Lilo, kladdkakan och kräkmedlet

Hundsportarens bäste vän; fikat!

Dubbel sats kladdkaka.... eaten by Lilo

Lilos tillfälliga diet; kolsuspension

Lita aldrig på Tant Brun. Hon ljuger så att tungan blir svart...

Äntligen. Finally. Låt mig få ägna några rader åt min hund. Den där prickige saken, med fyra ben och en svans. Nej, ledsen att göra er alla besvikna – men i meningen som följer kommer jag inte att göra en kärleksförklaring och säga att hon är det mest underbara som någonsin vandrat på jordens yta. Min hund är dyr i drift. Ja, that’s it.

Tisdag var en påfrestande dag. Upp till skolan i vanligt dager… och med lack of frukost började dagen på så sätt ganska dåligt. Jag blev trött och omotiverad och dagens lektion i djursjukvård blev enda lång pina. Mitt i lektionen väcktes jag dock av en tanke ”Lilo har inte varit hos veterinären på väldigt långt. Vad skönt…”.

Dagen tar slut och med dunkande huvudvärk ligger förhoppningarna i att gå hem; sova och slappa, slappa, slappa. Lagom vi kommit halvvägs spräcks dock mina illusioner av en enda liten mening; ”Oj då, vi glömde kladdkakan på spisen”.
Ehm… tack du förstörde just min dag Elise?

Med en liten gnutta hopp kvar öppnar jag dörren… och möts av en smällfet dalmatiner. Eller ja, inte smällfet – snarare riktigt rund om magen som indikerar att Fröken Brun tagit sig ett litet mellanmål medan jag var borta. Fram med mobilen och igång med datorn för att få fram numret till veterinären. Jag får erkänna att damen i andra änden inte lät särskilt glad när jag rusade runt i lägenheten och lät så klämkäck jag bara kunde (trots situationen) i jakten på kladdkakereceptet. ”Hon har fått i sig 1 dl”
”Hur stor är din hund?”
”23 kilo dalmatiner”
”….kom hit. Nu…”
”Ehm…jag har ingen bil?” (Som om jag förväntade mig att veterinären skulle skicka mig en?)
”…Nu…”

Okej, det var inte det jag hade hoppats på. Fram med telefonboken och telefonnumret till Dejeborna.
”Hej, hur är läget?”
”Haha, när man talar om trollen”
”Va?…”
”Jo, vi stod just och pratade om dig”
”Ehm… är ni lediga idag?”
”Ja..”
”Är ni verkligen lediga?”
”Ja…”
”Min hund är döende av kladdkaka. Hjälp?”

Kom så småningom in till veterinären med min s k ”döende hund”… som för stunden roade sig med att dammsuga golvet efter mat, undersöka varje vrå, ömsom hoppa jämfota, hälsa glatt… och attackera min chaufför med pussar. En veterinär gick förbi och tittade förvånat på min hund som pysslade runt vid receptionen.
”Hon har fått i sig kladdkaka”
Veterinären skådade åter igen min hund som for runt i 120 knyck över det hala golvet, log lite – och lämnade mig därefter med en suck.

Min veterinär var norsk. Här pratar vi inte svenska med norsk brytning, utan verkligen norska-så-det-sjunger-om-det. Jag märkte så klart inte av det… utan det var Patrik som upplyste mig om att hon inte kunde ett ord svenska. Visst gick inte besöket helt smärtfritt… utan när jag tittade som mest förvirrat på henne fick jag behandlingsmetoder översatta från norska till engelska. Tack.

Hur som haver fick Lilo en dos kräkmedel i nacken. Därefter fick vi instruktionen ”Spring. Försvinn”. Jag sprang. Kände mig som en superhjälte när jag sprängde upp dörren från behandlingsrummet och stormade ut från kliniken… eller inte. Snarare dum. Det dröjde en liten stund, men sedan började tanten dregla kopiöst. Därefter kräktes hon floder – av kladdkaka. Charmigt värre. Stackaren kunde inte mer än blänga ilsket på mig. Jävla kärring till matte som förstörde hennes roliga lilla stund…

Efter att vi lämnat högen med kladdkaka bakom oss, kom vi till nästa moment – kolsuspensjon (som det tydligen heter på norska). Lilo blängde inte mindre på mig när hon fick svepa i sig x antal dl flytande svart sörja. Lilla tanten.

Summan? 800 svenska kronor till antalet. Receptionisten log mot mig när hon slog in beloppet;
”Det blev en dyr kladdkaka det där”
”Ja – och hur stor är chansen att man har kladdkaka kvar överhuvudtaget?”
Någon annans hund som hittat på dumheter? Eller någon annans matte som glömt kvar något framme?