Dalmatinerträff

Lite bilder från helgens dalmatinerträff i Linköping:

Gammeltanten Tekla på närmare 13 år vars mål med träffen var att hålla koll på de yngre (men främst att tillgodose sitt behov efter godis - och vem kan motstå Tekla när hon kör fram nosen, spärrar upp ögonen och förväntansfullt kikat upp? Inte jag i varje fall... Gammelhunden fick allt jag hade).

Ny i Östgötagänget var Siri från Vikingstad. Snabb som sjutton (vilket irriterade Soya - som genom verbalt oljud försökte få stopp på racer-dalmatinern). Dock hann hon aldrig i kapp - men fick i alla fall snö i ögonen. Vad kan man mer begära?

Dä sa ba schwoosch...

Lilo fann en ny vän i Calle. En chokladprick som gjorde allt i sin makt för att vinna Lilos hjärta... men fick inte så mycket gehör. Stackaren.


"Min, min, min, min, min!" - Diva rusar fram mot den intet ont anande frusna klumpen med hästskit...

I helgen sammanstrålade några östgötska prickar för lite dalmatinerbus i Linköping. Det blev 7 hundar till antalet - och kul hade de! De yngre hundarna "rände runt som skita i pisspötta", medan de äldre hade annat för sig - typ äta gräs/hästskit/godis.

Nog om det - vi mattar hade kul och jag ser fram emot en ny träff då kylan släppt, och pippifåglarna börjar kvittra ute i skogen.

På tal om fåglar - säkert uttjatat för de i min omgivning, men Dejeborna har en nymfparakit vid namn Nico... som jag kärat ned mig i. Sist vi kom på besök busvisslade han då vi kom innanför dörren, och satte sig sedan för att upprepa "goddag, goddag, goddag, godda, godda" 20-talet gånger. Därtill kan han säga sitt eget namn, vissla glassbilsmelodin och... en annan melodi vilken jag glömt namnet på. Helt underbar!

Igår åkte jag upp till de djupa skogarna utanför Kisa för att åka skidor. Eller ja, egentligen var det tänkt att Lilo skulle släpa runt mig på skidorna - men min idé gick i kras. Hundarna sprang till en början lösa, sedan slängde jag på Lilo dragselen, drog på mig skidorna och vrålade "mot oändligheten och vidare!". Dock ska väl inte Lilo jämföras med någon hjälte i en film om draghundar. Hon drog - inte rakt framåt, utan åt sidorna. Anledningen, (de små kräken), kallas odjur... rådjur!

Jag pistade upp en fyrkant på ett gärde och skidade entusiastiskt på - trots pjäxor i storlek 39 (jag har 42...), bakhalt och en hund som spårade rådjur. Sedan kom Soya in i bilden. Tonåring. Dryg. "Na-na-na-na-na-na du kan inte ta mig!" - nej, en fastspänd Lilo kan inte få tag i en dryg liten Soya, och det tog hon tillvara på. Studs, studs, studs och ett svart litet monster hängande i öronen - utöver matte som det ska släpas runt på.

Efter några varv fick jag nog och släppte loss Tant Brun mot en uppspelt Diva. Hon har aldrig dragit skidor förut... och även om "klara, färdiga - SPRING!" är ett välanvänt uttryck på våra promenader (ja, jag springer efter jyckarna så gott jag kan. Typ 5 meter.) fungerade det inte något vidare på Diva. Hon drog - stundtals. Blundade man och höll för öronen hade det i principen kunnat vara en bilkö jag befann mig i . Framåt. Stopp. Framåt. Stopp.

Eftersom det här var nytt för Diva (och till stor del även för Lilo) gav jag till slut upp. Kopplade loss, och tog mig sedan i 100% bakhaltsmanér tillbaka till bilen igen. Jag behöver en kurs i hur man lär hunden drag... och ett par skidor (gärna lite mer vinter också. Kisa har pinsamt lite snö i jämförelse med Forshaga).

Nog med skitprat.

Tänkte passa på att göra reklam för några bloggar jag följer:

The Big Move - Om hur man tar med sig 10-talet hästar (och liknande antal hundar) och flyttar till USA. Härlig läsning om man vill bort från Sverige för en liten stund!

http://daimilus.blogspot.com/

Sally the Dally - Om en lakritsprick i studenternas Mecka; Skara tillsammans med matte. Roande läsning som får mig att stundtals skratta rätt ut (visserligen en vanlig företeelse för mig. Men jag skrattar mer än vanligt ;) ). Pluspoäng för Sally - som också heter Bumblebee i stamtavlan, och dessutom är halvsysyter till Tant Brun.

http://bumblebee-elin.blogspot.com/

Sedan skall det passas på att locka lite fler besökare till min vän Veronicas hemsida - nybliven ägare till söta F-lappvalpen Ziva.

http://kibani.webs.com/

Så - schoo! Försvinn härifrån. Stalka någon annan.

Klant

Soya, förstöraren 6 månader gammal. Foto av Patrik Karlsson.

"My name is Klant. Jätteklant".

Det hade räckt med en enda mening för dagens blogginlägg. Dock känner jag ett stort behov av att analysera - och kommer därmed dela med mig av mina... senaste erfarenheter.

Till att börja med har vi bytt foder - från smidiga magnussonknöpar till det frysta färskfodret fodax. Med betoning på smidig vill jag påpeka att fodax är ett undantag. Paketerat i block som täcker halva frysen, gärna ihopklumpat för utrymmets skull. Ja - suveränt att den illaluktande maten går in i vår minifrys... men sedan var det just ordet "smidig" som rörde till det. Fodax har åtskilliga gånger kastats i golvet för att få ihop en dagsranson mat till Tant Brun och Knäpplet (fd. Apple).

Elise har fått in knixen på det där... men med mig är det desto värre. Fodax över hela golvet. Små frusna kockor av en brun sörja med doft av vom. Det skulle kunna vara en bra aktivering för de båda fyrbenta, och de skulle säkerligen inte ha någonting emot att smälla i sig en tredagars potion i mindre molekyler över köksgolvet. Men jag har det.

I helgen skulle det bakas kladdkaka (vilket visserligen är en vanlig hobby, som ofta utövas några gånger i veckan. Hundägare + mat = ett vackert, men någon obalanserat (vikten) symbiosförhållande). Även den här punkten brukar skötas av Elise. Dock, skulle jag göra en insats för omväxlings skull.

Lite för mycket kakao blev det visst. Smet i håret. Smet över hela spisen, golvet... och hunden (eller ja, hundens öra. Dock upptäcktes inte detta förrän långt senare eftersom Lilo hade samma färg som smeten). Sedan blev visst kakan torr också. Jag var litet frånvarande eftersom Alling och Samuelsson svassade runt på dansgolvet i rummet bredvid.

Råland 5 är borta. Vi gick runt hundstallet i skogen härom kvällen och jag "råkade" kasta iväg honom litet för långt. Han hamnde någonstans i ett av apellplanens mörka hörn, under all lössnö. Guess what - jag har lärt mig ännu en läxa om hur man inte bör hantera "boll-i-snöre". Jag är rik på sådana vid det här laget. Erfarenheterna säger:

• Råland 1 kastades upp i ett träd och kom aldrig mer tillbaka
• Råland 2 tuggades hänsynslöst sönder utav Labbas...
• Råland 3 drunknade i Klarälven (då jag skulle bevisa för Elise att "boll-i-snöre" visst kunde flyta...)
• Råland 4 slängdes efter att ha fallit i bitar. Dålig kvalitet.
• ...Ja, och Råland 5 - begraven i snön.

Jag har vid två omgångar gått och sparkat runt i snön nere vid apellplan - utan succé. Lite jobbigt faktiskt. Råland 5 som var en sådan tålig och duktig hundbelönare (min teori är att han gömt sig för att komma undan Lilos slemmiga mun med de vassa tänderna). Eftersom jag åker till Kisa på fredag och blir kvar där i några veckor, funderar jag allvarligt på att sätta upp en "efterlysning" nere vid hundstallarna.

"Råland 5 efterlyses. Signalement: Gul boll med tillhörande snöre"
...Dock är det nog få vid sidan av mig som förmänskligar materiella ting och tar min efterlysning på allvar. På tal om att Herr Hårddisk ska få en hjärntvätt hos datordoktorn alltså. Han börjar bli lite krasslig och seg. Jag blir hånad för att jag köpt en dator över internet, och egentligen skulle köpt en "riktig" dator. Men jag gillar Herr Hårddisk. Föll som en kägla då jag såg bilden på datorbutiken. Eller ja, prislappen.

I helgen var vi iväg till Deje för att äta tacos med Léon och hans tillhörande familj. Vi tvåbeningar roade oss med tv-spel, medan Léon gjorde allt i sin makt (i vanlig ordning) för att få Lilo och Knäpplets uppmärksamhet. Framåt natten fick jag och Katrin en superbra idé - åka pulka. Om det inte varit för att backen var brant, fylld med gupp och alldeles isig hade det säkert gått bra. Dock eskalerade vår pulkaåkning till dårarnas paradis. Någon åkte in i en lekpark och slog i, Katrin slog upp halva ansiktet och jag fick en blå skinka. Nåväl, det sista var Léons fel. Då jag och Katrin sprang uppför backen kom han bakom ett krön i hög fart och slog omkull oss så halva Deje drabbades av jordbävning (troligtvis). Låt mig beskriva upplevelsen som någonting som gör så ont att man inte kan mer än skratta hysteriskt. Jag blev liggande ett bra tag, och försökte föreställa mig hur det hela sett ut. Tänk er "americas funniest home videos" och valfri film där någon vars ben försvinner, och denne faller i en enda stor platt hög på backen.

Innan jag slutar vill jag bara passa på att tipsa om en riktigt bra sida:

http://www.prreklam.com/slutet/

Snö, snö, snö

Stilstudie: Vi tittar på allt utom digSnölabradoren Apple

Elise och Apple i ett nötskal - daglig synKalla pussar från en frusen Tant Brun
Olle - den store

Ja, sådan som ligger kvar på backen! Jag måste medge att det kändes tungt att förlora de 10+ och "solsken" (okej, molniga) vädret som fanns i Spanien. Kisavädret var alltför tråkigt, snö, tö, snö, plusgrader, lera. Dock är mitt humör numera på topp! Det är inte alla i klassen som glädjs åt Forshagas -15 grader, snö i mängder och vackra väder - men jag och Elise är helt lyriska. Just det, ej att förglömma - Apple (numera Knäpplet), snölabradoren. Lilo är inte lika lycklig... snarare miserabel. Medan Apple snurrar runt i cirklar i den kalla snön, hoppar och skuttar står Lilo helst och gnyr för sig själv. Lyfter otåligt på tassarna och ger oss den mjukaste blicken "snälla, vi går in. Jag dör. Fryser ihjäl på fläcken. Kan jag få mat?"

Nåväl, idag var jag snäll. Jag lät henne använda sitt vintertäcke och studsade glatt omkring i snön samtidigt som jag konstaterade att det hållt i ett helt år! Inte en skråma. Haken ligger dock i att Tant Brun bara haft det på sig cirkus tre gånger. Men ändå, vilken kvalitet!

Nu på eftermiddagen har vi passat en klasskamrats dvärgpudel, Olle. Han brukar sjunga äkta pudelsång då han är ensam emellanåt - och visst, den är säkert vacker i hans öron... men inte för oss andra. Nej, istället blev vi ägare till en dvärghund för några timmar - och jag måste erkänna att Olle ändrat min syn på pudlar från jobbiga hundar till härliga energiknippen. Jag har förkärlek till större hundar, men jag måste medge att tanken på en mindre hund inte var långt borta då han satt i mitt knä vid datorn och spanade ut över parkeringen.

De prickiga hundarna är visserligen också knähundar... men poängen med att sitta framför datorn tillsammans med hunden går förlorad då allt man ser är en prickig ryggtavla. När den prickiga ryggtavlan dessutom förtvivlat försöker sprattla sig tillbaka till den varma sängen försvinner mysfaktorn också.

Nej, det får bli en svart storpudel för mig i framtiden. Och en liten hund. Bullterrier eller västgötaspets.

Tomt prat

Jag tänkte bara flumma på litet idag. Spanienresan och trippen till Barcelona är visserligen avklarad och förtjänar "många rader" på bloggen. Dock är min hjärna inte i trim för att fördjupa mig något vidare i byggnadsverk, tunnelbanestationer och envetna kärringar - så det får bli någon annan gång. Trippen till London för två somrar sedan tror jag fick en sammanfattning i en enda mening... typ mamma blev påkörd utanför Madame Tassaud's och vi stötte på en sömnig indier på bussen. Något sådant.

Hur som - jag har de senaste åren levt i illusionen att Let's Dance bara är för medelålders tanter och klassat programmet som ytterst tråkigt och ointressant (ja, det var ett påhopp - nu får ni försvara er!). Dock kan jag med glädje erkänna att jag ändrat mig de senaste veckorna... tack vare Kisas egne Magnus Samuelsson. Jag har alltid varit lite grinig på karln efter att han besökte min skola på mellanstadiet och vägrade skriva autografer, utan bara kramade sönder läskbrukar, lyfte bilar och dylikt. Istället hade vi möjlighet att köpa en riktig spännisbild på honom med massa eld runt om för 20 kronor...
Dock övergick min grinighet till att jag drev ganska grovt med det faktum att han troligtvis inte kunde klara sig kvar i tävlingen mer än första veckan. Typ. En väns pappa beskrev Magnus som en ladugårdsvägg bland lyktstolpar - och jag höll med. Min sarkasm övergick dock i en hastig fart över till fascination! Jag fattar inte hur han kan vara så smidig på dansgolvet. Gå och vinn för fan! Visa att Kisa är någonting bortom en drös med lustiga original och fikaträffar hos PRO.

Resten av blogginlägget är tillägnat Morgan Alling.
Då mina jämnåriga skriker halsen av sig för Björn Gustafsson vill jag slå ett slag för en medelålders tunnhårig "gubbe". Jag blir lycklig bara av att han dyker upp i tv-skärmen... och det må hända kanske kan uppfattas som tragiskt, men jag ser det som någonting positivt. Matilda sätter sig på golvet och skrattar som ett litet barn bara något rödhårigt skymtar förbi på dumburken. Typ.
Jag varnade er för att fortsätta läsa min blogg efter förra inlägget, och om ni inte uppfattade budskapet är det fortfarande Elises blogg som gäller.

I alla fall - vilken energi och jag älskar hans humor! Jag är visserligen ytterst lättroad och har inga problem med att gå runt och skratta för mig själv, men Alling är ett guldkorn. Poängen med det här inlägget skulle i alla fall vara - det är kul att det går bra för Magnus och jag är äckligt glad över att Alling också är med i Let's Dance. Antingen börjar jag bli medelålders, eller så är Let's Dance anpassat till flera olika åldersgrupper. Jag tror på det första alternativet.

Nåväl, nu väntar tacos med familjen och sedan blir det melodifestivalen. Jag vet inte varför jag utsätter mig för att se på det...
Jag blir lika förbannad varje år över vilka skitlåtar det är som spelas upp (sedan är melodifestival rena motsatsen till vad jag brukar lyssna till) och jag blir inte mindre upprörd över att den värsta dreten går till final. Aja, jag kan ju försöka agera trevlig i alla fall... och hoppas att det är någon låt som är "okej".

Över och ute.