Jag skrev någonting om ”vintervila” i inlägget innan. Precis, det som skrevs i november. Tro mig, jag skäms. Bloggen har flåsat mig i nacken hela tiden – och jag har valt att springa vidare medan månaderna gått. Får jag ursäkta mig med ”ständigt eldande”?
… Som jag sprungit hos fram och tillbaka till den där vedpannan hela vintern. Dagen började med… eldande och avslutades med… eldande. Trots det kröp temperaturen sällan över 17 grader. Det var ganska hemskt. För att inte tala om att gå fram och tillbaka utomhus, i 20 minusgrader för att lägga på ved någon gång i timmen.
Men nu är det vår! Jag och jyckarna spenderar helst dagarna utomhus, det är underbart att strosa runt samtidigt som vitsipporna fyller luften med en söt doft. Vintern hade sina fördelar, för jag har sällan njutit så mycket av våren som nu!
Ett vårdopp har också hunnits med – jag känner mig nöjd med 28 april. Det gick helt okej efter att benen domnat bort…
Tanten och Fladderörat trivs också med livet, bortsett från förstnämnda som, hur-hon-nu-lyckades, skar sönder en del av mellanhanden. På en barkbit. Hon skulle ta den i munnen, strök över den med tassen och voilá – blodbad! Tanten did it again. Hon har inte brutit några ben ännu, men annars har hon hunnit testa på de flesta diagnoser och tillstånd. Min kommentar efter barkbiten var; tack för vet-flex! En uppfinning i klass med hjulet. Efter två veckor hade Tanten lyckats göra slut på hela mitt förråd av de färgglada bandagen, och matte hade hunnit bli ganska bra på att göra tassbandage.
Sådan matte sådan hund. En del av mina hundar är arv och en annan del av dem är miljö. Jag undrar vilken del av dem som intresserat sig för ett antal olika beteenden?
- Lilo ääälskar fötter. Tar jag fram en fot och en boll… tar hon foten. Ser hon någon dra av sig en stumpa, ser man hur det glittrar till i ögonen och hon går målmedvetet fram för rengöring. Prova att vifta med en korv framför din hund, uttrycken ”maaat” och ”fooot” påminner om varandra.
-Soya ylar till Erik Grönwalls ”Higher”. Bara den låten – ingen annan. Första gångerna avundades jag hennes tonsäkerhet, men de senaste gångerna har tonen låtit mer klagande. Det kan vara för att jag förstör hennes sång med mitt eget ylande…
-Soya har kommit på tjusningen med att ”koka kaffe”. Lilo lärde Soya att plocka upp stenar från sjöbotten… och det har Soya anammat, om man bortser från att hon skippar stenarna. Hon går sonika runt i vattnet, stoppar ned nosen så det hörs ett ”blubb blubb”. Sedan lyfter hon förtjust på huvudet, går nöjt vidare och fortsätter koka kaffe någon annanstans.
Arv eller mattes stollighet som smittat av sig?
måndag 3 maj 2010
fredag 13 november 2009
November
Nog för att blogginläggen under ett år är få - men att tro att man själv är mer flitig är fel, fröken Gustavsen ;)
När du skrev den där meningen förträngde du nog ditt lilla blogguppehåll på cirkus 1,5 år ;)
No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds - November!
November's not gonna bring me down. Jag älskar hösten - så länge det fortfarande är plusgrader och löv i vackra färger på träden. Men November, nja, inte riktigt min månad. Ett grått vakuum hindrar mig från att komma på några positiva förknippningar, eller ens minnen, vid blotta ordet. Det är den här månaden och några framöver som verkligen tär på oss vikingar; det börjar med höstdepression, följt av julmisären och någonstans i början av April börjar man äntligen se ett slut på det mörka eländet - då ser man istället fram emot den regniga sommaren. Sedan börjar allt om igen.
Men jag ska, som jag skrev litet tidigare, inte gå och hänga med huvudet. Negativitet leder i mitt fall till irritation - och jag vill inte vara irriterad. Så jag satsar istället på överdriven positivitet.
Ja - det är jag som springer fram och tillbaka mellan husen om kvällarna och kvittrar glatt när jag försöker få fyr i pannan
Ja- Det är jag som sjunger så falskt till Queen-låtar att Freddie Mercury vänder sig i sin grav
Och ja, det är jag som knatar runt i gul väst i mörkret längs med vägen och nynnar på låten "Miso Soup" för att visa November att jag inte tänker låta mig knäckas!
Eller så kan man välja motsatsen, "Let's open up a restaurant in Santa Fé - sunny Santa Fé would be nice. We'll open up a restaurant in Santa Fé, and leave this to the roaches and mice"
Ur musikalen RENT, visserligen om New York, men visst fungerar texten på ett grått Sverige också?
"I think I'll just go down and have some pudding and wait for it all to turn up.... It always does in the end. " - Luna Lovegood, Harry Potter series
Varför alla dessa citat? Ett annat centrum för feelgood är siten http://www.quotegarden.com , vid det här laget har jag säkerligen spenderat timmar där. Finns mycket tänkvärt, och för den delen roligt, att läsa om man har lite tid över.
Over and out, och Elise 1-0 ;)
När du skrev den där meningen förträngde du nog ditt lilla blogguppehåll på cirkus 1,5 år ;)
No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds - November!
November's not gonna bring me down. Jag älskar hösten - så länge det fortfarande är plusgrader och löv i vackra färger på träden. Men November, nja, inte riktigt min månad. Ett grått vakuum hindrar mig från att komma på några positiva förknippningar, eller ens minnen, vid blotta ordet. Det är den här månaden och några framöver som verkligen tär på oss vikingar; det börjar med höstdepression, följt av julmisären och någonstans i början av April börjar man äntligen se ett slut på det mörka eländet - då ser man istället fram emot den regniga sommaren. Sedan börjar allt om igen.
Men jag ska, som jag skrev litet tidigare, inte gå och hänga med huvudet. Negativitet leder i mitt fall till irritation - och jag vill inte vara irriterad. Så jag satsar istället på överdriven positivitet.
Ja - det är jag som springer fram och tillbaka mellan husen om kvällarna och kvittrar glatt när jag försöker få fyr i pannan
Ja- Det är jag som sjunger så falskt till Queen-låtar att Freddie Mercury vänder sig i sin grav
Och ja, det är jag som knatar runt i gul väst i mörkret längs med vägen och nynnar på låten "Miso Soup" för att visa November att jag inte tänker låta mig knäckas!
Eller så kan man välja motsatsen, "Let's open up a restaurant in Santa Fé - sunny Santa Fé would be nice. We'll open up a restaurant in Santa Fé, and leave this to the roaches and mice"
Ur musikalen RENT, visserligen om New York, men visst fungerar texten på ett grått Sverige också?
"I think I'll just go down and have some pudding and wait for it all to turn up.... It always does in the end. " - Luna Lovegood, Harry Potter series
Varför alla dessa citat? Ett annat centrum för feelgood är siten http://www.quotegarden.com , vid det här laget har jag säkerligen spenderat timmar där. Finns mycket tänkvärt, och för den delen roligt, att läsa om man har lite tid över.
Over and out, och Elise 1-0 ;)
söndag 25 oktober 2009
Börjat jobba
....Nja, inte på riktigt. Men fejkjobbar. Ungefär. För 2000:- i månaden jobbar jag heltid, på stall, med att mocka skit och byta vattenhinkar. Jag blir förbannad vid bara tanken, men huvudsaken är i alla fall att jag trivs. Arbetsförmedlingens verk... lovely.
När hästarna är inne för kvällen och alla människor nere i ridhuset är det riktigt trivsamt att gå runt och fundera. Sedan är Lilo också med förstås, nya titeln är; stalljycke.
Hennes arbetsuppgifter består av att suga i sig varenda liten mikropartikel av kraftfoder som tappats i gångarna, känna av kvaliteten på hästens lämningar (genom ett litet provsmak) samt skälla ut högljudda besökare. Hästarna skall ha det lugnt i sitt hem - och det markerar Lilo genom att låta högre än ungarna. Fint. Men det är väldigt sällan, för de flesta respekterar att man inte bör skrika inne i stallet.
Soya följde med i fredags då mor min försvann till Stockholm över helgen... fast hennes uppgifter blev istället att rusa hysteriskt fram och tillbaka till de som kom in och hälsa, s k ostbågedans (upprepad rörelse i hög hastighet där bakdelen slängs från höger till vänster sida).
På kvällen passade vi finska lapphunden Ziva, men då hade allt studsande tagit ut sin rätt på Fröken Fladderöra. Hon låg stilla i soffan hela kvällen och morrade irriterat när pälsbollen kom för att leka "Sluta. Låt mig vara. Suck.... matte, rädda mig?"
Lyckligtvis ställde Lilo upp som lekkamrat.
Jag köpte min första bil igår. Stolt.
Jag har lånat Fårrden Ragnar under några månaders tid, men sedan igår är han åter hos sina rätta ägare. Han hade visserligen vid 16 års ålder inte rullat många mil, men trots det var rosten utbredd och felen många. Möjligtvis hade han klarat en besiktning till... men nja.
Varje dag med Ragnar var en ny dag, en ny repa eller buckla att upptäcka. Han hade råkat ut för lite stenskott, krockar och resor in i både lyktstolpar och containers. Men han fick några fina månader med kärlek och omtanke från min sida... även om "Kom igen Ragnar!" sista dagarna blev "Men Ragnar... för fan...". Några fina minnen. Som den gången för några veckor sedan då hela spoilern, inkl. reg skylt höll på att lossna, och då farsgubben fick sätta fast den med hjälp av borrmaskin och lite buntband.
Tack för den här tiden Ragnar!
...Men numera är det alltså en vit Opel Astra som står på ägorna. Pigg. Snabb. Bekväm. Rostfri. Perfekt!
Relationen till Ragnar var hatkärlek - men med den här kärran sade det "klick". Nu är det bara diverse bildekaler som skall försvinna ur min åsyn. Skylten "varning för älg" med texten "Sverige" ska bort, liksom "Ansvar - försäkringen för helnykterister". Bilen kommer bli så fin när jag fått fast mina dalmatinerdekaler ;)
När hästarna är inne för kvällen och alla människor nere i ridhuset är det riktigt trivsamt att gå runt och fundera. Sedan är Lilo också med förstås, nya titeln är; stalljycke.
Hennes arbetsuppgifter består av att suga i sig varenda liten mikropartikel av kraftfoder som tappats i gångarna, känna av kvaliteten på hästens lämningar (genom ett litet provsmak) samt skälla ut högljudda besökare. Hästarna skall ha det lugnt i sitt hem - och det markerar Lilo genom att låta högre än ungarna. Fint. Men det är väldigt sällan, för de flesta respekterar att man inte bör skrika inne i stallet.
Soya följde med i fredags då mor min försvann till Stockholm över helgen... fast hennes uppgifter blev istället att rusa hysteriskt fram och tillbaka till de som kom in och hälsa, s k ostbågedans (upprepad rörelse i hög hastighet där bakdelen slängs från höger till vänster sida).
På kvällen passade vi finska lapphunden Ziva, men då hade allt studsande tagit ut sin rätt på Fröken Fladderöra. Hon låg stilla i soffan hela kvällen och morrade irriterat när pälsbollen kom för att leka "Sluta. Låt mig vara. Suck.... matte, rädda mig?"
Lyckligtvis ställde Lilo upp som lekkamrat.
Jag köpte min första bil igår. Stolt.
Jag har lånat Fårrden Ragnar under några månaders tid, men sedan igår är han åter hos sina rätta ägare. Han hade visserligen vid 16 års ålder inte rullat många mil, men trots det var rosten utbredd och felen många. Möjligtvis hade han klarat en besiktning till... men nja.
Varje dag med Ragnar var en ny dag, en ny repa eller buckla att upptäcka. Han hade råkat ut för lite stenskott, krockar och resor in i både lyktstolpar och containers. Men han fick några fina månader med kärlek och omtanke från min sida... även om "Kom igen Ragnar!" sista dagarna blev "Men Ragnar... för fan...". Några fina minnen. Som den gången för några veckor sedan då hela spoilern, inkl. reg skylt höll på att lossna, och då farsgubben fick sätta fast den med hjälp av borrmaskin och lite buntband.
Tack för den här tiden Ragnar!
...Men numera är det alltså en vit Opel Astra som står på ägorna. Pigg. Snabb. Bekväm. Rostfri. Perfekt!
Relationen till Ragnar var hatkärlek - men med den här kärran sade det "klick". Nu är det bara diverse bildekaler som skall försvinna ur min åsyn. Skylten "varning för älg" med texten "Sverige" ska bort, liksom "Ansvar - försäkringen för helnykterister". Bilen kommer bli så fin när jag fått fast mina dalmatinerdekaler ;)
fredag 9 oktober 2009
Nämen hej!
Förlåt. Jag borde skriva. Det är mer än en som klagat över min sällan uppdaterade blogg.
Men, till mitt försvar - jag gillar uttrycket "absent-minded", dvs. frånvarande och lever lite smått efter det. Mer än annars nu på hösten - jag tar en lång promenad, sätter mig vid ett vattendrag, beskådar färgerna som speglar sig i vattnet och drömmer mig bort.
Jag och Tanten kan vara drömmare tillsammans... i alla fall på koppelpromenader, för då går hon verkligen i sin egen lilla värld. Jag och Elise skapade en egen theme song till Lilo, den gick "La-aaa-di-da-di-dum-laaa-*tvärnit* Kissa! -la-tra-lla-laaaa *tvärnit* Nosa! Sniffa! Gräva!- hmm- di- dum" och så vidare. Tanten är en underhållande filur att beskåda... så länge hon inte har en 1,80 meters radie att röra sig på. Tack och lov slipper koppelhatande matte och hund den konflikten ute på landet, då hon går lös 99% av tiden. Helt underbart!
Vid 5 års ålder borde hon vara en mogen dam - men knappast. "Tokstolle" är ordet som ligger närmast till hands då jag tänker på Lilo. Då päronträdet i ett av trädgårdslanden höll på att tappa frukten tog Tanten det på sitt ansvar att spara dessa till ett senare tillfälle. Då jag var i full gång med ogräsrensning kom helt plötsligt något brunt och tågade förbi... eller ja, först kom ett päron, och sedan kom nosen som puffade det framåt. Nöjd var hon inte förrän det gröna var dolt under ett tunt lager med jord (för ett bitvis dolt päron är väl också konserverat till dystra tider?). Sedan var det bara att fortsätta med nästa. Och vi hade många päron....
Härom natten fick hon i sig något olämpligt i skogen, och blev lite hastigt på kvällskvisten tvungen att hosta upp middagen på grusgången utanför. Klimatsmart tänkande - varför slösa bort maten i onödan? Den är ju knappt smält! Således börjades det med nospuffande igen... småsten över uppkräkt mat, men där sade matte ifrån. Usch. Det finns gränser för vad Tanten kan spara till senare tillfälle...
Soya? Allmänlydnadskursen är klar och jag förväntade mig att hon skulle vakna upp som en mogen, helt perfekt fröken dagen efter examinationen... men icke! Hon fortsätter, i tidigare manér, att bjuda på sig själv - och framför allt att försvara titeln "Sörja" (som jag befarar att hon aldrig kommer att svika).
Andra löpet är igång, och hon kämpar tappert med att sprida sina röda prickar över hus och hem i sin glädjeyra. Prickigt är fint... men till en viss gräns. Morbrodern hade visst en flaska med namnet "Prick bort", men det ska jag nog inte visa för tjejerna? Tvärtom kanske Soya skulle behöva lite prickar på sin helvita rumpa (vilket lillasystern i och för sig en gång kompenserade med att måla lite på henne).
"Ska dalmatiner vara svarta och rosa?"
"Ehm... nej. Det har hänt en liten olycka..."
Förra veckan såg jag en stjärna falla på Lilos sista kvällskiss, och jag hann tänka en del under de sekunderna;
"Woow, ett stjärnfall - det var länge sedan! Just det! Önska sig"
*stjärnan försvinner*
"Jag önskar jag vore miljonär!"
...
...
"Nej. Det gör jag inte alls. Jag vill inte alls bli miljonär. Jag ångrade mig! Får man önska om?"
Men, till mitt försvar - jag gillar uttrycket "absent-minded", dvs. frånvarande och lever lite smått efter det. Mer än annars nu på hösten - jag tar en lång promenad, sätter mig vid ett vattendrag, beskådar färgerna som speglar sig i vattnet och drömmer mig bort.
Jag och Tanten kan vara drömmare tillsammans... i alla fall på koppelpromenader, för då går hon verkligen i sin egen lilla värld. Jag och Elise skapade en egen theme song till Lilo, den gick "La-aaa-di-da-di-dum-laaa-*tvärnit* Kissa! -la-tra-lla-laaaa *tvärnit* Nosa! Sniffa! Gräva!- hmm- di- dum" och så vidare. Tanten är en underhållande filur att beskåda... så länge hon inte har en 1,80 meters radie att röra sig på. Tack och lov slipper koppelhatande matte och hund den konflikten ute på landet, då hon går lös 99% av tiden. Helt underbart!
Vid 5 års ålder borde hon vara en mogen dam - men knappast. "Tokstolle" är ordet som ligger närmast till hands då jag tänker på Lilo. Då päronträdet i ett av trädgårdslanden höll på att tappa frukten tog Tanten det på sitt ansvar att spara dessa till ett senare tillfälle. Då jag var i full gång med ogräsrensning kom helt plötsligt något brunt och tågade förbi... eller ja, först kom ett päron, och sedan kom nosen som puffade det framåt. Nöjd var hon inte förrän det gröna var dolt under ett tunt lager med jord (för ett bitvis dolt päron är väl också konserverat till dystra tider?). Sedan var det bara att fortsätta med nästa. Och vi hade många päron....
Härom natten fick hon i sig något olämpligt i skogen, och blev lite hastigt på kvällskvisten tvungen att hosta upp middagen på grusgången utanför. Klimatsmart tänkande - varför slösa bort maten i onödan? Den är ju knappt smält! Således börjades det med nospuffande igen... småsten över uppkräkt mat, men där sade matte ifrån. Usch. Det finns gränser för vad Tanten kan spara till senare tillfälle...
Soya? Allmänlydnadskursen är klar och jag förväntade mig att hon skulle vakna upp som en mogen, helt perfekt fröken dagen efter examinationen... men icke! Hon fortsätter, i tidigare manér, att bjuda på sig själv - och framför allt att försvara titeln "Sörja" (som jag befarar att hon aldrig kommer att svika).
Andra löpet är igång, och hon kämpar tappert med att sprida sina röda prickar över hus och hem i sin glädjeyra. Prickigt är fint... men till en viss gräns. Morbrodern hade visst en flaska med namnet "Prick bort", men det ska jag nog inte visa för tjejerna? Tvärtom kanske Soya skulle behöva lite prickar på sin helvita rumpa (vilket lillasystern i och för sig en gång kompenserade med att måla lite på henne).
"Ska dalmatiner vara svarta och rosa?"
"Ehm... nej. Det har hänt en liten olycka..."
Förra veckan såg jag en stjärna falla på Lilos sista kvällskiss, och jag hann tänka en del under de sekunderna;
"Woow, ett stjärnfall - det var länge sedan! Just det! Önska sig"
*stjärnan försvinner*
"Jag önskar jag vore miljonär!"
...
...
"Nej. Det gör jag inte alls. Jag vill inte alls bli miljonär. Jag ångrade mig! Får man önska om?"
onsdag 9 september 2009
Carpe diem?
"Carpe diem". Fånga dagen. Varför det? Vi somnar om igen"
Orden som rent spontant yttrades imorse då telefonen genom tappra försök försökte få fart på mig och min prickiga vän. Förbannade telefon. Hetsig, överenergisk melodi som spelas om och om igen - högre och högre för var gång. Jag vet - mitt fel. Jag har valt den själv. Positiv skall man vara! Dagen bör börjas med ett "rise and shine!" eller nya kaviarreklamen. Riktig klatschig melodi! Tanten gnäller alltid högljutt när jag börjar sjunga den. Överenergisk, höga toner och nyvaken kanske inte matchar ihop?
Imorse ignorerade jag den lyckliga musiken och tryckte på snooze. Carpe diem. En annan dag. I alla fall i 9 minuter i taget framöver - för längre stund än så klarar min mobil inte av att hålla tyst. Inte förrän jag gått upp.
På tal om husvagnar vill jag passa på att uppmärksamma kommunens politiker. De har kommit på någonting nytt. Skapande. Genialt!
Stationsområdet ser tråkigt ut, och jo, visst är det slitet. Vi utlyser en tävling för utländska arkitekter -för 3,5 miljoner kronor bygger vi om rubbet, och så blir lilla hålan Kisa attraktiv. "Åååh, sicket fint stationshus!" skall turisterna utropa då de åker förbi - och så skall politikerna få en liten glädjetår i ögonvrån och känna stolthet över den lilla byn.
Samtidigt som tävlingen kräver lite slantar sparar man in på mindre nödvändiga ting, sådant som man i praktiken skulle kunna klara sig utan. Typ, gatubelysningen. Fram till 20.00 går det bra med dagsljus - men sedan blir det becksvart. Överallt. Det är en ganska spännande upplevelse att köra bil nu för tiden - hur många människor ser jag inte, trots helljuset?
Jag undrar om kommunens insparade pengar räcker till både ett nytt stationshus och ficklampor till samtliga invånare? För olika slags brott vill man väl ändå slippa - det kostar också pengar, typ; benbrott, inbrott och brottslighet. Men äh - vad gör lite brutna ben? Stationshuset kommer bli såå fint. De tyska turisterna kommer att avundas oss när de besöker vårt avlånga land.
Medevi kanske jag också bör skriva ett par rader om?
Jag gillar dalmatinerfolk. Ett eget litet folk, lite smått skruvat - och riktigt familjär känsla bredvid ringside. Jag ser redan fram mot nästa år!
Skulle min dator varit en vänlig själ, skulle jag lagt upp bilder på prickiga hundar - men då min dator har en taskig inställning till livet, gör jag bäst i att kräva så lite som möjligt av den. I princip ingenting alltså. Jag kan förhandla mig till googles startsida, och youtube om jag klappar på hårddisken och viskar "vackrare dator har ingen någonsin skådat. Dammet blänker så fint i kvällsljuset". Men det gör jag sällan - så det blir lite halvdant. Diverse hot och sparkar förekommer däremot i större skala.
Åter till Medevi!
Jag är jättenöjd över dagen, och det skulle jag varit även om det inte gått bra för hundarna. Bara det faktum att Katrin skulle dansa naken genom ringen och sjunga "högt över havet" på bruten finlands-svenska om Lèon fått en placering skulle varit värd resan. Nu blev Lèon placerad - men någon dans såg vi inget av. Dålig stil.
However, Soya fick en 1;a i kvalité och blev 2:a i konkurrensen. Jag är jättnöjd! Domaren pratade lite öppet då placeringarna var klara, om hur han tänkt i sin bedömning. Sådant borde det vara mer av tycker jag!
Lilo har påbörjat sin nya karriär, "showdog" kallar hon den visst för. Det är detsamma som att ställa sig till sin egen fördel, spänna upp sig, charma in sig hos domaren och vifta kopiöst på svansen. "Very showy!" skrev domaren i kritiken. Jo vars... när lärde sig Tanten det? Smygtränar hon om nätterna tro? (Kan det vara svaret på hennes morgontrötthet, den som vida överstiger min egen?).
I alla fall, 1:a i kvalité och överraskande 4:a i konkurrensen! Det var runt 20 tikar i hennes klass, och kvar blev mattes tandlösa Tant. Det var någonting att fira - bildekaler och muggar med dalmatiner på följde med hem. Likaså en prickig sjal, inropad för ett pris som vida översteg marknadsvärdet. Norrmannen betalade 30 kronor för sin... och jag 110 kronor för min. Identiska. Men den bjuder jag på - så går det när man hjälper till att få fart på budgivningen!
Igår gjorde jag smycken i Linköping tillsammans med några släktingar och vänner till dem. Riktigt roligt faktiskt - framför allt den dagen man lär sig göra stiliga öglor på egen hand. För det var inte min grej. Däremot var jag duktig på att hitta saker jag ville ha. Fiskar bland annat. Rosa med spännande mönster på. "Fiskjävlar" döpte jag dem till - med deras vilja att samarbeta med mig som grund till namnet. Visst misslyckades jag några gånger, men de metallbitar som såg ut att ha... blivit behandlade av en mindre-estetiskt-lagd-ganska-klumpig-människa-utan-större-portion-tålamod hamnade på min mosters plats. Stå för mina misstag? Knappast. Inte så länge det är metallbitar inblandade.
Orden som rent spontant yttrades imorse då telefonen genom tappra försök försökte få fart på mig och min prickiga vän. Förbannade telefon. Hetsig, överenergisk melodi som spelas om och om igen - högre och högre för var gång. Jag vet - mitt fel. Jag har valt den själv. Positiv skall man vara! Dagen bör börjas med ett "rise and shine!" eller nya kaviarreklamen. Riktig klatschig melodi! Tanten gnäller alltid högljutt när jag börjar sjunga den. Överenergisk, höga toner och nyvaken kanske inte matchar ihop?
Imorse ignorerade jag den lyckliga musiken och tryckte på snooze. Carpe diem. En annan dag. I alla fall i 9 minuter i taget framöver - för längre stund än så klarar min mobil inte av att hålla tyst. Inte förrän jag gått upp.
På tal om husvagnar vill jag passa på att uppmärksamma kommunens politiker. De har kommit på någonting nytt. Skapande. Genialt!
Stationsområdet ser tråkigt ut, och jo, visst är det slitet. Vi utlyser en tävling för utländska arkitekter -för 3,5 miljoner kronor bygger vi om rubbet, och så blir lilla hålan Kisa attraktiv. "Åååh, sicket fint stationshus!" skall turisterna utropa då de åker förbi - och så skall politikerna få en liten glädjetår i ögonvrån och känna stolthet över den lilla byn.
Samtidigt som tävlingen kräver lite slantar sparar man in på mindre nödvändiga ting, sådant som man i praktiken skulle kunna klara sig utan. Typ, gatubelysningen. Fram till 20.00 går det bra med dagsljus - men sedan blir det becksvart. Överallt. Det är en ganska spännande upplevelse att köra bil nu för tiden - hur många människor ser jag inte, trots helljuset?
Jag undrar om kommunens insparade pengar räcker till både ett nytt stationshus och ficklampor till samtliga invånare? För olika slags brott vill man väl ändå slippa - det kostar också pengar, typ; benbrott, inbrott och brottslighet. Men äh - vad gör lite brutna ben? Stationshuset kommer bli såå fint. De tyska turisterna kommer att avundas oss när de besöker vårt avlånga land.
Medevi kanske jag också bör skriva ett par rader om?
Jag gillar dalmatinerfolk. Ett eget litet folk, lite smått skruvat - och riktigt familjär känsla bredvid ringside. Jag ser redan fram mot nästa år!
Skulle min dator varit en vänlig själ, skulle jag lagt upp bilder på prickiga hundar - men då min dator har en taskig inställning till livet, gör jag bäst i att kräva så lite som möjligt av den. I princip ingenting alltså. Jag kan förhandla mig till googles startsida, och youtube om jag klappar på hårddisken och viskar "vackrare dator har ingen någonsin skådat. Dammet blänker så fint i kvällsljuset". Men det gör jag sällan - så det blir lite halvdant. Diverse hot och sparkar förekommer däremot i större skala.
Åter till Medevi!
Jag är jättenöjd över dagen, och det skulle jag varit även om det inte gått bra för hundarna. Bara det faktum att Katrin skulle dansa naken genom ringen och sjunga "högt över havet" på bruten finlands-svenska om Lèon fått en placering skulle varit värd resan. Nu blev Lèon placerad - men någon dans såg vi inget av. Dålig stil.
However, Soya fick en 1;a i kvalité och blev 2:a i konkurrensen. Jag är jättnöjd! Domaren pratade lite öppet då placeringarna var klara, om hur han tänkt i sin bedömning. Sådant borde det vara mer av tycker jag!
Lilo har påbörjat sin nya karriär, "showdog" kallar hon den visst för. Det är detsamma som att ställa sig till sin egen fördel, spänna upp sig, charma in sig hos domaren och vifta kopiöst på svansen. "Very showy!" skrev domaren i kritiken. Jo vars... när lärde sig Tanten det? Smygtränar hon om nätterna tro? (Kan det vara svaret på hennes morgontrötthet, den som vida överstiger min egen?).
I alla fall, 1:a i kvalité och överraskande 4:a i konkurrensen! Det var runt 20 tikar i hennes klass, och kvar blev mattes tandlösa Tant. Det var någonting att fira - bildekaler och muggar med dalmatiner på följde med hem. Likaså en prickig sjal, inropad för ett pris som vida översteg marknadsvärdet. Norrmannen betalade 30 kronor för sin... och jag 110 kronor för min. Identiska. Men den bjuder jag på - så går det när man hjälper till att få fart på budgivningen!
Igår gjorde jag smycken i Linköping tillsammans med några släktingar och vänner till dem. Riktigt roligt faktiskt - framför allt den dagen man lär sig göra stiliga öglor på egen hand. För det var inte min grej. Däremot var jag duktig på att hitta saker jag ville ha. Fiskar bland annat. Rosa med spännande mönster på. "Fiskjävlar" döpte jag dem till - med deras vilja att samarbeta med mig som grund till namnet. Visst misslyckades jag några gånger, men de metallbitar som såg ut att ha... blivit behandlade av en mindre-estetiskt-lagd-ganska-klumpig-människa-utan-större-portion-tålamod hamnade på min mosters plats. Stå för mina misstag? Knappast. Inte så länge det är metallbitar inblandade.
onsdag 12 augusti 2009
Alsolsprit och cert
Alsolsprit. Jag älskar alsolsprit.
När jag städade hundskit på WDS var det handdesinfektion som var mina allra bästa vän (där gick SKK back, jag och vännen gjorde nog slut på en flaska var/dag... i 4 dagar). Sedan blev google min bästa vän - men nu är det som sagt alsolspriten.
Hunden har gjort sig illa - sprit
Fästingbett - sprit
Myggbett - sprit
Och så vidare...
Soya har fått kladd i örat - jag föreslog alsolsprit, men där sade modern ifrån. Jaha... inte alsolsprit på sjuka öron. Sedan hade morbrodern bränt sönder hela ryggen ute i solen, han frågade om jag hade after sun - vilket jag inte hade. Jag erbjöd alsolsprit... men det lät visst inte så lockande. Här har jag en universallösning på en mängd åkommor och skador - och så duger det inte? Oj oj oj.
Jag som till och med skrivit en hyllningssång till den klara vätskan;
Alsolsprit, alsolsprit - bästa vän
Alsolsprit, alsolsprit - är det dags igen?
Alsolsprit, alsolsprit - hej igen!
Kliande myggbett och brutna tåååår
Alsolsprit, alsolsprit, alsolsprit!
Hmm...ja...
Och så har vi varit på utställning igen (skutt skutt mellan ämnena).
Jag vet inte riktigt vad som tagit åt Lilo?
Tanten gick och vann öppen klassen. Igen. Sedan gick hon och blev 4 i bästa tikklass med Cert. Igen. Vad händer?!
Jag förstod inte att samtliga hundar framför var champinjoner, så jag kopplade inte att det var mig man ropade "grattis" åt. Hej och hå. Skulle jag förstått att det var Lilo som skulle fått certet skulle jag nog studsat runt och tjoat lite - men nu gjorde jag en "Ransäter" och stod och tittade tomt rakt fram. "Va, ska jag ha den där rosetten? Ska inte min hund ha en tvåa?"
Ja, och Soya fick en 1:a och vann juniorklassen (mot en annan tik) - även det oväntat! Peppar, peppar har hon inte fått någon 2:a ännu. Nu har hon visserligen lagt på sig några kilon sista veckorna, men hon är fortfarande väldigt outvecklad för sin ålder. Pust.
Nu är det Medevi kvar - men sedan får det vara nog! Utställning = stress stress.
Men, specialtecken C? På Lilo? Det står det bara på andras hundar?
Det blir tikarnas krig i Medevi - Lilo, Ritza och Angie.... oj oj oj.
Soya i junkl, kv 1, kk1
Mattes Tant som skaffat sig nya vanor... 4btkl Cert
När jag städade hundskit på WDS var det handdesinfektion som var mina allra bästa vän (där gick SKK back, jag och vännen gjorde nog slut på en flaska var/dag... i 4 dagar). Sedan blev google min bästa vän - men nu är det som sagt alsolspriten.
Hunden har gjort sig illa - sprit
Fästingbett - sprit
Myggbett - sprit
Och så vidare...
Soya har fått kladd i örat - jag föreslog alsolsprit, men där sade modern ifrån. Jaha... inte alsolsprit på sjuka öron. Sedan hade morbrodern bränt sönder hela ryggen ute i solen, han frågade om jag hade after sun - vilket jag inte hade. Jag erbjöd alsolsprit... men det lät visst inte så lockande. Här har jag en universallösning på en mängd åkommor och skador - och så duger det inte? Oj oj oj.
Jag som till och med skrivit en hyllningssång till den klara vätskan;
Alsolsprit, alsolsprit - bästa vän
Alsolsprit, alsolsprit - är det dags igen?
Alsolsprit, alsolsprit - hej igen!
Kliande myggbett och brutna tåååår
Alsolsprit, alsolsprit, alsolsprit!
Hmm...ja...
Och så har vi varit på utställning igen (skutt skutt mellan ämnena).
Jag vet inte riktigt vad som tagit åt Lilo?
Tanten gick och vann öppen klassen. Igen. Sedan gick hon och blev 4 i bästa tikklass med Cert. Igen. Vad händer?!
Jag förstod inte att samtliga hundar framför var champinjoner, så jag kopplade inte att det var mig man ropade "grattis" åt. Hej och hå. Skulle jag förstått att det var Lilo som skulle fått certet skulle jag nog studsat runt och tjoat lite - men nu gjorde jag en "Ransäter" och stod och tittade tomt rakt fram. "Va, ska jag ha den där rosetten? Ska inte min hund ha en tvåa?"
Ja, och Soya fick en 1:a och vann juniorklassen (mot en annan tik) - även det oväntat! Peppar, peppar har hon inte fått någon 2:a ännu. Nu har hon visserligen lagt på sig några kilon sista veckorna, men hon är fortfarande väldigt outvecklad för sin ålder. Pust.
Nu är det Medevi kvar - men sedan får det vara nog! Utställning = stress stress.
Men, specialtecken C? På Lilo? Det står det bara på andras hundar?
Det blir tikarnas krig i Medevi - Lilo, Ritza och Angie.... oj oj oj.
Soya i junkl, kv 1, kk1
Mattes Tant som skaffat sig nya vanor... 4btkl Cert
fredag 31 juli 2009
Svammel
Molniga dagar är trista. Så slätstrukna. Tråkiga. Dagar då himlen är grå tappar jag min motivation att göra någonting. Istället för att göra någonting nyttigt sätter jag på en film, kryper ned i soffan och klappar på hundarna. Trevligt, ja - men nyttigt? Nej.
Men visst borde vädret vända snart? Jag kräver inte skolsken och klarblå himmel - spöregn och storm fungerar minst lika bra. Bara det inte är så slätstruket. Ingenting. Jag gillar spöregn och jag gillar sol, men jag avskyr mellanläget.
Antingen får jag flytta till Egypten eller till Färöarna. Valet är för svårt. Jag stannar i Sverige ett tag till.
Någonting som håller humöret uppe är utställningen som ägde rum för en vecka sedan i värmländska Ransäter. Regnet öste ned hela dagen, så första glädjeämnet var det faktum att jag och hundarna fick plats i uppfödarens utställningstält.
Vi var på plats ganska tidigt, så jag hade gott om tid att stressa upp mig inför att hundarna skulle in i ringen. Dock skulle 50 flattar in och visa upp sig först... och nervositeten blev desto värre då jag insåg att hanar och tikar såg likadana ut på mitt avstånd. Tack och lov hade utställarna nummerlappar som kunde kontrolleras gentemot siffrorna i utställningskatalogen.
Soya var först ut och skötte sig strålande. Dessvärre är hon tanig för sin ålder, det vet jag... och det påpekade domaren i sin kritik "mycket outvecklad". Trots smalt huvud och smäcker kroppsbyggnad fick hon ändå en 1:a och Hp. Tack domaren. Du är trevlig.
Lilo gjorde mig riktigt lycklig, och jag har förblivit det sedan utställningen. I öppen klassen var det 13 tikar, och då det var Lilos tur hörde jag några av domarens ord, och tänkte att "det här går bra". Bara man hör segment av kritiken kan man ana sig till hur hunden kommer att placera sig. Då det röda bandet sträcktes fram var jag hoppfull, klappade på Lilo och väntade på att de andra hundarna skulle bli klara. Döm min förvåning då konkurrensen startade och Lilo var en av de hundar som valdes ut. Det är hård konkurrens, och det är sällan min chokladprick klarar den. Vi sprang... och hamnade på första plats i öppen klassen med ett Ck i handen!
Bästa tikklass och riktigt bra hundar att stå bredvid. Vi fick stå kvar. Vad hände? Lilo, den ständiga tvåan.
Ytterligare några varv i ringen, och en placering jag knappt vågat drömma om! Lilo på tredje plats i bästa tikklass och jag tilldelas en blå och gul rosett. Ett cert.
Jag har inte kommit mig för att spika upp några rosetter på väggen än, utan certet har fått finna sin plats på mitt kylskåp. På så vis kan jag se det så fort jag går in i köket, påminna Lilo om att hon hädanefter ska vara ett föredöme för andra hundar (...t. ex Soya...) och bli lite mer munter trots att vädret är grått. Två kvar. Jag hoppas.
Men visst borde vädret vända snart? Jag kräver inte skolsken och klarblå himmel - spöregn och storm fungerar minst lika bra. Bara det inte är så slätstruket. Ingenting. Jag gillar spöregn och jag gillar sol, men jag avskyr mellanläget.
Antingen får jag flytta till Egypten eller till Färöarna. Valet är för svårt. Jag stannar i Sverige ett tag till.
Någonting som håller humöret uppe är utställningen som ägde rum för en vecka sedan i värmländska Ransäter. Regnet öste ned hela dagen, så första glädjeämnet var det faktum att jag och hundarna fick plats i uppfödarens utställningstält.
Vi var på plats ganska tidigt, så jag hade gott om tid att stressa upp mig inför att hundarna skulle in i ringen. Dock skulle 50 flattar in och visa upp sig först... och nervositeten blev desto värre då jag insåg att hanar och tikar såg likadana ut på mitt avstånd. Tack och lov hade utställarna nummerlappar som kunde kontrolleras gentemot siffrorna i utställningskatalogen.
Soya var först ut och skötte sig strålande. Dessvärre är hon tanig för sin ålder, det vet jag... och det påpekade domaren i sin kritik "mycket outvecklad". Trots smalt huvud och smäcker kroppsbyggnad fick hon ändå en 1:a och Hp. Tack domaren. Du är trevlig.
Lilo gjorde mig riktigt lycklig, och jag har förblivit det sedan utställningen. I öppen klassen var det 13 tikar, och då det var Lilos tur hörde jag några av domarens ord, och tänkte att "det här går bra". Bara man hör segment av kritiken kan man ana sig till hur hunden kommer att placera sig. Då det röda bandet sträcktes fram var jag hoppfull, klappade på Lilo och väntade på att de andra hundarna skulle bli klara. Döm min förvåning då konkurrensen startade och Lilo var en av de hundar som valdes ut. Det är hård konkurrens, och det är sällan min chokladprick klarar den. Vi sprang... och hamnade på första plats i öppen klassen med ett Ck i handen!
Bästa tikklass och riktigt bra hundar att stå bredvid. Vi fick stå kvar. Vad hände? Lilo, den ständiga tvåan.
Ytterligare några varv i ringen, och en placering jag knappt vågat drömma om! Lilo på tredje plats i bästa tikklass och jag tilldelas en blå och gul rosett. Ett cert.
Jag har inte kommit mig för att spika upp några rosetter på väggen än, utan certet har fått finna sin plats på mitt kylskåp. På så vis kan jag se det så fort jag går in i köket, påminna Lilo om att hon hädanefter ska vara ett föredöme för andra hundar (...t. ex Soya...) och bli lite mer munter trots att vädret är grått. Två kvar. Jag hoppas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
