Rumpnissar och troll

Njae, inte riktigt. Mest en rubrik för att fånga intresset.

Jag är numera inne på en av de sista dagarna på höstlovet, och har inte slappat så här mycket på länge. Helt enkelt underbart! Sova sent på morgonen (se; dagen), aktivera hundarna.. och därefter sova/slappa bort resterande timmarna av dygnet.

Har spenderat en del tid på brukshundklubben och tränat hundarna. Ensam givetvis. Folk samlas där varje söndag i några timmar för att snacka skit om allt och alla. I övrigt står planerna och agilitybanan helt folktomma. Härligt.
Lilo och jag ska förhoppningsvis vara klara för Lk1 i vår.. eller tja, det är min förhoppning i alla fall. Hittills har vi bemästrat "hopp över hinder" och "inkallning". Bara resten kvar alltså...
Agilityn är strålande - men det har ni ju redan läst om. Vi ska tävla igen om två veckor - håll tummarna för oss!

Soya har introducerats på Brukshundklubben. Hon tyckte det var ett riktigt toppenställe! Stirra matte i ögonen för godis? Busenkelt och jättekul! I brist på övningar fick Soya prova på att gå igenom agilitytunneln. Till en början var det lite läskigt, och hon var helt övertygad om att tunneln skulle sluka henne om hon så mycket som placerade en klo inne i mörkret. Dock kom hon snabbt över det, och var sedan i full gång med att springa fram och tillbaka...

Diva. Jag tänker inte säga mer.

Igår for hela familjen exkl. mig och hundarna till den stora staden för att förbränna pengar. Jag såg möjligheter i att få äga huset en halv dag, ta en sväng med jyckarna och därefter ligga och slöa tills de kom hem (= jag är fattig som en kyrkråtta och ville inte trängas med de andra i bilen).
Sagt och gjort, istället för att ta en långpromenad med hundarna stuffade jag in dem i bilen och åkte iväg till ett närliggande "berg" där jag var helt övertygad om att inte stöta på "någon". Eftersom "någon" inte skulle befinna sig inom x antal kilometers radie tog jag bara med två koppel - för alla vet ju att valpar inte drar från flocken. Hundarna fick springa lösa, och allt var frid och fröjd. De sprang mellan granarna och sniffade runt... medan jag pustade och flåsade för att ta mig fram längs den slingriga och hala stigen. Tänk om man bara hade 1/100 av den energin hundarna har?
10 minters "frustande och pustande" senare var vi uppe på toppen och jag satte mig helt sonika på en sten och glodde. Ja, inte trodde ni väl att jag var trött? Det hela byggde på att Soya skulle få uppleva skogen/kalhygge och upptäcka världen.

Jag erkänner. Det var ingen hit. Det var kallt och blåsigt... efter en liten stund upptäckte jag dessutom något mycket underligt på jackkragen. En snöflinga? Så småningom blev snöfallet kraftigare och Soya blev mycket missnöjd med hela situationen. Hon kröp upp i mitt knä och "pipgurglade" desperat. Lilo och Diva hade dessutom kommit över "valpstadiet" då de tyckte det var spännande att undersöka min stens närområde någon länge stund. De ställde sig och tuggade på varsin pinne och såg mycket miserabla ut. Kröp ihop, skakade och drog in svansen mellan benen.
Det var någonstans där jag drog en djup suck och började vandra nedåt bilen igen. Vi kom inte många meter innan jag hörde höga brak i det skogsparti som jag just skulle gå genom...
Hoho, vad smart jag var när jag räknade ut att jag inte skulle möta "någon". Däremot hade jag inte tagit med i beräkningen att det kunde finnas "något" ute i skogen. Fram med kopplen. Just det, två till antalet. Diva gick som en slamsugare i marken (=som vanligt) och Lilo stretade och drog samtidigt som hon pep. Nej, inte små söta muspip - snarare frustrerade dalmatinerpip på högsta volym.

På vägen upp hade jag gått förbi ett större parti mark som var helt uppbökat utav vildsvin. Då tänkte jag inte så mycket på det - men nu? Jag ska vara helt ärlig, det finns inget som jag är så rädd för som vildsvin... och maskar. Maskar för att de slingrar sig äckligt, panikartat...!!! när man trär dem på kroken. Sedan finns de i gammal mat. Dålig mat. Jag såg en ohyggligt stor daggmask förra veckan som jag höll på att trampa på. Jag slängde mig bakåt och skrek i ren panik. Elise gjorde det likaså... och gav mig en rejäl utskällning när jag stressade upp henne med vad hon benämnde som "bara en liten mask". Vadå liten? En monstermask var det. Den hade troligen onda avsikter och hade planerat att slänga sig över mig när jag gått förbi. Vilken tur att jag var förberedd och skrek till för att få dennes planerade attack ur balans...

Vildsvin i alla fall. Jag mötte inga till min glädje. Lilo indikerade mycket tydligt att något fanns i närheten, och att hon mer än gärna skulle kunna förfölja detta "något" och äta upp "det". Kände en viss lättnad när jag äntligen satt i bilen igen. Resterande dagen spenderades framför TV:n sovandes under täcket med en varm kopp te vid sidan av. En aktivitet som uppskattades av hundarna till min glädje.

Det snöade hela dagen... och Soya var mycket kritisk till det kalla vita som föll från skyn. När jag öppnade dörren på eftermiddagen ställde hon sig helt sonika och bara tittade. Mycket tveksamt gick hon fram till kanten på gräsmattan och skrapade lite med tassen innan hon traskade ut.

Idag har hundarna varit med ute på landet och viltspårat. Lilo har varit klockren de senaste gångerna, och hon har äntligen börjat sakta ner! Så fort skolan drar igång igen på måndag ska jag boka tid för anlagsprov så fort som möjligt. Vill ha det avklarat innan vintern, så vi kan börja på öppen klassen nästa vår.

Over and out.

Lilo är mormors syster till Soya. Hur starkt tror ni anlaget för det sneda vänsterörat är med tanke på att det förekommer i flera generationer? Tycker bilden är komisk för övrigt... just för att det är så tydligt.

Gammelmatte hävdar bestämt att Soya är en säl...

Lilla Tant Brun

Var vore mitt liv utan Lilo? Min lilla, bitchiga, medelålders Tant Brun?
Jag vet precis hur det skulle se ut. Jag skulle vara mer lugn, sansad, balanserad, framför allt rikare...och fullständigt uttråkad. Lilo än här. Än där. Överallt. Ara-ppa-pa-paria. Den stollige hackspetten på julafton med prickar.
Er följdfråga blir genast; "men vad har hon gjort nu då?"

Svar; Min hund höll på att dö förra veckan. Eller tja, jag inbillade mig det i alla fall. Scenario - Lilo, Apple och Léon running around on a lawn p-l-a-y-i-n-g. Léon tar sats. Gasar. Springer likt en målsökande missil mot min "tra-la-lla-laliga" hund och....*ljudeffekter* rätt in i sidan. Min hund vacklar till. Kippar efter luft. Förlorar glansen i blicken. Faller till marken. Illa skadad...

Nävars. Det tillhör kindaborna att överdriva - en trend även jag hängt på. Nävars, det sa "bamm" rätt in i bröstkorgen på Lilo varpå hon såg allmänt olycklig ut. Hon haltade några steg och hon såg helt skev ut (=Ja, precis som en spik som man slagit ett snedslag på). Jag började genast stressa och sprang fram till min - för andra gången den veckan, döende hunden. Gick igenom från incisiver till svansspets tillsammans med Elise. Klämde och kände. Lilo hade dock bättre saker för sig, och fick helt sonika nos på en älgklöv som någon glömt kvar på planen utanför skolan. Vem-lägger-en-älgklöv-mitt-på-en-gräsmatta?
Jo, man skulle kunna se det som att min till synes illa skadade hund måste mått ganska bra med tanke på att hon letade mat. Dock är jag helt övertygad om att det sista som sviker min hund är hungern - och därmed hoppet att finna mat... tekniskt sett.

I fredags debuterade jag och Tant Brun i agility. Det gick som planerat. Vi diskade oss... men hade i alla fall kul (och fick hela publiken att skratta åt oss. Domaren likaså). Känns skönt att jag är körd sedan tidigare och inte känner något behov av att prestera någonting. Alla är redan medvetna om hur illa ställt det är med mig menar jag.
För de som läst min blogg under de senaste månaderna är det redan konstaterat att min hund inte kan ta några agilityhinder från höger sida. Nej, jag tänker inte skylla på henne. Everything's my fault. Jag har tränat för mycket lydnad och har sett vänster sida som den enda möjliga...

Lilo tog de första hindren i en rasande fart och det gick riktigt bra. Optimisten i mig sade att "vi vinner!"... trodde jag. Det gick jättebra fram till den punkten då man skulle ha hunden på höger sida, varpå Lilo;
1. Studsade över på vänster sida och sprang vidare alt.
2. Tvärnitade framför hindret och tittade förvirrat på min högerhand alt.
3. Jag springer för mig själv medan hunden pysslar med något annat.

Efter avslutad runda konstaterar min underbara rumskamrat att "...men slalomen gick ju bra i alla fall..."
Tack Elise. För ditt stöd. Slalomen var just det enda momentet som inte bestod av antingen förvirrad ägare/hund eller händer som pekade i alla möjliga riktningar. Gärna i kors.

Inga sura miner. Jag garvade för mig själv längs med hela banan och Lilo såg också löjligt lycklig ut (troligen hennes överslagshandling som svar på hennes mattes underliga beteende).
Efter samtliga tävlingar var slut samlades massan till prisutdelning. Jag vann en gratis pizza på allra käraste VP - Värmlandspizza, skrek ut min glädje och gjorde någon fånig segergest. Ännu en gång blev jag utskrattad. Skönt att det finns någon som bjuder på sig själv, inte sant? Om inte annat kan jag alltid trösta mig med min gratis funghi. Numera uppäten och glömd.

I övrigt har min hund hållt sig förhållandevis lugn den här veckan. Hon drog på två katter idag när hon var lös och har resterande dagen varit till salu. Mamma erbjöd sig att ta henne i utbyte mot Fröken Svart aka. Diva. Jag tackade nej, med motiveringen att Lilo var för jobbig för att de skulle klara av henne. Jag ljuger inte. Min hund är ett kräk emellanåt.
Lilla, bitchiga, tôliga Tant Brun. Inte skulle jag väl byta bort henne? Vem vill ha ett händelselöst liv och massor med sedlar i plånoken? Inte jag i alla fall.

(Påminn mig gärna om ovanstående text nästa gång min hund äter en kladdkaka. Spyr upp gräs mitt i natten. River i soporna. Äter upp någon, etc.)

Lilo, kladdkakan och kräkmedlet

Hundsportarens bäste vän; fikat!

Dubbel sats kladdkaka.... eaten by Lilo

Lilos tillfälliga diet; kolsuspension

Lita aldrig på Tant Brun. Hon ljuger så att tungan blir svart...

Äntligen. Finally. Låt mig få ägna några rader åt min hund. Den där prickige saken, med fyra ben och en svans. Nej, ledsen att göra er alla besvikna – men i meningen som följer kommer jag inte att göra en kärleksförklaring och säga att hon är det mest underbara som någonsin vandrat på jordens yta. Min hund är dyr i drift. Ja, that’s it.

Tisdag var en påfrestande dag. Upp till skolan i vanligt dager… och med lack of frukost började dagen på så sätt ganska dåligt. Jag blev trött och omotiverad och dagens lektion i djursjukvård blev enda lång pina. Mitt i lektionen väcktes jag dock av en tanke ”Lilo har inte varit hos veterinären på väldigt långt. Vad skönt…”.

Dagen tar slut och med dunkande huvudvärk ligger förhoppningarna i att gå hem; sova och slappa, slappa, slappa. Lagom vi kommit halvvägs spräcks dock mina illusioner av en enda liten mening; ”Oj då, vi glömde kladdkakan på spisen”.
Ehm… tack du förstörde just min dag Elise?

Med en liten gnutta hopp kvar öppnar jag dörren… och möts av en smällfet dalmatiner. Eller ja, inte smällfet – snarare riktigt rund om magen som indikerar att Fröken Brun tagit sig ett litet mellanmål medan jag var borta. Fram med mobilen och igång med datorn för att få fram numret till veterinären. Jag får erkänna att damen i andra änden inte lät särskilt glad när jag rusade runt i lägenheten och lät så klämkäck jag bara kunde (trots situationen) i jakten på kladdkakereceptet. ”Hon har fått i sig 1 dl”
”Hur stor är din hund?”
”23 kilo dalmatiner”
”….kom hit. Nu…”
”Ehm…jag har ingen bil?” (Som om jag förväntade mig att veterinären skulle skicka mig en?)
”…Nu…”

Okej, det var inte det jag hade hoppats på. Fram med telefonboken och telefonnumret till Dejeborna.
”Hej, hur är läget?”
”Haha, när man talar om trollen”
”Va?…”
”Jo, vi stod just och pratade om dig”
”Ehm… är ni lediga idag?”
”Ja..”
”Är ni verkligen lediga?”
”Ja…”
”Min hund är döende av kladdkaka. Hjälp?”

Kom så småningom in till veterinären med min s k ”döende hund”… som för stunden roade sig med att dammsuga golvet efter mat, undersöka varje vrå, ömsom hoppa jämfota, hälsa glatt… och attackera min chaufför med pussar. En veterinär gick förbi och tittade förvånat på min hund som pysslade runt vid receptionen.
”Hon har fått i sig kladdkaka”
Veterinären skådade åter igen min hund som for runt i 120 knyck över det hala golvet, log lite – och lämnade mig därefter med en suck.

Min veterinär var norsk. Här pratar vi inte svenska med norsk brytning, utan verkligen norska-så-det-sjunger-om-det. Jag märkte så klart inte av det… utan det var Patrik som upplyste mig om att hon inte kunde ett ord svenska. Visst gick inte besöket helt smärtfritt… utan när jag tittade som mest förvirrat på henne fick jag behandlingsmetoder översatta från norska till engelska. Tack.

Hur som haver fick Lilo en dos kräkmedel i nacken. Därefter fick vi instruktionen ”Spring. Försvinn”. Jag sprang. Kände mig som en superhjälte när jag sprängde upp dörren från behandlingsrummet och stormade ut från kliniken… eller inte. Snarare dum. Det dröjde en liten stund, men sedan började tanten dregla kopiöst. Därefter kräktes hon floder – av kladdkaka. Charmigt värre. Stackaren kunde inte mer än blänga ilsket på mig. Jävla kärring till matte som förstörde hennes roliga lilla stund…

Efter att vi lämnat högen med kladdkaka bakom oss, kom vi till nästa moment – kolsuspensjon (som det tydligen heter på norska). Lilo blängde inte mindre på mig när hon fick svepa i sig x antal dl flytande svart sörja. Lilla tanten.

Summan? 800 svenska kronor till antalet. Receptionisten log mot mig när hon slog in beloppet;
”Det blev en dyr kladdkaka det där”
”Ja – och hur stor är chansen att man har kladdkaka kvar överhuvudtaget?”
Någon annans hund som hittat på dumheter? Eller någon annans matte som glömt kvar något framme?

Tingsrätt och körkort

Låt mig ännu en gång få avvika från ämnet hund. Inget ont om de fyrbenta, det är bara deras matte som inte kan få nog av uppmärksamhet och som nedan planerar att slänga ut sina upplevelser från a. hur man tar körkort, samt b. hur man överlever en rättegång.



Låt mig ta det i kronologisk ordning... vilket i och för sig börjar förra fredagen. Lilo och jag hade tagit oss till tågstationen, och efter en lång skolvecka kan jag inte säga mer än att jag var helt slut. Trött helt enkelt. Såg fram emot att ligga och sova hela vägen hem. Trodde jag.



"Åh, amen guu va gullig!". Rösten är honungslen och jag får onda aningar direkt. Bredvid mig hörs en duns - varpå jag, bonnig och svettig vänder på huvudet och ser en kvinna som inbefriar alla mina fördomar om just den "typen av människa". Ja, jag erkänner - jag är fördumsfull. Man får dock se det ljusa i det hela, och det är att jag aldrig kommer vara fördomsfull mot den typen av människa igen... eftersom jag vet att det jag tycker och tänker faktiskt stämmer! (Obs, jag ber er - ta mina personliga åsikter med en klackspark).

Långt, plastigt, färgat hår. Lika långa naglar. Dyra märkeskläder och ett tjockt lager med smink. Stockholmsdialekt. Ett moln av tung parfym. Kryddan på moset - en chihuahuavalp, med kläder givetvis nedpackad i en väska.

"Nu kommer vovven att äta upp dig, ti hihi"

Jag blänger ilsket och försvarar min hungrige dalmatiner... samtidigt som jag sitter och håller henne i halsbandet för att hon inte ska slänga sig över valpen och svälja den. Stora blanka ögon, dregel i mungipan och långt nere i halsen -ett litet "pipgurgel".

"Pfff... min hund äter inte skräpmat" är min spontana tanke... dock är allt jag lyckas kläcka ur mig "Nej då, hon är jättesnäll".



Minuterna går och medan den extreme kvinnan "på alla sätt och vis" vräker i sig en baugette roar jag mig med att stenhålla min hund - som nu - på allvar dreglar ner mina nertvättade byxor. Jag gör ett tappert försök till en konversation;

"Det är en valp va?"

"Han kommer inte att bli så mycket större än så här" (kvinnan fnyser åt mig)

"Ja, men det är väl en valp du har?"

"Ja, och han är så jävla jobbig. Funderade på att lämna tillbaka honom till uppfödaren"



Jag vänder bort huvudet och resten av resan spenderas genom att kika ut genom fönstret för att beskåda granar och tallar i djupa skogar.

Till saken hör att Lilo ätit något olämpligt dagen innan... Jag ljuger inte när jag påstår att hon låg och blåste väder hela vägen från Forshaga till Kisa - 35 mil. Den snobbiga tjejen trodde säkert att det var jag som satt och lade av brakare, för lagom vi kom i höjd med Hallsberg bytte hon säte och tittade på mig med avsky. Kunde inte annat än att tacka mitt illaluktande monster.



Körkortet. Måndag morgon. Tidigt. Jag har haft ångest i två veckor sedan sist gång jag körde upp (som resulterade i att jag blev utskälld efter noter) och förväntade mig ett liknande nederlag ännu en gång. Illamående. Jag mötte upp en trevlig man vid vägverket som under de kommande 40 minuterna skulle avgöra mitt öde. Han var en äldre man, lite halvfet, vitt hår, kort och pratade lugnt och stilla. Jag skulle ha kunnat slänga mig på gasen och bränt genom centrala Linköping utan att han skulle ha reagerat - det var i alla fall min spontana tanke. Han var väldigt trevlig, pratade lugnt och rent av viskade fram instruktionerna. Dumförklarade mig lite grann och var övertydlig. Men okej, jag tar det.

Jag hade fått för mig om att parkering var ett obligatoriskt moment, och när han efter ett tags körning bad mig återvända till vägverket förlorade jag hoppet. Totalt. "Fan, fan, fan - jag har inte fått parkera!"
Vad har jag gjort för fel?

På bred östgötska viskar han fram ett ord i taget, någonting i stil med att det här är godkänt. Jag blänger på gubben som sitter och leker med mobilen, och i princip ifrågasätter det han just sagt.
Han ändrade dock inte beslutet "godkänd" och jag kunde efter otaliga mardrömmar om "hur man fickparkerar" lugna mitt sinne, och avsluta dagen med tårta - som jag köpt alldeles själv! (Det är nu som jag egentligen ska flika in att jag inte gillar tårta. Men för den goda stämningens skull låter jag bli. Fint va?)

Tingsrätten;

Rapporten alla väntat på *trumvirvel*
...I survived.
I stundens hetta var det givetvis bland det värsta jag varit med om (konstaterade ganska snabbt att tandläkaren var lindrig i jämförelse) - men så här efteråt skämtar jag som skam om upplevelsen.
Well, dök upp i tid. Blev åtsnäst av en riktigt otrevlig, förlåt, kärring som troligen vaknat på fel sida. Min förvirring gjorde tydligen situationen värre. Have patience with me - jag brukar inte hänga här. Tingsrätten är inte mitt forum!
Hamnade såsmåningom i en säkerhetskontroll för att se till att jag inte hade med något vapen eller knark in i rättssalen. Jag gick förbi obemärkt... men tydligen var mammas skor lite kluriga; fanns ju trots allt en liten metallbit på dem.

I papperen jag fått på posten stod det att vittnena skulle få sitta enskilt i varsin väntsal för att inte påverka varandra. Döm min förvåning när jag kom in i ett stort luftigt rum med mer eller mindre full insyn genom stora glasfönster.... på en länga stod flertalet bänkar med små bord (givetvis hårt åtskruvade i golvet för att vi inte skulle kunna kasta runt dessa i salen). Utöver detta möblemang var salen synnerligen tom. Fanns ett glasskåp med 1700-talets upplaga av "Sveriges rikes lag" eller dylikt samt en kaffe-/vattenmaskin. Blev lite smått irriterad över att kaffet inte var gratis; ingår inte ens något litet när man ställer upp som vittne och riskerar att få hotbrev i framtiden? På mitt gamla sommarjobb var det roligaste man kunde göra att gå på toaletten. Tingsrätten var en liknande upplevelse. Drick x antal glas vatten, kissa, drick vatten, kissa... ja, det var så jag roade mig. På vägen till toaletten fick man gå förbi tre unga polismän som stirrade misstänksamt, det var ju en trevlig upplevelse. Vet ungefär vad som surrade i deras huvuden "...jaha, nu går hon på toaletten igen".

I övrigt var lokalen utrustad med vad som troligen skulle gå under namnet "lugnande miljö". Ett hålrum mitt i salen, rektangulärt skyddat av... ännu lite mer glas. Bestående av stora tunga stenblock (med mossa på), en väldig massa stenkross och mitt i allt, en stor staty föreställande ett missbildat hästhuvud som såg riktigt elakt ut... i någon form av Napoleonmundering. Tillsammans med murgröna som slingrade sig åt alla möjliga håll och kanter så antog jag att poängen skulle vara att lugna oroliga besökare.

Trots den något tråkiga utformningen och bristen på things-to-do möttes jag av ett välbekant ansikte så fort jag satte foten i salen. Körskoleläraren... som var mer eller mindre sönderstressad. Med sig hade hon sin man som jobbade inom militären på en stridshelikopter; och som möts av stora ögon då han inte bara langade fram knivar framför poliserna i kontrollen, utan även morfinsprutor och annat spännande.

Rättegången var redan en halvtimme försenad... och det var ungefär så resten av min dag såg ut. Vänta. Vänta. Vänta. Blev efter ett tag ackompanjerad av ännu ett offer (=vittne) som haltade in på kryckor. De två kommande timmarna lyssnade jag på hans prat om hur dålig den svenska sjukvården var. De gånger som det blev "pinsam tystnad" kunde han alltid rabbla upp sin situation igen. Dock var sjukvården inte bara skit tydligen; för i en jämförelse mellan sjukhus och tingsrätt var sjukhuset bättre. Där fanns i alla fall tv, och "Damernas Värld"! Min körskolelärare muttrade något om att hon bara hittat HIV-bladet på sjukhus. Därefter blev det tyst igen.

Efter två timmars väntan var det paus och samtliga personer gick ut från salen. Ja! Där är han. Snubben som försökte köra ihjäl någon annan. Här sitter jag. Skönt att få vara så anonym! Dök på en advokat och förklarade desperat att jag höll på att missa mitt tåg till Värmland... och att det skulle få ödesdigra konsekvenser. Han var väldigt förstående och sympatisk, men vad gav det? Sympati räcker inte långt för att snabba på en rättegång.

Vi fick sällskap av ännu ett vittne. Spanjor. Stackaren hade suttit i salen under två timmars tid; och tack vare att rättegången var försenad hade han spenderat två dagar till att sitta och vänta, samt fått avboka en resa till Barcelona. Grattis. Fick i samma veva ännu en gång höra om det haltande mannens syn på svensk sjukvård.

Blev slutligen kallad i högtalarna och klampade in i salen. Min storhet försvann dock när jag fick fråga var jag skulle sitta någonstans... 15 gånger.
"Där"
"Var då?"
"Här framme"
"Där?" "
Ja!"
"Den där stolen?"
"Nej, där!"
"Vid bordet?" ...och så vidare.

Fick därefter svära eden att tala sanning. På heder och samvete.
"Jag skall icke....*bruuus*"
"Ursäkta, vad sa du?"
(Det var där jag blev helt förvirrad och hakade upp mig på att ljudet i rättssalen var helt skevt. Hörde knappt ett smack av vad varken domare eller advokaten sa. Var utöver det helt fascinerad över den stora bioduken framför mig).

Därpå följde själva utfrågningen ledd av advokaten som kallat mig. Han ställde x antal frågor om händelseförloppet... som jag skulle ha haft ett vettigt svar på. Jag var dock helt blockerad av viktigare saker; den stooooora bioduken, det dåliga ljudet - samt att jag talade i en mikrofon så att rösten hördes klart och tydligt av var och en i rummet.
"Från vilken väg kom du när precis innan du körde in i rondellen?"
...wooow, den där bioduken är verkligen enorm....
"Jag vet inte. Är inte så inläst på gatunamnen"
...Hjälp vad dåligt ljudet hörs...
"Om jag visar dig den där bilden, kan du då peka ut varifrån du kom?"
"Ja"
....*Panik* Jag känner inte igen mig på bilden!...
"Ehm... därifrån?"

Därefter visades en video (på den gigantiska filmduken) där polisen kört i rondellen för att ta reda på vilken hastighet mannen hade när han krockade in i den andra bilen.
"57 kilometer i timmen" Schwwooosch. Däckskrik.
"54 kilometer i timmen" Schwwooosch. Däckskrik.
"Matilda, såg du just polisbilen som körde i rondellen?"
Spontant skulle jag viljat svara "Det där är ingen polisbil, det är en beige SAAB". Men det gjorde jag inte.

Det var någonstans där advokaten ansåg att jag var klar och sade att jag kunde gå. Hindrades dock i sista sekunden av åklagaren som ville ställa ännu lite mer frågor; endast i syftet att förnedra och fördumma mig. Hon ville få det till att jag var en väldigt orutinerad förare som aldrig kört bil förut, att bilen jag körde var automat - samt att jag innan rondellen fick förklarat för mig om hur man kör i en rondell av min lärare. Ingenting stämde. Förlåt; men dumma kärring!

Jag tror jag ska bryta där. Ännu några flera meningar och inte en enda person kommer läsa det jag skrivit (vilket kommer resultera i att jag blir besviken). Vill bara avsluta med att säga att rättegången nu i dagarna blev avslutad; 4 års fängelse blev domen... och jag är överlycklig! Trodde inte att straffet skulle bli så hårt. Dessutom är "boven" skyldig mig reseersättning för över 1000 kronor. Feels good! För den som vill läsa mera hänvisar jag till www.corren.se där de lagt upp både artiklar och rekonstruktionsvideor kring olyckan.

Rättegång

Jag är så jävla förbannad. Irriterad. Upprörd. Ilsken.
Efter bilolyckan i Linköping, Augusti månad har jag - bakom min rygg blivit anmäld till polisen som vittne av körskoleläraren. Nej, jag har ingenting emot att bli förhörd av polisen. Absolut inte.
Polisen som ringde förra veckan och förhörde mig över telefonen var i själva verket väldigt trevlig och pratade om allt mellan himmel och jord. Frågade hur det gick med körningen och önskade lycka till med uppkörningen utöver att jag berättade vad jag sett på olycksplatsen. Berättade att rättegången skulle börja kommande onsdag (alltså idag), men att jag troligtvis inte skulle bli kallad för att det lät som om de hade tillräckligt med vittnen.

Tro fan att jag nu blivit kallad till huvudrättegång på måndag! Ett brott rubricerat som "dråpförsök". Jag är inte glad!
Rättegången kommer dessutom att bli av runt den tiden som jag ska ha min uppkörning. Tack så mycket! Ska jag åka 70 mil och vara borta en hel helg för att vara med i en rättegång som jag inte ens ville bli indagen i? Missa skoldagar?

Bävar dessutom för att jag ska behöva gå in i rättssalen och ha, vad jag anser vara en idiots ögon i nacken?
I min värld är det aldrig någonsin okej att försöka köra ihjäl någon. Framför allt inte i en central stadskärna där det rör sig folk, ligger butiker, busshållplats och cykelbanor.
Gissa vem som kallat mig? Idiotens advokat. Innebär det nu att han ska stå och vrida och vränga på det jag säger för att ge honom ett mildare straff?
Blir så arg. Han ska sitta och mögla på något fängelse. Aldrig mer få ha körkort eller vistas bland folk igen.
Ja, tyck att jag är långsynt. Tjafsa emot.
Det är aldrig okej att försöka köra ihjäl någon!

Jag bryr mig inte ett skit om vad det har varit för konflikt mellan de där människorna sedan tidigare. Om det nu skulle ha hänt något allvarligt skulle de ha anmält den saken för sig - och löst den konflikten... istället för att instinktivt känna en stark lust att köra ihjäl denne. Vad hade hänt om han brakat rätt in i en affär? Busshållplats? Cyklist? Fotgängare? Annan bil?
Jag har tagit ställning. Sett en sida av en olycka - och det var en kille som låg allvarligt skadad i sin bil. Aldrig någonsin kommer jag att försvara mannen som körde på. Och nu har hans advokat kallat mig? Så jag missar min uppkörning? Får en helg och en skolvecka fördärvad? Extra utgifter? Framför allt - blivit ofrivilligt indragen i någonting jag inte vill ha med att göra.

Det är jättefint att körskoleläraren själv tog kontakt med polisen. Att hon gör en samhällsinsats och visar att hon har civilcourage. Jag känner "nej tack, inte intresserad".

Jo, och dyka upp ska jag visst också göra. Riskerar annars höga böter, kostnaden för rättegången och att bli hämtad av polis.

Upprörd. Ilsken. Irriterad. Förbannad. Stressad.