Motivation, vilja och harmoni

Skolan är igång – tjoho, yippi, finally! Eller nåt. Typ. Inte alls.
Sista terminen kommer för min del bara att resultera i sömnlösa nätter, svettvallningar och fjärilar i magen. Här pratar vi inte om fjärilar orsakade av lyckorus – utan aggressiva fjärilar med djävulshorn som flyger runt med ett enda syfte – att orsaka illamående och adrenalinrus. Det är lite spännande när man inser att kroppen är på flykt till och från. Man går till toaletten och lägger ett lass - därefter är man redo för att springa i dagar och besegra drakar om det så krävs. Tyvärr, blir min värld aldrig så spännande…

Inlämningarna och proven hopar sig, men jag är en sådan person som lite halvt protesterar mot tidsbrist genom att bli ännu långsammare. För stunden är jag mer eller mindre apatisk.
Höstterminens sista arbete (som tog lite mer än ett halvt dygn för mig att skriva ihop) förgylldes av Elises lilla ordbajseri. På dagen hade hon gått och pratat om 200 gram motivation – och hur väl den behövdes. Jag skrattade väl lite, och medgav att några deciliter vilja inte skulle sitta helt fel. Vid ett besök till ICA tittar hon uppgivet ned i matkassen och undrar var de 200 grammen med motivation tog vägen. Motivation i följd av en chokladkaka. Jag är ledsen, vill man ha choklad – så får man säga att man vill ha choklad. Jag är helt blind inför vackra uttryck och dikter. Just därför resulterar det i viss irritation för min del när dikter ska analyseras;
”Påskliljorna dansade och log mot mig”
Ehm… någon är hög på något? Va? Hur skulle jag kunna förstå att författaren syftade på kvinnor som dansar? Påskliljor och kvinnor är inte samma sak. Fnys.
Hur som haver, idag har jag tagit mig en kopp med harmoni. Det är te. Sådant man behöver då man håller på att stressa sönder.

Förra veckans stora ”nyhet” var att jag numera har inkontinensmedicin i min ägo. Det krävdes visserligen ett besök hos fröken veterinär, ett urinprov, 1100 kronor mindre i kassan och en utskälld veterinär. Det måste vara skönt de stunder veterinären får i en icke-insatt person som gör vad som helst för att hunden skall bli frisk. Tyvärr är inte jag sådan. Jag läser på innan om sjukdomarna, tar reda på vilka läkemedel som används och hur de verkar. Så var även fallet då jag var inne förra onsdagen… då veterinären låste upp sig på en urinvägsinfektion som Lilo hade i våras och skulle göra urinprov, bakterieodlingar samt lägga in min hund över en dag för att UL och röntga urinblåsa och lever/njurar tog det stopp. Ja, jag förstår att de vill göra en rättvis bedömning… men om det är inkontinens - så är det inkontinens. Lilos blöta fläckar i min säng styrs av hur mycket vatten hon dricker på en dag. Hon dricker och kissar normalt, hon har inte ont och det kommer inte blod. Skulle jag ha anat kristaller eller urinstenar borde jag väl ha åkt in tidigare? Jag skulle inte låtit min hund gå med sådana problem sedan i maj (då hon kastrerades) i vilket fall som helst.
Hur som haver – veterinären var grinig, och det var jag med. Efter lite ordkastning ringde hon upp mig dagen efter och lät mig få min vilja igenom! För dagen är jag en ganska lycklig människa, trots medicinering 3 gånger om dagen…. För 450 kronor i månaden.

Sammanfattning; Fortsätt simma, fortsätt simma….
Fisken Doris i ”Hitta Nemo” är min förebild. Helt underbar! Tänk som en blå fisk och humöret hålls uppe. Jag lovar. Gå runt och tralla ”Fortsätt simma” samtidigt som du svajar lite med kroppen och headbangar – det gör susen.

I övrigt har det inte hänt så mycket.
Jag var ute och gick sista kisspromenaden häromkvällen och fick ett drastiskt slut på mina snabba steg, då jag helt plötsligt låg i en hög på backen. Hand, ärm, tröjan och byxorna – från arslet ned till skorna var täckt i ljusbrun diarée, från hund. Mitt i mitt trötta rus kunde jag inte mer än garva. Elise förvånades dock inte, eftersom jag brukar gå runt och garva för mig själv. Att jag var täckt av avföring från topp till tå var bara en bonus för dagen.Forshaga är en skithåla – bokstavligen. Det ligger hundskit överallt! Jag slutade gå på gräsmattor då jag flyttade hit för tre år sedan, och inte ens Lilo har fått gå på dem nyligen då det var plusgrader. Alltför många gånger har hon eller jag trampat i det… vilket inte är mysigt. Men – fortsätt simma, fortsätt simma! Vi har minusgrader och snö just nu, så all skit ligger frusen under ett vitt täcke = glädje.