Ny blogg

Ja, nu har jag fixat till en ny blogg!
Den på freewebs kom jag ganska snabbt fram till inte passade mig...
Eftersom jag sällan uppdaterar... och när jag väl gör det så kan det bli 2 nya fulla sidor i bloggen på samma dag, och eftersom jag tvivlar på den/de som läser bloggen orkar backa och scrolla som tokar för att komma till första inlägget skippar jag helt enkelt det. Ett annat minus är att jag måste lägga upp bilderna på photobucket innan jag kan publicera dem i inlägget - och eftersom jag är så lat i min natur så blir det därmed genast dubbelt så jobbigt att skriva något.

However, nu är jag här i alla fall och har tänkt låta just denna URL-adress bli ett personligt klotterplank där jag ventilerar över mitt liv, min hund och min livssituation. En del inlägg kommer garanterat luta åt ett mer oseriöst håll. Mest för att jag är otroligt ironisk och gillar att driva med saker och ting. Saker blir genast så mycket lättare om man kan skratta åt det. Trevligt, tycker jag - även om just ironin och lättheten att skratta tenderar att bli lite för mycket för både mig och min omgivning ibland. I vissa situationer skrattar man helt enkelt inte. Det bara är så, jag har bara inte lärt mig det ännu...
Jag lovar, jag kommer nog växa upp en dag också och lära mig hantera mina smilband.

I övrigt - att skriva är någonting jag gillar, även om det inte märkts i min förra blogg. Dock hoppas jag att det ska bli annorlunda nu när jag skaffat mig en ny. Det är kul att sitta och knappa på tangenterna i en regelbunden rytm och se hur ironiska meningar dansar fram över ett worddokument (något som uppskattas av mina lärare så länge de inte infinner sig i seriösa rapporter om minkar).

Okej, nu har jag skrivit om mig själv - förutsätter att det är nu jag ska skriva om min vardag också?

Jag slutade skolan idag. Elises föräldrar kom hit och skjutsade ner oss till hundstallet där vi hade vår avslutning. Jag fick mina betyg för den här våren. Det såg bra ut. Sedan tackade vi av två lärare som ska vandra vidare i sin yrkeskarriär. Många var ledsna, jag försökte dölja ett hånflin. Nej, ärligt talat. Jag har aldrig kommit överrens med dem och jag ser fram emot ett nytt skolår utan dem. Om ni nu skulle hitta min blogg och läsa den här texten - tack för MVG i basmaskin-körning. Jag ser det som att vi är kvitt nu och hoppas att vi slipper träffas igen för allas skull.
Så, där var min ursäkt för det gågna skolåret.

Nu blickar jag framåt istället!
Jag har firat min avslutning på ett mycket bra sätt. Jag har satt mig framför datorn och ätit en riktig festmåltid - potatissallad dränkt i äpple och grillkrydda tillsammans med stekt ägg. Jag har en tendens att bli illamående av potatissallad så därför är det tvunget att ha något i den för att jag ska lyckas svälja. Ägg? Tja, varför ska jag gå till ICA när jag ska vara kvar här i Forshaga i knappt två dagar. Jag kommer att få slänga allt i kylskåpet, vilket är nackdelen med att flänga fram och tillbaka mellan hemort samt studieort.

Hem ja... jag kommer bli tokig av att ha sommarlov! Redan nu kliar det i fingrarna... jag har absolut ingenting att göra. Elise åkte iväg för ett tag sedan, och fram till imorgon kväll är jag helt ensam med två prickiga hundar. Vad göra?

I morgon kommer farsgubben och lillasyster hit. Pappa har inte varit här sedan jag flyttade hit för två år sedan, så jag antar att det blir en liten rundtur i Forshaga (med betoning på liten då det egentligen inte finns så mycket här att se). Stora enso, Klarälven, jultomten, Karl-Stefan (knarkare och alkoholist som vill att man ska ringa honom. För att sprida sitt telefonnummer skriker han ut det över hela byn) och sist men inte minst, Konsum-Henrik. En utvecklingsstörd man som alltid står inne på ICA och packar ner varorna åt dig i kassan... charmigt eller obehagligt?

Nej, nu ska jag sluta skriva innan jag sitter med en hel uppsats om ingenting. Så intressant är mitt liv helt enkelt inte. Det är bara det att jag finner det roligt att sitta och trycka på tangenterna, skruva upp musiken på högsta volym och försöka sjunga med. Ja, jag sjunger med och är tacksam över att någon slipper höra eländet - mest för deras egen skull faktiskt. Elise har ju bott med mig i ett år, så jag antar att hon har blivit härdad.