Molniga dagar är trista. Så slätstrukna. Tråkiga. Dagar då himlen är grå tappar jag min motivation att göra någonting. Istället för att göra någonting nyttigt sätter jag på en film, kryper ned i soffan och klappar på hundarna. Trevligt, ja - men nyttigt? Nej.
Men visst borde vädret vända snart? Jag kräver inte skolsken och klarblå himmel - spöregn och storm fungerar minst lika bra. Bara det inte är så slätstruket. Ingenting. Jag gillar spöregn och jag gillar sol, men jag avskyr mellanläget.
Antingen får jag flytta till Egypten eller till Färöarna. Valet är för svårt. Jag stannar i Sverige ett tag till.
Någonting som håller humöret uppe är utställningen som ägde rum för en vecka sedan i värmländska Ransäter. Regnet öste ned hela dagen, så första glädjeämnet var det faktum att jag och hundarna fick plats i uppfödarens utställningstält.
Vi var på plats ganska tidigt, så jag hade gott om tid att stressa upp mig inför att hundarna skulle in i ringen. Dock skulle 50 flattar in och visa upp sig först... och nervositeten blev desto värre då jag insåg att hanar och tikar såg likadana ut på mitt avstånd. Tack och lov hade utställarna nummerlappar som kunde kontrolleras gentemot siffrorna i utställningskatalogen.
Soya var först ut och skötte sig strålande. Dessvärre är hon tanig för sin ålder, det vet jag... och det påpekade domaren i sin kritik "mycket outvecklad". Trots smalt huvud och smäcker kroppsbyggnad fick hon ändå en 1:a och Hp. Tack domaren. Du är trevlig.
Lilo gjorde mig riktigt lycklig, och jag har förblivit det sedan utställningen. I öppen klassen var det 13 tikar, och då det var Lilos tur hörde jag några av domarens ord, och tänkte att "det här går bra". Bara man hör segment av kritiken kan man ana sig till hur hunden kommer att placera sig. Då det röda bandet sträcktes fram var jag hoppfull, klappade på Lilo och väntade på att de andra hundarna skulle bli klara. Döm min förvåning då konkurrensen startade och Lilo var en av de hundar som valdes ut. Det är hård konkurrens, och det är sällan min chokladprick klarar den. Vi sprang... och hamnade på första plats i öppen klassen med ett Ck i handen!
Bästa tikklass och riktigt bra hundar att stå bredvid. Vi fick stå kvar. Vad hände? Lilo, den ständiga tvåan.
Ytterligare några varv i ringen, och en placering jag knappt vågat drömma om! Lilo på tredje plats i bästa tikklass och jag tilldelas en blå och gul rosett. Ett cert.
Jag har inte kommit mig för att spika upp några rosetter på väggen än, utan certet har fått finna sin plats på mitt kylskåp. På så vis kan jag se det så fort jag går in i köket, påminna Lilo om att hon hädanefter ska vara ett föredöme för andra hundar (...t. ex Soya...) och bli lite mer munter trots att vädret är grått. Två kvar. Jag hoppas.
fredag 31 juli 2009
torsdag 23 juli 2009
Soya - förstöraren?
Igår var det ett år sedan Kastor avlivades. Jag saknar honom fortfarande väldigt mycket; den glada svansen med den blodiga svanstippen, viljestyrkan och glädjen över att träna och snällheten. Kastor sade aldrig någonsin ifrån.
Bakom stressen och rädslorna var han en helt underbar hund.
Någonting mer muntert att skriva om. Fröken Fladderöra, alias Soya fyllde hela 1 år den 17:e Juli. Hipp hipp hurra för galenpannan!
Jag satt och knåpade med hemsidan häromdagen och fann några rader på Soyas sida som jag skrev då vi just hämtat henne från uppfödaren; "Soya är en hund med många idéer, och jag är övertygad om att hon kommer att bjuda på minst lika många skratt som gråa hårstrån"
Pfft... tänk så rätt jag hade. Jag kommer se ut som en 70-åring i huvudet innan Soya hunnit fira sin 3-årsdag.
Soya är helt underbar. Stundtals. Kommer 100 gånger av 100 på inkallning, i full kareta och avslutar med "ostbågedansen" för att visa sin uppskattning över att jag vill ha henne nära (för mer närgången hund är svår att hitta. Ligga bredvid och sova? Nej, man ska ligga på allt och alla. Gärna smyga sig in under kläderna om det är möjligt). Älska att träna. Gå på allting så länge det innebär klappar, pussar och uppmärksamhet.
Dock har Soya uppnått trotsåldern i anslutning till sin 1-årsdag. Nej, hon äter inte upp lägenheten. Hon skiter inte i mig. Hon äter inte upp människor. Hon drar inte i koppel... men hon äter upp mina skor! Stort problem? Nja, det räcker med att ställa upp skorna på hatthyllan så är problemet ur världen, och Soya är ännu en gång underbar.
Det finns bara en liten hake, glömska. Jag är riktigt bra på att förtränga saker och ting, framför allt födelsedagar. Sedan kommer då skorna. Fullt ovetandes om deras öden står de snyggt och prydligt innanför dörren tills det prickiga monstret kommer och tar dem.
Sko-olaten kom Soya på förra veckan. Det började med mina svarta ballerinaskor, och sedan har det bara gått utför. Till en början var det oskuldsfullt, hon tog en sko och bar ut den på gräsmattan. Sedan tog hon ett steg längre - sno en sko på morgonkvisten innan jag vaknat och dregla ned den fullständigt. Steg 3 var att sno den ena ballerinaskon och tugga sönder den fullständigt. Den dagen blängde jag ilsket på henne och slängde ned skorna i soporna.
"Ha! Vad ska du göra nu då?!"
"...Jo, börja sno nästa par skor", tänkte Soya.
På något underligt vis började mitt andra par ballerinaskor att smita iväg ut på gärsmattan i tid och otid. Stundtals blöta av någonting. Andra gånger beskyddade av en svart filur som nervöst viftade på svansen då jag kom för att hämta tillbaka den förrymda skon.
Imorse var min ena gympasko borta. Jag har lärt mig en läxa - gå upp då hunden piper. Tystnad är farligt. Det betyder från Soyas håll att hon har hittat någonting som luktar svett att tugga sönder. Jag gick igenom lägenheten, en, två, tre gånger. Flyttade på möblerna, lyfte på kläderna och kikade till och med i kastrullskåpet. Ingen sko. Panik. Soya har ätit upp min gympasko. Storlek 42. Hon kommer dö!
Den döende hunden släpptes ut tillsammans med den morgontrötta tanten, men inga spår av någon sko i avföringen (trots att jag förväntat mig att det skulle hänga skosnören ur rumpan på henne). Jag klämde och kände på magen. Den var inte skoformad. Fröken Fladderöra, som vid den här tidpunkten var ett skoätande prickigt monster var lika smal som vanligt. Aha! Hon har smulat sönder skon - det är därför jag inte känner någonting! Ska jag ringa veterinären?
"Hej, min hund har ätit upp en gympasko, stl 42. Hjälp?"
Ingen skulle vara förvånad. En dalmatiner är trots allt en dalmatiner. Veterinären skulle inte ens höja på ögonbrynet, utan tända ljuset i operationssalen, plocka fram alla skalpeller och sedan ta sig en kopp kaffe under tiden det tog för mig att komma dit.
Jag gick ett varv runt gården, kikade extra noga där hundarna brukar ströva omkring och kröp till och med under några buskar i jakten efter skon. Slutligen gick jag till grannen och öste ur min oro över honom. Han förklarade det fysiskt omöjligt för Soya att smälla i sig min gympasko till frukost, men jag var inte lika övertygad (trots att hunden nu förnöjt stod en bit bort och åt upp bladen på en av grannens buskar).
Sista utvägen - på med gummistövlar och in i morbroderns hav av växter. Djungel är vid närmare eftertanke ett mer passande ord. Där inne grävde jag runt ett tag, bröt av kvistar av misstag och brände mig på brännässlor. Efter ett tag gav jag upp, suckade över det svarta monstret och konstaterade att jag kunde lägga till ännu en sak på inköpslistan.
...Tills jag fann den igen. Utanför morbroderns dörr. Tack, Soya. Hädanefter skall samtliga skor stå på hatthyllan. Tills Fladderöra slutat med sin olat.
På tal om inköpslista. Datorn är i det närmaste död, och behöver ominstallation. USB-minnet har kraschat, inkl. alla skolarbeten (tack och lov finns de kvar på "den i det närmaste döda datorn"). Mobiltelefonen fungerar då den själv vill, vilket innebär att SMS jag skulle fått kommer några timmar efteråt och att telefonsamtalen den senaste tiden tunnats ut. Sedan finns det givetvis annat som också skulle underlätta i vardagen... typ en regnjacka som faktiskt tål regn.
Vidare på nästa punkt och sammanfattningsvis; känner någon av bloggläsarna till ett jobb får ni gärna tipsa mig. Jag kikar av arbetsförmedligen dagligen, men hittar sällan någonting annat än jobb som telefonförsäljare (som jag inte tänker söka då jag fortfarande vill ha kvar mitt självförtroende, och ogärna stärker mitt hat inför att prata i telefon...). Jag har sökt jobb i olika delar av Sverige (inkl. England) och flytt är inget hinder.
Arbetar helst med djur, men skulle kunna ta vilket jobb som helst i dagsläget. Jag är otroligt trött på att inte ha någon sysselsättning dagtid.
Bakom stressen och rädslorna var han en helt underbar hund.
Någonting mer muntert att skriva om. Fröken Fladderöra, alias Soya fyllde hela 1 år den 17:e Juli. Hipp hipp hurra för galenpannan!
Jag satt och knåpade med hemsidan häromdagen och fann några rader på Soyas sida som jag skrev då vi just hämtat henne från uppfödaren; "Soya är en hund med många idéer, och jag är övertygad om att hon kommer att bjuda på minst lika många skratt som gråa hårstrån"
Pfft... tänk så rätt jag hade. Jag kommer se ut som en 70-åring i huvudet innan Soya hunnit fira sin 3-årsdag.
Soya är helt underbar. Stundtals. Kommer 100 gånger av 100 på inkallning, i full kareta och avslutar med "ostbågedansen" för att visa sin uppskattning över att jag vill ha henne nära (för mer närgången hund är svår att hitta. Ligga bredvid och sova? Nej, man ska ligga på allt och alla. Gärna smyga sig in under kläderna om det är möjligt). Älska att träna. Gå på allting så länge det innebär klappar, pussar och uppmärksamhet.
Dock har Soya uppnått trotsåldern i anslutning till sin 1-årsdag. Nej, hon äter inte upp lägenheten. Hon skiter inte i mig. Hon äter inte upp människor. Hon drar inte i koppel... men hon äter upp mina skor! Stort problem? Nja, det räcker med att ställa upp skorna på hatthyllan så är problemet ur världen, och Soya är ännu en gång underbar.
Det finns bara en liten hake, glömska. Jag är riktigt bra på att förtränga saker och ting, framför allt födelsedagar. Sedan kommer då skorna. Fullt ovetandes om deras öden står de snyggt och prydligt innanför dörren tills det prickiga monstret kommer och tar dem.
Sko-olaten kom Soya på förra veckan. Det började med mina svarta ballerinaskor, och sedan har det bara gått utför. Till en början var det oskuldsfullt, hon tog en sko och bar ut den på gräsmattan. Sedan tog hon ett steg längre - sno en sko på morgonkvisten innan jag vaknat och dregla ned den fullständigt. Steg 3 var att sno den ena ballerinaskon och tugga sönder den fullständigt. Den dagen blängde jag ilsket på henne och slängde ned skorna i soporna.
"Ha! Vad ska du göra nu då?!"
"...Jo, börja sno nästa par skor", tänkte Soya.
På något underligt vis började mitt andra par ballerinaskor att smita iväg ut på gärsmattan i tid och otid. Stundtals blöta av någonting. Andra gånger beskyddade av en svart filur som nervöst viftade på svansen då jag kom för att hämta tillbaka den förrymda skon.
Imorse var min ena gympasko borta. Jag har lärt mig en läxa - gå upp då hunden piper. Tystnad är farligt. Det betyder från Soyas håll att hon har hittat någonting som luktar svett att tugga sönder. Jag gick igenom lägenheten, en, två, tre gånger. Flyttade på möblerna, lyfte på kläderna och kikade till och med i kastrullskåpet. Ingen sko. Panik. Soya har ätit upp min gympasko. Storlek 42. Hon kommer dö!
Den döende hunden släpptes ut tillsammans med den morgontrötta tanten, men inga spår av någon sko i avföringen (trots att jag förväntat mig att det skulle hänga skosnören ur rumpan på henne). Jag klämde och kände på magen. Den var inte skoformad. Fröken Fladderöra, som vid den här tidpunkten var ett skoätande prickigt monster var lika smal som vanligt. Aha! Hon har smulat sönder skon - det är därför jag inte känner någonting! Ska jag ringa veterinären?
"Hej, min hund har ätit upp en gympasko, stl 42. Hjälp?"
Ingen skulle vara förvånad. En dalmatiner är trots allt en dalmatiner. Veterinären skulle inte ens höja på ögonbrynet, utan tända ljuset i operationssalen, plocka fram alla skalpeller och sedan ta sig en kopp kaffe under tiden det tog för mig att komma dit.
Jag gick ett varv runt gården, kikade extra noga där hundarna brukar ströva omkring och kröp till och med under några buskar i jakten efter skon. Slutligen gick jag till grannen och öste ur min oro över honom. Han förklarade det fysiskt omöjligt för Soya att smälla i sig min gympasko till frukost, men jag var inte lika övertygad (trots att hunden nu förnöjt stod en bit bort och åt upp bladen på en av grannens buskar).
Sista utvägen - på med gummistövlar och in i morbroderns hav av växter. Djungel är vid närmare eftertanke ett mer passande ord. Där inne grävde jag runt ett tag, bröt av kvistar av misstag och brände mig på brännässlor. Efter ett tag gav jag upp, suckade över det svarta monstret och konstaterade att jag kunde lägga till ännu en sak på inköpslistan.
...Tills jag fann den igen. Utanför morbroderns dörr. Tack, Soya. Hädanefter skall samtliga skor stå på hatthyllan. Tills Fladderöra slutat med sin olat.
På tal om inköpslista. Datorn är i det närmaste död, och behöver ominstallation. USB-minnet har kraschat, inkl. alla skolarbeten (tack och lov finns de kvar på "den i det närmaste döda datorn"). Mobiltelefonen fungerar då den själv vill, vilket innebär att SMS jag skulle fått kommer några timmar efteråt och att telefonsamtalen den senaste tiden tunnats ut. Sedan finns det givetvis annat som också skulle underlätta i vardagen... typ en regnjacka som faktiskt tål regn.
Vidare på nästa punkt och sammanfattningsvis; känner någon av bloggläsarna till ett jobb får ni gärna tipsa mig. Jag kikar av arbetsförmedligen dagligen, men hittar sällan någonting annat än jobb som telefonförsäljare (som jag inte tänker söka då jag fortfarande vill ha kvar mitt självförtroende, och ogärna stärker mitt hat inför att prata i telefon...). Jag har sökt jobb i olika delar av Sverige (inkl. England) och flytt är inget hinder.
Arbetar helst med djur, men skulle kunna ta vilket jobb som helst i dagsläget. Jag är otroligt trött på att inte ha någon sysselsättning dagtid.
måndag 13 juli 2009
Skithundar
Bokstavligen. På alla sätt och vis. Vissa dagar är hundägandet än fröjd; att vid sin sida ha en prickig kompanjon som är allmänt underbar. Andra dagar är den prickiga hunden rent ut sagt odräglig… och är det då två prickiga individer blir irritationen ännu större än vad den annars skulle ha varit.
Min dag började på ett underbart sätt. Klockan 02.04 (Ja, jag vet – jag lägger alltid oväsentliga saker på minnet) hörde jag Lilo hulka ute i hallen. En bomb som faller utanför dörren väcker mig troligtvis inte i min djupaste sömn… men en hund som spyr – språngmarschen från liggande läge i sängen till öppnad ytterdörr tar inte många tiondels sekunder. Dock vaknade jag ”för sent” den här morgonen, och olyckan låg redan på köksmattan – osmält hundmat och en smått mosad margarinklump (hundarna får tre mål/dag i ett försök att få dem att likna hundar istället för spjälstaket). Äsch. Vad gör en spya? Jag hade ändå just gått och lagt mig. Stackars hund. Lite klappar på Lilo, spyorna i soporna och sedan åter tillbaka till sovrummet.
Några timmar senare börjar Fröken Fladderöra pipa utanför sovrummet. Det gör hon varje morgon. Riktigt gällt, men ändock ynkligt ”mat, mat, mat” och ”jag svääälter jag svääälter”. Mamma vill inte att hundarna sover i sovrummet, för då vill de göra det då hon passar dem åt mig också (och visst får jag ha viss förståelse; 2 vuxna, 2 barn och 2 hundar kanske inte räknas in i begreppet dubbelsäng?). Det blir istället jag som får ta Soyas eviga pipande – hon accepterar att varken hon eller Lilo får sova i min säng… men hon är djupt sårad över att inte jag, liksom mamma, går upp vid 7-tiden för att ge henne frukost.
Skulle jag ge efter och gå upp tidigt varje morgon, hiva upp lite mat och sedan gå och lägga mig skulle problemet vara löst. Dock är jag fruktansvärt envis. Jag tänker inte låta Soya förstöra min sovmorgon med sitt pipande. Jag ska sova. Jag går upp när hon blir tyst!
Även den här morgonen fick jag min vilja igenom, och då Soya äntligen tystnade efter… någon timme… gick jag upp och kände mig något irriterad. ”Morgonstund har guld i mund”. Knappast. En spya på köksmattan och en i vardagsrummet, utspridd över varsin matta, en del av tv-spelet och några kablar. Yippi. Jag älskar mina hundar, verkligen. Dock var jag inte lika glad över att se dem i morse som jag brukar vara, vilket hundarna märkte. Stackars Lilo insåg ganska snabbt att det var bäst att hålla sig undan, och Soya fick stå och pipa bakom ett kompostgaller tills den illaluktande, något bearbetade hundmaten var bortstädad.
Dagen som helhet flöt på bra, och hundägandet blev ännu en gång vad det ska vara – trevligt. Tragiskt nog försvinner jag till Australien varje vardagseftermiddag under två timmar. Tv4 sänder nämligen repriserna av ”Doktorn kan komma” som jag följde som liten. 425 avsnitt. Två om dagen. ”Doktorn kan komma” gör mig till en lycklig människa!
På kvällen tog vi en promenad tillsammans med den tidigare nämnda isbjörnen, Bonzo. Det är en stillsam och sävlig goldenhane som tycker om att… vara stilla. Och sova. Vid något tillfälle drömde jag mig iväg (som vanligt) och såg mig själv i öppningsscenerna till ”Mannen som kan tala med hundar” (då alla hundar går bakom honom). Skillnaden var att jag hade tre hundar istället för trettio, och att Lilo gick bakom mig på kommando, Soya alltid går och trampar i allas hälar… och att den tredje, Bonzo inte orkade hålla vår takt utan lunkade 20 m bakom oss och undrade när vi skulle vända om.
Efter en liten bit fladdrade mina näshår till, och en doft kategoriserades som ”bajs”. Människoskit. Då jag försökte lokalisera hundarna fann jag den lakritsfärgade en bit bort i skogskanten bredvid den bruna. Den svarta tittade förvånat på mig med lite choklad runt nosen, och en bit Lambi i mungipan. Den bruna stod lutad över någonting, och åt detta, någonting, med mycket god aptit. Det ordflöde som fördes därefter var inte av den mildare sorten. Den var enkelriktad och osammanhängande. Den bruna kröp ihop då svordomarna haglade, och började försiktigt att gå hemåt (dock var hon på väg ut på landsvägen, istället för att gå den närmsta vägen hem – var på jag glatt fick ropa henne tillbaka, och entusiastiskt visa henne att hem låg åt andra hållet), den svarta jagades runt (och försökte flertalet gånger återvända till skithögen för att äta det "bruna guldet"). Bonzo å sin sida stod på samma fläck och studsade nervöst runt med svansen farandes än hit, än dit liksom en propeller.
Så småningom gick hela flock åt samma håll, och irritationen försvann – även om jag inte tänkte röra de prickiga på ett tag.
Sedan slog Soya på stort. Skithögen tillfredsställde uppenbarligen inte hennes smaklökar på rätt sätt, och i ett försök att släcka törsten och tvätta bort den bruna färgen runt nosen hoppade hon entusiastiskt ner i grannens sumpdike… och blev istället överdrivet svart. Och illaluktande.
Slutligen skulle jag bara vilja framföra ett tack till mina kära vänner som utvecklat Lilos och Soyas nyfikenhet och talang;
Elise, utan Apple skulle Lilo aldrig lärt sig att äta avföring från människa. Tack. Lilo hälsar att det smakar gudomligt.
Veronica, utan Ziva skulle Soya aldrig lärt sig att bada i sumpdiket. Tack. Aldrig tidigare har väl grannens vattenslang använts så flitigt, och nog glänser väl hunden fint när den väl är ren?
(Till Filippa; de sade ingenting om tuggummi i dokumentären om Vatikanstaten. Däremot fick jag lära mig att det aldrig är påven som skickar ut några välsignelser via post. Istället får man betala några tusenlappar, få en bild på påven där det står ”bless you” (typ) med ”påvens autograf”. I själva verket är det en biskop som sitter och förfalskar hans namnteckning dag ut och dag in, medan påven pysslar med annat. Dålig stil.
Just det, jag såg en dansk dokumentär om alger idag. Den var väldigt intressant. De sade att alger kommer att bli framtidens svar på bensin. Det är ungefär lika storstilat som att jag skulle bli påve…)
Just det, jag har funderat lite kring ”ingenting är omöjligt”. Vissa saker kan te sig svåra, t. ex det faktum att jag skulle vinna ”Idol” – för det kommer nog aldrig att inträffa. Vidare inte juryn är döv, publiken sitter med bomullstussar i öronen och att ljudet på samtliga Sveriges tv-apparater går sönder.
Min dag började på ett underbart sätt. Klockan 02.04 (Ja, jag vet – jag lägger alltid oväsentliga saker på minnet) hörde jag Lilo hulka ute i hallen. En bomb som faller utanför dörren väcker mig troligtvis inte i min djupaste sömn… men en hund som spyr – språngmarschen från liggande läge i sängen till öppnad ytterdörr tar inte många tiondels sekunder. Dock vaknade jag ”för sent” den här morgonen, och olyckan låg redan på köksmattan – osmält hundmat och en smått mosad margarinklump (hundarna får tre mål/dag i ett försök att få dem att likna hundar istället för spjälstaket). Äsch. Vad gör en spya? Jag hade ändå just gått och lagt mig. Stackars hund. Lite klappar på Lilo, spyorna i soporna och sedan åter tillbaka till sovrummet.
Några timmar senare börjar Fröken Fladderöra pipa utanför sovrummet. Det gör hon varje morgon. Riktigt gällt, men ändock ynkligt ”mat, mat, mat” och ”jag svääälter jag svääälter”. Mamma vill inte att hundarna sover i sovrummet, för då vill de göra det då hon passar dem åt mig också (och visst får jag ha viss förståelse; 2 vuxna, 2 barn och 2 hundar kanske inte räknas in i begreppet dubbelsäng?). Det blir istället jag som får ta Soyas eviga pipande – hon accepterar att varken hon eller Lilo får sova i min säng… men hon är djupt sårad över att inte jag, liksom mamma, går upp vid 7-tiden för att ge henne frukost.
Skulle jag ge efter och gå upp tidigt varje morgon, hiva upp lite mat och sedan gå och lägga mig skulle problemet vara löst. Dock är jag fruktansvärt envis. Jag tänker inte låta Soya förstöra min sovmorgon med sitt pipande. Jag ska sova. Jag går upp när hon blir tyst!
Även den här morgonen fick jag min vilja igenom, och då Soya äntligen tystnade efter… någon timme… gick jag upp och kände mig något irriterad. ”Morgonstund har guld i mund”. Knappast. En spya på köksmattan och en i vardagsrummet, utspridd över varsin matta, en del av tv-spelet och några kablar. Yippi. Jag älskar mina hundar, verkligen. Dock var jag inte lika glad över att se dem i morse som jag brukar vara, vilket hundarna märkte. Stackars Lilo insåg ganska snabbt att det var bäst att hålla sig undan, och Soya fick stå och pipa bakom ett kompostgaller tills den illaluktande, något bearbetade hundmaten var bortstädad.
Dagen som helhet flöt på bra, och hundägandet blev ännu en gång vad det ska vara – trevligt. Tragiskt nog försvinner jag till Australien varje vardagseftermiddag under två timmar. Tv4 sänder nämligen repriserna av ”Doktorn kan komma” som jag följde som liten. 425 avsnitt. Två om dagen. ”Doktorn kan komma” gör mig till en lycklig människa!
På kvällen tog vi en promenad tillsammans med den tidigare nämnda isbjörnen, Bonzo. Det är en stillsam och sävlig goldenhane som tycker om att… vara stilla. Och sova. Vid något tillfälle drömde jag mig iväg (som vanligt) och såg mig själv i öppningsscenerna till ”Mannen som kan tala med hundar” (då alla hundar går bakom honom). Skillnaden var att jag hade tre hundar istället för trettio, och att Lilo gick bakom mig på kommando, Soya alltid går och trampar i allas hälar… och att den tredje, Bonzo inte orkade hålla vår takt utan lunkade 20 m bakom oss och undrade när vi skulle vända om.
Efter en liten bit fladdrade mina näshår till, och en doft kategoriserades som ”bajs”. Människoskit. Då jag försökte lokalisera hundarna fann jag den lakritsfärgade en bit bort i skogskanten bredvid den bruna. Den svarta tittade förvånat på mig med lite choklad runt nosen, och en bit Lambi i mungipan. Den bruna stod lutad över någonting, och åt detta, någonting, med mycket god aptit. Det ordflöde som fördes därefter var inte av den mildare sorten. Den var enkelriktad och osammanhängande. Den bruna kröp ihop då svordomarna haglade, och började försiktigt att gå hemåt (dock var hon på väg ut på landsvägen, istället för att gå den närmsta vägen hem – var på jag glatt fick ropa henne tillbaka, och entusiastiskt visa henne att hem låg åt andra hållet), den svarta jagades runt (och försökte flertalet gånger återvända till skithögen för att äta det "bruna guldet"). Bonzo å sin sida stod på samma fläck och studsade nervöst runt med svansen farandes än hit, än dit liksom en propeller.
Så småningom gick hela flock åt samma håll, och irritationen försvann – även om jag inte tänkte röra de prickiga på ett tag.
Sedan slog Soya på stort. Skithögen tillfredsställde uppenbarligen inte hennes smaklökar på rätt sätt, och i ett försök att släcka törsten och tvätta bort den bruna färgen runt nosen hoppade hon entusiastiskt ner i grannens sumpdike… och blev istället överdrivet svart. Och illaluktande.
Slutligen skulle jag bara vilja framföra ett tack till mina kära vänner som utvecklat Lilos och Soyas nyfikenhet och talang;
Elise, utan Apple skulle Lilo aldrig lärt sig att äta avföring från människa. Tack. Lilo hälsar att det smakar gudomligt.
Veronica, utan Ziva skulle Soya aldrig lärt sig att bada i sumpdiket. Tack. Aldrig tidigare har väl grannens vattenslang använts så flitigt, och nog glänser väl hunden fint när den väl är ren?
(Till Filippa; de sade ingenting om tuggummi i dokumentären om Vatikanstaten. Däremot fick jag lära mig att det aldrig är påven som skickar ut några välsignelser via post. Istället får man betala några tusenlappar, få en bild på påven där det står ”bless you” (typ) med ”påvens autograf”. I själva verket är det en biskop som sitter och förfalskar hans namnteckning dag ut och dag in, medan påven pysslar med annat. Dålig stil.
Just det, jag såg en dansk dokumentär om alger idag. Den var väldigt intressant. De sade att alger kommer att bli framtidens svar på bensin. Det är ungefär lika storstilat som att jag skulle bli påve…)
Just det, jag har funderat lite kring ”ingenting är omöjligt”. Vissa saker kan te sig svåra, t. ex det faktum att jag skulle vinna ”Idol” – för det kommer nog aldrig att inträffa. Vidare inte juryn är döv, publiken sitter med bomullstussar i öronen och att ljudet på samtliga Sveriges tv-apparater går sönder.
lördag 11 juli 2009
Ingenting är omöjligt?
Jag är en obotlig optimist (inbillar jag mig). Eller, mer korrekt - för min egen skull är jag otroligt positiv, allting blir så mycket lättare på så vis. Då personer i min närhet stöter på problem, små eller stora sådana, kvittrar jag glatt att "ingenting är omöjligt". Sanningen är att få saker som uppfattas som "omöjliga" sällan är det...
Med lite envishet, (svordomar) och jävlar anamma löser sig det mesta!
Häromdagen såg jag en dokumentär om Vatikanstaten. Spännande kan tyckas? Inte riktigt, utan valmöjligheten att se på TV begränsas drastiskt då man bara har tillgång till SVT 1 + 2 + 24, samt TV4. Mitt val var "Vatikanstaten" eller senaste reklamsnuttarna från Tvins (...som jag pinsamt nog redan hunnit kika igenom några gånger. Visste ni förresten att det just kommit ut en helt otroligt, fantastisk, makalös och underbar ny dammsugare på marknaden?).
Nåväl, "ingenting är omöjligt". Jag försökte vara uppmärksam och intresserad av det som visades på dumburken tvärs över rummet; vråla "wow!" med jämna mellanrum samt spärra upp ögonen emellanåt och säga "åååhh..." då den vatikanska staten visades upp (=betongdjungel, utan träd. Träden kallades visst konst).
Dock blev mitt intresse med tiden allt mer bristande och jag kom på andra tankar.
"Tänk om jag skulle bli påve? Bara för att bevisa att ingenting är omöjligt!" - humlor kan trots allt flyga.
I praktiken skulle min lilla idé innebära en operation till man, jag skulle låtsas vara troende/katolik på ett övertygande sätt, säga idiotiska saker (se; påvens uttalande om AIDS i Afrika)... samt vänta hela mitt liv på att kunna utses till påve. Jag ska vara minst 105+ och dödssjuk, dess förinnan måste jag röja alla andra möjliga kandidater ur min väg, dvs. andra döende gubbar i samma åldersgrupp.
Vid närmare eftertanke? Nej. Jag skippar just den idén. Huruvida det är omöjligt eller inte? Det kan jag inte svara på - men jag kanske kan fråga 118 100? De säger på TV-reklamen att de kan svara på alla frågor!
I förrgår for jag tillsammans med morfar och morbror till mina drömmars stad, Västervik. Nåväl, så fantastisk kanske den lilla kuststaden inte är... men det är inte långt ifrån. Ska jag någonsin bo i en stad blir det Västervik - det är så vackert!
Stillsamt var det inte, utan det var "Visfestivalen" som vi åkt dit för att tjuvlyssna på (dvs. stå utanför borgen och lyssna utan att betala inträde). Tant Brun följde med, och barn-/fyllesvin-/kärringskrik följde mig hela vägen längs med vattnet. "Dalmatiner!" vrålade de, men jag vill påstå att det var en dammsugare jag höll i handen (kanske den där fantastiska dammsugaren Tvins gör reklam för?). Hade jag släppt Lilo på landsvägen utanför Västervik hade hon kunnat följa doften ned till hamnen där all mat fanns. Skräphund. Då jag var i Filipstad förra året med Dejeborna bar jag henne en bit för att slippa det eviga slitandet i kopplet efter varenda liten brödsmula på marken. Om dalmatiner är en matglad ras? Ja. Punkt.
Sammanfattningsvis var det en bra kväll. Jag satt och drömde mig bort nere vid hamnen, medan mina släktingar var i full gång med att, liksom dalmatinern, äta det som fanns tillgängligt från caféet bredvid. Dock var jag lite smått irriterad får jag erkänna; jag såg (=blängde intensivt) en man i en båt jag kände igen - men som jag inte kunde placera. Efter att ha suttit och ältat i en halvtimme bestämde jag mig för att personen varit med i Idol förra året. Jo, Idol måste det ha varit. Så det så.
Dock tänker jag inte sitta och gå igenom hela förra årets Idol-säsong bara för att kunna placera personen. Skulle det nu visa sig att han inte var med i Idol, blir jag tvungen att gå igenom alla andra tv-program jag skulle kunnat sett personen i - och det är tidskrävande samt irriterande.
Det vet jag sedan tidigare erfarenheter, se; kvinna i Karlstad där jag efter ett halvår kom på att det var en hunduppfödare jag mött ett år tidigare....
På tal om ingenting. Trafikskyltar är ganska fascinerande beroende på vad det står på dem; "Bränntorp" kan jag med enkelhet skoja om till "Bränn torp"... vilket visserligen inte skulle vara särskilt roligt om jag verkligen skulle följa den uppmaningen.
Min personliga favorit är dock "Liksåsen" utanför Kristinehamn. Lokalbefolkningen säger tydligen "Liks åsen"... men jag föredrar "Lik såsen". Vilket underbart namn på en liten by!
"Råland" är en välkänd figur i min värld. Det är ingen liten skogstomte eller spindel på toaletten - utan en boll-i-snöre, dvs. otroligt bra hjälpmedel vid hundträning. 5 stycken olika exemplar av Råland har gått ett trist öde till mötes; begravda under snö, dränkta i Klarälven, uppslängda i träd, osv. På senaste utställningen köpte jag en ny kollega, "Råland 6". Det är en blå boll, med tillhörande blå/rött snöre - otroligt stilig. Ikväll försvann han också. Jag skulle träna leksakslet med Lilo, och hivade iväg Råland 6 rätt ned i ett hav av brännässlor...
Och Tanten hämtade den inte! Inte ens hennes nyfunna vän i form av en isbjörnsliknande jättehund (=stor golden retrieverhane). Istället ställde de sig vid gräsmattekanten och gnällde försiktigt.
Jag försökte så gott jag kunde; "Hämta bollen! Leta! Var är bollen!"
"Bollen är borta...", svarade hundarna
Iklädd linne, mysbyxor och blommiga gummistövlar gav jag mig ut på jakt efter Råland. "Ingenting är omöjligt" - inte ska väl ett hav av vildvuxna brännässlor hindra mig? (även om jag föredragit att den isbjörnsliknande hunden med all päls tagit sig an letandet). Jag trampade runt ett bra tag, och så småningom var nästan hela djungeln nedtrampad. Då Rålande återfanns hade jag lyckats bränna upp benen på flera ställen, armarna samt ett lillfinger. Jag tjoade glatt för att fånga den prickiga hundens uppmärksamhet... men vid det tillfälle då den blåa bollen togs över av dalmatinern blev lyckan kortvarig. Hon sprang inte mer än några meter innan Råland for i backen med en duns, och Lilo gav sig i kast med en viktigare aktivitet; godisbollen.
Tack? Nej. Okej. Skrammel skrammel, godis godis godis. Godisbollen är bäst.
Med lite envishet, (svordomar) och jävlar anamma löser sig det mesta!
Häromdagen såg jag en dokumentär om Vatikanstaten. Spännande kan tyckas? Inte riktigt, utan valmöjligheten att se på TV begränsas drastiskt då man bara har tillgång till SVT 1 + 2 + 24, samt TV4. Mitt val var "Vatikanstaten" eller senaste reklamsnuttarna från Tvins (...som jag pinsamt nog redan hunnit kika igenom några gånger. Visste ni förresten att det just kommit ut en helt otroligt, fantastisk, makalös och underbar ny dammsugare på marknaden?).
Nåväl, "ingenting är omöjligt". Jag försökte vara uppmärksam och intresserad av det som visades på dumburken tvärs över rummet; vråla "wow!" med jämna mellanrum samt spärra upp ögonen emellanåt och säga "åååhh..." då den vatikanska staten visades upp (=betongdjungel, utan träd. Träden kallades visst konst).
Dock blev mitt intresse med tiden allt mer bristande och jag kom på andra tankar.
"Tänk om jag skulle bli påve? Bara för att bevisa att ingenting är omöjligt!" - humlor kan trots allt flyga.
I praktiken skulle min lilla idé innebära en operation till man, jag skulle låtsas vara troende/katolik på ett övertygande sätt, säga idiotiska saker (se; påvens uttalande om AIDS i Afrika)... samt vänta hela mitt liv på att kunna utses till påve. Jag ska vara minst 105+ och dödssjuk, dess förinnan måste jag röja alla andra möjliga kandidater ur min väg, dvs. andra döende gubbar i samma åldersgrupp.
Vid närmare eftertanke? Nej. Jag skippar just den idén. Huruvida det är omöjligt eller inte? Det kan jag inte svara på - men jag kanske kan fråga 118 100? De säger på TV-reklamen att de kan svara på alla frågor!
I förrgår for jag tillsammans med morfar och morbror till mina drömmars stad, Västervik. Nåväl, så fantastisk kanske den lilla kuststaden inte är... men det är inte långt ifrån. Ska jag någonsin bo i en stad blir det Västervik - det är så vackert!
Stillsamt var det inte, utan det var "Visfestivalen" som vi åkt dit för att tjuvlyssna på (dvs. stå utanför borgen och lyssna utan att betala inträde). Tant Brun följde med, och barn-/fyllesvin-/kärringskrik följde mig hela vägen längs med vattnet. "Dalmatiner!" vrålade de, men jag vill påstå att det var en dammsugare jag höll i handen (kanske den där fantastiska dammsugaren Tvins gör reklam för?). Hade jag släppt Lilo på landsvägen utanför Västervik hade hon kunnat följa doften ned till hamnen där all mat fanns. Skräphund. Då jag var i Filipstad förra året med Dejeborna bar jag henne en bit för att slippa det eviga slitandet i kopplet efter varenda liten brödsmula på marken. Om dalmatiner är en matglad ras? Ja. Punkt.
Sammanfattningsvis var det en bra kväll. Jag satt och drömde mig bort nere vid hamnen, medan mina släktingar var i full gång med att, liksom dalmatinern, äta det som fanns tillgängligt från caféet bredvid. Dock var jag lite smått irriterad får jag erkänna; jag såg (=blängde intensivt) en man i en båt jag kände igen - men som jag inte kunde placera. Efter att ha suttit och ältat i en halvtimme bestämde jag mig för att personen varit med i Idol förra året. Jo, Idol måste det ha varit. Så det så.
Dock tänker jag inte sitta och gå igenom hela förra årets Idol-säsong bara för att kunna placera personen. Skulle det nu visa sig att han inte var med i Idol, blir jag tvungen att gå igenom alla andra tv-program jag skulle kunnat sett personen i - och det är tidskrävande samt irriterande.
Det vet jag sedan tidigare erfarenheter, se; kvinna i Karlstad där jag efter ett halvår kom på att det var en hunduppfödare jag mött ett år tidigare....
På tal om ingenting. Trafikskyltar är ganska fascinerande beroende på vad det står på dem; "Bränntorp" kan jag med enkelhet skoja om till "Bränn torp"... vilket visserligen inte skulle vara särskilt roligt om jag verkligen skulle följa den uppmaningen.
Min personliga favorit är dock "Liksåsen" utanför Kristinehamn. Lokalbefolkningen säger tydligen "Liks åsen"... men jag föredrar "Lik såsen". Vilket underbart namn på en liten by!
"Råland" är en välkänd figur i min värld. Det är ingen liten skogstomte eller spindel på toaletten - utan en boll-i-snöre, dvs. otroligt bra hjälpmedel vid hundträning. 5 stycken olika exemplar av Råland har gått ett trist öde till mötes; begravda under snö, dränkta i Klarälven, uppslängda i träd, osv. På senaste utställningen köpte jag en ny kollega, "Råland 6". Det är en blå boll, med tillhörande blå/rött snöre - otroligt stilig. Ikväll försvann han också. Jag skulle träna leksakslet med Lilo, och hivade iväg Råland 6 rätt ned i ett hav av brännässlor...
Och Tanten hämtade den inte! Inte ens hennes nyfunna vän i form av en isbjörnsliknande jättehund (=stor golden retrieverhane). Istället ställde de sig vid gräsmattekanten och gnällde försiktigt.
Jag försökte så gott jag kunde; "Hämta bollen! Leta! Var är bollen!"
"Bollen är borta...", svarade hundarna
Iklädd linne, mysbyxor och blommiga gummistövlar gav jag mig ut på jakt efter Råland. "Ingenting är omöjligt" - inte ska väl ett hav av vildvuxna brännässlor hindra mig? (även om jag föredragit att den isbjörnsliknande hunden med all päls tagit sig an letandet). Jag trampade runt ett bra tag, och så småningom var nästan hela djungeln nedtrampad. Då Rålande återfanns hade jag lyckats bränna upp benen på flera ställen, armarna samt ett lillfinger. Jag tjoade glatt för att fånga den prickiga hundens uppmärksamhet... men vid det tillfälle då den blåa bollen togs över av dalmatinern blev lyckan kortvarig. Hon sprang inte mer än några meter innan Råland for i backen med en duns, och Lilo gav sig i kast med en viktigare aktivitet; godisbollen.
Tack? Nej. Okej. Skrammel skrammel, godis godis godis. Godisbollen är bäst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
