Bättre sent än aldrig?

Hundsporttjejerna har varit på bal i Karlstad

Gabriella, jag och Elise hade dagen till ära tagit av oss arrakjackan med bajspåsarna och levergodisarna, kängorna och borstat håret. Elise gillar äppelgrönt. Det är därför hennes hund heter Apple.

Martina, Filippa, Elise och Mikaela

Och vad vore en bal utan en glad Boa och en... Jessica?

Sedan har vi tagit studenten också. 29 Maj. Vilken skitdag. Det började med champagne och glada miner - sedan gick det bara utför...



Tillsammans med bästa lägenhetsvännen. Prickig klänning, givetvis - varför vara som alla andra? Prickigt är fint, inte sant?


Slutligen en liten bild på min nya bostad. Här bor Matilda, Tant Brun och Soya - förstöraren.

Under min sista tid i Forshaga fanns ingen tid till att ödsla på bloggeriet, så uppdatering följer nu istället.
Sista veckan som hundsportare innehöll några deciliter studentfest, några matskedar valpklapp hos lärare, en liter bal, några teskedar champagnefrukost och slutligen lite studenten.
Jag har trånat efter den där vita mössan och slutbetyget i 13 år nu… men inte tänkt så mycket på följderna. Visst har det hänt något. Klasskamraterna bor på sina håll i Sverige, och så jag. Lilla Kisa. Skithålan jag svor på att aldrig mer återvända till. Forshaga däremot har stigit mig åt huvudet; för visst återvänder vi väl i höst? Och visst är det väl så att chokladen är billigare där, lägenheten mysig trots sina skavanker och inkomsterna mäts fortfarande i hur mycket kladdkaka de räcker till – varför klippa håret för 340 kronor, när man kan köpa 14.1666 kladdiga kakor från Herr Fröding till den kostnaden? Okej. Jag är snålare än snålast just nu. Jag lever just nu bara någon enstaka kilometer från den småländska gränsen, och deras synsätt på pengar är djupt rotat i mina gener. Farsgubben var smålänning en gång i tiden.

Framtiden är oviss. Lärarna hade gjort ett tappert försök att gissa sig fram hur min skulle se ut under studenten. ”Till hundsport en bloggande mangatjej ifrån Östergötland. Som hade med sig en hund med prickar, och inte en enda rand. Efter svimning på APU, bytte hon nisch inom SLU. Vem vet, kanske du kan kolla djur i Asienland?”
Tyckte att avsnittet med svimning var ganska bra. Det lämpade sig att läsas upp i en kyrka fylld på både höjden och bredden. Tack Forshagaakademin!
Men jag skäms inte, veterinärkliniken glömmer mig inte i första taget och blåtiran är ännu inte borta. Det gäller att man gör ett bra första intryck, och jag vill påstå att jag lyckades med den saken.

Nåväl, nog om Forshaga – nu är det Östergötland som gäller. Jag bodde i Kisa i ca 1,5 dygn innan jag flyttade hemifrån ännu en gång. Numera bor jag i en liten stuga ute på landet som jag ”hyr” av min morbror. Inkomst har jag inte, men rensa ogräs klarar jag av – och det finns det gott om(jag kämpar på med min maskfobi, och det blir bare bättre och bättre)!
Det är 10 år sedan min moster bodde där, och längre tillbaka i tiden fungerade bostaden som både hönshus och svinstia. Men stugans bakgrund är det inte underligt att jag haft besök av gäster jag inte vill veta av; läs svarta äckelpäckel-maskar, silverfiskar, gigantiska spindlar och pälsängrar. De senare har jag enbart funnit döda exemplar av ännu… eller exemplar är fel ord, kolonier passar bättre in i sammanhanget. Det första jag såg till att göra rent var köket… och det var där de små gästerna dök upp; då jag lyfte på tallrikarna i köksskåpet fann jag de döda kolonierna, ackompanjerade av överviktiga silverfiskar som kröp omkring bland liken. Jag ljuger inte, det var de största silverfiskarna jag någonsin sett. Men det är klart, de hade föda så det räckte och blev över…

Efter noggrann rengöring försvann de flesta, tidigare, inneboende. Dock dröjde några kvar… bland mina matvaror i skafferiet. Lyfte man på mjöl och annat kunde de visa sig i någon nanosekund innan de sprang vidare bland min mat. En dag dök ett litet kryp fram under fliken på mjölpåsen. Stämbanden övade på falsetten, följt av ”dö!”. Sedan hade jag mosad silverfisk över halva diskbänken.
Jag har inte sett någon föredetting till invånare de sista dagarna. Håll tummarna för att de små flyttat till bättre trakter efter min framfart med rengöringsmedel, diskmedel och dammsugare.

Annars trivs vi bra, jag och hundarna. Jag njuter av att gå för mig själv och leva drömmen som eremit, och hundarna ser till att äta så mycket gräs deras magar bara förmår (det är inte alla hundar som får ”möjligheten” att skita flera meter trådliknande avföring). I övrigt blir det lååånga skogspromenader med lösspring, egen badplats och makten över fjärrkontrollen till TV:n. Till en början var mobiltelefonen min enda kontakt med omvärlden, men numera har jag till och med television, 1:an, 2:an och 4:an (internet finns inte). Det känns som om jag tagit ett steg framåt i utvecklingen. Finns ingenting spännande på dumburken finns DVD-spelaren till min hjälp – jag tror aldrig jag sett så mycket på film som jag gjort de sista veckorna. Helt underbart. Jag älskar film. Morbrodern råkade ha samtliga avsnitt och långfilmen till ”Pistvakt”, så de sista dagarna har jag levt i ett lyckorus bestående av Norrländska vidder, bäverhoyt och bjärnar. Jag är litet av en språknörd, och det finns ingen anledning att underskatta deras uttryck. ”Fjöl av” ska jag lägga på minnet, som synonym till ”sluta”. ”Pärsk” istället för ”skit” är också en favorit.

Soya har blivit vuxen de sista dagarna. Igår morse bestämde hon sig för att göra tonårsrevolt i ett försök att sätta stopp för mina sovmorgnar. Klockan 07.30 väcktes jag av Robbie Williams som skrålade utifrån vardagsrummet. Den lilla hunden har på något vänster lyckats med att sätta på stereon, klicka fram till låt nummer 2 och dessutom höja volymen. ”Let me entertain you”. Ja tack, men inte vid den tiden – en söndagsmorgon.