Tingsrätt och körkort

Låt mig ännu en gång få avvika från ämnet hund. Inget ont om de fyrbenta, det är bara deras matte som inte kan få nog av uppmärksamhet och som nedan planerar att slänga ut sina upplevelser från a. hur man tar körkort, samt b. hur man överlever en rättegång.



Låt mig ta det i kronologisk ordning... vilket i och för sig börjar förra fredagen. Lilo och jag hade tagit oss till tågstationen, och efter en lång skolvecka kan jag inte säga mer än att jag var helt slut. Trött helt enkelt. Såg fram emot att ligga och sova hela vägen hem. Trodde jag.



"Åh, amen guu va gullig!". Rösten är honungslen och jag får onda aningar direkt. Bredvid mig hörs en duns - varpå jag, bonnig och svettig vänder på huvudet och ser en kvinna som inbefriar alla mina fördomar om just den "typen av människa". Ja, jag erkänner - jag är fördumsfull. Man får dock se det ljusa i det hela, och det är att jag aldrig kommer vara fördomsfull mot den typen av människa igen... eftersom jag vet att det jag tycker och tänker faktiskt stämmer! (Obs, jag ber er - ta mina personliga åsikter med en klackspark).

Långt, plastigt, färgat hår. Lika långa naglar. Dyra märkeskläder och ett tjockt lager med smink. Stockholmsdialekt. Ett moln av tung parfym. Kryddan på moset - en chihuahuavalp, med kläder givetvis nedpackad i en väska.

"Nu kommer vovven att äta upp dig, ti hihi"

Jag blänger ilsket och försvarar min hungrige dalmatiner... samtidigt som jag sitter och håller henne i halsbandet för att hon inte ska slänga sig över valpen och svälja den. Stora blanka ögon, dregel i mungipan och långt nere i halsen -ett litet "pipgurgel".

"Pfff... min hund äter inte skräpmat" är min spontana tanke... dock är allt jag lyckas kläcka ur mig "Nej då, hon är jättesnäll".



Minuterna går och medan den extreme kvinnan "på alla sätt och vis" vräker i sig en baugette roar jag mig med att stenhålla min hund - som nu - på allvar dreglar ner mina nertvättade byxor. Jag gör ett tappert försök till en konversation;

"Det är en valp va?"

"Han kommer inte att bli så mycket större än så här" (kvinnan fnyser åt mig)

"Ja, men det är väl en valp du har?"

"Ja, och han är så jävla jobbig. Funderade på att lämna tillbaka honom till uppfödaren"



Jag vänder bort huvudet och resten av resan spenderas genom att kika ut genom fönstret för att beskåda granar och tallar i djupa skogar.

Till saken hör att Lilo ätit något olämpligt dagen innan... Jag ljuger inte när jag påstår att hon låg och blåste väder hela vägen från Forshaga till Kisa - 35 mil. Den snobbiga tjejen trodde säkert att det var jag som satt och lade av brakare, för lagom vi kom i höjd med Hallsberg bytte hon säte och tittade på mig med avsky. Kunde inte annat än att tacka mitt illaluktande monster.



Körkortet. Måndag morgon. Tidigt. Jag har haft ångest i två veckor sedan sist gång jag körde upp (som resulterade i att jag blev utskälld efter noter) och förväntade mig ett liknande nederlag ännu en gång. Illamående. Jag mötte upp en trevlig man vid vägverket som under de kommande 40 minuterna skulle avgöra mitt öde. Han var en äldre man, lite halvfet, vitt hår, kort och pratade lugnt och stilla. Jag skulle ha kunnat slänga mig på gasen och bränt genom centrala Linköping utan att han skulle ha reagerat - det var i alla fall min spontana tanke. Han var väldigt trevlig, pratade lugnt och rent av viskade fram instruktionerna. Dumförklarade mig lite grann och var övertydlig. Men okej, jag tar det.

Jag hade fått för mig om att parkering var ett obligatoriskt moment, och när han efter ett tags körning bad mig återvända till vägverket förlorade jag hoppet. Totalt. "Fan, fan, fan - jag har inte fått parkera!"
Vad har jag gjort för fel?

På bred östgötska viskar han fram ett ord i taget, någonting i stil med att det här är godkänt. Jag blänger på gubben som sitter och leker med mobilen, och i princip ifrågasätter det han just sagt.
Han ändrade dock inte beslutet "godkänd" och jag kunde efter otaliga mardrömmar om "hur man fickparkerar" lugna mitt sinne, och avsluta dagen med tårta - som jag köpt alldeles själv! (Det är nu som jag egentligen ska flika in att jag inte gillar tårta. Men för den goda stämningens skull låter jag bli. Fint va?)

Tingsrätten;

Rapporten alla väntat på *trumvirvel*
...I survived.
I stundens hetta var det givetvis bland det värsta jag varit med om (konstaterade ganska snabbt att tandläkaren var lindrig i jämförelse) - men så här efteråt skämtar jag som skam om upplevelsen.
Well, dök upp i tid. Blev åtsnäst av en riktigt otrevlig, förlåt, kärring som troligen vaknat på fel sida. Min förvirring gjorde tydligen situationen värre. Have patience with me - jag brukar inte hänga här. Tingsrätten är inte mitt forum!
Hamnade såsmåningom i en säkerhetskontroll för att se till att jag inte hade med något vapen eller knark in i rättssalen. Jag gick förbi obemärkt... men tydligen var mammas skor lite kluriga; fanns ju trots allt en liten metallbit på dem.

I papperen jag fått på posten stod det att vittnena skulle få sitta enskilt i varsin väntsal för att inte påverka varandra. Döm min förvåning när jag kom in i ett stort luftigt rum med mer eller mindre full insyn genom stora glasfönster.... på en länga stod flertalet bänkar med små bord (givetvis hårt åtskruvade i golvet för att vi inte skulle kunna kasta runt dessa i salen). Utöver detta möblemang var salen synnerligen tom. Fanns ett glasskåp med 1700-talets upplaga av "Sveriges rikes lag" eller dylikt samt en kaffe-/vattenmaskin. Blev lite smått irriterad över att kaffet inte var gratis; ingår inte ens något litet när man ställer upp som vittne och riskerar att få hotbrev i framtiden? På mitt gamla sommarjobb var det roligaste man kunde göra att gå på toaletten. Tingsrätten var en liknande upplevelse. Drick x antal glas vatten, kissa, drick vatten, kissa... ja, det var så jag roade mig. På vägen till toaletten fick man gå förbi tre unga polismän som stirrade misstänksamt, det var ju en trevlig upplevelse. Vet ungefär vad som surrade i deras huvuden "...jaha, nu går hon på toaletten igen".

I övrigt var lokalen utrustad med vad som troligen skulle gå under namnet "lugnande miljö". Ett hålrum mitt i salen, rektangulärt skyddat av... ännu lite mer glas. Bestående av stora tunga stenblock (med mossa på), en väldig massa stenkross och mitt i allt, en stor staty föreställande ett missbildat hästhuvud som såg riktigt elakt ut... i någon form av Napoleonmundering. Tillsammans med murgröna som slingrade sig åt alla möjliga håll och kanter så antog jag att poängen skulle vara att lugna oroliga besökare.

Trots den något tråkiga utformningen och bristen på things-to-do möttes jag av ett välbekant ansikte så fort jag satte foten i salen. Körskoleläraren... som var mer eller mindre sönderstressad. Med sig hade hon sin man som jobbade inom militären på en stridshelikopter; och som möts av stora ögon då han inte bara langade fram knivar framför poliserna i kontrollen, utan även morfinsprutor och annat spännande.

Rättegången var redan en halvtimme försenad... och det var ungefär så resten av min dag såg ut. Vänta. Vänta. Vänta. Blev efter ett tag ackompanjerad av ännu ett offer (=vittne) som haltade in på kryckor. De två kommande timmarna lyssnade jag på hans prat om hur dålig den svenska sjukvården var. De gånger som det blev "pinsam tystnad" kunde han alltid rabbla upp sin situation igen. Dock var sjukvården inte bara skit tydligen; för i en jämförelse mellan sjukhus och tingsrätt var sjukhuset bättre. Där fanns i alla fall tv, och "Damernas Värld"! Min körskolelärare muttrade något om att hon bara hittat HIV-bladet på sjukhus. Därefter blev det tyst igen.

Efter två timmars väntan var det paus och samtliga personer gick ut från salen. Ja! Där är han. Snubben som försökte köra ihjäl någon annan. Här sitter jag. Skönt att få vara så anonym! Dök på en advokat och förklarade desperat att jag höll på att missa mitt tåg till Värmland... och att det skulle få ödesdigra konsekvenser. Han var väldigt förstående och sympatisk, men vad gav det? Sympati räcker inte långt för att snabba på en rättegång.

Vi fick sällskap av ännu ett vittne. Spanjor. Stackaren hade suttit i salen under två timmars tid; och tack vare att rättegången var försenad hade han spenderat två dagar till att sitta och vänta, samt fått avboka en resa till Barcelona. Grattis. Fick i samma veva ännu en gång höra om det haltande mannens syn på svensk sjukvård.

Blev slutligen kallad i högtalarna och klampade in i salen. Min storhet försvann dock när jag fick fråga var jag skulle sitta någonstans... 15 gånger.
"Där"
"Var då?"
"Här framme"
"Där?" "
Ja!"
"Den där stolen?"
"Nej, där!"
"Vid bordet?" ...och så vidare.

Fick därefter svära eden att tala sanning. På heder och samvete.
"Jag skall icke....*bruuus*"
"Ursäkta, vad sa du?"
(Det var där jag blev helt förvirrad och hakade upp mig på att ljudet i rättssalen var helt skevt. Hörde knappt ett smack av vad varken domare eller advokaten sa. Var utöver det helt fascinerad över den stora bioduken framför mig).

Därpå följde själva utfrågningen ledd av advokaten som kallat mig. Han ställde x antal frågor om händelseförloppet... som jag skulle ha haft ett vettigt svar på. Jag var dock helt blockerad av viktigare saker; den stooooora bioduken, det dåliga ljudet - samt att jag talade i en mikrofon så att rösten hördes klart och tydligt av var och en i rummet.
"Från vilken väg kom du när precis innan du körde in i rondellen?"
...wooow, den där bioduken är verkligen enorm....
"Jag vet inte. Är inte så inläst på gatunamnen"
...Hjälp vad dåligt ljudet hörs...
"Om jag visar dig den där bilden, kan du då peka ut varifrån du kom?"
"Ja"
....*Panik* Jag känner inte igen mig på bilden!...
"Ehm... därifrån?"

Därefter visades en video (på den gigantiska filmduken) där polisen kört i rondellen för att ta reda på vilken hastighet mannen hade när han krockade in i den andra bilen.
"57 kilometer i timmen" Schwwooosch. Däckskrik.
"54 kilometer i timmen" Schwwooosch. Däckskrik.
"Matilda, såg du just polisbilen som körde i rondellen?"
Spontant skulle jag viljat svara "Det där är ingen polisbil, det är en beige SAAB". Men det gjorde jag inte.

Det var någonstans där advokaten ansåg att jag var klar och sade att jag kunde gå. Hindrades dock i sista sekunden av åklagaren som ville ställa ännu lite mer frågor; endast i syftet att förnedra och fördumma mig. Hon ville få det till att jag var en väldigt orutinerad förare som aldrig kört bil förut, att bilen jag körde var automat - samt att jag innan rondellen fick förklarat för mig om hur man kör i en rondell av min lärare. Ingenting stämde. Förlåt; men dumma kärring!

Jag tror jag ska bryta där. Ännu några flera meningar och inte en enda person kommer läsa det jag skrivit (vilket kommer resultera i att jag blir besviken). Vill bara avsluta med att säga att rättegången nu i dagarna blev avslutad; 4 års fängelse blev domen... och jag är överlycklig! Trodde inte att straffet skulle bli så hårt. Dessutom är "boven" skyldig mig reseersättning för över 1000 kronor. Feels good! För den som vill läsa mera hänvisar jag till www.corren.se där de lagt upp både artiklar och rekonstruktionsvideor kring olyckan.