Börjat jobba

....Nja, inte på riktigt. Men fejkjobbar. Ungefär. För 2000:- i månaden jobbar jag heltid, på stall, med att mocka skit och byta vattenhinkar. Jag blir förbannad vid bara tanken, men huvudsaken är i alla fall att jag trivs. Arbetsförmedlingens verk... lovely.
När hästarna är inne för kvällen och alla människor nere i ridhuset är det riktigt trivsamt att gå runt och fundera. Sedan är Lilo också med förstås, nya titeln är; stalljycke.
Hennes arbetsuppgifter består av att suga i sig varenda liten mikropartikel av kraftfoder som tappats i gångarna, känna av kvaliteten på hästens lämningar (genom ett litet provsmak) samt skälla ut högljudda besökare. Hästarna skall ha det lugnt i sitt hem - och det markerar Lilo genom att låta högre än ungarna. Fint. Men det är väldigt sällan, för de flesta respekterar att man inte bör skrika inne i stallet.

Soya följde med i fredags då mor min försvann till Stockholm över helgen... fast hennes uppgifter blev istället att rusa hysteriskt fram och tillbaka till de som kom in och hälsa, s k ostbågedans (upprepad rörelse i hög hastighet där bakdelen slängs från höger till vänster sida).

På kvällen passade vi finska lapphunden Ziva, men då hade allt studsande tagit ut sin rätt på Fröken Fladderöra. Hon låg stilla i soffan hela kvällen och morrade irriterat när pälsbollen kom för att leka "Sluta. Låt mig vara. Suck.... matte, rädda mig?"
Lyckligtvis ställde Lilo upp som lekkamrat.

Jag köpte min första bil igår. Stolt.
Jag har lånat Fårrden Ragnar under några månaders tid, men sedan igår är han åter hos sina rätta ägare. Han hade visserligen vid 16 års ålder inte rullat många mil, men trots det var rosten utbredd och felen många. Möjligtvis hade han klarat en besiktning till... men nja.
Varje dag med Ragnar var en ny dag, en ny repa eller buckla att upptäcka. Han hade råkat ut för lite stenskott, krockar och resor in i både lyktstolpar och containers. Men han fick några fina månader med kärlek och omtanke från min sida... även om "Kom igen Ragnar!" sista dagarna blev "Men Ragnar... för fan...". Några fina minnen. Som den gången för några veckor sedan då hela spoilern, inkl. reg skylt höll på att lossna, och då farsgubben fick sätta fast den med hjälp av borrmaskin och lite buntband.
Tack för den här tiden Ragnar!

...Men numera är det alltså en vit Opel Astra som står på ägorna. Pigg. Snabb. Bekväm. Rostfri. Perfekt!
Relationen till Ragnar var hatkärlek - men med den här kärran sade det "klick". Nu är det bara diverse bildekaler som skall försvinna ur min åsyn. Skylten "varning för älg" med texten "Sverige" ska bort, liksom "Ansvar - försäkringen för helnykterister". Bilen kommer bli så fin när jag fått fast mina dalmatinerdekaler ;)

Nämen hej!

Förlåt. Jag borde skriva. Det är mer än en som klagat över min sällan uppdaterade blogg.
Men, till mitt försvar - jag gillar uttrycket "absent-minded", dvs. frånvarande och lever lite smått efter det. Mer än annars nu på hösten - jag tar en lång promenad, sätter mig vid ett vattendrag, beskådar färgerna som speglar sig i vattnet och drömmer mig bort.
Jag och Tanten kan vara drömmare tillsammans... i alla fall på koppelpromenader, för då går hon verkligen i sin egen lilla värld. Jag och Elise skapade en egen theme song till Lilo, den gick "La-aaa-di-da-di-dum-laaa-*tvärnit* Kissa! -la-tra-lla-laaaa *tvärnit* Nosa! Sniffa! Gräva!- hmm- di- dum" och så vidare. Tanten är en underhållande filur att beskåda... så länge hon inte har en 1,80 meters radie att röra sig på. Tack och lov slipper koppelhatande matte och hund den konflikten ute på landet, då hon går lös 99% av tiden. Helt underbart!

Vid 5 års ålder borde hon vara en mogen dam - men knappast. "Tokstolle" är ordet som ligger närmast till hands då jag tänker på Lilo. Då päronträdet i ett av trädgårdslanden höll på att tappa frukten tog Tanten det på sitt ansvar att spara dessa till ett senare tillfälle. Då jag var i full gång med ogräsrensning kom helt plötsligt något brunt och tågade förbi... eller ja, först kom ett päron, och sedan kom nosen som puffade det framåt. Nöjd var hon inte förrän det gröna var dolt under ett tunt lager med jord (för ett bitvis dolt päron är väl också konserverat till dystra tider?). Sedan var det bara att fortsätta med nästa. Och vi hade många päron....

Härom natten fick hon i sig något olämpligt i skogen, och blev lite hastigt på kvällskvisten tvungen att hosta upp middagen på grusgången utanför. Klimatsmart tänkande - varför slösa bort maten i onödan? Den är ju knappt smält! Således börjades det med nospuffande igen... småsten över uppkräkt mat, men där sade matte ifrån. Usch. Det finns gränser för vad Tanten kan spara till senare tillfälle...

Soya? Allmänlydnadskursen är klar och jag förväntade mig att hon skulle vakna upp som en mogen, helt perfekt fröken dagen efter examinationen... men icke! Hon fortsätter, i tidigare manér, att bjuda på sig själv - och framför allt att försvara titeln "Sörja" (som jag befarar att hon aldrig kommer att svika).
Andra löpet är igång, och hon kämpar tappert med att sprida sina röda prickar över hus och hem i sin glädjeyra. Prickigt är fint... men till en viss gräns. Morbrodern hade visst en flaska med namnet "Prick bort", men det ska jag nog inte visa för tjejerna? Tvärtom kanske Soya skulle behöva lite prickar på sin helvita rumpa (vilket lillasystern i och för sig en gång kompenserade med att måla lite på henne).
"Ska dalmatiner vara svarta och rosa?"
"Ehm... nej. Det har hänt en liten olycka..."

Förra veckan såg jag en stjärna falla på Lilos sista kvällskiss, och jag hann tänka en del under de sekunderna;
"Woow, ett stjärnfall - det var länge sedan! Just det! Önska sig"
*stjärnan försvinner*
"Jag önskar jag vore miljonär!"
...
...
"Nej. Det gör jag inte alls. Jag vill inte alls bli miljonär. Jag ångrade mig! Får man önska om?"