Soya - förstöraren?

Igår var det ett år sedan Kastor avlivades. Jag saknar honom fortfarande väldigt mycket; den glada svansen med den blodiga svanstippen, viljestyrkan och glädjen över att träna och snällheten. Kastor sade aldrig någonsin ifrån.
Bakom stressen och rädslorna var han en helt underbar hund.


Någonting mer muntert att skriva om. Fröken Fladderöra, alias Soya fyllde hela 1 år den 17:e Juli. Hipp hipp hurra för galenpannan!
Jag satt och knåpade med hemsidan häromdagen och fann några rader på Soyas sida som jag skrev då vi just hämtat henne från uppfödaren; "Soya är en hund med många idéer, och jag är övertygad om att hon kommer att bjuda på minst lika många skratt som gråa hårstrån"
Pfft... tänk så rätt jag hade. Jag kommer se ut som en 70-åring i huvudet innan Soya hunnit fira sin 3-årsdag.


Soya är helt underbar. Stundtals. Kommer 100 gånger av 100 på inkallning, i full kareta och avslutar med "ostbågedansen" för att visa sin uppskattning över att jag vill ha henne nära (för mer närgången hund är svår att hitta. Ligga bredvid och sova? Nej, man ska ligga på allt och alla. Gärna smyga sig in under kläderna om det är möjligt). Älska att träna. Gå på allting så länge det innebär klappar, pussar och uppmärksamhet.

Dock har Soya uppnått trotsåldern i anslutning till sin 1-årsdag. Nej, hon äter inte upp lägenheten. Hon skiter inte i mig. Hon äter inte upp människor. Hon drar inte i koppel... men hon äter upp mina skor! Stort problem? Nja, det räcker med att ställa upp skorna på hatthyllan så är problemet ur världen, och Soya är ännu en gång underbar.
Det finns bara en liten hake, glömska. Jag är riktigt bra på att förtränga saker och ting, framför allt födelsedagar. Sedan kommer då skorna. Fullt ovetandes om deras öden står de snyggt och prydligt innanför dörren tills det prickiga monstret kommer och tar dem.

Sko-olaten kom Soya på förra veckan. Det började med mina svarta ballerinaskor, och sedan har det bara gått utför. Till en början var det oskuldsfullt, hon tog en sko och bar ut den på gräsmattan. Sedan tog hon ett steg längre - sno en sko på morgonkvisten innan jag vaknat och dregla ned den fullständigt. Steg 3 var att sno den ena ballerinaskon och tugga sönder den fullständigt. Den dagen blängde jag ilsket på henne och slängde ned skorna i soporna.
"Ha! Vad ska du göra nu då?!"
"...Jo, börja sno nästa par skor", tänkte Soya.

På något underligt vis började mitt andra par ballerinaskor att smita iväg ut på gärsmattan i tid och otid. Stundtals blöta av någonting. Andra gånger beskyddade av en svart filur som nervöst viftade på svansen då jag kom för att hämta tillbaka den förrymda skon.

Imorse var min ena gympasko borta. Jag har lärt mig en läxa - gå upp då hunden piper. Tystnad är farligt. Det betyder från Soyas håll att hon har hittat någonting som luktar svett att tugga sönder. Jag gick igenom lägenheten, en, två, tre gånger. Flyttade på möblerna, lyfte på kläderna och kikade till och med i kastrullskåpet. Ingen sko. Panik. Soya har ätit upp min gympasko. Storlek 42. Hon kommer dö!

Den döende hunden släpptes ut tillsammans med den morgontrötta tanten, men inga spår av någon sko i avföringen (trots att jag förväntat mig att det skulle hänga skosnören ur rumpan på henne). Jag klämde och kände på magen. Den var inte skoformad. Fröken Fladderöra, som vid den här tidpunkten var ett skoätande prickigt monster var lika smal som vanligt. Aha! Hon har smulat sönder skon - det är därför jag inte känner någonting! Ska jag ringa veterinären?
"Hej, min hund har ätit upp en gympasko, stl 42. Hjälp?"
Ingen skulle vara förvånad. En dalmatiner är trots allt en dalmatiner. Veterinären skulle inte ens höja på ögonbrynet, utan tända ljuset i operationssalen, plocka fram alla skalpeller och sedan ta sig en kopp kaffe under tiden det tog för mig att komma dit.

Jag gick ett varv runt gården, kikade extra noga där hundarna brukar ströva omkring och kröp till och med under några buskar i jakten efter skon. Slutligen gick jag till grannen och öste ur min oro över honom. Han förklarade det fysiskt omöjligt för Soya att smälla i sig min gympasko till frukost, men jag var inte lika övertygad (trots att hunden nu förnöjt stod en bit bort och åt upp bladen på en av grannens buskar).
Sista utvägen - på med gummistövlar och in i morbroderns hav av växter. Djungel är vid närmare eftertanke ett mer passande ord. Där inne grävde jag runt ett tag, bröt av kvistar av misstag och brände mig på brännässlor. Efter ett tag gav jag upp, suckade över det svarta monstret och konstaterade att jag kunde lägga till ännu en sak på inköpslistan.
...Tills jag fann den igen. Utanför morbroderns dörr. Tack, Soya. Hädanefter skall samtliga skor stå på hatthyllan. Tills Fladderöra slutat med sin olat.

På tal om inköpslista. Datorn är i det närmaste död, och behöver ominstallation. USB-minnet har kraschat, inkl. alla skolarbeten (tack och lov finns de kvar på "den i det närmaste döda datorn"). Mobiltelefonen fungerar då den själv vill, vilket innebär att SMS jag skulle fått kommer några timmar efteråt och att telefonsamtalen den senaste tiden tunnats ut. Sedan finns det givetvis annat som också skulle underlätta i vardagen... typ en regnjacka som faktiskt tål regn.

Vidare på nästa punkt och sammanfattningsvis; känner någon av bloggläsarna till ett jobb får ni gärna tipsa mig. Jag kikar av arbetsförmedligen dagligen, men hittar sällan någonting annat än jobb som telefonförsäljare (som jag inte tänker söka då jag fortfarande vill ha kvar mitt självförtroende, och ogärna stärker mitt hat inför att prata i telefon...). Jag har sökt jobb i olika delar av Sverige (inkl. England) och flytt är inget hinder.
Arbetar helst med djur, men skulle kunna ta vilket jobb som helst i dagsläget. Jag är otroligt trött på att inte ha någon sysselsättning dagtid.