Klant

Soya, förstöraren 6 månader gammal. Foto av Patrik Karlsson.

"My name is Klant. Jätteklant".

Det hade räckt med en enda mening för dagens blogginlägg. Dock känner jag ett stort behov av att analysera - och kommer därmed dela med mig av mina... senaste erfarenheter.

Till att börja med har vi bytt foder - från smidiga magnussonknöpar till det frysta färskfodret fodax. Med betoning på smidig vill jag påpeka att fodax är ett undantag. Paketerat i block som täcker halva frysen, gärna ihopklumpat för utrymmets skull. Ja - suveränt att den illaluktande maten går in i vår minifrys... men sedan var det just ordet "smidig" som rörde till det. Fodax har åtskilliga gånger kastats i golvet för att få ihop en dagsranson mat till Tant Brun och Knäpplet (fd. Apple).

Elise har fått in knixen på det där... men med mig är det desto värre. Fodax över hela golvet. Små frusna kockor av en brun sörja med doft av vom. Det skulle kunna vara en bra aktivering för de båda fyrbenta, och de skulle säkerligen inte ha någonting emot att smälla i sig en tredagars potion i mindre molekyler över köksgolvet. Men jag har det.

I helgen skulle det bakas kladdkaka (vilket visserligen är en vanlig hobby, som ofta utövas några gånger i veckan. Hundägare + mat = ett vackert, men någon obalanserat (vikten) symbiosförhållande). Även den här punkten brukar skötas av Elise. Dock, skulle jag göra en insats för omväxlings skull.

Lite för mycket kakao blev det visst. Smet i håret. Smet över hela spisen, golvet... och hunden (eller ja, hundens öra. Dock upptäcktes inte detta förrän långt senare eftersom Lilo hade samma färg som smeten). Sedan blev visst kakan torr också. Jag var litet frånvarande eftersom Alling och Samuelsson svassade runt på dansgolvet i rummet bredvid.

Råland 5 är borta. Vi gick runt hundstallet i skogen härom kvällen och jag "råkade" kasta iväg honom litet för långt. Han hamnde någonstans i ett av apellplanens mörka hörn, under all lössnö. Guess what - jag har lärt mig ännu en läxa om hur man inte bör hantera "boll-i-snöre". Jag är rik på sådana vid det här laget. Erfarenheterna säger:

• Råland 1 kastades upp i ett träd och kom aldrig mer tillbaka
• Råland 2 tuggades hänsynslöst sönder utav Labbas...
• Råland 3 drunknade i Klarälven (då jag skulle bevisa för Elise att "boll-i-snöre" visst kunde flyta...)
• Råland 4 slängdes efter att ha fallit i bitar. Dålig kvalitet.
• ...Ja, och Råland 5 - begraven i snön.

Jag har vid två omgångar gått och sparkat runt i snön nere vid apellplan - utan succé. Lite jobbigt faktiskt. Råland 5 som var en sådan tålig och duktig hundbelönare (min teori är att han gömt sig för att komma undan Lilos slemmiga mun med de vassa tänderna). Eftersom jag åker till Kisa på fredag och blir kvar där i några veckor, funderar jag allvarligt på att sätta upp en "efterlysning" nere vid hundstallarna.

"Råland 5 efterlyses. Signalement: Gul boll med tillhörande snöre"
...Dock är det nog få vid sidan av mig som förmänskligar materiella ting och tar min efterlysning på allvar. På tal om att Herr Hårddisk ska få en hjärntvätt hos datordoktorn alltså. Han börjar bli lite krasslig och seg. Jag blir hånad för att jag köpt en dator över internet, och egentligen skulle köpt en "riktig" dator. Men jag gillar Herr Hårddisk. Föll som en kägla då jag såg bilden på datorbutiken. Eller ja, prislappen.

I helgen var vi iväg till Deje för att äta tacos med Léon och hans tillhörande familj. Vi tvåbeningar roade oss med tv-spel, medan Léon gjorde allt i sin makt (i vanlig ordning) för att få Lilo och Knäpplets uppmärksamhet. Framåt natten fick jag och Katrin en superbra idé - åka pulka. Om det inte varit för att backen var brant, fylld med gupp och alldeles isig hade det säkert gått bra. Dock eskalerade vår pulkaåkning till dårarnas paradis. Någon åkte in i en lekpark och slog i, Katrin slog upp halva ansiktet och jag fick en blå skinka. Nåväl, det sista var Léons fel. Då jag och Katrin sprang uppför backen kom han bakom ett krön i hög fart och slog omkull oss så halva Deje drabbades av jordbävning (troligtvis). Låt mig beskriva upplevelsen som någonting som gör så ont att man inte kan mer än skratta hysteriskt. Jag blev liggande ett bra tag, och försökte föreställa mig hur det hela sett ut. Tänk er "americas funniest home videos" och valfri film där någon vars ben försvinner, och denne faller i en enda stor platt hög på backen.

Innan jag slutar vill jag bara passa på att tipsa om en riktigt bra sida:

http://www.prreklam.com/slutet/