Jag brukar vara ganska ärlig och inte skylla ifrån mig på diverse saker för att saker och ting inte blir gjorda, men nu har jag faktiskt en...två ursäkter!
Jag har flängt runt likt en skållad apa (kan man säga så?) sista dagarna. Från Forshaga till veteranbilsmarknad (nej, inget jag kan rekommendera - tyvärr) och sedan direkt vidare till Göteborg och Liseberg. En trevlig tillställning tillsammans med några klasskamarater. Under mina dagar i Göteborg och Masthugget lärde jag mig att varannan göteborgare bär runt på en systembolagetpåse och att buss/spårvagnschaufförerna där är extremt otrevliga. Vid min hemresa haglade svordomarna över mig på bussen till stationen. Stackars chauffören hade en dålig dag och låg efter i tidstabellen... men det kanske kändes bra att skrika ut en helt oförståendes östgötte? Jag tog inte särskilt illa upp, men känner ännu mer än tidigare att det här med storstadsliv verkligen inte är någonting för mig.
Just det - ursäkt numero två är att min dator jävlas med mig. Jag misstänker starkt att min lilla hårddisk har hemlängtan till Värmland och därför bestämt sig för att inte samarbeta med mig den kommande tiden. Så länge har jag skrivit ett mail till datorbutiken och desperat bett efter att få receptet på kuckelimuckmedicin för datorer. Hoppas att de förstod vad jag ville ha sagt eftersom allt som har med datorer att göra är min akilleshäl. Normalt sätt löser jag alla datorproblem med våld - slag mot hårddisken samt tangentbordet samtidigt som jag vrålar ut skärmen. Tyvärr tror jag inte på denna lösning i nuläget.
Hur som haver, senaste dagarna har jag istället fått utlopp för mitt internetbehov framför familjen laptop. Jag avskyr den... eller ja, man kan nog kalla det för hatkärlek. Jag hatar den för att den stänger av sig när den känner för det och gillar den eftersom den trots allt har ett segt, men ändock fungerande internet.
Vad pysslar jag med egentligen? Sätter mänskliga känslor på en maskin? Tiden i Forshaga sätter sina spår...
Det är inte bara datorn jag förmänskligar, utan likväl blommorna "bambukräket", "Solerho", "Calandivah". Vi hade en pärlhyacint som hette "Maj-Britt" också, men hon dog när hon blommat över. Utöver dessa har vi saltkaren Salt, Peppar, Chili samt Cayenne som har varit med om en hel del äventyr. Jag inser hur skadad jag är när saltkaren har en alldeles egen bildmapp på datorn...
Just det, ej att förglömma träningsredskapet "boll-i-snöre". Inom loppet av ett halvår har vi hunnit äga och göra oss av med fem stycken individer - som samtliga lyssnat till Råland.
Råland 1 råkade jag kasta upp i ett träd. Där blev han sittandes i ur och skur tills någon kastade en blomkruka på grenen där han krampaktigt satt fast och befriade honom från att återvända till att vara Lilos motivationshöjare under träning.
Råland 2 gick ett grymt möte till ödes då Labbas tuggade sönder honom..
Råland 3 kastade jag ner i Klarälven dagen efter att jag köpt honom. Han sjönk som en sten...
Råland 4 gick sönder igår då Lilo slet bort snöret från bollen.
Någon som har tips på var man hittar trogna, hållbara "bollar-i-snöre" som ställer upp i alla väder utan att drunkna eller fly upp i träd?
Hur kom jag in på det ämnet egentligen?
Det är sådana sidospår ni får stå ut med...
Vad ska jag berätta? Förutom fler berättelser om mänskliga känslor på döda ting?
Just det! Lilo har gått och blivit inkontinent efter kastrationen - yipppiii!
Det ska firas!
Citat: "9% av alla tikar blir inkontinenta efter en kastration. 13% av alla tikar över 7 år får juvertumörer".
Vilken bra hund jag har - hon lyckas dra på sig två juvertumörer innan fyra års ålder, och passar dessutom på att representera en av de där få procenten som blir inkontinenta! Jag glädjer mig åt att hon *peppar peppar* aldrig kan få livmoderinflammation i alla fall. Men vem vet, Lilo lyckas ju med allt - så om hon mot alla odds, trots avsaknad av livmoder skulle få det kommer jag inte att bli förvånad.
Antar att det kommer bli ännu ett veterinärbesök inom den närmaste framtiden och sedan behandling resten av livet - looking forward to it!
Nej, skulle kunna fortsätta skriva - men jag slutar nu och lägger istället in lite foton. Bilderna är inte redigerade pga min strejkande dator, men håll ut. (Om någon nu av någon anledning har orkat läsa all text och läser detta).
Lilo njuter av äntligen få rusa fri igen efter kastrationen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar