Nämen hej!

Förlåt. Jag borde skriva. Det är mer än en som klagat över min sällan uppdaterade blogg.
Men, till mitt försvar - jag gillar uttrycket "absent-minded", dvs. frånvarande och lever lite smått efter det. Mer än annars nu på hösten - jag tar en lång promenad, sätter mig vid ett vattendrag, beskådar färgerna som speglar sig i vattnet och drömmer mig bort.
Jag och Tanten kan vara drömmare tillsammans... i alla fall på koppelpromenader, för då går hon verkligen i sin egen lilla värld. Jag och Elise skapade en egen theme song till Lilo, den gick "La-aaa-di-da-di-dum-laaa-*tvärnit* Kissa! -la-tra-lla-laaaa *tvärnit* Nosa! Sniffa! Gräva!- hmm- di- dum" och så vidare. Tanten är en underhållande filur att beskåda... så länge hon inte har en 1,80 meters radie att röra sig på. Tack och lov slipper koppelhatande matte och hund den konflikten ute på landet, då hon går lös 99% av tiden. Helt underbart!

Vid 5 års ålder borde hon vara en mogen dam - men knappast. "Tokstolle" är ordet som ligger närmast till hands då jag tänker på Lilo. Då päronträdet i ett av trädgårdslanden höll på att tappa frukten tog Tanten det på sitt ansvar att spara dessa till ett senare tillfälle. Då jag var i full gång med ogräsrensning kom helt plötsligt något brunt och tågade förbi... eller ja, först kom ett päron, och sedan kom nosen som puffade det framåt. Nöjd var hon inte förrän det gröna var dolt under ett tunt lager med jord (för ett bitvis dolt päron är väl också konserverat till dystra tider?). Sedan var det bara att fortsätta med nästa. Och vi hade många päron....

Härom natten fick hon i sig något olämpligt i skogen, och blev lite hastigt på kvällskvisten tvungen att hosta upp middagen på grusgången utanför. Klimatsmart tänkande - varför slösa bort maten i onödan? Den är ju knappt smält! Således börjades det med nospuffande igen... småsten över uppkräkt mat, men där sade matte ifrån. Usch. Det finns gränser för vad Tanten kan spara till senare tillfälle...

Soya? Allmänlydnadskursen är klar och jag förväntade mig att hon skulle vakna upp som en mogen, helt perfekt fröken dagen efter examinationen... men icke! Hon fortsätter, i tidigare manér, att bjuda på sig själv - och framför allt att försvara titeln "Sörja" (som jag befarar att hon aldrig kommer att svika).
Andra löpet är igång, och hon kämpar tappert med att sprida sina röda prickar över hus och hem i sin glädjeyra. Prickigt är fint... men till en viss gräns. Morbrodern hade visst en flaska med namnet "Prick bort", men det ska jag nog inte visa för tjejerna? Tvärtom kanske Soya skulle behöva lite prickar på sin helvita rumpa (vilket lillasystern i och för sig en gång kompenserade med att måla lite på henne).
"Ska dalmatiner vara svarta och rosa?"
"Ehm... nej. Det har hänt en liten olycka..."

Förra veckan såg jag en stjärna falla på Lilos sista kvällskiss, och jag hann tänka en del under de sekunderna;
"Woow, ett stjärnfall - det var länge sedan! Just det! Önska sig"
*stjärnan försvinner*
"Jag önskar jag vore miljonär!"
...
...
"Nej. Det gör jag inte alls. Jag vill inte alls bli miljonär. Jag ångrade mig! Får man önska om?"