Rumpnissar och troll

Njae, inte riktigt. Mest en rubrik för att fånga intresset.

Jag är numera inne på en av de sista dagarna på höstlovet, och har inte slappat så här mycket på länge. Helt enkelt underbart! Sova sent på morgonen (se; dagen), aktivera hundarna.. och därefter sova/slappa bort resterande timmarna av dygnet.

Har spenderat en del tid på brukshundklubben och tränat hundarna. Ensam givetvis. Folk samlas där varje söndag i några timmar för att snacka skit om allt och alla. I övrigt står planerna och agilitybanan helt folktomma. Härligt.
Lilo och jag ska förhoppningsvis vara klara för Lk1 i vår.. eller tja, det är min förhoppning i alla fall. Hittills har vi bemästrat "hopp över hinder" och "inkallning". Bara resten kvar alltså...
Agilityn är strålande - men det har ni ju redan läst om. Vi ska tävla igen om två veckor - håll tummarna för oss!

Soya har introducerats på Brukshundklubben. Hon tyckte det var ett riktigt toppenställe! Stirra matte i ögonen för godis? Busenkelt och jättekul! I brist på övningar fick Soya prova på att gå igenom agilitytunneln. Till en början var det lite läskigt, och hon var helt övertygad om att tunneln skulle sluka henne om hon så mycket som placerade en klo inne i mörkret. Dock kom hon snabbt över det, och var sedan i full gång med att springa fram och tillbaka...

Diva. Jag tänker inte säga mer.

Igår for hela familjen exkl. mig och hundarna till den stora staden för att förbränna pengar. Jag såg möjligheter i att få äga huset en halv dag, ta en sväng med jyckarna och därefter ligga och slöa tills de kom hem (= jag är fattig som en kyrkråtta och ville inte trängas med de andra i bilen).
Sagt och gjort, istället för att ta en långpromenad med hundarna stuffade jag in dem i bilen och åkte iväg till ett närliggande "berg" där jag var helt övertygad om att inte stöta på "någon". Eftersom "någon" inte skulle befinna sig inom x antal kilometers radie tog jag bara med två koppel - för alla vet ju att valpar inte drar från flocken. Hundarna fick springa lösa, och allt var frid och fröjd. De sprang mellan granarna och sniffade runt... medan jag pustade och flåsade för att ta mig fram längs den slingriga och hala stigen. Tänk om man bara hade 1/100 av den energin hundarna har?
10 minters "frustande och pustande" senare var vi uppe på toppen och jag satte mig helt sonika på en sten och glodde. Ja, inte trodde ni väl att jag var trött? Det hela byggde på att Soya skulle få uppleva skogen/kalhygge och upptäcka världen.

Jag erkänner. Det var ingen hit. Det var kallt och blåsigt... efter en liten stund upptäckte jag dessutom något mycket underligt på jackkragen. En snöflinga? Så småningom blev snöfallet kraftigare och Soya blev mycket missnöjd med hela situationen. Hon kröp upp i mitt knä och "pipgurglade" desperat. Lilo och Diva hade dessutom kommit över "valpstadiet" då de tyckte det var spännande att undersöka min stens närområde någon länge stund. De ställde sig och tuggade på varsin pinne och såg mycket miserabla ut. Kröp ihop, skakade och drog in svansen mellan benen.
Det var någonstans där jag drog en djup suck och började vandra nedåt bilen igen. Vi kom inte många meter innan jag hörde höga brak i det skogsparti som jag just skulle gå genom...
Hoho, vad smart jag var när jag räknade ut att jag inte skulle möta "någon". Däremot hade jag inte tagit med i beräkningen att det kunde finnas "något" ute i skogen. Fram med kopplen. Just det, två till antalet. Diva gick som en slamsugare i marken (=som vanligt) och Lilo stretade och drog samtidigt som hon pep. Nej, inte små söta muspip - snarare frustrerade dalmatinerpip på högsta volym.

På vägen upp hade jag gått förbi ett större parti mark som var helt uppbökat utav vildsvin. Då tänkte jag inte så mycket på det - men nu? Jag ska vara helt ärlig, det finns inget som jag är så rädd för som vildsvin... och maskar. Maskar för att de slingrar sig äckligt, panikartat...!!! när man trär dem på kroken. Sedan finns de i gammal mat. Dålig mat. Jag såg en ohyggligt stor daggmask förra veckan som jag höll på att trampa på. Jag slängde mig bakåt och skrek i ren panik. Elise gjorde det likaså... och gav mig en rejäl utskällning när jag stressade upp henne med vad hon benämnde som "bara en liten mask". Vadå liten? En monstermask var det. Den hade troligen onda avsikter och hade planerat att slänga sig över mig när jag gått förbi. Vilken tur att jag var förberedd och skrek till för att få dennes planerade attack ur balans...

Vildsvin i alla fall. Jag mötte inga till min glädje. Lilo indikerade mycket tydligt att något fanns i närheten, och att hon mer än gärna skulle kunna förfölja detta "något" och äta upp "det". Kände en viss lättnad när jag äntligen satt i bilen igen. Resterande dagen spenderades framför TV:n sovandes under täcket med en varm kopp te vid sidan av. En aktivitet som uppskattades av hundarna till min glädje.

Det snöade hela dagen... och Soya var mycket kritisk till det kalla vita som föll från skyn. När jag öppnade dörren på eftermiddagen ställde hon sig helt sonika och bara tittade. Mycket tveksamt gick hon fram till kanten på gräsmattan och skrapade lite med tassen innan hon traskade ut.

Idag har hundarna varit med ute på landet och viltspårat. Lilo har varit klockren de senaste gångerna, och hon har äntligen börjat sakta ner! Så fort skolan drar igång igen på måndag ska jag boka tid för anlagsprov så fort som möjligt. Vill ha det avklarat innan vintern, så vi kan börja på öppen klassen nästa vår.

Over and out.

Lilo är mormors syster till Soya. Hur starkt tror ni anlaget för det sneda vänsterörat är med tanke på att det förekommer i flera generationer? Tycker bilden är komisk för övrigt... just för att det är så tydligt.

Gammelmatte hävdar bestämt att Soya är en säl...