Tjänster och gentjänster

Man som såg ut som en fågelholk i ansiktet ..

Medelålders man - modell mindre vältränad...

Självmordskandidat som körde så det rykte

Tuff chef som klarade konkurrensen

Tjänster och gentjänster är ett fint sätt att utnyttja någon - någonting vi brukar flitigt i vårat hem!

Senast igår till exempel; Patriks jobb skulle hålla Ljunghällsmästerskapen i cross och jag fick äran att vara flaggvakt. För den som inte känner till detta ärofyllda funktionärsyrke så går det ut på att man står på en hög punkt, bredvid crossbanan med en flagga och övervakar tävlingen. Om någon åkare av någon anledning skulle få för sig om att köra omkull och bryta nacken eller dylikt, är min roll att vifta med en gul flagga för att ingen annan ska köra över den döende.

Oftast ser man till att dessa tjänster samt gentjänster är sysslor som den motsvarande parten avskyr - men igår får jag nog säga att Patrik misslyckades!

Jag har nämligen ingenting emot att stå i en stor, vit plastbalja med vatten och grus upp till fotknölarna tillsammans med en tygflagga samtidigt som medelålders män brummar förbi på metallhästar som sprutar lervälling på mina nytvättade kläder. Det gör mig absolut ingenting!

Jag tyckte rent av att det var ganska trevligt igår... trots att de tävlande var just medelålders män med sambo och barn, lite halvt överviktiga i en snygg (läs; förskräcklig) crossoutfit. Samtliga var övertygade om att de var tillbaka i de tidiga tonåren igen och spottade stora snorloskor samtidigt som svordomarna flög. Tänk! Denna dag var de unga och oslagbara...

Patrik kände sig dock mest stressad. 15 tävlande och arbetarna kan ju omöjligt segra över chefen... eller hur?

Kan hända att han därmed gick ut lite hårdare än han skulle ha gjort, men det gick bra. Efter två heat hamnade han på en tredjeplacering - med en gjutare som vinnare. Därmed hade han äran i behåll och struttade stolt omkring med sin fula DeWaltkeps som han valde som pris...

I övrigt roade jag mig med att berätta om min korta men intensiva crosskarriär på 50cc. Kusinen körde mycket cross under uppväxten, och givetvis var jag tvungen att hänga på. Min morbror är ganska "i gasen" i de flesta situationer - så även den dagen jag började köra cross. "Du vrider på handtaget för att gasa. Åk nu!"

Jag vred på handtaget - fullt, tog varenda vall och slutade min resa rätt in i en björk. Morbrodern blev lite stressad över att se sin systerdotter ligga på marken med crossen över sig och lärde sig därmed att det är bra om barnen får lära sig hur man bromsar och svänger också...

Ska väl tilläggas att jag tyckte det var jättekul och låt crosskarriären löpa över ytterligare några veckor innan jag slutade.

I övrigt såg jag en självmordskandidat på banan igår O.o

En kille i min ålder som körde som en idiot rent ut sagt...

Dock ska jag väl tillägga att man blir riktigt imponerad när han kunde köra så fort utan att dö. Man har ingen självbevarelsedrift om man tar ett helt platåhopp på 10 m - rätt över och är tre meter upp i luften i mina ögon...

Ja, nu när detta crossäventyr är över återstår en resa för Patrik till Stockholm i helgen och en heldag med hundutställning... hehe!

Tyvärr kommer han inte uppskatta det lika mycket som jag uppskattade medelåldersgubbarna på cross i "Squirell Valley" ^^'... Gnagardalen på svenska.

En jävla fikakorg från Hemköp!

Nej, jag är inte ilsk - inte just nu i alla fall.
Ovanstående rubrik bygger helt enkelt på min dumhet. "Vi måste vara fyra pers. för att få en fikakorg efter stadsloppet, kan inte du vara med?"
Förfrågan kom ifrån min mor, och eftersom jag är blåögd ställde jag givetvis upp. Sträckan var en halvmil och tack vare arrangören fick jag ha med Lilo som sällskap (notera sällskap - inte draghjälp!).

Ja, idag var det då dags! Jag laddade upp med jordgubbar och saltgurka samt några glas vatten (som givetvis runnit igenom lagom till start). Kom på i sista sekunden att jag såg ut som en hårig björn på benen och drog en vända med rakhyveln... shorts, tröja, dragsele, hund - samt såriga ben! Lite måste man väl bjuda på sig själv när inte "rosa mannen" ställde upp i årets upplaga?

Själva loppet gick bra trots att jag inte är något större fan av löpning. Ska jag vara helt ärlig tycker jag att det är dötrist...
En halvmil låter riktigt långt för en otränad som jag, men det flöt på riktigt bra - och då ska tilläggas att Kisa betyder "backe". Dessa backar nämns alltid i negativ bemärkelse då hela byn bara är en jävla massa uppförsbackar! Var man än ska så går det uppåt (och det har inget som helst samband med att jag bor högst upp på ett berg heller...). Hela kommunen ser ut såhär, men jag antar att man ska vara tacksam över de snygga fasta låren man får *host*.

Väl i mål stötte jag på "mannen-med-visselpiporna, han gjorde visselpipor av rådjurshorn och hävdade att mamma ville ha ett. Jaha, tänkte jag och tog telefonnumret. Ska väl tilläggas att han gick runt och försökte pracka på alla med koppel i handen att köpa ett av honom. De var fina, så det kanske är något att satsa på.

Mina lagkamrater gick i mål sist av alla. De gick hela sträckan och var efterlängtade när de väl kom över mållinjen. Fram och hämta den där omtalade (och förbannade) fikakorgen från Hemköp och därefter ställa sig under ett träd i duggregn för att bli uppäten av aggressiva knott. Mysigt....*himlar med ögonen*
Därefter följde prisutdelning - men jag fick gå hem tomhänt. Tydligen hade de inget pris för "Snabbaste hundekipage" eller "Mest kissnödige löparen"...
Jag hängde inte läpp för det, men måste erkänna att det tårades lite i ögonen när min bajamaja åkte iväg (ja, den som jag aldrig hann gå på). Men man får se det positiva i det hela då jag fick chansen att inviga vårt nya badrum hemma som nästan är färdigt. Lite spotlights i taket och ett badkar så är det fritt fram sen!

My little pony, my little pony

Nu har jag och Diva varit ute hos farsgubben i några dagar.

Anledningen till att Diva hängde på var pga 5 små saker som stavas k-a-t-t-u-n-g-a-r. Lilo tål inte dessa små varelser, vare sig de är i valp- eller vuxen ålder. Oavsett så ska de jagas, huggas efter och dödas. Detta var inte farsgubben särskilt positiv till och hejdade en hungrig Lilo från att ta sig 5 små munsbitar.

Diva är betydligt mer "laid-back" och respekterar kattmammorna när de fräser i och vevlar med sina sylvassa klor. Likväl står hon så nära kattungarna hon bara kan, med snett huvud och stora ögon och observerar varje liten rörelse de små tar.

Just nu är jag en lycklig människa, jag och min kära lilla ponny har varit ute och ridit flera dagar i rad. Turali - den lilla hästen, med mycket temperament och lite uppfostran....*host*

Tura, i vardagligt tal vet vad trav och galopp är. Stopp, stanna, halt samt vänster och höger finns bara till viss mån... Behöver jag tillägga att detta leder till en del irritationer emellanåt?

Turali och Vega har varit stillastående ett bra tag, men nu försöker vi sätta igång dem igen. Mycket uppförsbackar har det blivit senaste dagarna och förhoppningsvis kommer det att ge resultat så småningom. Både hästar och otränade ryttare har redan känt av resultat, fast i negativ bemärkelse. Hästarna har garanterat fått en släng träningsvärk och jag går ständigt omkring med en fjording mellan benen...

Övrigt värt att veta?

Jag har varit farmor för några minuter då lillasyrran lekte "Rödluvan och vargen" med sina jämnåriga vänner. Min roll gick ut på att ligga och sova - vilket jag givetvis gick med på! Efter en stund blev farmor serverad öl och sprit (här kör vi inte originalversionen inte..) i form av olivolja och ett par äpplen innan hon blev uppäten av vargen. Trevligt, trevligt...

Nu kör jag countdown inför World Dog Show!

Jag ska dit tillsammans med två vänner - och städa tors-sön, frivilligt mellan 07-17 om dagarna! Inte en krona betalt, men en gratis vistelse i Stockholm och inträde till mässan samtliga dagar. Jag kommer att få se hela showen samtliga dagar, backstage - vilken möjlighet, eller hur? Samtidigt som jag stassar runt med min städvagn och torkar kiss och bajs från hundar. Tydligen ska jag få en fräsig mobiltelefon också - "attention, attention, diarré i B-hallen. Jag repeterar - diarré i B-hallen". Då ska jag springa så fort jag kan, snedda hörnen och tvärnita vid ovanstående olycka och torka upp innan jag skrider vidare genom hallarna.

Det ni - nu blir ni allt gröna av avund?

Ska ni till WDS lär vi ju ses. Ser ni en svettig kvinna med hår under armarna, råttbrun utväxt efter senaste färgningen och piercing i läppen kan ni ju hälsa om ni går förbi. Eller kanske inte? Nähä... om jag lovar att duscha då?

Aja, Lilo ska ställas på lördag i alla fall på World Dog Show. Hon ska in i ringen som nr. 20 av 70 tikar *hjälp!*

Hoppas att inte alla dessa går i öppen klass, utan att det finns några i veteranklassen också...

Jag ser inga som helst chanser till placering i den tuffa konkurrensen, men det kan ju vara kul att ha varit där i alla fall. Lilo är väl inte i bästa konditionen just nu tyvärr. En del muskler försvann under de veckorna hon löpte, och strax därefter fick hon gå kopplad i ytterligare några veckor på grund av kastrationen. Och ja... nu är hon inte lika musklad som hon brukar.

Aja, det får gå som det går! Jag hoppas i alla fall på en trevlig vecka och dalmatinerutställningen lär bli kul att se!

Som sagt, tveka inte att hälsa - och vad ni än gör :

PLOCKA UPP EFTER ERA HUNDAR, annars är det jag som blir lidande... ;)

Bildserien "Fröknarna Prick och herr Dalmtiner firar midsommar"

Herr Dalmatiner visar hur ståtlig han är!

Skulle jag möjligen... eventuellt kunna få den där flintasteken?

Lilo har blicken fastnaglad på grillen...

Dalmatiner är INTE allmän egendom!

Jag ville bara påpeka det - för de som inte var medvetna om ovanstående faktum.
Varför denna ilska?

Jo, jag har firat midsommar. Midsommar firar man oftast i närheten av en lövbeklädd stång - inte helt ensam, utan ofta i större folkmassor. I mitt fall var det i ett litet samhälle på en hembygdsgård där det var knökfullt med folk (som samtliga hade druckit mer eller mindre rusdryck)...
Inte nog med att folk var gamla, fulla eller allmänt provocerande - det fanns barn också!
Barn samt "allmänt provocerande människor" var dock de som stod för största delen av kvällens irritation...

Med oss hade vi dalmatiner x 3 (eller "Drymartinis" som en full man påpekade en miljon gånger innan jag blev av med honom). Lilo och Diva hade faktiskt ett syfte under denna kväll, att lugna ner den folkskygge och lättstressade dalmatinerhanen. Med tre dalmatiner i nävarna som sammanlagt väger mer än vad jag gör (wow, nu kände jag mig lätt och smal ;) ) är man tacksam och allt flyter på som det ska.

För att upplevelsen skulle bli så trivsam som möjligt placerade jag mig en bit ifrån värsta stojet och ställde mig vid en stuga där jag inte var i vägen överhuvudtaget (tänkte jag...) - men ack så jag bedrog mig!
Tikarna i höger hand och hanen i vänster. Samtliga hundar ska sitta ner och vara tysta. För att ingen ska bli rädd och för att jag ska ta mitt ägaransvar håller jag samtliga i kort koppel så att de inte ska ges någon möjlighet att komma nära någon person. Men om jag håller mig borta ger sig övriga sjutton på att komma till mig istället....

Hundarna sitter fint och stilla;
1. En unge sliter sig från sin människoflock och rusar mot mina hundar med en korv i högsta hugg. Både barn - men framför allt korv överlever då föräldrarna kommer skrikande i sista sekund.
2. Matilda sätter hundarna ner igen.
3. En mamma kommer och springer med sin unge och ber denne kissa på väggen - precis där jag står!
4. Jag flyttar mig ilsket åt sidan för att ungen inte ska pissa på mig eller hundarna och undrar varför inte ungen kunde ha gått på toaletten som alla andra, ställt sig i skogen som ligger 20 m bort eller ställt sig på andra sidan huset där det inte står en käft...
5. Matilda sätter hundarna ner för 25 gången...
6. Div. barn och fulla gubbar kommer fram och frågar om de får klappa hundarna samtidigt som de redan stryker valfri hund över ryggen. Matilda fräser att hanen är reserverad och inte vill att främmande hälsar, utan att han är här för träningens skull, men låter dem med en suck hälsa på en asocial Diva och uttråkad Lilo.
7. Matilda sätter hundarna ner för 40:e gången...
8. Diverse hundar går förbi provocerande nära. De flesta av dessa gör utfall och kommer i flexikoppel. Ägarna stannar, betraktar mina hundar och passar på att träna sina hundar "på mina hundar" eller stannar för att prata med någon bekant med dammtussarna slänger sig fram och tillbaka i flexit.
9. Matilda flyttar motvilligt några steg och förstår inte hur det kunde bli så här med tanke på att hon valt ett av de mest folktomma platserna i hembygdsgården.
10. Matilda springer iväg några steg då en person tappar taget om sin golden retriever som försöker rusa in i oss. Hundarna blir upprörda (inte första gången under kvällen) och låter som monster...
11. Jag sätter hundarna ner för 57:e gången och har stark hemlängtan...

Det var vår kväll i stora drag. Vi stötte på en tjej som hade en dalmatinertik, men som hade med sig tikens pappa till midsommarfirandet (hennes mammas hund). En brunprickig hane som såg ganska trevlig ut i teckningen, men som tyvärr såg ut som en bulldog i fronten och som hade några kilo för mycket...

I övrigt har jag hela kvällen fått stå ut med div. kommentarer och det stör mig att man blir så offentlig med en prickig hund. Alla kommenterar varje fortsteg man tar och flera gånger stod det folk några m ifrån och tog kort. Vid dessa tillfällen blängde jag ilsket... tillhör det inte vanligt hyfs att säga något? Istället för att bara dra fram kameran och knäppa ett par bilder och sedan gå?
Nej, jag ska nog fanimig färga mina hundar kolsvarta så att det är riktigt intetsägande...
Jag höll stenhårt i mina hundar hela kvällen, men vad får man för det? Dalmatiner är snälla disneyhundar som man bara kan slänga sig över. Vet inte hur många rultande småbarn som kom och sprang mot mig t.ex - föräldrarna syntes inte till. Folk kan inte akta på sig, utan det ska hundägaren göra! Sedan spelar det ingen roll att ägaren ska dra med sig 80 kg hund utan att sno ihop kopplen totalt och sedan får dessa att sätta sig ner samtidigt som man håller koll på att ingen kommer fram...

Nej - ikväll är jag irriterad!
Nästa gång jag befinner mig i en folkmassa ska jag sätta upp ett kravallstaket i en fyrkant runt oss täckt med eltråd. "Matas ej", "Hälsa ej", "Fotograferas ej".

Christer Sjögren och Brolle Jr

Nu har det hänt igen!
Under min nattliga skönhetssömn har jag drömt om Brolle Jr...
Varför?

För några veckor sedan drömde jag att jag gick omkring i ett regnigt Forshaga. Av någon lustig anledning började jag följa efter en man i lång kappa och hatt in på en bakgata. Plötsligt uppenbarade det sig ett helt nytt okänt Forshaga framför mina ögon - på vänster sida låg ett stort ONOFF-varuhus och på högersidan ringlade sig Klarälven fram. Rakt framför mig fanns en stor byggnad och på denna lyste stora neonbokstäver med texten "Christer Sjögrens museum". "Det var som fan", tänkte jag och knallade in.
Entrén var full med folk och samtliga trängdes för att komma fram till rulltrappan. Jag lyckades till slut ta mig upp, och på första våningen fanns en stor simhall - givetvis full med badglada forshagabor. Jag fortsatte rulltrappan upp och kom till översta våningen där Christer Sjögren stod, högt uppe på en platå och skrålade "I love Europe" för fulla muggar. Trots att museumet var hans, var tydligen simhallen det stora dragplåstret eftersom jag var alldeles ensam på översta våningen. Då dansband inte riktigt är någonting för mig bestämde jag mig ganska fort för att åka ner igen och hamnade vid entrén. Jag fann en liten dörr och klev in i denna - och gissa vem jag stötte på... om inte Brolle Jr!
Av någon dum anledning fick jag agera hans ridinstruktör resten av drömmen. Brolle Jr i sin elvisfrilla runtskumpandes på en liten fuxfärgad shettis i en minimalistisk rundcorall!
Behöver jag nämna att jag har väldigt svårt att släppa de här synerna? Ni kan ju själva föreställa er hur det såg ut...

Hur som haver - i natt hände det igen!
Dock har jag inga klara minnen av den här drömmen mer än att "Brolle Jr" ekade i skallen när jag vaknade av Kastors skönsång...

Någon som kan drömtydning? Vad betyder det?
Ska väl tilläggas att jag aldrig haft något som helst intresse för ovan nämnda man. Han hade ett genombrott på början av 2000-talet med en låt som jag inte ens kommer ihåg. Jag har inga skivor, inga bilder och har inte sett något avsnitt av körslaget eller läst artiklarna om det i tidningen.
Det kanske helt enkelt bara finns en förklaring - mitt sinne är sjukt! (eller så kanske min stortå blir attraherad av honom i hemlighet?).

Med risk för att folk kommer att undvika mig hädanefter förklarar jag härmed dagens blogginlägg avslutat. punkt.

Är han hungrig tro?

Ja, Kastor alltså. Han vandrade just förbi med en tom blick och två långa sega strängar med dregel i mungiporna. Han ställde sig vid dörren, kikade på Majsan och Brorsan som gick förbi (85 resp. 95 år... Brorsan är nästan död. Han varken ser eller hör men likväl beskär han träd, skottar garageuppfarten om vintern med skyffeln i ena näven och käppen i den andra. Sedan klipper han gräset också. Förra sommaren tappade han gräsklipparen och den studsade ner för Majsans välskötta trädgårdsland).

Kastor kommer in i köket igen. Han tittar störögt på Skogaholmslimpan innan han ställer sig vid matbordet och nosar på de nytvättade underkläderna - fortfarande med långa slemsträngar.

När Apple dreglar brukar vi konstatera att hon antagligen tänker. Kastor kanske bara är hungrig - men grejen är att han fick mat för en 20 min sedan + att han har sprungit runt på baksidan och letat leversnittar i gräset. Vem vet, liksom Apple kanske han går omkring och tänker. Frågan är ju på vad i så fall?



Jag tänker på de mest djupa sakerna när jag är på skithuset (okej, toalett då - på östgötska säger man skithus och det är där man uträttar sina behov). Vad är silverfiskens mening med livet? Hur länge lever en silverfisk och vad heter silverfisk på engelska? Frågorna är många. Hur sjutton har det kunnat utvecklats en varelse; silvrig, strömlinjeformad vars syfte i livet är att föröka sig och äta damm. Äta damm!

Om de nu ska äta damm kan de väl göra det ordentligt och äta upp allt, istället för att bara ta små, små tuggor så att det inte märks någon skillnad. Dumma kryp, men de kanske är bulemiker och kräks upp allt dammet när de svalt det? Jag kanske borde göra en forskningsstudie på silverfiskar och ta reda på allt om dessa små kryp med antenner.



Min morgon började som vanligt. Vid klockan 9 studsar Kastor upp ur sängen, ställer sig vid dörren och börjar sjunga. Nu pratar vi inte skönsång - utan ren ostämd falsett som framförs i en beklagande ton. Jag står ut i en halvtimme oftast, sedan blir jag förbannad och ryter i åt hunden att gå och lägga sig och hålla tyst. Oftast fungerar detta i några sekunder, sedan börjar han igen. Oftast står jag ut en timme innan jag går upp, men imorse svek mitt tålamod mig då Kastor utvecklade sin musikaliska del av hjärnhalvan genom att under sången slå med tassarna på en stor plastlåda (som av någon dum anledning hamnat på mitt rum). Varje gång var jag så dum att jag flög upp, varpå herr Dalmatiners ögon lös upp och svansen gick som en propeller, varv på varv på varv...

"BINGO!"



Gråtrist väder med regnet hängande i luften. Mamma har jobbat natt och sover. Jag försöker tänka ut vilken promenadsväng som kommer att resultera i minst aggressioner pga dalmatiner x 3 som drar som stollar i koppel. Sagt och gjort, fröknarna Dalmatiner i varsitt vanligt koppel och herr Dalmatiner i 15m långlina...

Behöver jag ens nämna vilket taikon taikon det är när jag är ute och går?

Diva går hela koppellängden ut i antingen höger eller vänster riktning. Eftersom hon är en Diva tar hon bara hänsyn till sig själv och vill gärna dofta 10-15 min på varje intressant doftfläck vilket resulterar i att hon hela tiden drar mig bakåt och åt sidan. Försöker jag dra med henne framåt lägger hon i bromsen och blänger på mig med sina skelögda ögon...

Kastor stolpar iväg rakt framåt med målet att pinka in så många träd, stolpar, brevlådor och människor som möjligt. Färdriktningen är dock inte lika rak som jag skulle önska, utan för bästa resultat springer man zick-zack och bidrar på ett mycket bra sätt till att att ägare och övriga medföljande hundar är totalt insnodda i ovan nämna långlina.

Sist men inte minst har vi lilla Lilo... trots sina 23 kg är hon en riktig j*vel på att dra i koppel. Lilo har siktet inställt på att springa tillsammans med Kastor och bidrar därmed till ett ökat tempo på promenaden. Med Divas broms blir det alltså +-0 och vi blir därmed stillastående...

Jag har hört forskning om att man förbränner en hel del kalorier medan man sover. Sådan typ av forskning tror jag givetvis stenhårt på och har med det som underlag spenderat resterande dagen sovande på soffan. Jag tvivlar på att det finns någon bättre work-out faktiskt.
Jag kanske skulle gå och bli hund..
Livsstilen äta-sova-fånga bollar är villkor som jag helt klart skulle kunna gå med på. Studier visar att medelhunden sover 21 timmar om dygnet och det skulle jag nog kunna klara av (ett par dagar i alla fall...).

Nog om babbel. I övrigt har jag varit mycket duktig - jag har fått någonting gjort!
Internetbanken vet jag numera hur den fungerar och har betalat in medlemsskap till Fritt Följ, SDS samt beställt fästinghalsband till hela flocken hos elvingsson. Dessutom fick jag mig en positiv överraskning då jag tydligen har fått tillbaka 1100:- extra av Agria utöver de pengar som direktreglerades när Lilo opererades. Härligt! Har jag tur täcker det utgifterna när Lilo ska in till vetten nästa gång och konstatera inkontinensen...

Allmänt random babbel...

Host och harkel, nu sackade jag efter med att skriva igen - men inte med månader, utan bara med några futtiga dagar, så bloggläsare, håll ut!

Jag brukar vara ganska ärlig och inte skylla ifrån mig på diverse saker för att saker och ting inte blir gjorda, men nu har jag faktiskt en...två ursäkter!

Jag har flängt runt likt en skållad apa (kan man säga så?) sista dagarna. Från Forshaga till veteranbilsmarknad (nej, inget jag kan rekommendera - tyvärr) och sedan direkt vidare till Göteborg och Liseberg. En trevlig tillställning tillsammans med några klasskamarater. Under mina dagar i Göteborg och Masthugget lärde jag mig att varannan göteborgare bär runt på en systembolagetpåse och att buss/spårvagnschaufförerna där är extremt otrevliga. Vid min hemresa haglade svordomarna över mig på bussen till stationen. Stackars chauffören hade en dålig dag och låg efter i tidstabellen... men det kanske kändes bra att skrika ut en helt oförståendes östgötte? Jag tog inte särskilt illa upp, men känner ännu mer än tidigare att det här med storstadsliv verkligen inte är någonting för mig.

Just det - ursäkt numero två är att min dator jävlas med mig. Jag misstänker starkt att min lilla hårddisk har hemlängtan till Värmland och därför bestämt sig för att inte samarbeta med mig den kommande tiden. Så länge har jag skrivit ett mail till datorbutiken och desperat bett efter att få receptet på kuckelimuckmedicin för datorer. Hoppas att de förstod vad jag ville ha sagt eftersom allt som har med datorer att göra är min akilleshäl. Normalt sätt löser jag alla datorproblem med våld - slag mot hårddisken samt tangentbordet samtidigt som jag vrålar ut skärmen. Tyvärr tror jag inte på denna lösning i nuläget.

Hur som haver, senaste dagarna har jag istället fått utlopp för mitt internetbehov framför familjen laptop. Jag avskyr den... eller ja, man kan nog kalla det för hatkärlek. Jag hatar den för att den stänger av sig när den känner för det och gillar den eftersom den trots allt har ett segt, men ändock fungerande internet.

Vad pysslar jag med egentligen? Sätter mänskliga känslor på en maskin? Tiden i Forshaga sätter sina spår...

Det är inte bara datorn jag förmänskligar, utan likväl blommorna "bambukräket", "Solerho", "Calandivah". Vi hade en pärlhyacint som hette "Maj-Britt" också, men hon dog när hon blommat över. Utöver dessa har vi saltkaren Salt, Peppar, Chili samt Cayenne som har varit med om en hel del äventyr. Jag inser hur skadad jag är när saltkaren har en alldeles egen bildmapp på datorn...

Just det, ej att förglömma träningsredskapet "boll-i-snöre". Inom loppet av ett halvår har vi hunnit äga och göra oss av med fem stycken individer - som samtliga lyssnat till Råland.

Råland 1 råkade jag kasta upp i ett träd. Där blev han sittandes i ur och skur tills någon kastade en blomkruka på grenen där han krampaktigt satt fast och befriade honom från att återvända till att vara Lilos motivationshöjare under träning.

Råland 2 gick ett grymt möte till ödes då Labbas tuggade sönder honom..

Råland 3 kastade jag ner i Klarälven dagen efter att jag köpt honom. Han sjönk som en sten...

Råland 4 gick sönder igår då Lilo slet bort snöret från bollen.

Någon som har tips på var man hittar trogna, hållbara "bollar-i-snöre" som ställer upp i alla väder utan att drunkna eller fly upp i träd?

Hur kom jag in på det ämnet egentligen?

Det är sådana sidospår ni får stå ut med...

Vad ska jag berätta? Förutom fler berättelser om mänskliga känslor på döda ting?

Just det! Lilo har gått och blivit inkontinent efter kastrationen - yipppiii!

Det ska firas!

Citat: "9% av alla tikar blir inkontinenta efter en kastration. 13% av alla tikar över 7 år får juvertumörer".

Vilken bra hund jag har - hon lyckas dra på sig två juvertumörer innan fyra års ålder, och passar dessutom på att representera en av de där få procenten som blir inkontinenta! Jag glädjer mig åt att hon *peppar peppar* aldrig kan få livmoderinflammation i alla fall. Men vem vet, Lilo lyckas ju med allt - så om hon mot alla odds, trots avsaknad av livmoder skulle få det kommer jag inte att bli förvånad.

Antar att det kommer bli ännu ett veterinärbesök inom den närmaste framtiden och sedan behandling resten av livet - looking forward to it!

Nej, skulle kunna fortsätta skriva - men jag slutar nu och lägger istället in lite foton. Bilderna är inte redigerade pga min strejkande dator, men håll ut. (Om någon nu av någon anledning har orkat läsa all text och läser detta).

Lilo njuter av äntligen få rusa fri igen efter kastrationen

Ny blogg

Ja, nu har jag fixat till en ny blogg!
Den på freewebs kom jag ganska snabbt fram till inte passade mig...
Eftersom jag sällan uppdaterar... och när jag väl gör det så kan det bli 2 nya fulla sidor i bloggen på samma dag, och eftersom jag tvivlar på den/de som läser bloggen orkar backa och scrolla som tokar för att komma till första inlägget skippar jag helt enkelt det. Ett annat minus är att jag måste lägga upp bilderna på photobucket innan jag kan publicera dem i inlägget - och eftersom jag är så lat i min natur så blir det därmed genast dubbelt så jobbigt att skriva något.

However, nu är jag här i alla fall och har tänkt låta just denna URL-adress bli ett personligt klotterplank där jag ventilerar över mitt liv, min hund och min livssituation. En del inlägg kommer garanterat luta åt ett mer oseriöst håll. Mest för att jag är otroligt ironisk och gillar att driva med saker och ting. Saker blir genast så mycket lättare om man kan skratta åt det. Trevligt, tycker jag - även om just ironin och lättheten att skratta tenderar att bli lite för mycket för både mig och min omgivning ibland. I vissa situationer skrattar man helt enkelt inte. Det bara är så, jag har bara inte lärt mig det ännu...
Jag lovar, jag kommer nog växa upp en dag också och lära mig hantera mina smilband.

I övrigt - att skriva är någonting jag gillar, även om det inte märkts i min förra blogg. Dock hoppas jag att det ska bli annorlunda nu när jag skaffat mig en ny. Det är kul att sitta och knappa på tangenterna i en regelbunden rytm och se hur ironiska meningar dansar fram över ett worddokument (något som uppskattas av mina lärare så länge de inte infinner sig i seriösa rapporter om minkar).

Okej, nu har jag skrivit om mig själv - förutsätter att det är nu jag ska skriva om min vardag också?

Jag slutade skolan idag. Elises föräldrar kom hit och skjutsade ner oss till hundstallet där vi hade vår avslutning. Jag fick mina betyg för den här våren. Det såg bra ut. Sedan tackade vi av två lärare som ska vandra vidare i sin yrkeskarriär. Många var ledsna, jag försökte dölja ett hånflin. Nej, ärligt talat. Jag har aldrig kommit överrens med dem och jag ser fram emot ett nytt skolår utan dem. Om ni nu skulle hitta min blogg och läsa den här texten - tack för MVG i basmaskin-körning. Jag ser det som att vi är kvitt nu och hoppas att vi slipper träffas igen för allas skull.
Så, där var min ursäkt för det gågna skolåret.

Nu blickar jag framåt istället!
Jag har firat min avslutning på ett mycket bra sätt. Jag har satt mig framför datorn och ätit en riktig festmåltid - potatissallad dränkt i äpple och grillkrydda tillsammans med stekt ägg. Jag har en tendens att bli illamående av potatissallad så därför är det tvunget att ha något i den för att jag ska lyckas svälja. Ägg? Tja, varför ska jag gå till ICA när jag ska vara kvar här i Forshaga i knappt två dagar. Jag kommer att få slänga allt i kylskåpet, vilket är nackdelen med att flänga fram och tillbaka mellan hemort samt studieort.

Hem ja... jag kommer bli tokig av att ha sommarlov! Redan nu kliar det i fingrarna... jag har absolut ingenting att göra. Elise åkte iväg för ett tag sedan, och fram till imorgon kväll är jag helt ensam med två prickiga hundar. Vad göra?

I morgon kommer farsgubben och lillasyster hit. Pappa har inte varit här sedan jag flyttade hit för två år sedan, så jag antar att det blir en liten rundtur i Forshaga (med betoning på liten då det egentligen inte finns så mycket här att se). Stora enso, Klarälven, jultomten, Karl-Stefan (knarkare och alkoholist som vill att man ska ringa honom. För att sprida sitt telefonnummer skriker han ut det över hela byn) och sist men inte minst, Konsum-Henrik. En utvecklingsstörd man som alltid står inne på ICA och packar ner varorna åt dig i kassan... charmigt eller obehagligt?

Nej, nu ska jag sluta skriva innan jag sitter med en hel uppsats om ingenting. Så intressant är mitt liv helt enkelt inte. Det är bara det att jag finner det roligt att sitta och trycka på tangenterna, skruva upp musiken på högsta volym och försöka sjunga med. Ja, jag sjunger med och är tacksam över att någon slipper höra eländet - mest för deras egen skull faktiskt. Elise har ju bott med mig i ett år, så jag antar att hon har blivit härdad.