Svammel

Molniga dagar är trista. Så slätstrukna. Tråkiga. Dagar då himlen är grå tappar jag min motivation att göra någonting. Istället för att göra någonting nyttigt sätter jag på en film, kryper ned i soffan och klappar på hundarna. Trevligt, ja - men nyttigt? Nej.
Men visst borde vädret vända snart? Jag kräver inte skolsken och klarblå himmel - spöregn och storm fungerar minst lika bra. Bara det inte är så slätstruket. Ingenting. Jag gillar spöregn och jag gillar sol, men jag avskyr mellanläget.
Antingen får jag flytta till Egypten eller till Färöarna. Valet är för svårt. Jag stannar i Sverige ett tag till.

Någonting som håller humöret uppe är utställningen som ägde rum för en vecka sedan i värmländska Ransäter. Regnet öste ned hela dagen, så första glädjeämnet var det faktum att jag och hundarna fick plats i uppfödarens utställningstält.
Vi var på plats ganska tidigt, så jag hade gott om tid att stressa upp mig inför att hundarna skulle in i ringen. Dock skulle 50 flattar in och visa upp sig först... och nervositeten blev desto värre då jag insåg att hanar och tikar såg likadana ut på mitt avstånd. Tack och lov hade utställarna nummerlappar som kunde kontrolleras gentemot siffrorna i utställningskatalogen.

Soya var först ut och skötte sig strålande. Dessvärre är hon tanig för sin ålder, det vet jag... och det påpekade domaren i sin kritik "mycket outvecklad". Trots smalt huvud och smäcker kroppsbyggnad fick hon ändå en 1:a och Hp. Tack domaren. Du är trevlig.

Lilo gjorde mig riktigt lycklig, och jag har förblivit det sedan utställningen. I öppen klassen var det 13 tikar, och då det var Lilos tur hörde jag några av domarens ord, och tänkte att "det här går bra". Bara man hör segment av kritiken kan man ana sig till hur hunden kommer att placera sig. Då det röda bandet sträcktes fram var jag hoppfull, klappade på Lilo och väntade på att de andra hundarna skulle bli klara. Döm min förvåning då konkurrensen startade och Lilo var en av de hundar som valdes ut. Det är hård konkurrens, och det är sällan min chokladprick klarar den. Vi sprang... och hamnade på första plats i öppen klassen med ett Ck i handen!

Bästa tikklass och riktigt bra hundar att stå bredvid. Vi fick stå kvar. Vad hände? Lilo, den ständiga tvåan.
Ytterligare några varv i ringen, och en placering jag knappt vågat drömma om! Lilo på tredje plats i bästa tikklass och jag tilldelas en blå och gul rosett. Ett cert.

Jag har inte kommit mig för att spika upp några rosetter på väggen än, utan certet har fått finna sin plats på mitt kylskåp. På så vis kan jag se det så fort jag går in i köket, påminna Lilo om att hon hädanefter ska vara ett föredöme för andra hundar (...t. ex Soya...) och bli lite mer munter trots att vädret är grått. Två kvar. Jag hoppas.