!" Mig går det ingen nöd på. Jag kan stoltsera med att vara den enda som både svimmat och sedan spytt i fikarummet! "Mig glömmer ni inte i första taget", följt av ett tiotal personer som nickande instämmer. Den bjuder jag på!

Djurägarna tittar litet misstänksamt på mig då jag står i behandlingsrummet eftersom det ser ut som om någon givit mig en rak höger. Men, men, min vän hävdade att jag passar i blått och det är ju positivt! En djursjukvårdare hävdade dock att mängden blått var mindre klädsamt. Äsch - om några dagar är det gulbeige istället, och det kanske klär mig bättre?

Dalmatinerträff

2009-02-23T18:10:00.000+01:00

Lite bilder från helgens dalmatinerträff i Linköping:

Gammeltanten Tekla på närmare 13 år vars mål med träffen var att hålla koll på de yngre (men främst att tillgodose sitt behov efter godis - och vem kan motstå Tekla när hon kör fram nosen, spärrar upp ögonen och förväntansfullt kikat upp? Inte jag i varje fall... Gammelhunden fick allt jag hade).

Ny i Östgötagänget var Siri från Vikingstad. Snabb som sjutton (vilket irriterade Soya - som genom verbalt oljud försökte få stopp på racer-dalmatinern). Dock hann hon aldrig i kapp - men fick i alla fall snö i ögonen. Vad kan man mer begära?

Dä sa ba schwoosch...

Lilo fann en ny vän i Calle. En chokladprick som gjorde allt i sin makt för att vinna Lilos hjärta... men fick inte så mycket gehör. Stackaren.

"Min, min, min, min, min!" - Diva rusar fram mot den intet ont anande frusna klumpen med hästskit...

I helgen sammanstrålade några östgötska prickar för lite dalmatinerbus i Linköping. Det blev 7 hundar till antalet - och kul hade de! De yngre hundarna "rände runt som skita i pisspötta", medan de äldre hade annat för sig - typ äta gräs/hästskit/godis.

Nog om det - vi mattar hade kul och jag ser fram emot en ny träff då kylan släppt, och pippifåglarna börjar kvittra ute i skogen.

På tal om fåglar - säkert uttjatat för de i min omgivning, men Dejeborna har en nymfparakit vid namn Nico... som jag kärat ned mig i. Sist vi kom på besök busvisslade han då vi kom innanför dörren, och satte sig sedan för att upprepa "goddag, goddag, goddag, godda, godda" 20-talet gånger. Därtill kan han säga sitt eget namn, vissla glassbilsmelodin och... en annan melodi vilken jag glömt namnet på. Helt underbar!

Igår åkte jag upp till de djupa skogarna utanför Kisa för att åka skidor. Eller ja, egentligen var det tänkt att Lilo skulle släpa runt mig på skidorna - men min idé gick i kras. Hundarna sprang till en början lösa, sedan slängde jag på Lilo dragselen, drog på mig skidorna och vrålade "mot oändligheten och vidare!". Dock ska väl inte Lilo jämföras med någon hjälte i en film om draghundar. Hon drog - inte rakt framåt, utan åt sidorna. Anledningen, (de små kräken), kallas odjur... rådjur!

Jag pistade upp en fyrkant på ett gärde och skidade entusiastiskt på - trots pjäxor i storlek 39 (jag har 42...), bakhalt och en hund som spårade rådjur. Sedan kom Soya in i bilden. Tonåring. Dryg. "Na-na-na-na-na-na du kan inte ta mig!" - nej, en fastspänd Lilo kan inte få tag i en dryg liten Soya, och det tog hon tillvara på. Studs, studs, studs och ett svart litet monster hängande i öronen - utöver matte som det ska släpas runt på.

Efter några varv fick jag nog och släppte loss Tant Brun mot en uppspelt Diva. Hon har aldrig dragit skidor förut... och även om "klara, färdiga - SPRING!" är ett välanvänt uttryck på våra promenader (ja, jag springer efter jyckarna så gott jag kan. Typ 5 meter.) fungerade det inte något vidare på Diva. Hon drog - stundtals. Blundade man och höll för öronen hade det i principen kunnat vara en bilkö jag befann mig i . Framåt. Stopp. Framåt. Stopp.

Eftersom det här var nytt för Diva (och till stor del även för Lilo) gav jag till slut upp. Kopplade loss, och tog mig sedan i 100% bakhaltsmanér tillbaka till bilen igen. Jag behöver en kurs i hur man lär hunden drag... och ett par skidor (gärna lite mer vinter också. Kisa har pinsamt lite snö i jämförelse med Forshaga).

Nog med skitprat.

Tänkte passa på att göra reklam för några bloggar jag följer:

The Big Move - Om hur man tar med sig 10-talet hästar (och liknande antal hundar) och flyttar till USA. Härlig läsning om man vill bort från Sverige för en liten stund!

http://daimilus.blogspot.com/

Sally the Dally - Om en lakritsprick i studenternas Mecka; Skara tillsammans med matte. Roande läsning som får mig att stundtals skratta rätt ut (visserligen en vanlig företeelse för mig. Men jag skrattar mer än vanligt ;) ). Pluspoäng för Sally - som också heter Bumblebee i stamtavlan, och dessutom är halvsysyter till Tant Brun.

http://bumblebee-elin.blogspot.com/

Sedan skall det passas på att locka lite fler besökare till min vän Veronicas hemsida - nybliven ägare till söta F-lappvalpen Ziva.

http://kibani.webs.com/

Så - schoo! Försvinn härifrån. Stalka någon annan.

Klant

2009-02-16T17:50:00.000+01:00

Soya, förstöraren 6 månader gammal. Foto av Patrik Karlsson.

"My name is Klant. Jätteklant".

Det hade räckt med en enda mening för dagens blogginlägg. Dock känner jag ett stort behov av att analysera - och kommer därmed dela med mig av mina... senaste erfarenheter.

Till att börja med har vi bytt foder - från smidiga magnussonknöpar till det frysta färskfodret fodax. Med betoning på smidig vill jag påpeka att fodax är ett undantag. Paketerat i block som täcker halva frysen, gärna ihopklumpat för utrymmets skull. Ja - suveränt att den illaluktande maten går in i vår minifrys... men sedan var det just ordet "smidig" som rörde till det. Fodax har åtskilliga gånger kastats i golvet för att få ihop en dagsranson mat till Tant Brun och Knäpplet (fd. Apple).

Elise har fått in knixen på det där... men med mig är det desto värre. Fodax över hela golvet. Små frusna kockor av en brun sörja med doft av vom. Det skulle kunna vara en bra aktivering för de båda fyrbenta, och de skulle säkerligen inte ha någonting emot att smälla i sig en tredagars potion i mindre molekyler över köksgolvet. Men jag har det.

I helgen skulle det bakas kladdkaka (vilket visserligen är en vanlig hobby, som ofta utövas några gånger i veckan. Hundägare + mat = ett vackert, men någon obalanserat (vikten) symbiosförhållande). Även den här punkten brukar skötas av Elise. Dock, skulle jag göra en insats för omväxlings skull.

Lite för mycket kakao blev det visst. Smet i håret. Smet över hela spisen, golvet... och hunden (eller ja, hundens öra. Dock upptäcktes inte detta förrän långt senare eftersom Lilo hade samma färg som smeten). Sedan blev visst kakan torr också. Jag var litet frånvarande eftersom Alling och Samuelsson svassade runt på dansgolvet i rummet bredvid.

Råland 5 är borta. Vi gick runt hundstallet i skogen härom kvällen och jag "råkade" kasta iväg honom litet för långt. Han hamnde någonstans i ett av apellplanens mörka hörn, under all lössnö. Guess what - jag har lärt mig ännu en läxa om hur man inte bör hantera "boll-i-snöre". Jag är rik på sådana vid det här laget. Erfarenheterna säger:

Råland 1 kastades upp i ett träd och kom aldrig mer tillbaka
Råland 2 tuggades hänsynslöst sönder utav Labbas...
Råland 3 drunknade i Klarälven (då jag skulle bevisa för Elise att "boll-i-snöre" visst kunde flyta...)
Råland 4 slängdes efter att ha fallit i bitar. Dålig kvalitet.
...Ja, och Råland 5 - begraven i snön.

Jag har vid två omgångar gått och sparkat runt i snön nere vid apellplan - utan succé. Lite jobbigt faktiskt. Råland 5 som var en sådan tålig och duktig hundbelönare (min teori är att han gömt sig för att komma undan Lilos slemmiga mun med de vassa tänderna). Eftersom jag åker till Kisa på fredag och blir kvar där i några veckor, funderar jag allvarligt på att sätta upp en "efterlysning" nere vid hundstallarna.

"Råland 5 efterlyses. Signalement: Gul boll med tillhörande snöre"
...Dock är det nog få vid sidan av mig som förmänskligar materiella ting och tar min efterlysning på allvar. På tal om att Herr Hårddisk ska få en hjärntvätt hos datordoktorn alltså. Han börjar bli lite krasslig och seg. Jag blir hånad för att jag köpt en dator över internet, och egentligen skulle köpt en "riktig" dator. Men jag gillar Herr Hårddisk. Föll som en kägla då jag såg bilden på datorbutiken. Eller ja, prislappen.

I helgen var vi iväg till Deje för att äta tacos med Léon och hans tillhörande familj. Vi tvåbeningar roade oss med tv-spel, medan Léon gjorde allt i sin makt (i vanlig ordning) för att få Lilo och Knäpplets uppmärksamhet. Framåt natten fick jag och Katrin en superbra idé - åka pulka. Om det inte varit för att backen var brant, fylld med gupp och alldeles isig hade det säkert gått bra. Dock eskalerade vår pulkaåkning till dårarnas paradis. Någon åkte in i en lekpark och slog i, Katrin slog upp halva ansiktet och jag fick en blå skinka. Nåväl, det sista var Léons fel. Då jag och Katrin sprang uppför backen kom han bakom ett krön i hög fart och slog omkull oss så halva Deje drabbades av jordbävning (troligtvis). Låt mig beskriva upplevelsen som någonting som gör så ont att man inte kan mer än skratta hysteriskt. Jag blev liggande ett bra tag, och försökte föreställa mig hur det hela sett ut. Tänk er "americas funniest home videos" och valfri film där någon vars ben försvinner, och denne faller i en enda stor platt hög på backen.

Innan jag slutar vill jag bara passa på att tipsa om en riktigt bra sida:

http://www.prreklam.com/slutet/

Snö, snö, snö

2009-02-09T17:45:00.000+01:00

Stilstudie: Vi tittar på allt utom digSnölabradoren Apple

Elise och Apple i ett nötskal - daglig synKalla pussar från en frusen Tant Brun
Olle - den store

Ja, sådan som ligger kvar på backen! Jag måste medge att det kändes tungt att förlora de 10+ och "solsken" (okej, molniga) vädret som fanns i Spanien. Kisavädret var alltför tråkigt, snö, tö, snö, plusgrader, lera. Dock är mitt humör numera på topp! Det är inte alla i klassen som glädjs åt Forshagas -15 grader, snö i mängder och vackra väder - men jag och Elise är helt lyriska. Just det, ej att förglömma - Apple (numera Knäpplet), snölabradoren. Lilo är inte lika lycklig... snarare miserabel. Medan Apple snurrar runt i cirklar i den kalla snön, hoppar och skuttar står Lilo helst och gnyr för sig själv. Lyfter otåligt på tassarna och ger oss den mjukaste blicken "snälla, vi går in. Jag dör. Fryser ihjäl på fläcken. Kan jag få mat?"

Nåväl, idag var jag snäll. Jag lät henne använda sitt vintertäcke och studsade glatt omkring i snön samtidigt som jag konstaterade att det hållt i ett helt år! Inte en skråma. Haken ligger dock i att Tant Brun bara haft det på sig cirkus tre gånger. Men ändå, vilken kvalitet!

Nu på eftermiddagen har vi passat en klasskamrats dvärgpudel, Olle. Han brukar sjunga äkta pudelsång då han är ensam emellanåt - och visst, den är säkert vacker i hans öron... men inte för oss andra. Nej, istället blev vi ägare till en dvärghund för några timmar - och jag måste erkänna att Olle ändrat min syn på pudlar från jobbiga hundar till härliga energiknippen. Jag har förkärlek till större hundar, men jag måste medge att tanken på en mindre hund inte var långt borta då han satt i mitt knä vid datorn och spanade ut över parkeringen.

De prickiga hundarna är visserligen också knähundar... men poängen med att sitta framför datorn tillsammans med hunden går förlorad då allt man ser är en prickig ryggtavla. När den prickiga ryggtavlan dessutom förtvivlat försöker sprattla sig tillbaka till den varma sängen försvinner mysfaktorn också.

Nej, det får bli en svart storpudel för mig i framtiden. Och en liten hund. Bullterrier eller västgötaspets.

Tomt prat

2009-02-07T17:15:00.000+01:00

Jag tänkte bara flumma på litet idag. Spanienresan och trippen till Barcelona är visserligen avklarad och förtjänar "många rader" på bloggen. Dock är min hjärna inte i trim för att fördjupa mig något vidare i byggnadsverk, tunnelbanestationer och envetna kärringar - så det får bli någon annan gång. Trippen till London för två somrar sedan tror jag fick en sammanfattning i en enda mening... typ mamma blev påkörd utanför Madame Tassaud's och vi stötte på en sömnig indier på bussen. Något sådant.

Hur som - jag har de senaste åren levt i illusionen att Let's Dance bara är för medelålders tanter och klassat programmet som ytterst tråkigt och ointressant (ja, det var ett påhopp - nu får ni försvara er!). Dock kan jag med glädje erkänna att jag ändrat mig de senaste veckorna... tack vare Kisas egne Magnus Samuelsson. Jag har alltid varit lite grinig på karln efter att han besökte min skola på mellanstadiet och vägrade skriva autografer, utan bara kramade sönder läskbrukar, lyfte bilar och dylikt. Istället hade vi möjlighet att köpa en riktig spännisbild på honom med massa eld runt om för 20 kronor...
Dock övergick min grinighet till att jag drev ganska grovt med det faktum att han troligtvis inte kunde klara sig kvar i tävlingen mer än första veckan. Typ. En väns pappa beskrev Magnus som en ladugårdsvägg bland lyktstolpar - och jag höll med. Min sarkasm övergick dock i en hastig fart över till fascination! Jag fattar inte hur han kan vara så smidig på dansgolvet. Gå och vinn för fan! Visa att Kisa är någonting bortom en drös med lustiga original och fikaträffar hos PRO.

Resten av blogginlägget är tillägnat Morgan Alling.
Då mina jämnåriga skriker halsen av sig för Björn Gustafsson vill jag slå ett slag för en medelålders tunnhårig "gubbe". Jag blir lycklig bara av att han dyker upp i tv-skärmen... och det må hända kanske kan uppfattas som tragiskt, men jag ser det som någonting positivt. Matilda sätter sig på golvet och skrattar som ett litet barn bara något rödhårigt skymtar förbi på dumburken. Typ.
Jag varnade er för att fortsätta läsa min blogg efter förra inlägget, och om ni inte uppfattade budskapet är det fortfarande Elises blogg som gäller.

I alla fall - vilken energi och jag älskar hans humor! Jag är visserligen ytterst lättroad och har inga problem med att gå runt och skratta för mig själv, men Alling är ett guldkorn. Poängen med det här inlägget skulle i alla fall vara - det är kul att det går bra för Magnus och jag är äckligt glad över att Alling också är med i Let's Dance. Antingen börjar jag bli medelålders, eller så är Let's Dance anpassat till flera olika åldersgrupper. Jag tror på det första alternativet.

Nåväl, nu väntar tacos med familjen och sedan blir det melodifestivalen. Jag vet inte varför jag utsätter mig för att se på det...
Jag blir lika förbannad varje år över vilka skitlåtar det är som spelas upp (sedan är melodifestival rena motsatsen till vad jag brukar lyssna till) och jag blir inte mindre upprörd över att den värsta dreten går till final. Aja, jag kan ju försöka agera trevlig i alla fall... och hoppas att det är någon låt som är "okej".

Över och ute.

Sjungande män

2009-01-26T15:38:00.000+01:00

Vad är det för någon finess inbyggd hos medelåldermannen som får denne att brista ut i sång på ICA?
Inte ens var som helst inne på ICA - utan just då de packar ned varorna i plastkassen. Alltid detta falsktoniga spektakel. Ett dovt muller som klangar i dur.
Från mig till er, ni utpekade, medelålders män - jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt klantiga beteende, då jag trots allt försöker skratta försynt (men det slutar alltid med ett brett leende och snor över halva ansiktet då jag försöker hålla inne med skrattanfallen).
Jag tycker att det är trevligt att de står och nynnar (personligen sjunger jag rätt ut - falskt. Elise skäms för mig, och ber mig vara tyst).

Jag borde verkligen tona ned mitt eviga skrattande. Jag skrattar åt allt. Jag behöver inte ens triggas av någonting - gamla upplevelser går att skrattas åt de med. Tro det eller ej, men även en biologilektion kan bli hysteriskt rolig med mitt sjuka sinne. Jag är som en drivande jakthund med låg skalltröskel. Typ.

Idag hade vi prov i biologi. Jag och Elise var ungefär vid samma nivå då vi skulle diskutera litet vid frukostbordet (dvs. vi började plugga cytologi - läran om cellen vid 23.00-tiden igår). Tro det eller ej, men celler är faktiskt riktigt spännande typer. Bara man kryddar till sanningen lite grann har man snart en aggressiv lysosom vars fosfolipider tappert kämpar för att hindra den att tugga sönder golgiapparaten... eller något annat spännande. Vår teori kring diffusionen var att celler är riktigt blåsta typer - framför allt då de strävar efter jämlikhet i samband med att de reagerar med destillerat vatten.
"Crap - vattnet har lägre koncentration än mig själv" *cellen släpper in vattnet, och sprängs sedan pga. övertryck*

Celler skapar inte intelligent liv. Celler är blåsta. Inte lustigt att visa människor inte;
- Har alla får i hagen
- Alla chips i påsen
- Plogat ända fram till dörren
- Hissen inte går ända upp
- Några skruvar lösa
Och så vidare. Min hjärna är själv ett resultat utav "inte alla chips i påsen".
Det är ingen idé att någon säger emot - mina vänner och släktingar är benägna att hålla med. Tyvärr, finns det ingen chans att de blir av med mig.

Bloggens flummigaste inlägg hittills - *vågen*
Eftersom jag antar att de flesta sluta läsa här, vill jag passa på att rekommendera Elises (Trollhättebon jag lever tillsammans med) blogg. Adressen är http://get-stoned.blogspot.com

Brottsplats - köket

2009-01-24T20:50:00.000+01:00

Ett brott är begånget och ännu har ingen hund knutits till brottet som skedde i värmländska Forshaga. Gärningshunden är ännu oklar, men en dalmatinertik sitter för stunden i förhör hos polisen.

Brottet uppdagades vid 14-tiden idag då de intet ont anande gymnasieeleverna kom hem från en utflykt i närliggande Karlstad. Den ena av de båda tjejerna som blivit ett av brottens offer känner sig skakad, och vill inte prata om det som just hänt. Den andra personen, ägare till den misstänkta gärningshunden - berättar i sin tur med inlevelse om hur hon snabbt fick onda aningar.
"Det hela började med att jag öppnade dörren. Min hund kom rusande ned för trappan, och då jag klappade om henne märkte jag att hon hade en liten kula på magen (se; spänd ölmage). Det var som om hon hade ätit eller druckit väldigt mycket. Då vi kom ut i dagsljuset märkte jag dessutom att hon hade bruna prickar i pannan".
Journalistens anmärkning: Hunden har sedan tidigare bruna prickar i pannan, men dessa var en annan typ av prickar. De såg inte ut att leva i symbios med de övriga.

Därefter vänder tonåringen bort blicken. En tår rinner längs med kinden, och hon inser vad som egentligen hänt. Hon fortsätter snyftande;
"Jag började ana vad det var som hänt. På diskbänken stod en plastbunke fylld med vatten sedan gårdagens kladdkakebak. Den var ursköljd, men jag hade valt att hälla i varmvatten för att det skulle bli lättare att diska ur den sedan. Mina aningar bekräftades då jag fann plastbunken i min hunds säng"

"Jag gick sedan ut i köket - och jo, plastmattan nedanför diskbänken var täckt utav brunfärgat vatten. Ganska snart fick jag även syn på den sked som legat i plastbunken. Det var hemskt, vem har kunnat göra så här mot oss? Min hund har blivit anklagad för att ha begått ett brott, hon inte begått. Hon tittar på mig med bedjande ögon, och jag tror henne. Lilo skulle aldrig hoppa upp på diskbänken för att äta någonting..."

Bild av den misstänkte gärningshunden vid brottsplatsen. Matte hävdar att hon är hungrig, medan polisen tror att hunden försöker slicka bort bevismaterialen som kan vändas mot henne.

Dalmatinertikens version av brottet är en beskrivande berättelse om onda labradorer och sluga pudlar.Till en början hävdade hon att boven i dramat var den treåriga labradortiken Apple. Trots att den svarta hunden i vintras åt upp tomten och har ett tidigare brottsförflutet (som inkluderat uppätna tvålar och biblioteksböcker), har hon ett alibi för just det här brottet. Hunden befann sig sovande i sin bur vid tillfället - och polisen tvivlar på att Apple slickat upp låsen för att sedan låsa in sig igen efter avslutat brott. Huruvida det är dalmatinern som är brottslingen vill dock labradoren inte avslöja - inte för mindre än 34 märgben i alla fall, låter hon hälsa.

I samma stund som labradoren släpps efter förhören börjar dalmatinertiken mumla någonting om en slug pudel. Pudeln är i själva verket en dvärg som lystrar till namnet Olle och bor i lägenheten bredvid. Pudeln är ännu släppt utav polisen, utan sitter fortfarande i förhör. Dock tror de att han kommer att släppas inom några timmar, då dalmatinerns historia låter allt för påhittad för att vara sann. Enligt henne skall pudeln ha;
-Brutit sig ut från sin lägenhet
-Hoppat tre meter genom luften och över på tjejernas balkong
-Vidare in genom en låst balkongdörr
-Vält ut plastbunken över golvet
-Smetat in dalmatinertiken i kladdkakesmet och därefter tvingat denna att dricka en stor mängd vatten
-Därefter har han själv "diskat ur" bunken och placerat den i dalmatinertikens bädd (detta är den enda möjliga lösningen då pudeln i fråga äter mycket sparsamt, och uppskattningsvis någon gång i halvåret)...Då detta avklarats ska han sedan ha tagit sig tillbaka över i sin egen lägenhet utan att ägaren märkt någonting.

Balkongerna som pudeln tros ha hoppat mellan:

Olle, den anklagade pudeln:

Brottet kan bli svårt att lösa, men trots det ser polisen Xx X-sson positivt på saken.

"Dalmatinern har sedan tidigare ett tungt brottsregister, där samtliga fall inkluderat mat - eller saker som går att tugga på. Förra hösten tuggade hon sönder fyra fjärrkontroller och en mobiltelefon. Dessförinnan är det brödlimpor, kattmat och bajsblöjor som gått åt. I höstas hamnade hon hos veterinären efter att ha ätit en kladdkaka - ett besök som slutade med kräkmedel; och senast förra veckan sågs hon komma springande med rester utav ravioli runt munnen. Vi kan inte döma henne i förväg, men oss emellan, det finns ingen annan möjlig gärningshund."

Bild på dalmatinertiken tagen i eftermiddags. Tiken berättar att hon inte når ändå upp till kanten, medan ägaren förklarar att hon är hungrig och i själva verket letar efter mer.

Bild tagen på tiken förra veckan av en övervakningskamera. Nosen är orangefärgad efter att hon ätit rester av ravioli.

I Forshaga har man under kvällen haft extraöppet på ICA för att stödja de kunder som skakats upp brottet. De befarar att skafferiet en dag skall stå tomt, och snörvlar högljutt mellan snyftningarna då jag försöker prata med dem. En tonårings liv är förstört och en labrador oskyldigt anklagad för ett brott hon inte begått. Allt till följd av en hungrig dalmatiners... hunger.
- Yy Y-sson, TT

Motivation, vilja och harmoni

2009-01-19T22:45:00.000+01:00

Skolan är igång – tjoho, yippi, finally! Eller nåt. Typ. Inte alls.
Sista terminen kommer för min del bara att resultera i sömnlösa nätter, svettvallningar och fjärilar i magen. Här pratar vi inte om fjärilar orsakade av lyckorus – utan aggressiva fjärilar med djävulshorn som flyger runt med ett enda syfte – att orsaka illamående och adrenalinrus. Det är lite spännande när man inser att kroppen är på flykt till och från. Man går till toaletten och lägger ett lass - därefter är man redo för att springa i dagar och besegra drakar om det så krävs. Tyvärr, blir min värld aldrig så spännande…

Inlämningarna och proven hopar sig, men jag är en sådan person som lite halvt protesterar mot tidsbrist genom att bli ännu långsammare. För stunden är jag mer eller mindre apatisk.
Höstterminens sista arbete (som tog lite mer än ett halvt dygn för mig att skriva ihop) förgylldes av Elises lilla ordbajseri. På dagen hade hon gått och pratat om 200 gram motivation – och hur väl den behövdes. Jag skrattade väl lite, och medgav att några deciliter vilja inte skulle sitta helt fel. Vid ett besök till ICA tittar hon uppgivet ned i matkassen och undrar var de 200 grammen med motivation tog vägen. Motivation i följd av en chokladkaka. Jag är ledsen, vill man ha choklad – så får man säga att man vill ha choklad. Jag är helt blind inför vackra uttryck och dikter. Just därför resulterar det i viss irritation för min del när dikter ska analyseras;
”Påskliljorna dansade och log mot mig”
Ehm… någon är hög på något? Va? Hur skulle jag kunna förstå att författaren syftade på kvinnor som dansar? Påskliljor och kvinnor är inte samma sak. Fnys.
Hur som haver, idag har jag tagit mig en kopp med harmoni. Det är te. Sådant man behöver då man håller på att stressa sönder.

Förra veckans stora ”nyhet” var att jag numera har inkontinensmedicin i min ägo. Det krävdes visserligen ett besök hos fröken veterinär, ett urinprov, 1100 kronor mindre i kassan och en utskälld veterinär. Det måste vara skönt de stunder veterinären får i en icke-insatt person som gör vad som helst för att hunden skall bli frisk. Tyvärr är inte jag sådan. Jag läser på innan om sjukdomarna, tar reda på vilka läkemedel som används och hur de verkar. Så var även fallet då jag var inne förra onsdagen… då veterinären låste upp sig på en urinvägsinfektion som Lilo hade i våras och skulle göra urinprov, bakterieodlingar samt lägga in min hund över en dag för att UL och röntga urinblåsa och lever/njurar tog det stopp. Ja, jag förstår att de vill göra en rättvis bedömning… men om det är inkontinens - så är det inkontinens. Lilos blöta fläckar i min säng styrs av hur mycket vatten hon dricker på en dag. Hon dricker och kissar normalt, hon har inte ont och det kommer inte blod. Skulle jag ha anat kristaller eller urinstenar borde jag väl ha åkt in tidigare? Jag skulle inte låtit min hund gå med sådana problem sedan i maj (då hon kastrerades) i vilket fall som helst.
Hur som haver – veterinären var grinig, och det var jag med. Efter lite ordkastning ringde hon upp mig dagen efter och lät mig få min vilja igenom! För dagen är jag en ganska lycklig människa, trots medicinering 3 gånger om dagen…. För 450 kronor i månaden.

Sammanfattning; Fortsätt simma, fortsätt simma….
Fisken Doris i ”Hitta Nemo” är min förebild. Helt underbar! Tänk som en blå fisk och humöret hålls uppe. Jag lovar. Gå runt och tralla ”Fortsätt simma” samtidigt som du svajar lite med kroppen och headbangar – det gör susen.

I övrigt har det inte hänt så mycket.
Jag var ute och gick sista kisspromenaden häromkvällen och fick ett drastiskt slut på mina snabba steg, då jag helt plötsligt låg i en hög på backen. Hand, ärm, tröjan och byxorna – från arslet ned till skorna var täckt i ljusbrun diarée, från hund. Mitt i mitt trötta rus kunde jag inte mer än garva. Elise förvånades dock inte, eftersom jag brukar gå runt och garva för mig själv. Att jag var täckt av avföring från topp till tå var bara en bonus för dagen.Forshaga är en skithåla – bokstavligen. Det ligger hundskit överallt! Jag slutade gå på gräsmattor då jag flyttade hit för tre år sedan, och inte ens Lilo har fått gå på dem nyligen då det var plusgrader. Alltför många gånger har hon eller jag trampat i det… vilket inte är mysigt. Men – fortsätt simma, fortsätt simma! Vi har minusgrader och snö just nu, så all skit ligger frusen under ett vitt täcke = glädje.

Bilder från jullovet

2009-01-15T13:15:00.000+01:00

Här kommer en del av de bilder som togs under jullovet. De är lite halvdana, och ingen av dem är redigerade. Jag ber om ursäkt för min lathet.

Ett besök hos kennel "Min Bästa Vän" (sötaste kennelnamnet jag hört) genomfördes. Jag har lurat på min vän en finsk lapphund, så den här dagen var vi där för att hälsa på hennes valp "Yoddla". På bilden syns mamma Katla.

En av tre valpar i kullen - Yoik.

Hanvalpen Yoker, som både uppfödare och Veronica ville lura på mig. Vilken tur att vi redan har valp hemma, som kräver uppmärksamhet nog. En F-Lapp är visserligen lugnare, väldigt söt, trevlig...

Veronicas blivande familjemedlem. För stunden kallas hon för Yoddla (vilket stämmer alldeles utmärkt...;D)

En bild från farsgubbens ställe. Lillasyster ser till att Vega blir av med lite snöstyltor. Det är familjens gammeltant, som vi tyvärr inte har någon bakgrundsinformation om - men hon har nog några år på nacken.

Min blandras Labbas (golden/labbe) som bor hos farsgubben

Soyas reaktion på hästarna - spring! Gammeltanten är inte särskilt förtjust i hundar, men Turali lyfte bara lite förstrött på ena bakhoven och knuffade försiktigt undan Soya då hon, enligt Turali, nosat lite för länge på henne.

Sekunden innan valpen åt upp Tant Brun...

Odågan till valp växer som ogräs och är numera i jämnhöjd med Tant Brun. Fröken Svart får dock stå för rollen som familjens största hund. Än så länge.

Tant med spring i benen på nyårsafton (som spenderades i avskildhet ute på landet. Hundarna låg och sov under tolvslaget!)

Mattes omdöme sjönk i Lilos ögon den dagen då hon kom hem med en björkissele. Att dra på saker - det är under hennes värdighet. Lilo tyckte mest synd om sig själv, men Tyra tyckte att pulka efter hund var det bästa på länge!

Morgonstund har guld i mund....

Snorkallt

2009-01-05T21:39:00.000+01:00

I ett tappert försök att undvika en förfrysning utav diverse lemmar, tar jag till datorn och knapprar ihärdigt på tangentbordet. Jag hatar visserligen datakräket... det är gammalt, segt och fläkten fungerar inte som den ska - utan det känns som om att hålla ett brinnande ljus mot låret (här pratar vi laptop). Men vad gör man inte för att överleva den bittra kylan? Skulle jag mot all förmodan mista känseln i ansiktet eller tårna, får jag väl placera datorn där istället. Någonting positivt skall väl medeltidsmaskinen erbjuda...

Nåväl, de prickiga vargarna hjälper till att hålla värmen något. De ligger i klumpartad formation, över varandra. Soya tryckte till både caps lock (så någon stackare på messenger fick känna av mitt vrede i form utav en mängd versaler) och cd-disken så skivan flög ur. Lilo begränsar mitt rörelsemönster genom att ligga lite halvt över brädet med bokstäver... och Diva är bara allmänt i vägen. I vanlig ordning. Kisas egen bromskloss. Spelar ingen roll att vägen är bred och skogen stor - 25 kilo skelögd hund står likväl framför skorna och blänger. "Echo, echo, echo".
Är det någon som vill prova på att leva i nuet och bara vara till 110%, finns Halmstaddivan till förfogande. Tyvärr finns här inget Tylösand eller havsvyer. Duger det med några enstaka kalhyggen och lite småstadsoriginal?

De lär dyka upp en annan dag. Främst i form utav prickiga hundar som rusar runt i snö. Eller nja, trallar runt i jakt på mat. Patrik beklagade sig nyss över de hungriga jyckarna som
1. Stod stilla ätandes något, typ mögligt äpple sedan i somras (ett sådant hittade Diva i grannens kompost i morse...)
2. Springandes med huvudet ned i backen på jakt efter mat
3. Rusandes i full fart från matten efter att ha hittat ett gammalt lik som de anser vara ätbart. Matten släpper i dessa situationer kameran och varvar glada tillrop och mutor i form av torrfoder med dova röstlägen och elakt ansiktsuttryck.
Varför vara supermjuk eller dunderhård när man kan vara både och? Jag har troligtvis första klassens personlighetsklyvning i relation till vad hundarna hittar på.

Just det - vem det än var som kommenterade förra inlägget (jag är ganska säker på vem det var). På din bekostnad skrattade jag hysteriskt. Helt underbart!
Skönt att höra att det finns fler som fått lite mystiska julklappar.

Julhelgen

2008-12-29T20:11:00.000+01:00

God Jul önskar Lilo med övriga prickar (Apple instämmer och hälsar att det inte var planerat att äta upp jultomten)

Dags att skriva ännu några rader. Känns som om det är tid för det nu, då lovet äntligen är igång sedan ett tag. I vanlig ordning brukar mina inlägg inte bli särskilt korta, men jag skall försöka att hålla mig kortfattad. Notera att försöka var nyckelordet…

Höstterminen har minst sagt varit hektisk, och med sikte på att prestera maximalt har tiden till både hund och fritid varit ytterst begränsad. Eller tja, huvuddelen av tiden går egentligen till att tänka på vad man ska göra, men egentligen aldrig skrida till verket… som mest en massa timmar som går åt till att tänka ”snart/ jag ska bara/ 20 minuter till”. Typ. Om skola handlade om att tänka på vad som skulle göras skulle jag ligga väldigt bra till. Framför allt i ”projektarbetet” där jag tänkt på skiten varenda dag under ett års tid. Vidrigt. Stress.

Dock fick jag påbackning av en lärare för att vara för seriös under ett skolarbete. Det stod någonting om "minst 2 sidor", var på jag skrev 16. Hon beklagade sig och konstaterade att en maxgräns skulle införas i framtiden, och passade även på att säga någonting i stil med "dra ner på ironin. Blir seriös". Tuffa ord. Seriös?

However, nu är det lov och jag ignorerar skickligt allt som har något sammanhang till skola, prov eller sista inlämningsdatum att göra. Dock är jag för den skull inte medvetslös och sovande 24 timmar om dygnet – bara nästan. Det har blivit några besök på brukshundklubben, långa promenader och nätter tillsammans med en tjock fantasy-bok i mina händer. Jag älskar att inte göra någonting, mer än det som jag ser värde i och uppskattar!

”The Vovvs” mår bra, och Patrik kom i dagarna på ett nytt namn till de sköna damerna – ”Den onde, den gode och den fule”. Soya är ond; äter möbler, leksaker och fingrar. Diva är ful med sitt branta kors (som får henne att se skitnödig ut då hon rör sig) och kantiga, lustiga kroppsbyggnad. Toppa det med hennes skelögda blick, och kodordet är ett faktum…
Lilo däremot får representera godheten själv – riktigt dumsnäll och uppmärksamhetskrävande. Vill vara nära, nära och är här hemma känd som ”det lilla undantaget” till följd av hennes ledsna blick då reglerna här hemma gäller alla hundar, inte bara Soya och Diva. ”Försöka går alltid” tycks vara Tant Bruns senaste citat som hon kör hårt med.

I samma veva som den gamla filmtiteln kom på tal, kom Patrik på en ny slags diet; ”Alkoholdieten”. Den bygger på att man intager så mycket alkohol som möjligt under lördagen, och är helt borta på söndagen. På så vis blir det två dagar i veckan som man inte kan äta någonting på, utan är antingen för full eller för dålig för att kunna stoppa i sig någonting. Nåväl, det jag försökte säga var att man inte ska lita för mycket på hans ord. På tal om ”den onde, den gode och den fule” alltså.

För att åter byta ämne – jul är sedan några dagar tillbaka avklarat, och upplevt. Överlevde gjorde jag visst också…
Det var som vilken jul som helst mer eller mindre i min familj, med andra ord – smärre kaotisk. Morfar tror nog fortfarande att jag är 6 år gammal och anpassar min intelligensnivå efter det, småsyskonen springer otåligt runt mellan 07.00- 16.00 för att tjata efter paket, därefter kommer de under Kalle Anka och vrålar att tomten inte finns (men blir ändå entusiastiska då Patrik kommer iklädd röda kläder och skägg… den svarta regnjackan, håriga armarna och något avslöjande röstläget var en bonus), därefter skriker de lite till av lycka för paketen, kvitton tappas bort, släktingar som tjatar om mobilabonnemang, mamma spyr, hunden gnyr, och så vidare. I år var det trots allt ganska lugnt, det brukar vara betydligt värre då det brukar bli lite drama och tårar under den 24:e också.

Julen begränsades dock inte bara till julafton, utan fortsatte under juldagen, annandagen och ännu en dag till…
Släktingar i mängder, från olika delar utav landet (nåväl, Östergötland och en liten dutt Småland). Mer exotiskt än Tranås blir det inte.
Farmor stod (som vanligt) för årets surprise – ett par nåldynor…
Då hon inte riktigt har ”alla får i hagen” kunde jag inte mer än tacka överdrivet och upplysa henne om att ”det var precis vad jag önskade mig!”… trots att jag till en början inte förstod vad jag skulle med ”små kuddar” att göra.
I övrigt blev det sängkläder i mängder från släktingarna – de verkar ha uppfattat ordet ”inkontinent” efter mitt gnäll över ofrivilligt kissande från Tant Bruns håll.

Aja, nu är det bara Nyårsafton kvar av året. Denna kommer att spenderas långt ute i skogen tillsammans med en ensam släkting och dalmatiner x3. Jag är så trött på det förbannade smällandet…
Här har de redan hållit på ett tag, och jag hoppas att de kan sluta betydligt tidigare än förra året – April. Lilo har blivit betydligt bättre vad gäller skotträdslan, men att hunden ska må dåligt från och till i flera månader är äckligt irriterande. ICA Maxi är min bästa vän (näst efter Google, Youtube och Grooveshark) efter att ha slutat sälja eländet. Är det en dag på året det gäller, och folk kan smälla med förstånd – så skjut på… men när det blir 5 månader i sträck blir jag fruktansvärt arg. Därtill alla dessa, förlåt, snorungar som springer runt med sina smällare. Förra året dök jag på ett par barn då de smällt utanför våra hus under några dagar, och var i full gång att försöka stoppa in en smällare i ett elskåp då jag tog ton.

Over and out,

/Fröken Svart, Tant Brun och Soya - förstöraren

Vi lever!

2008-12-11T23:03:00.000+01:00

Jag antar att det är dags för mig att ge någon typ av levnadstecken ifrån mig?
Nåväl, här är jag!
De sista veckorna, månaderna, tidsperioden har varit full med skolarbete och plugg, vilket resulterat i frånvaro. Det var först när jag kikade på det föregående inlägget, som jag faktiskt insåg hur fort tiden går... Snart är det jullov, och jag planerar att njuta av det i fulla drag! Biblioteksböcker från skolan är lånade (hittade, tro det eller ej - två engelska böcker om dalmatiner! Lyckorus!) och fickorna proppade med både godis och leksaker. Förhoppningsvis blir jullovet, liksom höstlovet, spenderad så mycket som möjligt på brukshundklubben. Lilo ska ha sin LP1 i sommar... det bara är så!

Jag planerar inte att berätta något ytterligare om mitt högst intressanta liv. Antalet händelser av vikt att nämna som behandlar Forshaga är nämligen få till antalet. En genomgående beskrivning av mina senaste prov och inlämningar kan jag bara är anta är någonting som de flesta undviker att läsa om.

Well, idag har det snöat! Hela dagen, från tidig morgon till långt in på kvällskvisten. Det är ren skär lycka! De senaste veckornas väder har främst bestått av gråmulet, gråtrist, molnigt...lerigt. Grått, grått, grått. Jag skulle sett det som ett framsteg om det;
1. Hade regnat
2. Solen skinit
Dock fastnade vädret i något slags mellanting med plusgrader. Vidrigt och deprimerande.
Nu ligger i varje fall snön gnistrande vit på backen och på trädgrenarna. Den vita massan når en bit över fotknölarna, och Lilo är helt lyrisk. Hon studsar runt som en dåre, kör ner hela huvudet i snön och tar sig stora tuggor. Springer därefter hysteriskt i några sekunder till, och repterar sedan äta_snö_proceduren.

Kvällspromenaden blev en lite längre sträcka, och den elaka matten passade på att stoppa på hunden klövjeväska fylld med vattenpåsar. Därtill blev den lilla stackaren tvungen att skritta vissa sträckor av promenaden där det inte var plogat. Ve och fasa! Hemska matte som prioriterar bra ryggmuskler framför slit och släng i kopplet...
Med denna händelse som bakgrund undrar hon nu om någon vill adoptera henne? Lilo önskar komma till ett hem där det finns;
Mat
Värme
Snö
Mat
Tuggben
Mat
Lösspring
Mat
...och mat
Ni kan ringa 123-hjälp- 45- mig- 33 för mer information.

"Färsk vom" och dödsdömda bilar

2008-11-10T19:35:00.000+01:00

Helgen har – tack och lov förflutit i sakta mak. Jag är helt övertygad av att jag har mängder med saker som ska göras.. dock är jag fruktansvärt bra på att förtränga dessa och njuter således av ”ledigheten”. Elise kom visserligen hemrusandes igår kväll skrikandes i panik att ”Herr Coach” meddelat att hon hade IG-varning på sitt projektarbete. Hoppsan… projektet var det ja. Jag gjorde omedelbart ett halvhjärtat försök att påbörja mitt eget, med varierande resultat.

Min fredag var helt underbar. Efter tre dagar med Mr. O’Shea var det upp som vanligt på morgonen för att ha skottplatsundersökning med någon skum viltvårdslärare. När en person ber någon att presentera sig brukar det gå på någon minut eller två… i det här fallet tog det en halvtimme. Lååångsamt, lååångsamt, stilla, tyst… uppehåll. Människan, som uppenbarligen fann hela situationen väldigt jobbig pratade så lågt att en knappnål till golvet hade dundrat så mycket att väggarna skakat. Slog ner blicken. Tänkte troligtvis ut vad han skulle säga härnäst, och förblev under den stunden helt knäpptyst. Vi fick genomgång på hela hans liv – på veckonivå. ”De tre veckorna gjorde jag si, de kommande två veckorna så”. Lättnaden var total när vi äntligen fick gå ut för att studera… inälvor…

”Här har ni en lever – lukta på den”
”Här är ”färsk” vom från ett rådjur som jag sköt förra veckan – lukta på den!”

Slafs, slafs – lite blod, lite vom och lite hackad lever tillsammans med lite avriven päls från ett rådjursskin. Tadaa. Voilá. Skottplats a´ la viltlärare!
Jag kan inte riktigt påstå att jag blir äcklad. Snarare fascinerad. Störde mig dock på en liten. Ynka. Obetydlig detalj. Är det inte ganska äckligt – som i hans fall att ha 20 blodiga påsar att gräva runt i… med en förlovningsring på handen? Det var ju trots allt blod långt upp på armarna. Elise tänkte tydligen samma sak, för hennes kommentar var; ”Brukar det inte vara gravering på insidan av de där?” samtidigt som hon fick ett lite äcklat ansiktsuttryck.

Jag skulle ha haft samtal med Mrs. Coach i fredags eftermiddag. Dock blev det ramaskri i klassen, för jag skulle visst tävla? I agility? Jag som trodde/hoppats jag missat sista anmälningsdagen. Tji, fick jag. Läraren var dessutom delaktig i mina ”älskade” klasskamraters desperata försök att åter-igen-göra-bort-mig-in-public. Tack för den…

Skillnaden mellan förra agilitytävlingen och den här, var att den förra trots omständigheterna, gick bättre. Första loppet gick väl hyfsat. Lilo kan inte vippbrädan, men skit samma – den springer vi bara rätt förbi… och betalar för att 1. Göra bort oss, samt 2. Betala för åtlöjet.
Well, Lilo skötte sig med mina ordalag – galant! Enda klanten, ännu en gång, är och förblir matte. Matte svänger vänster, hunden svänger höger. Matte svänger höger, Lilo svänger vänster. Eller ja, vår princip bygger på att Lilo springer åt det håll som jag inte pekar mot. På så vis utgör vi två förvirrade stollar ensamma på en agilityplan. Trots detta virrvarr som vi uppvisade gick jag ändå av apellplanen stolt… även om jag inte kan mäta mig med div. pudlar, shelties och Border collie som tar banan innan du hinner säga ”pip”. ”Pip”.

Inför andra loppet, hoppklass, började jag liksom föregående gång att värma upp en bra stund innan. Dock stördes vår uppvärmning av en. Liten. Ynka. Obetydlig detalj. Ännu en gång.
I full fräs kommer det en silverfärgad SAAB av modell äldre som svänger in vid hundstallet och ställer sig…för att glo/ragga på tjejer/håna oss. Whatever.
Tant Brun har en liten knäpp i hjärnan. Troligtvis ett kort dalmatinerhår som sjunkit in genom huden och satt sig på tvären i hjärnbarken. Bilar är nämligen det bästa som finns! Fick Lilo välja mellan en pizza och en bil… tar hon båda.
Lilo ställer sig därmed helt sonika och stirrar intensivt på det ?€¤&%#^@£ (=förbannade bilhelvetet) medan matte desperat mutar med godis för att få hunden att snurra runt och gå slalom mellan benen. Pipgurgel. Stirr. Pipgurgel. Gnäll. Jag ger upp. Muttrar ilsket åt hunden och återvänder till apellplanen för att komma bort ifrån den silverfärgade plåtlådan. Min hund återvänder till verkligheten och samarbetar med hjälp av en gammal torr Magnussonknöp till min glädje. Min tur att stiga på banan. Sista starten. Nu jävlar! Nu ska vi bli felfria och vinna hoppklassen. Min hund ska glänsa, och jag ska vandra runt efteråt medan gratulationerna haglar över mig. Typ.
En bildörr öppnas och stängs. En nyckel sätts i tändningen, och den gula bilen startar, för att därefter köra ut från stallområdet…
Lilo hoppar de tre första hindren med hög fart. Hon fortsätter in i slalomen, och tar den felfritt. Matte vänder sig om, visar in hunden på vänstersidan… som därefter bara ställer sig och tittar på-den-där-jävla-bilen. Jag ropar, tjoar, klappar händerna, skuttar runt, ALLT! Vad som helst för att min hund ska sluta haka upp sig på bilen. Ett hinder i taget tar vi oss fram.. till den punkten då det brister. Lilo sätter av i högsta dalmatinerfart rätt mot bilen! Tack och lov har jag en ”snäll” klasskamrat som ställer sig bredbent, sträcker ut armarna, lutar sig framåt och spänner blicken i min hund… vilket leder till att hon vänder.
Vi hackar oss fram ännu några hinder, och jag känner att det är dags att göra en bekännelse mitt bland alla mina tafatta försök att ”återfå Lilo”. Jag ställer mig rakt upp och ner och vrålar över hela hundstallet att ”Ehm…. Min hund är bilintresserad!”. Publiken skrattar. Domaren skrattar. Alla skrattar. ”Jo, vi ser det”, svarar någon i mängden.

Jag ger mig inte. Jag ska inte gå av banan. Vi ska klara det här! Jag och hunden (som inget annat hellre vill än att få ett ”varsågod” för att få springa fram till…en SAAB). Nu är det bara tre hinder kvar, sedan är vi klara. Den liggande tunneln har aldrig varit någon problem… idag känner min lilla tant dock inte för att springa igenom den, utan hon hoppar upp på den. Tittar.

Väl i mål känner jag mig helt utmattad. Det är inte varje dag man kör en enmansshow inför publik med en bilintresserad dalmatiner som bihang.
Nåväl, hade i alla fall Boa som (ensam) hejade på mig, vann en burk med Plaque-Off… och Elise som tyckte att ”Lilo var den charmigaste hunden av dem alla”. Tack, jag ska tänka på det nästa gång hon ser en SAAB/Volvo/Opel/Ferrari/Traktor/(annat bilmärke)…

Kvällen spenderades i lugn och ro i lägenheten tillsammans med ett stycke ICA Pizza och en hyrfilm. Elise köpte tre lotter – och fick vinst på alla tre. Den ena lotten var det storvinst på, som innebar tio gratis hyrfilmer här i samhället-där-det-alltid-regnar. Tack. Tack. Tack. Min dag var, trots div. inälvor och bilar räddad…

Så som det "ska" vara. Matte visar höger... och hunden svänger vänster...

Usch, fy, blä och tråk med "Forshagaväder". Kalla och regniga dagar spenderas bäst i sängen...

Anatomikurs och alsolsprit

2008-11-05T22:31:00.000+01:00

Miserabel Tant Brun med det vedervärdiga tassbandaget. Hon hälsar att dagen är förstörd.
Visst lyckas jag alltid ha lyckade "headlines" som gör att ni bara sugs mot inlägget?

"Headlines" vilket jag för övrigt refererar till "the one and only, almighty - Gerard O'Shea" som nu i dagarna håller ett tre-dagars seminarium kring hundens anatomi. Vägen dit har för min del varit ganska tungrodd efter som jag inte tillhör den delen av klassen som läser "hundinriktning", utan istället spenderar mina dagar med mer teoretiska ämnen. Jag gjorde visserligen ett tappert försök att komma med genom att säga att anatomikursen kan dra paralleller till "Dressyr och eftersök" som jag läser utanför schemat, med inriktning mot jakt och jakthundar. För visst är det väl så att en jakthund som är extremt dåligt uppbyggd inte kommer så långt?

Hur som haver, en klasskamrat till mig har köpt en gammal avelshane från Gerard och håller kontakten med jämna mellanrum. Tack vare henne fick vi köpa in oss på kursen, till rabatterat pris. Kan inte säga så mycket mer än; "Otroligt! Fantastiskt! Makalöst!". Typ. Tror samtliga som sett O'Shea kan hålla med mig. Otrolig karisma, entusiasm och kroppsspråk när han visar rörelser, uppbyggnad och annat matnyttigt för en hundälskare (= notera kopplingen till "mat" som är mycket viktigt för en hundägare. Främst fika). Vem kunde tro att skulderblad och överarmar kunde vara så intressanta efter tio timmars föreläsning?
Får ni chansen att gå på anatomiseminariet - ta den! Gerard säger mycket som jag önskade att fler utställningsdomare och uppfödare fick ta del av.

Imorgon väntar ännu mer genomgång och därefter ska vi gå igenom samtliga hundars rörelser, vilket jag ser fram emot. Jag tycker att jag har relativt mycket koll på vad som är "fel" med Lilos rörelser - ska bli spännande att höra vad han har att säga kring Tant Brun eftersom han har 20 års studier kring hundens anatomi bakom sig.

Övrigt?
Lilo har fått en blåsa mellan två tår i ena baktassen som jag håller på att pyssla om för stunden. Läraren gav mig tipset att baka in tassen i ett tassbandage som är dränkt med alsolsprit för att dra ur skiten (och förhoppningsvis även orsaken till blåsan). Känner att de där 800:- som försvann för två veckor sedan på kräkmedel sved ganska bra i plånboken. Jag tycker min hund kan hålla sig på fötterna ett tag framöver utan större incidenter...

Just det - ni som kommenterar det jag skriver som "anonyma" får väldigt gärna skriva under med sitt namn, eller åtminstone ge mig en hint om vilka ni är!

Rumpnissar och troll

2008-10-31T23:28:00.001+01:00

Njae, inte riktigt. Mest en rubrik för att fånga intresset.

Jag är numera inne på en av de sista dagarna på höstlovet, och har inte slappat så här mycket på länge. Helt enkelt underbart! Sova sent på morgonen (se; dagen), aktivera hundarna.. och därefter sova/slappa bort resterande timmarna av dygnet.

Har spenderat en del tid på brukshundklubben och tränat hundarna. Ensam givetvis. Folk samlas där varje söndag i några timmar för att snacka skit om allt och alla. I övrigt står planerna och agilitybanan helt folktomma. Härligt.
Lilo och jag ska förhoppningsvis vara klara för Lk1 i vår.. eller tja, det är min förhoppning i alla fall. Hittills har vi bemästrat "hopp över hinder" och "inkallning". Bara resten kvar alltså...
Agilityn är strålande - men det har ni ju redan läst om. Vi ska tävla igen om två veckor - håll tummarna för oss!

Soya har introducerats på Brukshundklubben. Hon tyckte det var ett riktigt toppenställe! Stirra matte i ögonen för godis? Busenkelt och jättekul! I brist på övningar fick Soya prova på att gå igenom agilitytunneln. Till en början var det lite läskigt, och hon var helt övertygad om att tunneln skulle sluka henne om hon så mycket som placerade en klo inne i mörkret. Dock kom hon snabbt över det, och var sedan i full gång med att springa fram och tillbaka...

Diva. Jag tänker inte säga mer.

Igår for hela familjen exkl. mig och hundarna till den stora staden för att förbränna pengar. Jag såg möjligheter i att få äga huset en halv dag, ta en sväng med jyckarna och därefter ligga och slöa tills de kom hem (= jag är fattig som en kyrkråtta och ville inte trängas med de andra i bilen).
Sagt och gjort, istället för att ta en långpromenad med hundarna stuffade jag in dem i bilen och åkte iväg till ett närliggande "berg" där jag var helt övertygad om att inte stöta på "någon". Eftersom "någon" inte skulle befinna sig inom x antal kilometers radie tog jag bara med två koppel - för alla vet ju att valpar inte drar från flocken. Hundarna fick springa lösa, och allt var frid och fröjd. De sprang mellan granarna och sniffade runt... medan jag pustade och flåsade för att ta mig fram längs den slingriga och hala stigen. Tänk om man bara hade 1/100 av den energin hundarna har?
10 minters "frustande och pustande" senare var vi uppe på toppen och jag satte mig helt sonika på en sten och glodde. Ja, inte trodde ni väl att jag var trött? Det hela byggde på att Soya skulle få uppleva skogen/kalhygge och upptäcka världen.

Jag erkänner. Det var ingen hit. Det var kallt och blåsigt... efter en liten stund upptäckte jag dessutom något mycket underligt på jackkragen. En snöflinga? Så småningom blev snöfallet kraftigare och Soya blev mycket missnöjd med hela situationen. Hon kröp upp i mitt knä och "pipgurglade" desperat. Lilo och Diva hade dessutom kommit över "valpstadiet" då de tyckte det var spännande att undersöka min stens närområde någon länge stund. De ställde sig och tuggade på varsin pinne och såg mycket miserabla ut. Kröp ihop, skakade och drog in svansen mellan benen.
Det var någonstans där jag drog en djup suck och började vandra nedåt bilen igen. Vi kom inte många meter innan jag hörde höga brak i det skogsparti som jag just skulle gå genom...
Hoho, vad smart jag var när jag räknade ut att jag inte skulle möta "någon". Däremot hade jag inte tagit med i beräkningen att det kunde finnas "något" ute i skogen. Fram med kopplen. Just det, två till antalet. Diva gick som en slamsugare i marken (=som vanligt) och Lilo stretade och drog samtidigt som hon pep. Nej, inte små söta muspip - snarare frustrerade dalmatinerpip på högsta volym.

På vägen upp hade jag gått förbi ett större parti mark som var helt uppbökat utav vildsvin. Då tänkte jag inte så mycket på det - men nu? Jag ska vara helt ärlig, det finns inget som jag är så rädd för som vildsvin... och maskar. Maskar för att de slingrar sig äckligt, panikartat...!!! när man trär dem på kroken. Sedan finns de i gammal mat. Dålig mat. Jag såg en ohyggligt stor daggmask förra veckan som jag höll på att trampa på. Jag slängde mig bakåt och skrek i ren panik. Elise gjorde det likaså... och gav mig en rejäl utskällning när jag stressade upp henne med vad hon benämnde som "bara en liten mask". Vadå liten? En monstermask var det. Den hade troligen onda avsikter och hade planerat att slänga sig över mig när jag gått förbi. Vilken tur att jag var förberedd och skrek till för att få dennes planerade attack ur balans...

Vildsvin i alla fall. Jag mötte inga till min glädje. Lilo indikerade mycket tydligt att något fanns i närheten, och att hon mer än gärna skulle kunna förfölja detta "något" och äta upp "det". Kände en viss lättnad när jag äntligen satt i bilen igen. Resterande dagen spenderades framför TV:n sovandes under täcket med en varm kopp te vid sidan av. En aktivitet som uppskattades av hundarna till min glädje.

Det snöade hela dagen... och Soya var mycket kritisk till det kalla vita som föll från skyn. När jag öppnade dörren på eftermiddagen ställde hon sig helt sonika och bara tittade. Mycket tveksamt gick hon fram till kanten på gräsmattan och skrapade lite med tassen innan hon traskade ut.

Idag har hundarna varit med ute på landet och viltspårat. Lilo har varit klockren de senaste gångerna, och hon har äntligen börjat sakta ner! Så fort skolan drar igång igen på måndag ska jag boka tid för anlagsprov så fort som möjligt. Vill ha det avklarat innan vintern, så vi kan börja på öppen klassen nästa vår.

Over and out.

Lilo är mormors syster till Soya. Hur starkt tror ni anlaget för det sneda vänsterörat är med tanke på att det förekommer i flera generationer? Tycker bilden är komisk för övrigt... just för att det är så tydligt.

Gammelmatte hävdar bestämt att Soya är en säl...

Lilla Tant Brun

2008-10-24T20:59:00.000+02:00

Var vore mitt liv utan Lilo? Min lilla, bitchiga, medelålders Tant Brun?
Jag vet precis hur det skulle se ut. Jag skulle vara mer lugn, sansad, balanserad, framför allt rikare...och fullständigt uttråkad. Lilo än här. Än där. Överallt. Ara-ppa-pa-paria. Den stollige hackspetten på julafton med prickar.
Er följdfråga blir genast; "men vad har hon gjort nu då?"

Svar; Min hund höll på att dö förra veckan. Eller tja, jag inbillade mig det i alla fall. Scenario - Lilo, Apple och Léon running around on a lawn p-l-a-y-i-n-g. Léon tar sats. Gasar. Springer likt en målsökande missil mot min "tra-la-lla-laliga" hund och....*ljudeffekter* rätt in i sidan. Min hund vacklar till. Kippar efter luft. Förlorar glansen i blicken. Faller till marken. Illa skadad...

Nävars. Det tillhör kindaborna att överdriva - en trend även jag hängt på. Nävars, det sa "bamm" rätt in i bröstkorgen på Lilo varpå hon såg allmänt olycklig ut. Hon haltade några steg och hon såg helt skev ut (=Ja, precis som en spik som man slagit ett snedslag på). Jag började genast stressa och sprang fram till min - för andra gången den veckan, döende hunden. Gick igenom från incisiver till svansspets tillsammans med Elise. Klämde och kände. Lilo hade dock bättre saker för sig, och fick helt sonika nos på en älgklöv som någon glömt kvar på planen utanför skolan. Vem-lägger-en-älgklöv-mitt-på-en-gräsmatta?
Jo, man skulle kunna se det som att min till synes illa skadade hund måste mått ganska bra med tanke på att hon letade mat. Dock är jag helt övertygad om att det sista som sviker min hund är hungern - och därmed hoppet att finna mat... tekniskt sett.

I fredags debuterade jag och Tant Brun i agility. Det gick som planerat. Vi diskade oss... men hade i alla fall kul (och fick hela publiken att skratta åt oss. Domaren likaså). Känns skönt att jag är körd sedan tidigare och inte känner något behov av att prestera någonting. Alla är redan medvetna om hur illa ställt det är med mig menar jag.
För de som läst min blogg under de senaste månaderna är det redan konstaterat att min hund inte kan ta några agilityhinder från höger sida. Nej, jag tänker inte skylla på henne. Everything's my fault. Jag har tränat för mycket lydnad och har sett vänster sida som den enda möjliga...

Lilo tog de första hindren i en rasande fart och det gick riktigt bra. Optimisten i mig sade att "vi vinner!"... trodde jag. Det gick jättebra fram till den punkten då man skulle ha hunden på höger sida, varpå Lilo;
1. Studsade över på vänster sida och sprang vidare alt.
2. Tvärnitade framför hindret och tittade förvirrat på min högerhand alt.
3. Jag springer för mig själv medan hunden pysslar med något annat.

Efter avslutad runda konstaterar min underbara rumskamrat att "...men slalomen gick ju bra i alla fall..."
Tack Elise. För ditt stöd. Slalomen var just det enda momentet som inte bestod av antingen förvirrad ägare/hund eller händer som pekade i alla möjliga riktningar. Gärna i kors.

Inga sura miner. Jag garvade för mig själv längs med hela banan och Lilo såg också löjligt lycklig ut (troligen hennes överslagshandling som svar på hennes mattes underliga beteende).
Efter samtliga tävlingar var slut samlades massan till prisutdelning. Jag vann en gratis pizza på allra käraste VP - Värmlandspizza, skrek ut min glädje och gjorde någon fånig segergest. Ännu en gång blev jag utskrattad. Skönt att det finns någon som bjuder på sig själv, inte sant? Om inte annat kan jag alltid trösta mig med min gratis funghi. Numera uppäten och glömd.

I övrigt har min hund hållt sig förhållandevis lugn den här veckan. Hon drog på två katter idag när hon var lös och har resterande dagen varit till salu. Mamma erbjöd sig att ta henne i utbyte mot Fröken Svart aka. Diva. Jag tackade nej, med motiveringen att Lilo var för jobbig för att de skulle klara av henne. Jag ljuger inte. Min hund är ett kräk emellanåt.
Lilla, bitchiga, tôliga Tant Brun. Inte skulle jag väl byta bort henne? Vem vill ha ett händelselöst liv och massor med sedlar i plånoken? Inte jag i alla fall.

(Påminn mig gärna om ovanstående text nästa gång min hund äter en kladdkaka. Spyr upp gräs mitt i natten. River i soporna. Äter upp någon, etc.)

Lilo, kladdkakan och kräkmedlet

2008-10-19T16:21:00.000+02:00

Hundsportarens bäste vän; fikat!

Dubbel sats kladdkaka.... eaten by Lilo

Lilos tillfälliga diet; kolsuspension

Lita aldrig på Tant Brun. Hon ljuger så att tungan blir svart...

Äntligen. Finally. Låt mig få ägna några rader åt min hund. Den där prickige saken, med fyra ben och en svans. Nej, ledsen att göra er alla besvikna – men i meningen som följer kommer jag inte att göra en kärleksförklaring och säga att hon är det mest underbara som någonsin vandrat på jordens yta. Min hund är dyr i drift. Ja, that’s it.

Tisdag var en påfrestande dag. Upp till skolan i vanligt dager… och med lack of frukost började dagen på så sätt ganska dåligt. Jag blev trött och omotiverad och dagens lektion i djursjukvård blev enda lång pina. Mitt i lektionen väcktes jag dock av en tanke ”Lilo har inte varit hos veterinären på väldigt långt. Vad skönt…”.

Dagen tar slut och med dunkande huvudvärk ligger förhoppningarna i att gå hem; sova och slappa, slappa, slappa. Lagom vi kommit halvvägs spräcks dock mina illusioner av en enda liten mening; ”Oj då, vi glömde kladdkakan på spisen”.
Ehm… tack du förstörde just min dag Elise?

Med en liten gnutta hopp kvar öppnar jag dörren… och möts av en smällfet dalmatiner. Eller ja, inte smällfet – snarare riktigt rund om magen som indikerar att Fröken Brun tagit sig ett litet mellanmål medan jag var borta. Fram med mobilen och igång med datorn för att få fram numret till veterinären. Jag får erkänna att damen i andra änden inte lät särskilt glad när jag rusade runt i lägenheten och lät så klämkäck jag bara kunde (trots situationen) i jakten på kladdkakereceptet. ”Hon har fått i sig 1 dl”
”Hur stor är din hund?”
”23 kilo dalmatiner”
”….kom hit. Nu…”
”Ehm…jag har ingen bil?” (Som om jag förväntade mig att veterinären skulle skicka mig en?)
”…Nu…”

Okej, det var inte det jag hade hoppats på. Fram med telefonboken och telefonnumret till Dejeborna.
”Hej, hur är läget?”
”Haha, när man talar om trollen”
”Va?…”
”Jo, vi stod just och pratade om dig”
”Ehm… är ni lediga idag?”
”Ja..”
”Är ni verkligen lediga?”
”Ja…”
”Min hund är döende av kladdkaka. Hjälp?”

Kom så småningom in till veterinären med min s k ”döende hund”… som för stunden roade sig med att dammsuga golvet efter mat, undersöka varje vrå, ömsom hoppa jämfota, hälsa glatt… och attackera min chaufför med pussar. En veterinär gick förbi och tittade förvånat på min hund som pysslade runt vid receptionen.
”Hon har fått i sig kladdkaka”
Veterinären skådade åter igen min hund som for runt i 120 knyck över det hala golvet, log lite – och lämnade mig därefter med en suck.

Min veterinär var norsk. Här pratar vi inte svenska med norsk brytning, utan verkligen norska-så-det-sjunger-om-det. Jag märkte så klart inte av det… utan det var Patrik som upplyste mig om att hon inte kunde ett ord svenska. Visst gick inte besöket helt smärtfritt… utan när jag tittade som mest förvirrat på henne fick jag behandlingsmetoder översatta från norska till engelska. Tack.

Hur som haver fick Lilo en dos kräkmedel i nacken. Därefter fick vi instruktionen ”Spring. Försvinn”. Jag sprang. Kände mig som en superhjälte när jag sprängde upp dörren från behandlingsrummet och stormade ut från kliniken… eller inte. Snarare dum. Det dröjde en liten stund, men sedan började tanten dregla kopiöst. Därefter kräktes hon floder – av kladdkaka. Charmigt värre. Stackaren kunde inte mer än blänga ilsket på mig. Jävla kärring till matte som förstörde hennes roliga lilla stund…

Efter att vi lämnat högen med kladdkaka bakom oss, kom vi till nästa moment – kolsuspensjon (som det tydligen heter på norska). Lilo blängde inte mindre på mig när hon fick svepa i sig x antal dl flytande svart sörja. Lilla tanten.

Summan? 800 svenska kronor till antalet. Receptionisten log mot mig när hon slog in beloppet;
”Det blev en dyr kladdkaka det där”
”Ja – och hur stor är chansen att man har kladdkaka kvar överhuvudtaget?”
Någon annans hund som hittat på dumheter? Eller någon annans matte som glömt kvar något framme?

Tingsrätt och körkort

2008-10-12T20:07:00.000+02:00

Låt mig ännu en gång få avvika från ämnet hund. Inget ont om de fyrbenta, det är bara deras matte som inte kan få nog av uppmärksamhet och som nedan planerar att slänga ut sina upplevelser från a. hur man tar körkort, samt b. hur man överlever en rättegång.

Låt mig ta det i kronologisk ordning... vilket i och för sig börjar förra fredagen. Lilo och jag hade tagit oss till tågstationen, och efter en lång skolvecka kan jag inte säga mer än att jag var helt slut. Trött helt enkelt. Såg fram emot att ligga och sova hela vägen hem. Trodde jag.

"Åh, amen guu va gullig!". Rösten är honungslen och jag får onda aningar direkt. Bredvid mig hörs en duns - varpå jag, bonnig och svettig vänder på huvudet och ser en kvinna som inbefriar alla mina fördomar om just den "typen av människa". Ja, jag erkänner - jag är fördumsfull. Man får dock se det ljusa i det hela, och det är att jag aldrig kommer vara fördomsfull mot den typen av människa igen... eftersom jag vet att det jag tycker och tänker faktiskt stämmer! (Obs, jag ber er - ta mina personliga åsikter med en klackspark).

Långt, plastigt, färgat hår. Lika långa naglar. Dyra märkeskläder och ett tjockt lager med smink. Stockholmsdialekt. Ett moln av tung parfym. Kryddan på moset - en chihuahuavalp, med kläder givetvis nedpackad i en väska.

"Nu kommer vovven att äta upp dig, ti hihi"

Jag blänger ilsket och försvarar min hungrige dalmatiner... samtidigt som jag sitter och håller henne i halsbandet för att hon inte ska slänga sig över valpen och svälja den. Stora blanka ögon, dregel i mungipan och långt nere i halsen -ett litet "pipgurgel".

"Pfff... min hund äter inte skräpmat" är min spontana tanke... dock är allt jag lyckas kläcka ur mig "Nej då, hon är jättesnäll".

Minuterna går och medan den extreme kvinnan "på alla sätt och vis" vräker i sig en baugette roar jag mig med att stenhålla min hund - som nu - på allvar dreglar ner mina nertvättade byxor. Jag gör ett tappert försök till en konversation;

"Det är en valp va?"

"Han kommer inte att bli så mycket större än så här" (kvinnan fnyser åt mig)

"Ja, men det är väl en valp du har?"

"Ja, och han är så jävla jobbig. Funderade på att lämna tillbaka honom till uppfödaren"

Jag vänder bort huvudet och resten av resan spenderas genom att kika ut genom fönstret för att beskåda granar och tallar i djupa skogar.

Till saken hör att Lilo ätit något olämpligt dagen innan... Jag ljuger inte när jag påstår att hon låg och blåste väder hela vägen från Forshaga till Kisa - 35 mil. Den snobbiga tjejen trodde säkert att det var jag som satt och lade av brakare, för lagom vi kom i höjd med Hallsberg bytte hon säte och tittade på mig med avsky. Kunde inte annat än att tacka mitt illaluktande monster.

Körkortet. Måndag morgon. Tidigt. Jag har haft ångest i två veckor sedan sist gång jag körde upp (som resulterade i att jag blev utskälld efter noter) och förväntade mig ett liknande nederlag ännu en gång. Illamående. Jag mötte upp en trevlig man vid vägverket som under de kommande 40 minuterna skulle avgöra mitt öde. Han var en äldre man, lite halvfet, vitt hår, kort och pratade lugnt och stilla. Jag skulle ha kunnat slänga mig på gasen och bränt genom centrala Linköping utan att han skulle ha reagerat - det var i alla fall min spontana tanke. Han var väldigt trevlig, pratade lugnt och rent av viskade fram instruktionerna. Dumförklarade mig lite grann och var övertydlig. Men okej, jag tar det.

Jag hade fått för mig om att parkering var ett obligatoriskt moment, och när han efter ett tags körning bad mig återvända till vägverket förlorade jag hoppet. Totalt. "Fan, fan, fan - jag har inte fått parkera!"
Vad har jag gjort för fel?

På bred östgötska viskar han fram ett ord i taget, någonting i stil med att det här är godkänt. Jag blänger på gubben som sitter och leker med mobilen, och i princip ifrågasätter det han just sagt.
Han ändrade dock inte beslutet "godkänd" och jag kunde efter otaliga mardrömmar om "hur man fickparkerar" lugna mitt sinne, och avsluta dagen med tårta - som jag köpt alldeles själv! (Det är nu som jag egentligen ska flika in att jag inte gillar tårta. Men för den goda stämningens skull låter jag bli. Fint va?)

Tingsrätten;

Rapporten alla väntat på *trumvirvel*
...I survived.
I stundens hetta var det givetvis bland det värsta jag varit med om (konstaterade ganska snabbt att tandläkaren var lindrig i jämförelse) - men så här efteråt skämtar jag som skam om upplevelsen.
Well, dök upp i tid. Blev åtsnäst av en riktigt otrevlig, förlåt, kärring som troligen vaknat på fel sida. Min förvirring gjorde tydligen situationen värre. Have patience with me - jag brukar inte hänga här. Tingsrätten är inte mitt forum!
Hamnade såsmåningom i en säkerhetskontroll för att se till att jag inte hade med något vapen eller knark in i rättssalen. Jag gick förbi obemärkt... men tydligen var mammas skor lite kluriga; fanns ju trots allt en liten metallbit på dem.

I papperen jag fått på posten stod det att vittnena skulle få sitta enskilt i varsin väntsal för att inte påverka varandra. Döm min förvåning när jag kom in i ett stort luftigt rum med mer eller mindre full insyn genom stora glasfönster.... på en länga stod flertalet bänkar med små bord (givetvis hårt åtskruvade i golvet för att vi inte skulle kunna kasta runt dessa i salen). Utöver detta möblemang var salen synnerligen tom. Fanns ett glasskåp med 1700-talets upplaga av "Sveriges rikes lag" eller dylikt samt en kaffe-/vattenmaskin. Blev lite smått irriterad över att kaffet inte var gratis; ingår inte ens något litet när man ställer upp som vittne och riskerar att få hotbrev i framtiden? På mitt gamla sommarjobb var det roligaste man kunde göra att gå på toaletten. Tingsrätten var en liknande upplevelse. Drick x antal glas vatten, kissa, drick vatten, kissa... ja, det var så jag roade mig. På vägen till toaletten fick man gå förbi tre unga polismän som stirrade misstänksamt, det var ju en trevlig upplevelse. Vet ungefär vad som surrade i deras huvuden "...jaha, nu går hon på toaletten igen".

I övrigt var lokalen utrustad med vad som troligen skulle gå under namnet "lugnande miljö". Ett hålrum mitt i salen, rektangulärt skyddat av... ännu lite mer glas. Bestående av stora tunga stenblock (med mossa på), en väldig massa stenkross och mitt i allt, en stor staty föreställande ett missbildat hästhuvud som såg riktigt elakt ut... i någon form av Napoleonmundering. Tillsammans med murgröna som slingrade sig åt alla möjliga håll och kanter så antog jag att poängen skulle vara att lugna oroliga besökare.

Trots den något tråkiga utformningen och bristen på things-to-do möttes jag av ett välbekant ansikte så fort jag satte foten i salen. Körskoleläraren... som var mer eller mindre sönderstressad. Med sig hade hon sin man som jobbade inom militären på en stridshelikopter; och som möts av stora ögon då han inte bara langade fram knivar framför poliserna i kontrollen, utan även morfinsprutor och annat spännande.

Rättegången var redan en halvtimme försenad... och det var ungefär så resten av min dag såg ut. Vänta. Vänta. Vänta. Blev efter ett tag ackompanjerad av ännu ett offer (=vittne) som haltade in på kryckor. De två kommande timmarna lyssnade jag på hans prat om hur dålig den svenska sjukvården var. De gånger som det blev "pinsam tystnad" kunde han alltid rabbla upp sin situation igen. Dock var sjukvården inte bara skit tydligen; för i en jämförelse mellan sjukhus och tingsrätt var sjukhuset bättre. Där fanns i alla fall tv, och "Damernas Värld"! Min körskolelärare muttrade något om att hon bara hittat HIV-bladet på sjukhus. Därefter blev det tyst igen.

Efter två timmars väntan var det paus och samtliga personer gick ut från salen. Ja! Där är han. Snubben som försökte köra ihjäl någon annan. Här sitter jag. Skönt att få vara så anonym! Dök på en advokat och förklarade desperat att jag höll på att missa mitt tåg till Värmland... och att det skulle få ödesdigra konsekvenser. Han var väldigt förstående och sympatisk, men vad gav det? Sympati räcker inte långt för att snabba på en rättegång.

Vi fick sällskap av ännu ett vittne. Spanjor. Stackaren hade suttit i salen under två timmars tid; och tack vare att rättegången var försenad hade han spenderat två dagar till att sitta och vänta, samt fått avboka en resa till Barcelona. Grattis. Fick i samma veva ännu en gång höra om det haltande mannens syn på svensk sjukvård.

Blev slutligen kallad i högtalarna och klampade in i salen. Min storhet försvann dock när jag fick fråga var jag skulle sitta någonstans... 15 gånger.
"Där"
"Var då?"
"Här framme"
"Där?" "
Ja!"
"Den där stolen?"
"Nej, där!"
"Vid bordet?" ...och så vidare.

Fick därefter svära eden att tala sanning. På heder och samvete.
"Jag skall icke....*bruuus*"
"Ursäkta, vad sa du?"
(Det var där jag blev helt förvirrad och hakade upp mig på att ljudet i rättssalen var helt skevt. Hörde knappt ett smack av vad varken domare eller advokaten sa. Var utöver det helt fascinerad över den stora bioduken framför mig).

Därpå följde själva utfrågningen ledd av advokaten som kallat mig. Han ställde x antal frågor om händelseförloppet... som jag skulle ha haft ett vettigt svar på. Jag var dock helt blockerad av viktigare saker; den stooooora bioduken, det dåliga ljudet - samt att jag talade i en mikrofon så att rösten hördes klart och tydligt av var och en i rummet.
"Från vilken väg kom du när precis innan du körde in i rondellen?"
...wooow, den där bioduken är verkligen enorm....
"Jag vet inte. Är inte så inläst på gatunamnen"
...Hjälp vad dåligt ljudet hörs...
"Om jag visar dig den där bilden, kan du då peka ut varifrån du kom?"
"Ja"
....*Panik* Jag känner inte igen mig på bilden!...
"Ehm... därifrån?"

Därefter visades en video (på den gigantiska filmduken) där polisen kört i rondellen för att ta reda på vilken hastighet mannen hade när han krockade in i den andra bilen.
"57 kilometer i timmen" Schwwooosch. Däckskrik.
"54 kilometer i timmen" Schwwooosch. Däckskrik.
"Matilda, såg du just polisbilen som körde i rondellen?"
Spontant skulle jag viljat svara "Det där är ingen polisbil, det är en beige SAAB". Men det gjorde jag inte.

Det var någonstans där advokaten ansåg att jag var klar och sade att jag kunde gå. Hindrades dock i sista sekunden av åklagaren som ville ställa ännu lite mer frågor; endast i syftet att förnedra och fördumma mig. Hon ville få det till att jag var en väldigt orutinerad förare som aldrig kört bil förut, att bilen jag körde var automat - samt att jag innan rondellen fick förklarat för mig om hur man kör i en rondell av min lärare. Ingenting stämde. Förlåt; men dumma kärring!

Jag tror jag ska bryta där. Ännu några flera meningar och inte en enda person kommer läsa det jag skrivit (vilket kommer resultera i att jag blir besviken). Vill bara avsluta med att säga att rättegången nu i dagarna blev avslutad; 4 års fängelse blev domen... och jag är överlycklig! Trodde inte att straffet skulle bli så hårt. Dessutom är "boven" skyldig mig reseersättning för över 1000 kronor. Feels good! För den som vill läsa mera hänvisar jag till www.corren.se där de lagt upp både artiklar och rekonstruktionsvideor kring olyckan.

Rättegång

2008-10-01T12:18:00.000+02:00

Jag är så jävla förbannad. Irriterad. Upprörd. Ilsken.
Efter bilolyckan i Linköping, Augusti månad har jag - bakom min rygg blivit anmäld till polisen som vittne av körskoleläraren. Nej, jag har ingenting emot att bli förhörd av polisen. Absolut inte.
Polisen som ringde förra veckan och förhörde mig över telefonen var i själva verket väldigt trevlig och pratade om allt mellan himmel och jord. Frågade hur det gick med körningen och önskade lycka till med uppkörningen utöver att jag berättade vad jag sett på olycksplatsen. Berättade att rättegången skulle börja kommande onsdag (alltså idag), men att jag troligtvis inte skulle bli kallad för att det lät som om de hade tillräckligt med vittnen.

Tro fan att jag nu blivit kallad till huvudrättegång på måndag! Ett brott rubricerat som "dråpförsök". Jag är inte glad!
Rättegången kommer dessutom att bli av runt den tiden som jag ska ha min uppkörning. Tack så mycket! Ska jag åka 70 mil och vara borta en hel helg för att vara med i en rättegång som jag inte ens ville bli indagen i? Missa skoldagar?

Bävar dessutom för att jag ska behöva gå in i rättssalen och ha, vad jag anser vara en idiots ögon i nacken?
I min värld är det aldrig någonsin okej att försöka köra ihjäl någon. Framför allt inte i en central stadskärna där det rör sig folk, ligger butiker, busshållplats och cykelbanor.
Gissa vem som kallat mig? Idiotens advokat. Innebär det nu att han ska stå och vrida och vränga på det jag säger för att ge honom ett mildare straff?
Blir så arg. Han ska sitta och mögla på något fängelse. Aldrig mer få ha körkort eller vistas bland folk igen.
Ja, tyck att jag är långsynt. Tjafsa emot.
Det är aldrig okej att försöka köra ihjäl någon!

Jag bryr mig inte ett skit om vad det har varit för konflikt mellan de där människorna sedan tidigare. Om det nu skulle ha hänt något allvarligt skulle de ha anmält den saken för sig - och löst den konflikten... istället för att instinktivt känna en stark lust att köra ihjäl denne. Vad hade hänt om han brakat rätt in i en affär? Busshållplats? Cyklist? Fotgängare? Annan bil?
Jag har tagit ställning. Sett en sida av en olycka - och det var en kille som låg allvarligt skadad i sin bil. Aldrig någonsin kommer jag att försvara mannen som körde på. Och nu har hans advokat kallat mig? Så jag missar min uppkörning? Får en helg och en skolvecka fördärvad? Extra utgifter? Framför allt - blivit ofrivilligt indragen i någonting jag inte vill ha med att göra.

Det är jättefint att körskoleläraren själv tog kontakt med polisen. Att hon gör en samhällsinsats och visar att hon har civilcourage. Jag känner "nej tack, inte intresserad".

Jo, och dyka upp ska jag visst också göra. Riskerar annars höga böter, kostnaden för rättegången och att bli hämtad av polis.

Upprörd. Ilsken. Irriterad. Förbannad. Stressad.

Random snack

2008-09-29T19:22:00.000+02:00

Antar att det är dags för en uppdatering om mitt ytterst intressanta liv?

Jag befinner mig just nu i ett tillstånd som folk skulle beskeriva som; "frälst". Ja, inte i religiös bemärkelse - utan snarare ur en musikalisk synvinkel... eller något...

Minns inte om jag nämnt att jag var iväg på musikal för några veckor sedan och såg Spring Awakening? Rykande fräsch musikal direkt från Broadway till Karlstad. "Musikalen som inte backar för något". Tja, efter ha sett folk runka, ha sex och göra bort sig allmänt på scenen kan jag inte mer än hålla med. Otroligt talangfulla ungdomar som visade upp sig på scenen... man förväntar sig inte jättemycket - men vilka röster de hade! Efter att ha gjort lite efterforskningar på internet kunde man dock konstatera att svenskan är ett ganska mjukt språk utan något vidare tryck i. Jämför svenska låttitlarna "Det är kört" respektive "tonårsångestland" med engelska titlarna "totally fu*ked" och "bitch of living".
Kanske inte låter som en höjdare för en utomstående - men jag rekommenderar den varmt!

Kan ju fortsätta musikpratet genom att berätta att jag äntligen kom iväg på Mamma Mia - the movie igår kväll. Jag vet, flera månader efter premiären; men jag befinner mig ju trots allt i lilla Forshaga på den värmländska landsbygden. Jag blev inte särskilt förvånad när jag möttes av hela den imhemska befolkningen inne i biosalongen. Årets happening som folk vallfärdat för att få se...
Mitt utlåtande; ungefär lika frälst över Spring Awakening som Mamma Mia. Jag har en crush på *host* trettio år äldre Colin Firth (visst ser han inte ut som en 48-åring?), så igår fick jag dagens dos av honom. Behöver väl knappast nämna att hans nummer "Last Summer" mer eller mindre spelats sönder under det senaste dygnet...

Bifogar givetvis länken för den intresserade; http://www.youtube.com/watch?v=OcOrDs9wFLA
Jag blir fånigt glad över den lite halvkassa sången, trevandet med tonerna - och ej att förglömma den brittiska accenten. Såg en intervju med honom igår där han tvivlade på att någon någonsin skulle be honom sjunga igen.
Hittade dessutom ett klipp från Ellen DeGeneres Show där han berättande sin "underpant story". Bifogar även den länken och garanterar ett gott skratt;
http://www.youtube.com/watch?v=6lUPyeJr82g
However, tyckte att filmen var bättre än "den riktiga" musikalen. (Pff... fick påbackning sist jag använde uttrycket "den riktiga" efter att ha konstaterat att i Forshaga fanns både missionskyrkan och "den riktiga kyrkan". Religionsläraren spände ögonen i mig). I slutet av 9:an fick jag äran att se Mamma Mia på cirkus. Fanns väl egentligen bara en liten hake; jag kommer från Sveriges fattigaste kommun...
Resulterade i att det stod "delvis skymd plats" på min - troligtvis - billiga biljett. När musikalen väl började hade jag både hela ljudbordet samt en stor stolpe i vägen. Tittade jag rakt fram såg jag ungefär en meter av scenen på båda sidorna. Dessutom satt det några snorungar från Motala och kastade Ahlgrens bilar på oss under hela showen. Älska Kinda Kommun! Nej, förlåt. Jag ska inte vara otacksam. Jag ska vara glad över att i alla fall fått höra den svenska versionen... samtidigt som jag studerat sprickorna i en stolpe på Cirkus. När jag ända är igång och gnäller vill jag bara påpeka att jag är en "sån där" tråkig person som vill höra allt på engelska. Original ska det vara!

För att byta ämne och återgå till ovan nämnda religionslärare. Har aldrig stött på maken på människa! Så lugn, lugn, lugn och sansad. Om det är någon här med sömnproblem så kan jag leasa ut honom till den som vill. Förutom att han fungerar ungefär som en narkos är han fruktansvärt provocerande (vilket han givetvis erkänner och är stolt över...). Inte för att få ur oss vettiga svar, utan han är bara provocerande för att han tycker att det är roligt.
Förra veckan konstaterade han att kvinnor var antingen helgon eller horor. Tack. Det var bra sagt i en klass med 31 tjejer.
Min motfråga blir; i hur många religioner anses kvinnor egentligen kvinnor vara helgon? Tja, möjligen i någon religion i minoritet som ingen känner till.
Finns mycket att säga om den personen - men nu får det vara nog för idag.

Annat intresserant som hänt mig? Tja, inte mycket. Jag snodde någons bonus på ICA-kortet nu på kvällningen. Trängde mig före en dansk i kön och drog kortet. Han betalade, men jag fick bonusen. Det var fint, ska jag göra oftare...
Elise försäkrade mig om att han var dansk och inte hade något kort själv och att jag kunde lugna ner mig... efter att ha brukat någon form av överslagshandling (precis som på hundar) under flertalet minuter som resulterade i gapskratt.

Nej, nu får jag åter igen hindra mig själv från att skriva för mycket...

Just det! Min lärare blev i helgen SM-vinnare i apportering för retrievers med sin labrador Anki. Är jätteglad för hennes skull! Är otroligt imponerad över hennes hundar - fruktansvärt duktiga är de! Sista skicket hade hon fått skicka hunden 250 m rakt fram, för att sedan via visselpipa dirigera henne in i en buske för att hämta upp en and. Och min hund kan knappt ligg....

Trasiga frysar och ilskna busschaffisar

2008-09-09T23:23:00.000+02:00

Att leva i Forshaga är tufft. Av olika anledningar.
I helgen bestämde sig vår frys för att göra revolution. Dörren gick helt enkelt sönder och går i princip inte att stänga... eller jo, man kan knuffa igen den - och den flyger upp så fort man släpper taget. Vi såg till att göra en felanmälan fort som sjutton - dock är vi mycket väl medvetna att vi hyr av, just det, FABO. Forshagabostäder - vars logo är kort och gott "hemtrevligt". Inte en enda gång har de varit trevliga på något sätt. Eller jo, jag träffade en "Fabokvinna" i fredags. Hon förolämpade mig inte, men likväl flinade hon stort och brett och klargjorde ganska snart att jag var dum i huvudet. Tack för den!

Eftersom jag och Elise sedan några år tillbaka är insatta i hur FABO fungerar så räknar vi inte med att frysen blir lagad förrän någon gång efter jul. Fram tills dess vågar vi inte öppna. Hyllorna har frusit fast... och det går inte att frosta av förrän dörren är lagad. När jag ändå är i gång och gnäller kan jag ju passa på att berätta att tvättmaskinerna är trasiga. Har vi tur lagar FABO dem i samma veva som de fixar frysen - någonstans i slutet av Januari...

Igår var jag och klasskamraten iväg till Hammarö för att klappa valpar (igen). Det är en skön känsla när man kan smyga åt sig ett besök hos uppfödaren för att stilla sitt "valpbehov". Det är inte alla personer som ger upp sin måndagkväll för att låta ett par tjejer sitta och dregla över valparna inne i valplådan - och dessutom skjutsa dem hem de fyra milen! Tackar för skjutsen Annelie - glömde säga det igår (=hon försvann illa kvickt när Elise kom på att vi skulle börja flytta dörrarna inne i lägenheten).

Jag är riktigt glad över att vi fick skjuts hem faktiskt. Jag och Elise upplevde en mycket otrevlig bussresa ut till Hammarö igår... då vi råkade ut för en busschaufför som vaknat på fel sida - och skällde ut oss efter noter. Scenario; Vi går på bussen. Gabriella håller upp biljetten från Forshaga eftersom den (vad flera chaufförer berättat är giltig i en timme). Busschaffisen blir märkbart irriterad och påpekar att det inte finns något sådant system - men låter ändå Gabriella kliva på gratis. Jag räcker fram mitt busskort och säger att jag ska till Segelvägen. Busschauffören börjar vråla att café xxx minsann ligger på Orust! Därefter fortsätter han med att "hur fan ska jag kunna veta var Segelvägen ligger. Är det i Arvika eller i Rättvik!?". Gabriella blir förvånad över hans reaktion - varpå han även skäller ut henne efter noter... just för att hon ser förvånad ut. Därefter fortsätter han skrika. Till slut höjde jag rösten och bad honom knappa in Hammarö kort och gott.
Det går några minuter - sedan stannar chauffören bussen intill trottoaren. Reser sig upp, pekar på oss och vrålar ännu en gång ut oss för att Gabriella gått på bussen gratis (inför alla passagerare). Hon ber om ursäkt och frågar om hon ska betala (trots att det var han som skrikit åt henne att gå och sätta sig).

Jag insåg ganska snabbt att det inte var någon idé att ifrågasätta honom. Eftersom jag bara varit på Hammarö någon enstaka gång tidigare, så tänkte jag att han kunde ha berättat var vi skulle ha gått av? Eftersom Hammarö är så pass stort så ligger olika delar inom olika zoner - alltså hade det underlättat om han kunde ha knappat in rätt zon från början. Det som förvånar mig är att han inte kunde sin egen busslinje? Normalt sett brukar de känna till alla hållplatser och inte ha några problem med att ropa ut det.
Att vara otrevlig är en sak - men att skrika ut oss utan orsak är inte okej. Det slutade hur som haver med att vi gick av några stationer tidigare, dels för att vi-inte-visste-vart-vi-var och för att slippa busschaufförens kalla blickar. Man kände sig riktigt illa till mods.

Det var skönt att komma in till valparna i alla fall. Vi hämtar hem vår tös på fredag, och det var kul att träffa henne en gång innan. Troligen blir hon verkligen någonting att bita i - helvild! ...och helt orädd. När en pipleksak togs in i valprummet var hon den första att våga gå fram till den -och sedan bära iväg den (för att pipa med för sig själv). Dessutom blev vi bjudna på fika! Vägen till en hundsportares hjärta går genom magen - och framför allt är man knäsvag för fika. With a little help med en kopp kaffe och en mazarin försvinner alla tankar om elaka busschaufförer!

I övrigt måste jag bara få uttycka min fascination för bajspåsar! Inse bajspåsens alla användningsområden? Man kan använda dem för att ha godis i, plocka svamp i, kräkas i (=klasskamrat som blev illamående av bil), snyta sig i (Elise har testat), ha glasyr i (julbaket -07)... och så hundskit då.

Nej, åter igen bör jag lägga ner bloggskrivandet. Tangentbordet förhäxar mig.

Höstväder

2008-09-06T19:39:00.000+02:00

Satt och kikade igenom lite äldre bilder idag, och hittade lite bilder från tidigare i somras.
En svart Labbasnos...
Ett Labbasgap...
En Lilonos...

Och så en Lilo...
Och så lite växter..

Nu är hösten här. Eller ja, hösten har varit här de senaste veckorna i form av ruskväder och regn. Inte mig emot, absolut inte. Jag gillar vädret. Älskar hösten. På sommaren blir det ett sådant spring; man får absolut inte sitta inne och ta det lugnt en dag. I alla fall inte utan att skämmas och inbilla sig att man inte tar till vara på den varmaste årstiden.

Idag var jag med Dejeborna (Patrik, Katrin, Alex och deras dalmis Léon) till Oxhälja i Filipstad på marknad. Tydligen något värmländskt fenomen. Jag fick det förklarat för mig som ett ställe där indianerna flockades. Well, det stämde inte. Jag förväntade mig indianer bakom varje klädesplagg och sockervaddsstånd, men på det stora hela så var de en minoritet bland alla skojfriska värmlänningar. Jag är fascinerad över att alla människor som är bosatta kring, och x antal mils omkrets ifrån Karlstad alltid är så himla glada (eller åtminstone ger intrycket av att vara det).
För att sammanfatta en hel dag; spöregn, kallt, kyligt, trångt, ruskväder - men ändock trevligt. Marknaden var enorm och ett tag trodde jag att jag för evigt var vilse i Filipstad... Hemska öde...

Dagens största spänning låg i att behålla ögonen kvar i ögonhålorna bland alla mängder med paraplyer. Om folk inte visste bättre skulle paraplyer sedan en lång tid tillbaka vara att anses som ett mordvapen. Dessutom både lätt och billigt att få tag på. Om inte annat skulle man kräva licens för "innehavande av paraply". Folk har inte en susning om hur farliga de är när de vårdslöst stolpar fram mellan stånden med offentligt accepterade mordvapnet i högsta hugg.

Dagens irritation stod Lilo för. Hungriga hund. Hon var en dammsugare genom hela dagen. Slängde sig åt både vänster och höger, tuggade i sig papper, mat, godis, avsågade vedbitar (där folk demonstrerat sågar) och avgnagade majskolvar. Patrik och Katrin slutar aldrig fascineras över Lilos kärlek till mat, medan jag å andra sidan slutade för länge sedan. Vid ett tillfälle tog jag upp henne i famnen och bar henne ett tag förbi några matstånd för att slippa dragandet, för både hennes och min skull. Ska se till att skaffa en ny sele, för jag trivs inte när hon drar i kopplet. Vill ogärna ha en hund med nackskador i framtiden.

Dagen avslutades på ett gatukök mitt ute i urskogen. Trevligt att bli bjuden på mat två dagar i rad. Idag bjöd Dejeborna på hamburgare med pommes, och igår kokade de ihop någon kinesisk vegetarisk gryta bara för att jag kom och hälsade på. Vilken lyx! Nu överlever jag en vecka till!

Nu på kvällskvisten sitter jag bara och njuter av att vara inne i värmen igen. Har dragit på mig mjukisbyxor, en stickad tröja och varma sockor. Téet står och svalnar i koppen och ur högtalarna spelas Darkness med Disturbed. Mörkret har sänkt sig över Forshaga, och jag saknar Kastor. Hittade en bild på Herr Dalmatiner när han låg ihoprullad i min säng med huvudet på kudden. Usch, man får intala sig själv att han har det bättre där han är nu...

Vi var på Hammarö!

2008-09-04T19:05:00.000+02:00

I helgen var jag och mor min iväg till Hammarö för att hälsa på Lilos uppfödare. Eller ja, jag ville träffa Lilos mamma - och lyckades på något sätt charma till mig en fika. Lilos mamma Emma blir ju trots allt 12 år i år. Det märktes inte kan vi ju konstatera. Om jag ska tro Annelie rätt så kommer Lilo var studsig och flamsig till den dagen hon tuppar av. Jag antar att det stämmer då de flesta City Kids:are mer eller mindre hoppar jämfota dag ut och dag in.

"Matte, får jag pussa på mina barnbarns-barn?"

"Kommer ni innan mitten av september finns valparna kvar också"
Just det... de där små, små prickiga sakerna med bedjande ögon och bebismage. Jag skrev alldeles nyligen ett inlägg om att de sög i valptarmen. Tror ni det blir bättre av att avsiktligt åka till någon med valpar i sötaste åldern för att hälsa på? Och sedan motstå valparna?
To be honest. Vi stod inte emot valparna. Inte ett dugg. Dessutom kläcker människan ur sig att det finns en tik kvar. Och undrar om vi är intresserade? På vilket sätt skulle vi inte vara intresserade? .... det värsta är ju att vi har möjlighet att ta oss an en valp också. Typiskt. Verkligen.

Vår lilla tjej som hämtas hem nästa vecka. Visst är hon söt? Efter låånga diskussioner (=överdrift) och många nätter har vi kommit fram till att det blir en Soya. Jag hade egentligen tänkt mig en brun tik med fräknar i hela ansiktet som en Soya. Men, namnet fick gå till en bättre behövande då mamma föreslog namn som Beata, Fiona och Flora som framkallade kväljningar från min sida. Vi köper hunden ihop. Hade hon köpt den själv, så hade jag väl stått ut. Min hanhund om x antal år blir en Gunvald - och då kan ingen stoppa mig! (Lilo fick inte heta Gunvaldina för omgivningen, så det får gå vidare till någon annan).

Soya och "Syster Yster" (kom inte på något bättre för stunden). Vår tjeja till vänster och syrran till höger.
Mamma fattade tycke för den lite lugnare systern... medan jag blev helt förälskad i Soya. Hon var helt orädd, sprang runt som en tok och utforskade. Kom inte på inkallning. Blev irriterad när man tvingade henne att sitta stilla i famnen. Ni vet, jättecharmig. Kommer troligen bidra till mina första gråa hår - vid 18 års ålder.

Forts...

2008-09-04T18:49:00.001+02:00

Lite mer bilder;

Vår tjej

Syster yster

"Kom då lilla valpen!"
"Ja, kom då!"
...Nähä?
Visst är hon söt?

Fick med mig en bild hem på Lilo också!
Jag har aldrig sett henne som valp - så det var riktigt roligt! Visst var hon söt som socker?

Jag har förstört min hund!

2008-08-25T20:32:00.000+02:00

Ja, jag erkänner det öppet. Från att ha varit en sönderstressad, skendräktig, döv, icke samarbetande dalmatiner - har Tant Brun blivit en välvårdad och lydig dalmatiner....med diverse olater.

Idag drog jag med mig Fröken Svart och Tant Brun till brukshundklubben. Vi har inte varit där på nästa hela sommaren - och givetvis var motivationen på topp... fram till momentet "gå ut genom dörren". Promenaden genom Kisa blev ett enda långt seeeegt dragande i kopplet. Folk stirrade som vanligt. Någon tutade. Jag muttrade. Sedan slog det mig en tanke - alla stackars människor som verkligen borrar in blicken i hundarnas prickar har aldrig sett en dalmatiner förut. Det enda gensvaret från min sida de får som svar på min fascination är en kall blick. Och muttrandet då förstås.

På vägen mötte jag en gammal klasskamrat. Han såg numera ut som Salem Al Fakir och jag blev lite fascinerad. Dock är inte Zebastian något musikalisk geni liksom ovanstående musiker. Hans lillasyster blev också väldigt fascinerad. Mer av hundarna än av mig ska tilläggas. Under vår lilla pratstund passade hundarna på att roa sig själva, varför ska man sitta stilla och se söt ut... när man kan äta? Diva högg in på en äppelskrutt och Lilo passade på att beta av det långa gräset vid deras brevlåda (=kantklippning). När dessa läckerheter var uppätna bjöd Lilo på skönsång - pip piii gurgel piiip piiip gurgel pip. Jag mötte en tjej igår som var helt fascinerad av Lilos läten, hon hade aldrig tidigare stött på en hund som både gurglade och pep samtidigt. Tack, istället för att blir irriterad på det evinnerliga pipandet, kan jag istället se den där lilla egenskapen som att hon är unik.

På klubben böjde jag mig ned, knäppte loss Tant Bruns koppelhake... och sedan gjorde jag inte så mycket mer de kommande minuterna. Hunden klarade av att både ta en agilitybana och köra greyhound racing - helt och hållet utan min hjälp. Bara att följa hunden med blicken - som inte alltid är så "bara" när hunden verkar ha sörplat i sig raketbränsle till frukost.

Det var ungefär i det skedet som jag kom på att jag har förstört min hund. I agilityn. Jag har kört så mycket lydnad med Lilo att båda jag och hon är inkörda på att vänster är den enda rätta sidan. På senare tid har jag kommit på att jag måste vänja mig vid att ha hunden på höger sida - så jag satte i gång operation "acceptera-fel-sida" (jag vet, mest lama projektnamn jag kunde komma ihåg. Ni kan ju försöka le i alla fall. För min skull).
Det gick inget bra alls. Så fort jag visade Lilo med handen så att hunden hamnade på "fel sida" skuttade hon över på vänster igen... och satte sig fot. Då löste jag situationen genom att visa ännu tydligare och klart och tydligt säga "här". Hunden fortsatte skutta över på vänstersidan. Vägrade ta agilityhindren om hon var på "fel" sida, och rättade hela tiden in sig på "rätt" sida. Jag upprepade "här" och pekade till höger flertalet gånger. Det var någonstans där det slog mig att "här" är detsamma som att "gå lite halvslarvigt på VÄNSTER sida". Självklart. Hunden gör rätt - matte gör fel.

Jag är ganska självkritisk. Brukar söka felen hos mig själv i först hand. På en körlektion förra veckan missade jag några detaljer ibland. Så fort jag kom på det suckade jag högljutt och berättade för körläraren vad jag gjort för fel, hon behövde aldrig påpeka, och många gånger lade hon inte märke till "mina ytterst fatala misstag".
"Det är värst vad du är kritisk"
"Ja, man är väl hundägare" svarade jag.
För visst är det så? De där små, fyrbenta, dreglande odjuren vars intelligens är i stil med ett spädbarn - har alltid rätt! Människan har alltid fel, och det gäller alla situationer då djur och människa går hand i hand.

Vi tränade så gott det gick, och sedan var det Divas tur. Hon följer handtecken väldigt bra.... upptäckte jag till mitt stora förtret. Senaste veckornas träning har gått ut på att lära Fröken Svart att gå i cirkel runt föraren - för att underlätta momenten i rallylydnaden. Jag ska inte ljuga - Diva är fruktansvärt duktig på att gå i cirklar, åttor runt benen, slalom eller något annat som involverar en böjd kroppsform (jämför med bokstavskombinationen KZW). Hon bara fjollade runt. Och jag garvade hysteriskt. Huvudsaken är väl att man har roligt och att inte hunden gör det den ska?
Nej, jag kanske ska ge upp agilityn. Inse att jag är förlorad medan Tant Brun är en oslipad "svensk agilitychampion" vars matte har stora problem med allt som har med höger att göra. Det är faktiskt ingen lögn då jag är "militant vänsterhänt" och alltid har kivats med div. högerhänta ting. Konservöppnare, nagelsaxar, gevär.... you name it! (Inse vilket ilsket barn jag var när jag var liten? Lektionerna i slöjd och bild var alltid ett h-vete så fort saxen skulle fram).
Nej, vi får helt enkelt satsa på viltspåret istället. Det är en sport där man inte behöver ta hänsyn till om folk är högerhänta eller inte (gissa vem som ska få 12 klövar?)

Diva var på rallylydnadskurs igår. Mamma var deltagare och jag var den hårt drillande instruktören (hjälp, vad roligt det är att hjälpa till på kurser - och utan att få skäll kunna styra mor min med hjärnhand). Under fikapausen fick odjuret Lilo komma ut (att inte kunna gå på höger sida är inte den enda olaten matte lärt henne) för att lära sig acceptera att andra hundar finns i närheten. Tant Brun har blivit påflugen några gånger och börjat med utfall. No need att skälla ut mig - jag vet att jag har hanterat utfallen på fel sätt och stressat upp mig istället för att ta det lugnt. På det stora hela gick det väldigt bra. Lilo satt stilla om än inte tyst (det var här den fascinerade personen kom in i bilden - piip gurgel). Vid ett tillfälle släppte någon fram sin hund till henne och Lilo morrade lite - tack och lov inte pga osäkerhet, utan för att det var en väldigt pussglad och intensiv valp som ställde in sig lite för mycket i moraltantens ögon.

Efter kursens slut drog jag med mor min in till Linköping för att träna på utfall (..det där lät otroligt fel) i Rydskogen. Jättefina motionsspår med mycket folk i rörelse som vi brukar vara i på hundkurserna. "Här ska tränas", tänkte jag - glad i hågen. Tre hundar mötte vi. Varken mer eller mindre. Hade hoppats på att stöta på lite mer hundar, men allt som allt gick det över förväntan. Lilo gjorde inte minsta tillstymelse till att sträcka kopplet när hundarna gick förbi (som samtliga tack och lov var "utfallsfria").

Nej, nu får jag sluta skriva...

Intensiv vecka

2008-08-23T15:35:00.000+02:00

Är det inte det ena så är det något annat...
Det här sommarlovet har flugit förbi i rasande fart, och jag vet inte riktigt vad jag gjort. En resa till Stockholm då jag städade under World Dog Show, men i övrigt har jag bara varit i Kisa. Kisa. Hålan som glömdes. Aja, det är i alla fall inte lika illa i Kisa som i grannbyn Rimforsa. Pappa brukar säga att fåglarna flyger upp och ner över Rimforsa för att slippa se skiten. Jag håller med. Har aldrig stött på en vänlig själ på det stället (någon överbevisa mig, snälla?).

Den här veckan har liksom den föregående varit otroligt intensiv. Intensiv i den bemärkelse att det är en intensiv körkortskurs jag går, och intensiv i den bemärkelse att jag har flera timmars restid fram och tillbaka till Linköping varje dag. Hunden min blir åsidosatt. Jag trivs inte med den vetskapen. Upp vid 7- tiden varje morgon och sedan är jag hemma igen vid midnatt. Aja, snart drar skolan igång och då är vi tillbaka i vårt vardagliga liv - så som det ska se ut.

I förrgår hade jag körlektion. Vi var precis på väg ut mot E4:an och genom en rondell då det small. Framför mig stod två bilvrak. Folk skrek och grät. En riktig mardrömsscen. Jag visste inte vad jag skulle göra, utan kröp fram. Kände mig illamående och skakig. Körskoleläraren förblev tyst. Vi stannade till, sprang fram till olycksplatsen och såg om det fanns något att göra. Ena bilen hade blivit skadad i fronten, air bagen hade utlösts och föraren satt kvar i bilen och pratade. Den andra bilen trodde jag var parkerad och tom. Jag hade fel. I bilen, som för övrigt hade blivit totalt mosad och kört rätt in i en flaggstång så att bensinen droppade ner på marken hade en förare. Han låg fastkilad i framsätet, medvetslös, blodig. En tjej skrek att det var hennes pappa och ex-pojkvän som krockat. Flertalet ringde SOS. Några militärer som fanns i närheten sprang fram till bilen och hjälpte till. Jag och körskoleläraren åkte iväg efter ett tag, vi kände att vi inget kunde göra. Brandkår, ambulans och polis var redan på väg.

Jag läste i tidningen idag. Killen som åkte rätt in i en flaggstång fick allvarliga, men ändock inte livshotande skador. Mannen som körde på honom sitter anhållen för mordförsök. Fint sätt att mörda någon, inte sant? Det går att läsa om olyckan på www.corren.se

Resten av min dag spenderades i Linköping. Mellan körlektionen och Fritt Följs valpkurs som drog igång på kvällen hade jag 5 timmar att fördriva. Jag ska väl erkänna att jag inte kände mig riktigt bekväm i den situationen med tanke på vad jag just sett. Hur som haver kunde jag inte göra annat än att ta det lugnt. Jag köpte mig en bok; "Flyga drake" av Khaled Hosseini och satte mig sedan på ett fik. Jag läser sällan böcker, mest på grund av att jag är så rastlös. Dessutom behöver jag glasögon när jag läser en text. Eftersom jag inte vill göra mig själv beroende av någonting så gör jag det lätt för mig;
Nej, jag ser jättebra! Tycker bara att det är lite jobbigt att läsa eftersom texten hoppar lite grand emellanåt. Dessutom finns det väl ingen som har dött av lite tryckande huvudvärk? "Det som inte dödar, det härdar".
Jag är en mycket kritisk läsare och har lätt att lägga ifrån mig en bok. Om den inte faller mig i smaken efter ett tag blir den totaldissad. Flyga Drake har lotsat mig genom 250 sidor inom loppet av ett dygn. Jag vet inte hur många år sedan det var som jag verkligen satte mig ner och koncentrerade mig på handlingen. Lät boken ta överhand. Boken har egentligen bara en enda svaghet - och det är jag. Jag är inte insatt i Afghanistan, kriget som utspelade sig där (10 år innan jag var född), islam eller afghanernas traditioner. Varje sida kantas av flertalet arabiska ord, ofta kopplade till islam. För att inte babbla på i onödan - om Flyga Drake ska bli den fantastiska bok som alla säger att den är - bör man vara insatt i islam innan man läser den. I övrigt, jag blir deprimerad. De första sidorna i boken var glada och postiva... men därefter har det bara gått utför. Hela tiden. Med 100 sidor kvar att sluka hoppas jag verkligen att den om möjligt, på något sätt, eventuellt skulle kunna sluta lyckligt.

Fröken Svart och Tant Brun. För stunden sover de gott i soffan bredvid mig. Det vore en lögn att säga att de sov lugnt och fridfullt. För det gör de inte. I alla fall inte Diva. Hon snarkar, har gjort sedan hon var valp, och det lär hon fortsätta med.
Jag och Lilo har äntligen kommit igång med lydnaden igen. Vårt fria följ som för ett tag var helt dött har äntligen blivit riktigt fint igen. Lösningen den här gången heter "Råland 5" och är min femte upplaga av "boll i snöre". Det perfekta sättet att belöna hund på! För att inte ge bloggen ett om möjligt ännu mörkare sken, avstår jag från att berätta vilka hemska öden som drabbade Råland 5:s föregångare.
Imorgon ska Diva iväg på rallylydnadskurs, gång 2 av 7. Därefter ska mor och jag troligen ta en sväng in till "stan" (=Linköping) för att lära Lilo veta hut. Nävars, vi ska träna på hundmöten. Jag lovar att inte slå henne, använda el eller stackel, strykjärn eller stekpanna.

Igår rasade hundarna av sig på gärdet. För en sekund fokuserade jag på fel sak; och helt plötsligt hade Lilo stuckit fram till en golden retrievertik. Det gick bra, golden gjorde lite lekinviter och Lilo betedde sig inte illa åt överhuvud taget. För att inte Tant Brun skulle ta upplevelsen på fel sätt stod jag och var skitglad 20 m bort. Klappade händerna, tjoade glatt och vände mig om. Bad den gamle mannen som höll i sin hund att schasa bort Lilo med handen. Han hörde inte vad jag sa, utan pratade milt med Tant Brun och strök henne över ryggen. När diverse hundar (se; Fröken Svart och Tant Brun) var infångade i koppel bad jag om ursäkt. Tack och lov var han inte arg, och under pratstunden fick Lilo chansen att sitta ner och bara vara. Det behöver hon.

För att tonåringen inom mig ska få utlopp för sin glädje - jag tvingade mor min att se på "Pride and Prejudice" igår ("Stolthet och fördom" på svenska). Jag blir alltid så fånigt glad av den filmen. Älskar de där fyndiga replikerna som bjuder till skratt, det gamla engelska språket som fascinerar mig (gissa varför mina inlägg alltid blir så långa? Kan inte sluta låta språket flöda fram över skärmen...) och Mr Darcy. Jag vet. Karl'n är säkert närmare 20 år äldre än mig. Men visst är han snygg? Matthew McFadyen.

Det suger i valptarmen..

2008-08-17T19:59:00.000+02:00

Ja, finns det någon som kan motstå valpar?
Nåväl, anledningen till rubriken grundar sig helt och hållet efter mina upplevelser på praktikplatsen. Tre veckor i våras, och några veckor nu på höstkanten spenderas hos Fritt Följ, en liten hundklubb som ligger utanför SBKs regi i Linköping. För att göra en snabb sammanfattning - bästa praktikplatsen jag varit på (varpå jag valde att återvända...). Små grupper med bred blandning av diverse raser/blandraser och mycket kompetenta hundinstruktörer!

Mina erfarenheter från Labbas valpkurs/grundkurs som jag gick för några år sedan är väl inte särskilt positiva. Trots att mjuka metoder ligger i tiden fick jag lära mig hur jag skulle hantera strypkedjan på bästa sätt (dvs, hur jag skulle slita för att få bästa möjliga verkan... på hundens bekostnad). Ingenting jag skulle använda mig av i dagsläget direkt.

Jag blir så glad av att vara med på Fritt Följs hundkurser, det är en trevlig och lätt stämning, kursdeltagarna är ambitiösa och kämpar på... och det myllrar av mängder med trevliga hundar!
Det är många som snöar in sig på en hundras, men jag erkänner att jag aldrig skulle kunna hålla mig till en ras hela livet. Mitt intresse och nyfikenhet för olika raser är för stort.
När jag skulle börja på skolan ville alla i min närhet att jag skulle skaffa labrador. De ansåg att det var en "lätt och snäll" hund. Jag är övertygad om att de flesta labradorer är snälla (sedan kan vi ju diskutera hur lätthanterliga dessa människoälskande bjässar är).
Nej, labrador var inget jag var intresserad av. Istället lockade dalmatinern med sin smäckra kropp och spännande mentalitet. Ett envist matvrak som lurar matte på allt hon äger och har och sedan sitter med huvudet och stirrar nedlåtande. En sån ska jag givetvis ha!
Jag älskar dalmatinern. De skänker mycket glädje och kräver mängder med tålamod (baserat på Lilo och Kastor...).

Dock, måste jag nog erkänna att man fastnar för mängder av hundar när man praktiserar på en plats som Fritt Följ. Tyvärr. Utöver de hundraser som jag suktat efter under en längre tid tillkommer ännu fler...
Och tja, då suger det i valptarmen...
De kurser jag huserat på senaste tiden har varit just valpkurser x 3. Mycket frustrerande. För att kunna hantera de situationer man utsätts för då en valp tittar på dig med stora ögon handlar om att dra upp alla jobbiga negativa sidor med valpägandet;
Söndertuggade möbler, behov 1 + 2 på golvet, pip, tidiga morgnar (= jobbigaste punkten för en trött tonåring som jag). Och... de negativa punkterna uppväger aldrig de positiva. Punkt.

Jag vill skaffa valp. Gärna nu. Med detsamma! Det kommer inte att ske inom ett par år. Jag accepterar fakta. Man får se det positiva med det hela - jag får världens möjligheter att sätta mig in i olika hundraser och hitta bra kennlar. Med det sagt betyder det inte att nästa hund också är en dalmatiner... fast en västgötaspets skulle inte sitta fel, eller en lapsk vallhund, bullterrier, weimaraner, curly coated retriever, faraohund, greyhound, irländsk varghund, griffon brabrancon, grand danois...
(Bli inte rädda för den vida spridningen av raser; de kommer hamna i olika skeden av mitt liv).

Inte nog med valpkurserna - jag ska utsätta mig för att åka till Lilos uppfödare och hälsa på hennes valpar som råkar vara i sötaste åldern. Vad pysslar jag med? Självplågeri?! (finns det ett ord som heter så?).

Just det - Diva började på rallylydnad idag. Jag har intalat mor min att instruktörerna på Fritt Följ är så bra att hon bara "råkade" anmäla till 3-4 kurser vid samma tillfälle. Dock jobbade min mor idag så jag fick åka dit istället tillsammans med min icke hundintresserade moster. Inse hur rallylydnad ser ut för en utomstående? Jag är förvånad över att hon inte skrattade hysteriskt/hånfullt de två timmar som spenderades framför diverse skyltar med uppmaningar.

Jag blir så sugen på att gå kurs med Lilo, men har inte hittat någon i Forshaga som lockar...
Jag vill ha ett mål att sträva efter, och för att hitta motivationen till det skulle det vara skönt att träffas i en grupp där man kan få lite konstruktiv kritik på sin träning. Hittade iofs en kurs i tävlingslydnad, men eftersom Lilo blivit så tråkig mot andra hundar vill jag jobba med det problemet innan jag lägger all fokus på någonting annat.

Inkontinenta Tant Brun

2008-08-14T21:05:00.000+02:00

Notera att siffrorna kanske inte stämmer, men jag har för mig om att det är något i stil med;

50% av alla tikar över 10 års ålder drabbas av juvertumörer
3-4% av alla tikar som kastreras drabbas av inkontinens

Innan Lilo har fyllt fyra år har hon dragit på sig två juvertumörer - varpå jag väljer att kastrera samtidigt eftersom hon haft så jobbiga skendräktigheter då hon mått riktigt dåligt (sista skendräktigheten bäddade hon sönder ett 15-tal lakan och tuggade sönder 4 kontroller, en bärbar telefon - samt min mobil då hon lämnades ensam i några minuter...). Givetvis går hon och blir inkontinent ett tag efter ingreppet!
Egentligen borde jag inte bli ett dugg förvånad; inte med tanke på att min hund under de två åren jag haft henne lyckats dra på sig de mest möjliga - och omöjliga åkommor.

Jag har inte brytt mig särskilt mycket om hennes senaste "sjukdom" då varken jag eller Lilo störts av det. Hon har droppat lite när hon hoppat upp och ner i möbler och ibland då hon kommit in från promenader eller precis har kissat. Lilo verkar inte vara medveten om sin lilla blöta vana - och eftersom jag aldrig sett att hon skämts för det; har det inte varit värre än att jag skurat golvet lite oftare än vanligt.

Jag vet inte om det var tillfälligt, men igår gick hon och droppade mycket mer än vanligt. Vi såg på film på kvällen, Lilo låg på rygg i mitt knä - och helt plötsligt blev det alldeles vått längs med ena byxbenet. Jag reagerar inte nämnvärt, och Lilo sover vidare. Går och byter byxor (äsch, de skulle ändå tvättas) och placerar åter igen sömnig dalmatiner i knät. Det tar några minuter, sedan blir mina byxor ännu blötare...
Jag släpper ut hunden och byter byxor... igen. Därefter blir en miserabel Tant Brun bannlyst till golvet. Lagom jag går och lägger mig finner jag ännu en blöt fläck i sängen... byter lakan och lägger sedan en handduk i sängen som Lilo kan droppa ner. Vaknade dock i morse av att Tant Brun flyttat på sig under natten. Istället för att ligga på handduken, låg hon med huvudet och kroppen under täcket ner mot fotändan och rumpan placerad vid mitt ansikte, som givetvis fått sig en alldeles egen huvudkudde... toppad med ännu en liten kissefläck ^^'

Antar att det får bli ett veterinärbesök framdels (ska ändå dit då Kastor smittade Lilo med noskvalster). Jag tycker det har hållt sig på en lagom nivå, där ingen av oss brytt sig (Lilo reagerade inte över huvudtaget igår när hon kissade ner mig heller), men fortsätter det som igår blir det inte roligt. Jag är väl i grund och botten lite anti medicinering. Tycker det är tråkigt om jag ska behöva stoppa i henne medicin resten av hennes liv pga lite kiss. Är inte risken att hon går och blir resistent mot något?

I övrigt är jag helt slut i huvudet. Håller just nu på med intensivkursen för körkortet och allting bara snurrar i huvudet. Började i måndags, och fyra dagar senare har vi gått igenom rubbet och jag har haft dubbellektioner i körning varje dag...
Jag kan ju konstatera att folk i Linköping kör som idioter! Idag fick jag slänga mig på bromsen åtskilliga gånger då framför allt bilister hittade på egna regler. Aja, har i alla fall fått mycket beröm för att jag har huvudet på skaft och tar hänsyn till alla risker (och tur är väl det...). På tisdag är det halkbanan och både teori samt körning är inplanerad till September. Gissa om jag längtar efter den där rosa lappen?!

Älskade herr Dalmatiner

2008-08-02T20:50:00.000+02:00

Det har varit tyst från oss den senaste tiden. Det har en enkel förklaring - både internet och datorn kraschade...samtidigt..

Sedan sist är det mycket som har hänt, men största förändringen är att herr Dalmatiner inte längre finns. En hund som är - och för mig, alltid kommer att vara en mycket saknad familjemedlem. Trots att han hade många negativa sidor, hade han minst lika många positiva!

Kastor levde på övertid. Ägaren var väldigt allergisk mot honom och åkte fram och tillbaka till akuten för andningsvårigheter. Hon hade försökt omplacera honom, men inte lyckats. Den nya familjen klarade några enstaka dagar, och lämnade sedan tillbaka honom. Tiden för avlivning var beställd, och efter att ha försökt få tag på ägarinnan under flera dagars tid lyckades vi kvällen innan han skulle ha somnat in.

Vi fick fyra månader tillsammans med vår "Kasseman". Om jag skulle beskriva honom med ett ord - så skulle det vara "stressad". Första dagarna kissade han inne. Första dagarna var vi tvungna att hålla honom kopplad inomhus. Första dagarna fick vi hålla honom liksom en valp i vår famn för att han skulle få en möjlighet till att slappna av och lägga sig ned för en stund.

Kastor gav nog ett intryck av att vara aktiv och alert - i botten låg bara stress. Han var igång till 190% från tidig morgon till sen kväll. Först när hela familjen samlades framför TV-soffan kunde han lägga sig tillrätta och slappna av - men bara man krökte ett finger flög han upp för att se till att han hela tiden hade koll på läget. Kom det någon utanför skällde han. Ställde sig på bänkar, bord, fönsterkarmar - allt, för att kunna se vad som närmade sig.

Kastor var inte bara stressad, han var rädd också. Rädd för män som slagit honom, rädd för folkmassor, samhällen, höga ljud och andra hundar. Med Lilo och Diva fungerade det bra, men kom andra hundar för nära var det ett säkrare kort att låta som ett monster än att backa undan.

Kassemannen klarade inte heller av att vara ensam. Inte ens i sällskap med någon av de prickiga damer han hade förmånen att bo tillsammans med. Han skällde - från det ögonblick vi låste dörren till att den åter öppnades. Grannarna brukade säga att vi varit saknade om Kastor varit ensam någon gång.

Bilen var också någonting jobbigt. Han gnällde, skällde och trampade oroligt omkring när vi skulle någonstans.

Bortsett från ovanstående mindre charmerande sidor, var Kastor i mina ögon den finaste och mest perfekta dalmatinerhanen jag stött på (just för att alla hundägare är så otroligt opartiska.) Han var otroligt rolig att jobba med - lydnad, spår, upplet you name it. Vad jag än hittade på ställde Kastor alltid upp, och gav aldrig upp! Jag tycker jag får bromsa upp Lilo när hon spårar - men det var inget emot när man lade ett spår åt vår manliga Prick.

Kastor var väldigt lättlärd och eftersom han tidigare hade levt ett liv utan några som helst gränser, underlättade det. Inkallningen fanns inte alls, inget stopp - inga kommandon alls. Vid första mötet säger ägaren "ni kommer aldrig kunna ha ett vanligt halsband till honom". Skam den som ger sig, och ingenting är omöjligt, var min tanke.

Om det bara varit inkallningen och koppelgåendet som varit problemet skulle Kastor fortfarande varit vid liv.

Kastor tog mycket tid. Mängder med tålamod. Bara att ge hundarna mat eller gå ut genom dörren blev en lång procedur. Mamma kände nog i ett ganska tidigt skede att Kastor var väldigt mycket hund. Betydligt mycket mera hund än vad hon någonsin kunnat föreställa sig. Jag försökte hela tiden sträva framåt och lade mycket egen tid på Kastor. Han fick egna promenader, träningspass och socialisering på torget. Allt eftersom veckorna gick blev det bara trögare och trögare. Stressen avtog inte. Vårt hus förvandlades till ett fängelse med kompostgaller som stod i varje dörröppning för att Kastors framfart skulle orsaka mindre skador. Jag ville inte inse att det var dags att ge upp - men blev ständigt påmind.

Beslutet gick snabbt att fatta. Efter tre dygn var han borta. Sista dagarna fick Kastor göra det han älskade allra mest - han fick springa lös ute på landet, spåra och bada i sjön så mycket han önskade. Mina tårar tycktes aldrig sluta rinna nerför kinderna.

Att ge upp en fullt frisk 5-åring är något hemskt. Att säga att man tagit bort en hund för att den var tio år och hade cancer känns mer accepterat.

I efterhand känns det dock som att vårt beslut var rätt. Man kan numera ta sig fram i huset utan att kliva över 10 kompostgaller och vi har "fått tillbaka" Diva. Kastor tog så mycket plats att Diva nästan steg in i ett apatiskt tillstånd där hon vägrade gå på promenader och bara låg på soffan och sov. Framför allt har det blivit lugnt. För lugnt...

I längden var det här ett beslut som gynnade Kastor. Det är jag ganska säker på. Han slapp att aldrig någonsin mer vara stressad, få panik över att bli lämnad ensam eller bajsa diarée för att det fanns främmande människor omkring honom. Numera kan han springa fritt på de gröna ängarna utan att känna någon av ovanstående känslor.

Herr Dalmatiner var vår lilla doldis som inte hann bekanta sig med mer än en liten skara människor. För er som inte träffade honom var han som en stor, otroligt snäll björn. Tassarna var gigantiska och huvudet stort. Han hade mängder med lösskinn och tvåfärgad snopp - vilket han givetvis var mycket stolt över. På kvällarna bredde han ut sig i soffan och om nätterna sov han under täcket i min säng. På morgonen var det officiellt pusskalas då han passade på att visa samtliga familjemedlemmar hur mycket han älskade dem. Hans svanstipp var ständigt rödfärgad - ett bevis på hur glad han var. Jag har sällan stött på en hund som viftat så mycket på svansen som han gjorde. Bara ett litet "bra" eller en klapp gjorde Kastor till en ostbåge och med svansen utdelade han tredje-gradens piskskador som gjorde ont ett bra tag efteråt.

Älskade herr Dalmatiner - Ekryda Kastor, tack för tiden vi fick!

Tjänster och gentjänster

2008-06-30T14:35:00.000+02:00

Man som såg ut som en fågelholk i ansiktet ..

Medelålders man - modell mindre vältränad...

Självmordskandidat som körde så det rykte

Tuff chef som klarade konkurrensen

Tjänster och gentjänster är ett fint sätt att utnyttja någon - någonting vi brukar flitigt i vårat hem!

Senast igår till exempel; Patriks jobb skulle hålla Ljunghällsmästerskapen i cross och jag fick äran att vara flaggvakt. För den som inte känner till detta ärofyllda funktionärsyrke så går det ut på att man står på en hög punkt, bredvid crossbanan med en flagga och övervakar tävlingen. Om någon åkare av någon anledning skulle få för sig om att köra omkull och bryta nacken eller dylikt, är min roll att vifta med en gul flagga för att ingen annan ska köra över den döende.

Oftast ser man till att dessa tjänster samt gentjänster är sysslor som den motsvarande parten avskyr - men igår får jag nog säga att Patrik misslyckades!

Jag har nämligen ingenting emot att stå i en stor, vit plastbalja med vatten och grus upp till fotknölarna tillsammans med en tygflagga samtidigt som medelålders män brummar förbi på metallhästar som sprutar lervälling på mina nytvättade kläder. Det gör mig absolut ingenting!

Jag tyckte rent av att det var ganska trevligt igår... trots att de tävlande var just medelålders män med sambo och barn, lite halvt överviktiga i en snygg (läs; förskräcklig) crossoutfit. Samtliga var övertygade om att de var tillbaka i de tidiga tonåren igen och spottade stora snorloskor samtidigt som svordomarna flög. Tänk! Denna dag var de unga och oslagbara...

Patrik kände sig dock mest stressad. 15 tävlande och arbetarna kan ju omöjligt segra över chefen... eller hur?

Kan hända att han därmed gick ut lite hårdare än han skulle ha gjort, men det gick bra. Efter två heat hamnade han på en tredjeplacering - med en gjutare som vinnare. Därmed hade han äran i behåll och struttade stolt omkring med sin fula DeWaltkeps som han valde som pris...

I övrigt roade jag mig med att berätta om min korta men intensiva crosskarriär på 50cc. Kusinen körde mycket cross under uppväxten, och givetvis var jag tvungen att hänga på. Min morbror är ganska "i gasen" i de flesta situationer - så även den dagen jag började köra cross. "Du vrider på handtaget för att gasa. Åk nu!"

Jag vred på handtaget - fullt, tog varenda vall och slutade min resa rätt in i en björk. Morbrodern blev lite stressad över att se sin systerdotter ligga på marken med crossen över sig och lärde sig därmed att det är bra om barnen får lära sig hur man bromsar och svänger också...

Ska väl tilläggas att jag tyckte det var jättekul och låt crosskarriären löpa över ytterligare några veckor innan jag slutade.

I övrigt såg jag en självmordskandidat på banan igår O.o

En kille i min ålder som körde som en idiot rent ut sagt...

Dock ska jag väl tillägga att man blir riktigt imponerad när han kunde köra så fort utan att dö. Man har ingen självbevarelsedrift om man tar ett helt platåhopp på 10 m - rätt över och är tre meter upp i luften i mina ögon...

Ja, nu när detta crossäventyr är över återstår en resa för Patrik till Stockholm i helgen och en heldag med hundutställning... hehe!

Tyvärr kommer han inte uppskatta det lika mycket som jag uppskattade medelåldersgubbarna på cross i "Squirell Valley" ^^'... Gnagardalen på svenska.

En jävla fikakorg från Hemköp!

2008-06-27T22:48:00.000+02:00

Nej, jag är inte ilsk - inte just nu i alla fall.
Ovanstående rubrik bygger helt enkelt på min dumhet. "Vi måste vara fyra pers. för att få en fikakorg efter stadsloppet, kan inte du vara med?"
Förfrågan kom ifrån min mor, och eftersom jag är blåögd ställde jag givetvis upp. Sträckan var en halvmil och tack vare arrangören fick jag ha med Lilo som sällskap (notera sällskap - inte draghjälp!).

Ja, idag var det då dags! Jag laddade upp med jordgubbar och saltgurka samt några glas vatten (som givetvis runnit igenom lagom till start). Kom på i sista sekunden att jag såg ut som en hårig björn på benen och drog en vända med rakhyveln... shorts, tröja, dragsele, hund - samt såriga ben! Lite måste man väl bjuda på sig själv när inte "rosa mannen" ställde upp i årets upplaga?

Själva loppet gick bra trots att jag inte är något större fan av löpning. Ska jag vara helt ärlig tycker jag att det är dötrist...
En halvmil låter riktigt långt för en otränad som jag, men det flöt på riktigt bra - och då ska tilläggas att Kisa betyder "backe". Dessa backar nämns alltid i negativ bemärkelse då hela byn bara är en jävla massa uppförsbackar! Var man än ska så går det uppåt (och det har inget som helst samband med att jag bor högst upp på ett berg heller...). Hela kommunen ser ut såhär, men jag antar att man ska vara tacksam över de snygga fasta låren man får *host*.

Väl i mål stötte jag på "mannen-med-visselpiporna, han gjorde visselpipor av rådjurshorn och hävdade att mamma ville ha ett. Jaha, tänkte jag och tog telefonnumret. Ska väl tilläggas att han gick runt och försökte pracka på alla med koppel i handen att köpa ett av honom. De var fina, så det kanske är något att satsa på.

Mina lagkamrater gick i mål sist av alla. De gick hela sträckan och var efterlängtade när de väl kom över mållinjen. Fram och hämta den där omtalade (och förbannade) fikakorgen från Hemköp och därefter ställa sig under ett träd i duggregn för att bli uppäten av aggressiva knott. Mysigt....*himlar med ögonen*
Därefter följde prisutdelning - men jag fick gå hem tomhänt. Tydligen hade de inget pris för "Snabbaste hundekipage" eller "Mest kissnödige löparen"...
Jag hängde inte läpp för det, men måste erkänna att det tårades lite i ögonen när min bajamaja åkte iväg (ja, den som jag aldrig hann gå på). Men man får se det positiva i det hela då jag fick chansen att inviga vårt nya badrum hemma som nästan är färdigt. Lite spotlights i taket och ett badkar så är det fritt fram sen!

My little pony, my little pony

2008-06-26T19:07:00.000+02:00

Nu har jag och Diva varit ute hos farsgubben i några dagar.

Anledningen till att Diva hängde på var pga 5 små saker som stavas k-a-t-t-u-n-g-a-r. Lilo tål inte dessa små varelser, vare sig de är i valp- eller vuxen ålder. Oavsett så ska de jagas, huggas efter och dödas. Detta var inte farsgubben särskilt positiv till och hejdade en hungrig Lilo från att ta sig 5 små munsbitar.

Diva är betydligt mer "laid-back" och respekterar kattmammorna när de fräser i och vevlar med sina sylvassa klor. Likväl står hon så nära kattungarna hon bara kan, med snett huvud och stora ögon och observerar varje liten rörelse de små tar.

Just nu är jag en lycklig människa, jag och min kära lilla ponny har varit ute och ridit flera dagar i rad. Turali - den lilla hästen, med mycket temperament och lite uppfostran....*host*

Tura, i vardagligt tal vet vad trav och galopp är. Stopp, stanna, halt samt vänster och höger finns bara till viss mån... Behöver jag tillägga att detta leder till en del irritationer emellanåt?

Turali och Vega har varit stillastående ett bra tag, men nu försöker vi sätta igång dem igen. Mycket uppförsbackar har det blivit senaste dagarna och förhoppningsvis kommer det att ge resultat så småningom. Både hästar och otränade ryttare har redan känt av resultat, fast i negativ bemärkelse. Hästarna har garanterat fått en släng träningsvärk och jag går ständigt omkring med en fjording mellan benen...

Övrigt värt att veta?

Jag har varit farmor för några minuter då lillasyrran lekte "Rödluvan och vargen" med sina jämnåriga vänner. Min roll gick ut på att ligga och sova - vilket jag givetvis gick med på! Efter en stund blev farmor serverad öl och sprit (här kör vi inte originalversionen inte..) i form av olivolja och ett par äpplen innan hon blev uppäten av vargen. Trevligt, trevligt...

Nu kör jag countdown inför World Dog Show!

Jag ska dit tillsammans med två vänner - och städa tors-sön, frivilligt mellan 07-17 om dagarna! Inte en krona betalt, men en gratis vistelse i Stockholm och inträde till mässan samtliga dagar. Jag kommer att få se hela showen samtliga dagar, backstage - vilken möjlighet, eller hur? Samtidigt som jag stassar runt med min städvagn och torkar kiss och bajs från hundar. Tydligen ska jag få en fräsig mobiltelefon också - "attention, attention, diarré i B-hallen. Jag repeterar - diarré i B-hallen". Då ska jag springa så fort jag kan, snedda hörnen och tvärnita vid ovanstående olycka och torka upp innan jag skrider vidare genom hallarna.

Det ni - nu blir ni allt gröna av avund?

Ska ni till WDS lär vi ju ses. Ser ni en svettig kvinna med hår under armarna, råttbrun utväxt efter senaste färgningen och piercing i läppen kan ni ju hälsa om ni går förbi. Eller kanske inte? Nähä... om jag lovar att duscha då?

Aja, Lilo ska ställas på lördag i alla fall på World Dog Show. Hon ska in i ringen som nr. 20 av 70 tikar *hjälp!*

Hoppas att inte alla dessa går i öppen klass, utan att det finns några i veteranklassen också...

Jag ser inga som helst chanser till placering i den tuffa konkurrensen, men det kan ju vara kul att ha varit där i alla fall. Lilo är väl inte i bästa konditionen just nu tyvärr. En del muskler försvann under de veckorna hon löpte, och strax därefter fick hon gå kopplad i ytterligare några veckor på grund av kastrationen. Och ja... nu är hon inte lika musklad som hon brukar.

Aja, det får gå som det går! Jag hoppas i alla fall på en trevlig vecka och dalmatinerutställningen lär bli kul att se!

Som sagt, tveka inte att hälsa - och vad ni än gör :

PLOCKA UPP EFTER ERA HUNDAR, annars är det jag som blir lidande... ;)

Bildserien "Fröknarna Prick och herr Dalmtiner firar midsommar"

Herr Dalmatiner visar hur ståtlig han är!

Skulle jag möjligen... eventuellt kunna få den där flintasteken?

Lilo har blicken fastnaglad på grillen...

Dalmatiner är INTE allmän egendom!

2008-06-21T00:47:00.000+02:00

Jag ville bara påpeka det - för de som inte var medvetna om ovanstående faktum.
Varför denna ilska?

Jo, jag har firat midsommar. Midsommar firar man oftast i närheten av en lövbeklädd stång - inte helt ensam, utan ofta i större folkmassor. I mitt fall var det i ett litet samhälle på en hembygdsgård där det var knökfullt med folk (som samtliga hade druckit mer eller mindre rusdryck)...
Inte nog med att folk var gamla, fulla eller allmänt provocerande - det fanns barn också!
Barn samt "allmänt provocerande människor" var dock de som stod för största delen av kvällens irritation...

Med oss hade vi dalmatiner x 3 (eller "Drymartinis" som en full man påpekade en miljon gånger innan jag blev av med honom). Lilo och Diva hade faktiskt ett syfte under denna kväll, att lugna ner den folkskygge och lättstressade dalmatinerhanen. Med tre dalmatiner i nävarna som sammanlagt väger mer än vad jag gör (wow, nu kände jag mig lätt och smal ;) ) är man tacksam och allt flyter på som det ska.

För att upplevelsen skulle bli så trivsam som möjligt placerade jag mig en bit ifrån värsta stojet och ställde mig vid en stuga där jag inte var i vägen överhuvudtaget (tänkte jag...) - men ack så jag bedrog mig!
Tikarna i höger hand och hanen i vänster. Samtliga hundar ska sitta ner och vara tysta. För att ingen ska bli rädd och för att jag ska ta mitt ägaransvar håller jag samtliga i kort koppel så att de inte ska ges någon möjlighet att komma nära någon person. Men om jag håller mig borta ger sig övriga sjutton på att komma till mig istället....

Hundarna sitter fint och stilla;
1. En unge sliter sig från sin människoflock och rusar mot mina hundar med en korv i högsta hugg. Både barn - men framför allt korv överlever då föräldrarna kommer skrikande i sista sekund.
2. Matilda sätter hundarna ner igen.
3. En mamma kommer och springer med sin unge och ber denne kissa på väggen - precis där jag står!
4. Jag flyttar mig ilsket åt sidan för att ungen inte ska pissa på mig eller hundarna och undrar varför inte ungen kunde ha gått på toaletten som alla andra, ställt sig i skogen som ligger 20 m bort eller ställt sig på andra sidan huset där det inte står en käft...
5. Matilda sätter hundarna ner för 25 gången...
6. Div. barn och fulla gubbar kommer fram och frågar om de får klappa hundarna samtidigt som de redan stryker valfri hund över ryggen. Matilda fräser att hanen är reserverad och inte vill att främmande hälsar, utan att han är här för träningens skull, men låter dem med en suck hälsa på en asocial Diva och uttråkad Lilo.
7. Matilda sätter hundarna ner för 40:e gången...
8. Diverse hundar går förbi provocerande nära. De flesta av dessa gör utfall och kommer i flexikoppel. Ägarna stannar, betraktar mina hundar och passar på att träna sina hundar "på mina hundar" eller stannar för att prata med någon bekant med dammtussarna slänger sig fram och tillbaka i flexit.
9. Matilda flyttar motvilligt några steg och förstår inte hur det kunde bli så här med tanke på att hon valt ett av de mest folktomma platserna i hembygdsgården.
10. Matilda springer iväg några steg då en person tappar taget om sin golden retriever som försöker rusa in i oss. Hundarna blir upprörda (inte första gången under kvällen) och låter som monster...
11. Jag sätter hundarna ner för 57:e gången och har stark hemlängtan...

Det var vår kväll i stora drag. Vi stötte på en tjej som hade en dalmatinertik, men som hade med sig tikens pappa till midsommarfirandet (hennes mammas hund). En brunprickig hane som såg ganska trevlig ut i teckningen, men som tyvärr såg ut som en bulldog i fronten och som hade några kilo för mycket...

I övrigt har jag hela kvällen fått stå ut med div. kommentarer och det stör mig att man blir så offentlig med en prickig hund. Alla kommenterar varje fortsteg man tar och flera gånger stod det folk några m ifrån och tog kort. Vid dessa tillfällen blängde jag ilsket... tillhör det inte vanligt hyfs att säga något? Istället för att bara dra fram kameran och knäppa ett par bilder och sedan gå?
Nej, jag ska nog fanimig färga mina hundar kolsvarta så att det är riktigt intetsägande...
Jag höll stenhårt i mina hundar hela kvällen, men vad får man för det? Dalmatiner är snälla disneyhundar som man bara kan slänga sig över. Vet inte hur många rultande småbarn som kom och sprang mot mig t.ex - föräldrarna syntes inte till. Folk kan inte akta på sig, utan det ska hundägaren göra! Sedan spelar det ingen roll att ägaren ska dra med sig 80 kg hund utan att sno ihop kopplen totalt och sedan får dessa att sätta sig ner samtidigt som man håller koll på att ingen kommer fram...

Nej - ikväll är jag irriterad!
Nästa gång jag befinner mig i en folkmassa ska jag sätta upp ett kravallstaket i en fyrkant runt oss täckt med eltråd. "Matas ej", "Hälsa ej", "Fotograferas ej".

Christer Sjögren och Brolle Jr

2008-06-14T14:39:00.000+02:00

Nu har det hänt igen!
Under min nattliga skönhetssömn har jag drömt om Brolle Jr...
Varför?

För några veckor sedan drömde jag att jag gick omkring i ett regnigt Forshaga. Av någon lustig anledning började jag följa efter en man i lång kappa och hatt in på en bakgata. Plötsligt uppenbarade det sig ett helt nytt okänt Forshaga framför mina ögon - på vänster sida låg ett stort ONOFF-varuhus och på högersidan ringlade sig Klarälven fram. Rakt framför mig fanns en stor byggnad och på denna lyste stora neonbokstäver med texten "Christer Sjögrens museum". "Det var som fan", tänkte jag och knallade in.
Entrén var full med folk och samtliga trängdes för att komma fram till rulltrappan. Jag lyckades till slut ta mig upp, och på första våningen fanns en stor simhall - givetvis full med badglada forshagabor. Jag fortsatte rulltrappan upp och kom till översta våningen där Christer Sjögren stod, högt uppe på en platå och skrålade "I love Europe" för fulla muggar. Trots att museumet var hans, var tydligen simhallen det stora dragplåstret eftersom jag var alldeles ensam på översta våningen. Då dansband inte riktigt är någonting för mig bestämde jag mig ganska fort för att åka ner igen och hamnade vid entrén. Jag fann en liten dörr och klev in i denna - och gissa vem jag stötte på... om inte Brolle Jr!
Av någon dum anledning fick jag agera hans ridinstruktör resten av drömmen. Brolle Jr i sin elvisfrilla runtskumpandes på en liten fuxfärgad shettis i en minimalistisk rundcorall!
Behöver jag nämna att jag har väldigt svårt att släppa de här synerna? Ni kan ju själva föreställa er hur det såg ut...

Hur som haver - i natt hände det igen!
Dock har jag inga klara minnen av den här drömmen mer än att "Brolle Jr" ekade i skallen när jag vaknade av Kastors skönsång...

Någon som kan drömtydning? Vad betyder det?
Ska väl tilläggas att jag aldrig haft något som helst intresse för ovan nämnda man. Han hade ett genombrott på början av 2000-talet med en låt som jag inte ens kommer ihåg. Jag har inga skivor, inga bilder och har inte sett något avsnitt av körslaget eller läst artiklarna om det i tidningen.
Det kanske helt enkelt bara finns en förklaring - mitt sinne är sjukt! (eller så kanske min stortå blir attraherad av honom i hemlighet?).

Med risk för att folk kommer att undvika mig hädanefter förklarar jag härmed dagens blogginlägg avslutat. punkt.

Är han hungrig tro?

2008-06-13T18:10:00.000+02:00

Ja, Kastor alltså. Han vandrade just förbi med en tom blick och två långa sega strängar med dregel i mungiporna. Han ställde sig vid dörren, kikade på Majsan och Brorsan som gick förbi (85 resp. 95 år... Brorsan är nästan död. Han varken ser eller hör men likväl beskär han träd, skottar garageuppfarten om vintern med skyffeln i ena näven och käppen i den andra. Sedan klipper han gräset också. Förra sommaren tappade han gräsklipparen och den studsade ner för Majsans välskötta trädgårdsland).

Kastor kommer in i köket igen. Han tittar störögt på Skogaholmslimpan innan han ställer sig vid matbordet och nosar på de nytvättade underkläderna - fortfarande med långa slemsträngar.

När Apple dreglar brukar vi konstatera att hon antagligen tänker. Kastor kanske bara är hungrig - men grejen är att han fick mat för en 20 min sedan + att han har sprungit runt på baksidan och letat leversnittar i gräset. Vem vet, liksom Apple kanske han går omkring och tänker. Frågan är ju på vad i så fall?

Jag tänker på de mest djupa sakerna när jag är på skithuset (okej, toalett då - på östgötska säger man skithus och det är där man uträttar sina behov). Vad är silverfiskens mening med livet? Hur länge lever en silverfisk och vad heter silverfisk på engelska? Frågorna är många. Hur sjutton har det kunnat utvecklats en varelse; silvrig, strömlinjeformad vars syfte i livet är att föröka sig och äta damm. Äta damm!

Om de nu ska äta damm kan de väl göra det ordentligt och äta upp allt, istället för att bara ta små, små tuggor så att det inte märks någon skillnad. Dumma kryp, men de kanske är bulemiker och kräks upp allt dammet när de svalt det? Jag kanske borde göra en forskningsstudie på silverfiskar och ta reda på allt om dessa små kryp med antenner.

Min morgon började som vanligt. Vid klockan 9 studsar Kastor upp ur sängen, ställer sig vid dörren och börjar sjunga. Nu pratar vi inte skönsång - utan ren ostämd falsett som framförs i en beklagande ton. Jag står ut i en halvtimme oftast, sedan blir jag förbannad och ryter i åt hunden att gå och lägga sig och hålla tyst. Oftast fungerar detta i några sekunder, sedan börjar han igen. Oftast står jag ut en timme innan jag går upp, men imorse svek mitt tålamod mig då Kastor utvecklade sin musikaliska del av hjärnhalvan genom att under sången slå med tassarna på en stor plastlåda (som av någon dum anledning hamnat på mitt rum). Varje gång var jag så dum att jag flög upp, varpå herr Dalmatiners ögon lös upp och svansen gick som en propeller, varv på varv på varv...

"BINGO!"

Gråtrist väder med regnet hängande i luften. Mamma har jobbat natt och sover. Jag försöker tänka ut vilken promenadsväng som kommer att resultera i minst aggressioner pga dalmatiner x 3 som drar som stollar i koppel. Sagt och gjort, fröknarna Dalmatiner i varsitt vanligt koppel och herr Dalmatiner i 15m långlina...

Behöver jag ens nämna vilket taikon taikon det är när jag är ute och går?

Diva går hela koppellängden ut i antingen höger eller vänster riktning. Eftersom hon är en Diva tar hon bara hänsyn till sig själv och vill gärna dofta 10-15 min på varje intressant doftfläck vilket resulterar i att hon hela tiden drar mig bakåt och åt sidan. Försöker jag dra med henne framåt lägger hon i bromsen och blänger på mig med sina skelögda ögon...

Kastor stolpar iväg rakt framåt med målet att pinka in så många träd, stolpar, brevlådor och människor som möjligt. Färdriktningen är dock inte lika rak som jag skulle önska, utan för bästa resultat springer man zick-zack och bidrar på ett mycket bra sätt till att att ägare och övriga medföljande hundar är totalt insnodda i ovan nämna långlina.

Sist men inte minst har vi lilla Lilo... trots sina 23 kg är hon en riktig j*vel på att dra i koppel. Lilo har siktet inställt på att springa tillsammans med Kastor och bidrar därmed till ett ökat tempo på promenaden. Med Divas broms blir det alltså +-0 och vi blir därmed stillastående...

Jag har hört forskning om att man förbränner en hel del kalorier medan man sover. Sådan typ av forskning tror jag givetvis stenhårt på och har med det som underlag spenderat resterande dagen sovande på soffan. Jag tvivlar på att det finns någon bättre work-out faktiskt.
Jag kanske skulle gå och bli hund..
Livsstilen äta-sova-fånga bollar är villkor som jag helt klart skulle kunna gå med på. Studier visar att medelhunden sover 21 timmar om dygnet och det skulle jag nog kunna klara av (ett par dagar i alla fall...).

Nog om babbel. I övrigt har jag varit mycket duktig - jag har fått någonting gjort!
Internetbanken vet jag numera hur den fungerar och har betalat in medlemsskap till Fritt Följ, SDS samt beställt fästinghalsband till hela flocken hos elvingsson. Dessutom fick jag mig en positiv överraskning då jag tydligen har fått tillbaka 1100:- extra av Agria utöver de pengar som direktreglerades när Lilo opererades. Härligt! Har jag tur täcker det utgifterna när Lilo ska in till vetten nästa gång och konstatera inkontinensen...

Allmänt random babbel...

2008-06-12T21:43:00.000+02:00

Host och harkel, nu sackade jag efter med att skriva igen - men inte med månader, utan bara med några futtiga dagar, så bloggläsare, håll ut!

Jag brukar vara ganska ärlig och inte skylla ifrån mig på diverse saker för att saker och ting inte blir gjorda, men nu har jag faktiskt en...två ursäkter!

Jag har flängt runt likt en skållad apa (kan man säga så?) sista dagarna. Från Forshaga till veteranbilsmarknad (nej, inget jag kan rekommendera - tyvärr) och sedan direkt vidare till Göteborg och Liseberg. En trevlig tillställning tillsammans med några klasskamarater. Under mina dagar i Göteborg och Masthugget lärde jag mig att varannan göteborgare bär runt på en systembolagetpåse och att buss/spårvagnschaufförerna där är extremt otrevliga. Vid min hemresa haglade svordomarna över mig på bussen till stationen. Stackars chauffören hade en dålig dag och låg efter i tidstabellen... men det kanske kändes bra att skrika ut en helt oförståendes östgötte? Jag tog inte särskilt illa upp, men känner ännu mer än tidigare att det här med storstadsliv verkligen inte är någonting för mig.

Just det - ursäkt numero två är att min dator jävlas med mig. Jag misstänker starkt att min lilla hårddisk har hemlängtan till Värmland och därför bestämt sig för att inte samarbeta med mig den kommande tiden. Så länge har jag skrivit ett mail till datorbutiken och desperat bett efter att få receptet på kuckelimuckmedicin för datorer. Hoppas att de förstod vad jag ville ha sagt eftersom allt som har med datorer att göra är min akilleshäl. Normalt sätt löser jag alla datorproblem med våld - slag mot hårddisken samt tangentbordet samtidigt som jag vrålar ut skärmen. Tyvärr tror jag inte på denna lösning i nuläget.

Hur som haver, senaste dagarna har jag istället fått utlopp för mitt internetbehov framför familjen laptop. Jag avskyr den... eller ja, man kan nog kalla det för hatkärlek. Jag hatar den för att den stänger av sig när den känner för det och gillar den eftersom den trots allt har ett segt, men ändock fungerande internet.

Vad pysslar jag med egentligen? Sätter mänskliga känslor på en maskin? Tiden i Forshaga sätter sina spår...

Det är inte bara datorn jag förmänskligar, utan likväl blommorna "bambukräket", "Solerho", "Calandivah". Vi hade en pärlhyacint som hette "Maj-Britt" också, men hon dog när hon blommat över. Utöver dessa har vi saltkaren Salt, Peppar, Chili samt Cayenne som har varit med om en hel del äventyr. Jag inser hur skadad jag är när saltkaren har en alldeles egen bildmapp på datorn...

Just det, ej att förglömma träningsredskapet "boll-i-snöre". Inom loppet av ett halvår har vi hunnit äga och göra oss av med fem stycken individer - som samtliga lyssnat till Råland.

Råland 1 råkade jag kasta upp i ett träd. Där blev han sittandes i ur och skur tills någon kastade en blomkruka på grenen där han krampaktigt satt fast och befriade honom från att återvända till att vara Lilos motivationshöjare under träning.

Råland 2 gick ett grymt möte till ödes då Labbas tuggade sönder honom..

Råland 3 kastade jag ner i Klarälven dagen efter att jag köpt honom. Han sjönk som en sten...

Råland 4 gick sönder igår då Lilo slet bort snöret från bollen.

Någon som har tips på var man hittar trogna, hållbara "bollar-i-snöre" som ställer upp i alla väder utan att drunkna eller fly upp i träd?

Hur kom jag in på det ämnet egentligen?

Det är sådana sidospår ni får stå ut med...

Vad ska jag berätta? Förutom fler berättelser om mänskliga känslor på döda ting?

Just det! Lilo har gått och blivit inkontinent efter kastrationen - yipppiii!

Det ska firas!

Citat: "9% av alla tikar blir inkontinenta efter en kastration. 13% av alla tikar över 7 år får juvertumörer".

Vilken bra hund jag har - hon lyckas dra på sig två juvertumörer innan fyra års ålder, och passar dessutom på att representera en av de där få procenten som blir inkontinenta! Jag glädjer mig åt att hon *peppar peppar* aldrig kan få livmoderinflammation i alla fall. Men vem vet, Lilo lyckas ju med allt - så om hon mot alla odds, trots avsaknad av livmoder skulle få det kommer jag inte att bli förvånad.

Antar att det kommer bli ännu ett veterinärbesök inom den närmaste framtiden och sedan behandling resten av livet - looking forward to it!

Nej, skulle kunna fortsätta skriva - men jag slutar nu och lägger istället in lite foton. Bilderna är inte redigerade pga min strejkande dator, men håll ut. (Om någon nu av någon anledning har orkat läsa all text och läser detta).

Lilo njuter av äntligen få rusa fri igen efter kastrationen

Ny blogg

2008-06-05T14:11:00.000+02:00

Ja, nu har jag fixat till en ny blogg!
Den på freewebs kom jag ganska snabbt fram till inte passade mig...
Eftersom jag sällan uppdaterar... och när jag väl gör det så kan det bli 2 nya fulla sidor i bloggen på samma dag, och eftersom jag tvivlar på den/de som läser bloggen orkar backa och scrolla som tokar för att komma till första inlägget skippar jag helt enkelt det. Ett annat minus är att jag måste lägga upp bilderna på photobucket innan jag kan publicera dem i inlägget - och eftersom jag är så lat i min natur så blir det därmed genast dubbelt så jobbigt att skriva något.

However, nu är jag här i alla fall och har tänkt låta just denna URL-adress bli ett personligt klotterplank där jag ventilerar över mitt liv, min hund och min livssituation. En del inlägg kommer garanterat luta åt ett mer oseriöst håll. Mest för att jag är otroligt ironisk och gillar att driva med saker och ting. Saker blir genast så mycket lättare om man kan skratta åt det. Trevligt, tycker jag - även om just ironin och lättheten att skratta tenderar att bli lite för mycket för både mig och min omgivning ibland. I vissa situationer skrattar man helt enkelt inte. Det bara är så, jag har bara inte lärt mig det ännu...
Jag lovar, jag kommer nog växa upp en dag också och lära mig hantera mina smilband.

I övrigt - att skriva är någonting jag gillar, även om det inte märkts i min förra blogg. Dock hoppas jag att det ska bli annorlunda nu när jag skaffat mig en ny. Det är kul att sitta och knappa på tangenterna i en regelbunden rytm och se hur ironiska meningar dansar fram över ett worddokument (något som uppskattas av mina lärare så länge de inte infinner sig i seriösa rapporter om minkar).

Okej, nu har jag skrivit om mig själv - förutsätter att det är nu jag ska skriva om min vardag också?

Jag slutade skolan idag. Elises föräldrar kom hit och skjutsade ner oss till hundstallet där vi hade vår avslutning. Jag fick mina betyg för den här våren. Det såg bra ut. Sedan tackade vi av två lärare som ska vandra vidare i sin yrkeskarriär. Många var ledsna, jag försökte dölja ett hånflin. Nej, ärligt talat. Jag har aldrig kommit överrens med dem och jag ser fram emot ett nytt skolår utan dem. Om ni nu skulle hitta min blogg och läsa den här texten - tack för MVG i basmaskin-körning. Jag ser det som att vi är kvitt nu och hoppas att vi slipper träffas igen för allas skull.
Så, där var min ursäkt för det gågna skolåret.

Nu blickar jag framåt istället!
Jag har firat min avslutning på ett mycket bra sätt. Jag har satt mig framför datorn och ätit en riktig festmåltid - potatissallad dränkt i äpple och grillkrydda tillsammans med stekt ägg. Jag har en tendens att bli illamående av potatissallad så därför är det tvunget att ha något i den för att jag ska lyckas svälja. Ägg? Tja, varför ska jag gå till ICA när jag ska vara kvar här i Forshaga i knappt två dagar. Jag kommer att få slänga allt i kylskåpet, vilket är nackdelen med att flänga fram och tillbaka mellan hemort samt studieort.

Hem ja... jag kommer bli tokig av att ha sommarlov! Redan nu kliar det i fingrarna... jag har absolut ingenting att göra. Elise åkte iväg för ett tag sedan, och fram till imorgon kväll är jag helt ensam med två prickiga hundar. Vad göra?

I morgon kommer farsgubben och lillasyster hit. Pappa har inte varit här sedan jag flyttade hit för två år sedan, så jag antar att det blir en liten rundtur i Forshaga (med betoning på liten då det egentligen inte finns så mycket här att se). Stora enso, Klarälven, jultomten, Karl-Stefan (knarkare och alkoholist som vill att man ska ringa honom. För att sprida sitt telefonnummer skriker han ut det över hela byn) och sist men inte minst, Konsum-Henrik. En utvecklingsstörd man som alltid står inne på ICA och packar ner varorna åt dig i kassan... charmigt eller obehagligt?

Nej, nu ska jag sluta skriva innan jag sitter med en hel uppsats om ingenting. Så intressant är mitt liv helt enkelt inte. Det är bara det att jag finner det roligt att sitta och trycka på tangenterna, skruva upp musiken på högsta volym och försöka sjunga med. Ja, jag sjunger med och är tacksam över att någon slipper höra eländet - mest för deras egen skull faktiskt. Elise har ju bott med mig i ett år, så jag antar att hon har blivit härdad.