Skithundar

Bokstavligen. På alla sätt och vis. Vissa dagar är hundägandet än fröjd; att vid sin sida ha en prickig kompanjon som är allmänt underbar. Andra dagar är den prickiga hunden rent ut sagt odräglig… och är det då två prickiga individer blir irritationen ännu större än vad den annars skulle ha varit.

Min dag började på ett underbart sätt. Klockan 02.04 (Ja, jag vet – jag lägger alltid oväsentliga saker på minnet) hörde jag Lilo hulka ute i hallen. En bomb som faller utanför dörren väcker mig troligtvis inte i min djupaste sömn… men en hund som spyr – språngmarschen från liggande läge i sängen till öppnad ytterdörr tar inte många tiondels sekunder. Dock vaknade jag ”för sent” den här morgonen, och olyckan låg redan på köksmattan – osmält hundmat och en smått mosad margarinklump (hundarna får tre mål/dag i ett försök att få dem att likna hundar istället för spjälstaket). Äsch. Vad gör en spya? Jag hade ändå just gått och lagt mig. Stackars hund. Lite klappar på Lilo, spyorna i soporna och sedan åter tillbaka till sovrummet.

Några timmar senare börjar Fröken Fladderöra pipa utanför sovrummet. Det gör hon varje morgon. Riktigt gällt, men ändock ynkligt ”mat, mat, mat” och ”jag svääälter jag svääälter”. Mamma vill inte att hundarna sover i sovrummet, för då vill de göra det då hon passar dem åt mig också (och visst får jag ha viss förståelse; 2 vuxna, 2 barn och 2 hundar kanske inte räknas in i begreppet dubbelsäng?). Det blir istället jag som får ta Soyas eviga pipande – hon accepterar att varken hon eller Lilo får sova i min säng… men hon är djupt sårad över att inte jag, liksom mamma, går upp vid 7-tiden för att ge henne frukost.

Skulle jag ge efter och gå upp tidigt varje morgon, hiva upp lite mat och sedan gå och lägga mig skulle problemet vara löst. Dock är jag fruktansvärt envis. Jag tänker inte låta Soya förstöra min sovmorgon med sitt pipande. Jag ska sova. Jag går upp när hon blir tyst!
Även den här morgonen fick jag min vilja igenom, och då Soya äntligen tystnade efter… någon timme… gick jag upp och kände mig något irriterad. ”Morgonstund har guld i mund”. Knappast. En spya på köksmattan och en i vardagsrummet, utspridd över varsin matta, en del av tv-spelet och några kablar. Yippi. Jag älskar mina hundar, verkligen. Dock var jag inte lika glad över att se dem i morse som jag brukar vara, vilket hundarna märkte. Stackars Lilo insåg ganska snabbt att det var bäst att hålla sig undan, och Soya fick stå och pipa bakom ett kompostgaller tills den illaluktande, något bearbetade hundmaten var bortstädad.

Dagen som helhet flöt på bra, och hundägandet blev ännu en gång vad det ska vara – trevligt. Tragiskt nog försvinner jag till Australien varje vardagseftermiddag under två timmar. Tv4 sänder nämligen repriserna av ”Doktorn kan komma” som jag följde som liten. 425 avsnitt. Två om dagen. ”Doktorn kan komma” gör mig till en lycklig människa!

På kvällen tog vi en promenad tillsammans med den tidigare nämnda isbjörnen, Bonzo. Det är en stillsam och sävlig goldenhane som tycker om att… vara stilla. Och sova. Vid något tillfälle drömde jag mig iväg (som vanligt) och såg mig själv i öppningsscenerna till ”Mannen som kan tala med hundar” (då alla hundar går bakom honom). Skillnaden var att jag hade tre hundar istället för trettio, och att Lilo gick bakom mig på kommando, Soya alltid går och trampar i allas hälar… och att den tredje, Bonzo inte orkade hålla vår takt utan lunkade 20 m bakom oss och undrade när vi skulle vända om.

Efter en liten bit fladdrade mina näshår till, och en doft kategoriserades som ”bajs”. Människoskit. Då jag försökte lokalisera hundarna fann jag den lakritsfärgade en bit bort i skogskanten bredvid den bruna. Den svarta tittade förvånat på mig med lite choklad runt nosen, och en bit Lambi i mungipan. Den bruna stod lutad över någonting, och åt detta, någonting, med mycket god aptit. Det ordflöde som fördes därefter var inte av den mildare sorten. Den var enkelriktad och osammanhängande. Den bruna kröp ihop då svordomarna haglade, och började försiktigt att gå hemåt (dock var hon på väg ut på landsvägen, istället för att gå den närmsta vägen hem – var på jag glatt fick ropa henne tillbaka, och entusiastiskt visa henne att hem låg åt andra hållet), den svarta jagades runt (och försökte flertalet gånger återvända till skithögen för att äta det "bruna guldet"). Bonzo å sin sida stod på samma fläck och studsade nervöst runt med svansen farandes än hit, än dit liksom en propeller.
Så småningom gick hela flock åt samma håll, och irritationen försvann – även om jag inte tänkte röra de prickiga på ett tag.

Sedan slog Soya på stort. Skithögen tillfredsställde uppenbarligen inte hennes smaklökar på rätt sätt, och i ett försök att släcka törsten och tvätta bort den bruna färgen runt nosen hoppade hon entusiastiskt ner i grannens sumpdike… och blev istället överdrivet svart. Och illaluktande.

Slutligen skulle jag bara vilja framföra ett tack till mina kära vänner som utvecklat Lilos och Soyas nyfikenhet och talang;
Elise, utan Apple skulle Lilo aldrig lärt sig att äta avföring från människa. Tack. Lilo hälsar att det smakar gudomligt.
Veronica, utan Ziva skulle Soya aldrig lärt sig att bada i sumpdiket. Tack. Aldrig tidigare har väl grannens vattenslang använts så flitigt, och nog glänser väl hunden fint när den väl är ren?

(Till Filippa; de sade ingenting om tuggummi i dokumentären om Vatikanstaten. Däremot fick jag lära mig att det aldrig är påven som skickar ut några välsignelser via post. Istället får man betala några tusenlappar, få en bild på påven där det står ”bless you” (typ) med ”påvens autograf”. I själva verket är det en biskop som sitter och förfalskar hans namnteckning dag ut och dag in, medan påven pysslar med annat. Dålig stil.

Just det, jag såg en dansk dokumentär om alger idag. Den var väldigt intressant. De sade att alger kommer att bli framtidens svar på bensin. Det är ungefär lika storstilat som att jag skulle bli påve…)

Just det, jag har funderat lite kring ”ingenting är omöjligt”. Vissa saker kan te sig svåra, t. ex det faktum att jag skulle vinna ”Idol” – för det kommer nog aldrig att inträffa. Vidare inte juryn är döv, publiken sitter med bomullstussar i öronen och att ljudet på samtliga Sveriges tv-apparater går sönder.