"Färsk vom" och dödsdömda bilar

Helgen har – tack och lov förflutit i sakta mak. Jag är helt övertygad av att jag har mängder med saker som ska göras.. dock är jag fruktansvärt bra på att förtränga dessa och njuter således av ”ledigheten”. Elise kom visserligen hemrusandes igår kväll skrikandes i panik att ”Herr Coach” meddelat att hon hade IG-varning på sitt projektarbete. Hoppsan… projektet var det ja. Jag gjorde omedelbart ett halvhjärtat försök att påbörja mitt eget, med varierande resultat.

Min fredag var helt underbar. Efter tre dagar med Mr. O’Shea var det upp som vanligt på morgonen för att ha skottplatsundersökning med någon skum viltvårdslärare. När en person ber någon att presentera sig brukar det gå på någon minut eller två… i det här fallet tog det en halvtimme. Lååångsamt, lååångsamt, stilla, tyst… uppehåll. Människan, som uppenbarligen fann hela situationen väldigt jobbig pratade så lågt att en knappnål till golvet hade dundrat så mycket att väggarna skakat. Slog ner blicken. Tänkte troligtvis ut vad han skulle säga härnäst, och förblev under den stunden helt knäpptyst. Vi fick genomgång på hela hans liv – på veckonivå. ”De tre veckorna gjorde jag si, de kommande två veckorna så”. Lättnaden var total när vi äntligen fick gå ut för att studera… inälvor…

”Här har ni en lever – lukta på den”
”Här är ”färsk” vom från ett rådjur som jag sköt förra veckan – lukta på den!”

Slafs, slafs – lite blod, lite vom och lite hackad lever tillsammans med lite avriven päls från ett rådjursskin. Tadaa. Voilá. Skottplats a´ la viltlärare!
Jag kan inte riktigt påstå att jag blir äcklad. Snarare fascinerad. Störde mig dock på en liten. Ynka. Obetydlig detalj. Är det inte ganska äckligt – som i hans fall att ha 20 blodiga påsar att gräva runt i… med en förlovningsring på handen? Det var ju trots allt blod långt upp på armarna. Elise tänkte tydligen samma sak, för hennes kommentar var; ”Brukar det inte vara gravering på insidan av de där?” samtidigt som hon fick ett lite äcklat ansiktsuttryck.

Jag skulle ha haft samtal med Mrs. Coach i fredags eftermiddag. Dock blev det ramaskri i klassen, för jag skulle visst tävla? I agility? Jag som trodde/hoppats jag missat sista anmälningsdagen. Tji, fick jag. Läraren var dessutom delaktig i mina ”älskade” klasskamraters desperata försök att åter-igen-göra-bort-mig-in-public. Tack för den…

Skillnaden mellan förra agilitytävlingen och den här, var att den förra trots omständigheterna, gick bättre. Första loppet gick väl hyfsat. Lilo kan inte vippbrädan, men skit samma – den springer vi bara rätt förbi… och betalar för att 1. Göra bort oss, samt 2. Betala för åtlöjet.
Well, Lilo skötte sig med mina ordalag – galant! Enda klanten, ännu en gång, är och förblir matte. Matte svänger vänster, hunden svänger höger. Matte svänger höger, Lilo svänger vänster. Eller ja, vår princip bygger på att Lilo springer åt det håll som jag inte pekar mot. På så vis utgör vi två förvirrade stollar ensamma på en agilityplan. Trots detta virrvarr som vi uppvisade gick jag ändå av apellplanen stolt… även om jag inte kan mäta mig med div. pudlar, shelties och Border collie som tar banan innan du hinner säga ”pip”. ”Pip”.

Inför andra loppet, hoppklass, började jag liksom föregående gång att värma upp en bra stund innan. Dock stördes vår uppvärmning av en. Liten. Ynka. Obetydlig detalj. Ännu en gång.
I full fräs kommer det en silverfärgad SAAB av modell äldre som svänger in vid hundstallet och ställer sig…för att glo/ragga på tjejer/håna oss. Whatever.
Tant Brun har en liten knäpp i hjärnan. Troligtvis ett kort dalmatinerhår som sjunkit in genom huden och satt sig på tvären i hjärnbarken. Bilar är nämligen det bästa som finns! Fick Lilo välja mellan en pizza och en bil… tar hon båda.
Lilo ställer sig därmed helt sonika och stirrar intensivt på det ?€¤&%#^@£ (=förbannade bilhelvetet) medan matte desperat mutar med godis för att få hunden att snurra runt och gå slalom mellan benen. Pipgurgel. Stirr. Pipgurgel. Gnäll. Jag ger upp. Muttrar ilsket åt hunden och återvänder till apellplanen för att komma bort ifrån den silverfärgade plåtlådan. Min hund återvänder till verkligheten och samarbetar med hjälp av en gammal torr Magnussonknöp till min glädje. Min tur att stiga på banan. Sista starten. Nu jävlar! Nu ska vi bli felfria och vinna hoppklassen. Min hund ska glänsa, och jag ska vandra runt efteråt medan gratulationerna haglar över mig. Typ.
En bildörr öppnas och stängs. En nyckel sätts i tändningen, och den gula bilen startar, för att därefter köra ut från stallområdet…
Lilo hoppar de tre första hindren med hög fart. Hon fortsätter in i slalomen, och tar den felfritt. Matte vänder sig om, visar in hunden på vänstersidan… som därefter bara ställer sig och tittar på-den-där-jävla-bilen. Jag ropar, tjoar, klappar händerna, skuttar runt, ALLT! Vad som helst för att min hund ska sluta haka upp sig på bilen. Ett hinder i taget tar vi oss fram.. till den punkten då det brister. Lilo sätter av i högsta dalmatinerfart rätt mot bilen! Tack och lov har jag en ”snäll” klasskamrat som ställer sig bredbent, sträcker ut armarna, lutar sig framåt och spänner blicken i min hund… vilket leder till att hon vänder.
Vi hackar oss fram ännu några hinder, och jag känner att det är dags att göra en bekännelse mitt bland alla mina tafatta försök att ”återfå Lilo”. Jag ställer mig rakt upp och ner och vrålar över hela hundstallet att ”Ehm…. Min hund är bilintresserad!”. Publiken skrattar. Domaren skrattar. Alla skrattar. ”Jo, vi ser det”, svarar någon i mängden.

Jag ger mig inte. Jag ska inte gå av banan. Vi ska klara det här! Jag och hunden (som inget annat hellre vill än att få ett ”varsågod” för att få springa fram till…en SAAB). Nu är det bara tre hinder kvar, sedan är vi klara. Den liggande tunneln har aldrig varit någon problem… idag känner min lilla tant dock inte för att springa igenom den, utan hon hoppar upp på den. Tittar.

Väl i mål känner jag mig helt utmattad. Det är inte varje dag man kör en enmansshow inför publik med en bilintresserad dalmatiner som bihang.
Nåväl, hade i alla fall Boa som (ensam) hejade på mig, vann en burk med Plaque-Off… och Elise som tyckte att ”Lilo var den charmigaste hunden av dem alla”. Tack, jag ska tänka på det nästa gång hon ser en SAAB/Volvo/Opel/Ferrari/Traktor/(annat bilmärke)…

Kvällen spenderades i lugn och ro i lägenheten tillsammans med ett stycke ICA Pizza och en hyrfilm. Elise köpte tre lotter – och fick vinst på alla tre. Den ena lotten var det storvinst på, som innebar tio gratis hyrfilmer här i samhället-där-det-alltid-regnar. Tack. Tack. Tack. Min dag var, trots div. inälvor och bilar räddad…

Så som det "ska" vara. Matte visar höger... och hunden svänger vänster...

Usch, fy, blä och tråk med "Forshagaväder". Kalla och regniga dagar spenderas bäst i sängen...