Ingenting är omöjligt?

Jag är en obotlig optimist (inbillar jag mig). Eller, mer korrekt - för min egen skull är jag otroligt positiv, allting blir så mycket lättare på så vis. Då personer i min närhet stöter på problem, små eller stora sådana, kvittrar jag glatt att "ingenting är omöjligt". Sanningen är att få saker som uppfattas som "omöjliga" sällan är det...
Med lite envishet, (svordomar) och jävlar anamma löser sig det mesta!

Häromdagen såg jag en dokumentär om Vatikanstaten. Spännande kan tyckas? Inte riktigt, utan valmöjligheten att se på TV begränsas drastiskt då man bara har tillgång till SVT 1 + 2 + 24, samt TV4. Mitt val var "Vatikanstaten" eller senaste reklamsnuttarna från Tvins (...som jag pinsamt nog redan hunnit kika igenom några gånger. Visste ni förresten att det just kommit ut en helt otroligt, fantastisk, makalös och underbar ny dammsugare på marknaden?).
Nåväl, "ingenting är omöjligt". Jag försökte vara uppmärksam och intresserad av det som visades på dumburken tvärs över rummet; vråla "wow!" med jämna mellanrum samt spärra upp ögonen emellanåt och säga "åååhh..." då den vatikanska staten visades upp (=betongdjungel, utan träd. Träden kallades visst konst).
Dock blev mitt intresse med tiden allt mer bristande och jag kom på andra tankar.
"Tänk om jag skulle bli påve? Bara för att bevisa att ingenting är omöjligt!" - humlor kan trots allt flyga.
I praktiken skulle min lilla idé innebära en operation till man, jag skulle låtsas vara troende/katolik på ett övertygande sätt, säga idiotiska saker (se; påvens uttalande om AIDS i Afrika)... samt vänta hela mitt liv på att kunna utses till påve. Jag ska vara minst 105+ och dödssjuk, dess förinnan måste jag röja alla andra möjliga kandidater ur min väg, dvs. andra döende gubbar i samma åldersgrupp.
Vid närmare eftertanke? Nej. Jag skippar just den idén. Huruvida det är omöjligt eller inte? Det kan jag inte svara på - men jag kanske kan fråga 118 100? De säger på TV-reklamen att de kan svara på alla frågor!

I förrgår for jag tillsammans med morfar och morbror till mina drömmars stad, Västervik. Nåväl, så fantastisk kanske den lilla kuststaden inte är... men det är inte långt ifrån. Ska jag någonsin bo i en stad blir det Västervik - det är så vackert!
Stillsamt var det inte, utan det var "Visfestivalen" som vi åkt dit för att tjuvlyssna på (dvs. stå utanför borgen och lyssna utan att betala inträde). Tant Brun följde med, och barn-/fyllesvin-/kärringskrik följde mig hela vägen längs med vattnet. "Dalmatiner!" vrålade de, men jag vill påstå att det var en dammsugare jag höll i handen (kanske den där fantastiska dammsugaren Tvins gör reklam för?). Hade jag släppt Lilo på landsvägen utanför Västervik hade hon kunnat följa doften ned till hamnen där all mat fanns. Skräphund. Då jag var i Filipstad förra året med Dejeborna bar jag henne en bit för att slippa det eviga slitandet i kopplet efter varenda liten brödsmula på marken. Om dalmatiner är en matglad ras? Ja. Punkt.

Sammanfattningsvis var det en bra kväll. Jag satt och drömde mig bort nere vid hamnen, medan mina släktingar var i full gång med att, liksom dalmatinern, äta det som fanns tillgängligt från caféet bredvid. Dock var jag lite smått irriterad får jag erkänna; jag såg (=blängde intensivt) en man i en båt jag kände igen - men som jag inte kunde placera. Efter att ha suttit och ältat i en halvtimme bestämde jag mig för att personen varit med i Idol förra året. Jo, Idol måste det ha varit. Så det så.
Dock tänker jag inte sitta och gå igenom hela förra årets Idol-säsong bara för att kunna placera personen. Skulle det nu visa sig att han inte var med i Idol, blir jag tvungen att gå igenom alla andra tv-program jag skulle kunnat sett personen i - och det är tidskrävande samt irriterande.
Det vet jag sedan tidigare erfarenheter, se; kvinna i Karlstad där jag efter ett halvår kom på att det var en hunduppfödare jag mött ett år tidigare....

På tal om ingenting. Trafikskyltar är ganska fascinerande beroende på vad det står på dem; "Bränntorp" kan jag med enkelhet skoja om till "Bränn torp"... vilket visserligen inte skulle vara särskilt roligt om jag verkligen skulle följa den uppmaningen.
Min personliga favorit är dock "Liksåsen" utanför Kristinehamn. Lokalbefolkningen säger tydligen "Liks åsen"... men jag föredrar "Lik såsen". Vilket underbart namn på en liten by!

"Råland" är en välkänd figur i min värld. Det är ingen liten skogstomte eller spindel på toaletten - utan en boll-i-snöre, dvs. otroligt bra hjälpmedel vid hundträning. 5 stycken olika exemplar av Råland har gått ett trist öde till mötes; begravda under snö, dränkta i Klarälven, uppslängda i träd, osv. På senaste utställningen köpte jag en ny kollega, "Råland 6". Det är en blå boll, med tillhörande blå/rött snöre - otroligt stilig. Ikväll försvann han också. Jag skulle träna leksakslet med Lilo, och hivade iväg Råland 6 rätt ned i ett hav av brännässlor...
Och Tanten hämtade den inte! Inte ens hennes nyfunna vän i form av en isbjörnsliknande jättehund (=stor golden retrieverhane). Istället ställde de sig vid gräsmattekanten och gnällde försiktigt.
Jag försökte så gott jag kunde; "Hämta bollen! Leta! Var är bollen!"
"Bollen är borta...", svarade hundarna

Iklädd linne, mysbyxor och blommiga gummistövlar gav jag mig ut på jakt efter Råland. "Ingenting är omöjligt" - inte ska väl ett hav av vildvuxna brännässlor hindra mig? (även om jag föredragit att den isbjörnsliknande hunden med all päls tagit sig an letandet). Jag trampade runt ett bra tag, och så småningom var nästan hela djungeln nedtrampad. Då Rålande återfanns hade jag lyckats bränna upp benen på flera ställen, armarna samt ett lillfinger. Jag tjoade glatt för att fånga den prickiga hundens uppmärksamhet... men vid det tillfälle då den blåa bollen togs över av dalmatinern blev lyckan kortvarig. Hon sprang inte mer än några meter innan Råland for i backen med en duns, och Lilo gav sig i kast med en viktigare aktivitet; godisbollen.
Tack? Nej. Okej. Skrammel skrammel, godis godis godis. Godisbollen är bäst.