Jag har förstört min hund!

Ja, jag erkänner det öppet. Från att ha varit en sönderstressad, skendräktig, döv, icke samarbetande dalmatiner - har Tant Brun blivit en välvårdad och lydig dalmatiner....med diverse olater.

Idag drog jag med mig Fröken Svart och Tant Brun till brukshundklubben. Vi har inte varit där på nästa hela sommaren - och givetvis var motivationen på topp... fram till momentet "gå ut genom dörren". Promenaden genom Kisa blev ett enda långt seeeegt dragande i kopplet. Folk stirrade som vanligt. Någon tutade. Jag muttrade. Sedan slog det mig en tanke - alla stackars människor som verkligen borrar in blicken i hundarnas prickar har aldrig sett en dalmatiner förut. Det enda gensvaret från min sida de får som svar på min fascination är en kall blick. Och muttrandet då förstås.

På vägen mötte jag en gammal klasskamrat. Han såg numera ut som Salem Al Fakir och jag blev lite fascinerad. Dock är inte Zebastian något musikalisk geni liksom ovanstående musiker. Hans lillasyster blev också väldigt fascinerad. Mer av hundarna än av mig ska tilläggas. Under vår lilla pratstund passade hundarna på att roa sig själva, varför ska man sitta stilla och se söt ut... när man kan äta? Diva högg in på en äppelskrutt och Lilo passade på att beta av det långa gräset vid deras brevlåda (=kantklippning). När dessa läckerheter var uppätna bjöd Lilo på skönsång - pip piii gurgel piiip piiip gurgel pip. Jag mötte en tjej igår som var helt fascinerad av Lilos läten, hon hade aldrig tidigare stött på en hund som både gurglade och pep samtidigt. Tack, istället för att blir irriterad på det evinnerliga pipandet, kan jag istället se den där lilla egenskapen som att hon är unik.

På klubben böjde jag mig ned, knäppte loss Tant Bruns koppelhake... och sedan gjorde jag inte så mycket mer de kommande minuterna. Hunden klarade av att både ta en agilitybana och köra greyhound racing - helt och hållet utan min hjälp. Bara att följa hunden med blicken - som inte alltid är så "bara" när hunden verkar ha sörplat i sig raketbränsle till frukost.

Det var ungefär i det skedet som jag kom på att jag har förstört min hund. I agilityn. Jag har kört så mycket lydnad med Lilo att båda jag och hon är inkörda på att vänster är den enda rätta sidan. På senare tid har jag kommit på att jag måste vänja mig vid att ha hunden på höger sida - så jag satte i gång operation "acceptera-fel-sida" (jag vet, mest lama projektnamn jag kunde komma ihåg. Ni kan ju försöka le i alla fall. För min skull).
Det gick inget bra alls. Så fort jag visade Lilo med handen så att hunden hamnade på "fel sida" skuttade hon över på vänster igen... och satte sig fot. Då löste jag situationen genom att visa ännu tydligare och klart och tydligt säga "här". Hunden fortsatte skutta över på vänstersidan. Vägrade ta agilityhindren om hon var på "fel" sida, och rättade hela tiden in sig på "rätt" sida. Jag upprepade "här" och pekade till höger flertalet gånger. Det var någonstans där det slog mig att "här" är detsamma som att "gå lite halvslarvigt på VÄNSTER sida". Självklart. Hunden gör rätt - matte gör fel.

Jag är ganska självkritisk. Brukar söka felen hos mig själv i först hand. På en körlektion förra veckan missade jag några detaljer ibland. Så fort jag kom på det suckade jag högljutt och berättade för körläraren vad jag gjort för fel, hon behövde aldrig påpeka, och många gånger lade hon inte märke till "mina ytterst fatala misstag".
"Det är värst vad du är kritisk"
"Ja, man är väl hundägare" svarade jag.
För visst är det så? De där små, fyrbenta, dreglande odjuren vars intelligens är i stil med ett spädbarn - har alltid rätt! Människan har alltid fel, och det gäller alla situationer då djur och människa går hand i hand.

Vi tränade så gott det gick, och sedan var det Divas tur. Hon följer handtecken väldigt bra.... upptäckte jag till mitt stora förtret. Senaste veckornas träning har gått ut på att lära Fröken Svart att gå i cirkel runt föraren - för att underlätta momenten i rallylydnaden. Jag ska inte ljuga - Diva är fruktansvärt duktig på att gå i cirklar, åttor runt benen, slalom eller något annat som involverar en böjd kroppsform (jämför med bokstavskombinationen KZW). Hon bara fjollade runt. Och jag garvade hysteriskt. Huvudsaken är väl att man har roligt och att inte hunden gör det den ska?
Nej, jag kanske ska ge upp agilityn. Inse att jag är förlorad medan Tant Brun är en oslipad "svensk agilitychampion" vars matte har stora problem med allt som har med höger att göra. Det är faktiskt ingen lögn då jag är "militant vänsterhänt" och alltid har kivats med div. högerhänta ting. Konservöppnare, nagelsaxar, gevär.... you name it! (Inse vilket ilsket barn jag var när jag var liten? Lektionerna i slöjd och bild var alltid ett h-vete så fort saxen skulle fram).
Nej, vi får helt enkelt satsa på viltspåret istället. Det är en sport där man inte behöver ta hänsyn till om folk är högerhänta eller inte (gissa vem som ska få 12 klövar?)

Diva var på rallylydnadskurs igår. Mamma var deltagare och jag var den hårt drillande instruktören (hjälp, vad roligt det är att hjälpa till på kurser - och utan att få skäll kunna styra mor min med hjärnhand). Under fikapausen fick odjuret Lilo komma ut (att inte kunna gå på höger sida är inte den enda olaten matte lärt henne) för att lära sig acceptera att andra hundar finns i närheten. Tant Brun har blivit påflugen några gånger och börjat med utfall. No need att skälla ut mig - jag vet att jag har hanterat utfallen på fel sätt och stressat upp mig istället för att ta det lugnt. På det stora hela gick det väldigt bra. Lilo satt stilla om än inte tyst (det var här den fascinerade personen kom in i bilden - piip gurgel). Vid ett tillfälle släppte någon fram sin hund till henne och Lilo morrade lite - tack och lov inte pga osäkerhet, utan för att det var en väldigt pussglad och intensiv valp som ställde in sig lite för mycket i moraltantens ögon.

Efter kursens slut drog jag med mor min in till Linköping för att träna på utfall (..det där lät otroligt fel) i Rydskogen. Jättefina motionsspår med mycket folk i rörelse som vi brukar vara i på hundkurserna. "Här ska tränas", tänkte jag - glad i hågen. Tre hundar mötte vi. Varken mer eller mindre. Hade hoppats på att stöta på lite mer hundar, men allt som allt gick det över förväntan. Lilo gjorde inte minsta tillstymelse till att sträcka kopplet när hundarna gick förbi (som samtliga tack och lov var "utfallsfria").

Nej, nu får jag sluta skriva...

Intensiv vecka

Är det inte det ena så är det något annat...
Det här sommarlovet har flugit förbi i rasande fart, och jag vet inte riktigt vad jag gjort. En resa till Stockholm då jag städade under World Dog Show, men i övrigt har jag bara varit i Kisa. Kisa. Hålan som glömdes. Aja, det är i alla fall inte lika illa i Kisa som i grannbyn Rimforsa. Pappa brukar säga att fåglarna flyger upp och ner över Rimforsa för att slippa se skiten. Jag håller med. Har aldrig stött på en vänlig själ på det stället (någon överbevisa mig, snälla?).

Den här veckan har liksom den föregående varit otroligt intensiv. Intensiv i den bemärkelse att det är en intensiv körkortskurs jag går, och intensiv i den bemärkelse att jag har flera timmars restid fram och tillbaka till Linköping varje dag. Hunden min blir åsidosatt. Jag trivs inte med den vetskapen. Upp vid 7- tiden varje morgon och sedan är jag hemma igen vid midnatt. Aja, snart drar skolan igång och då är vi tillbaka i vårt vardagliga liv - så som det ska se ut.

I förrgår hade jag körlektion. Vi var precis på väg ut mot E4:an och genom en rondell då det small. Framför mig stod två bilvrak. Folk skrek och grät. En riktig mardrömsscen. Jag visste inte vad jag skulle göra, utan kröp fram. Kände mig illamående och skakig. Körskoleläraren förblev tyst. Vi stannade till, sprang fram till olycksplatsen och såg om det fanns något att göra. Ena bilen hade blivit skadad i fronten, air bagen hade utlösts och föraren satt kvar i bilen och pratade. Den andra bilen trodde jag var parkerad och tom. Jag hade fel. I bilen, som för övrigt hade blivit totalt mosad och kört rätt in i en flaggstång så att bensinen droppade ner på marken hade en förare. Han låg fastkilad i framsätet, medvetslös, blodig. En tjej skrek att det var hennes pappa och ex-pojkvän som krockat. Flertalet ringde SOS. Några militärer som fanns i närheten sprang fram till bilen och hjälpte till. Jag och körskoleläraren åkte iväg efter ett tag, vi kände att vi inget kunde göra. Brandkår, ambulans och polis var redan på väg.

Jag läste i tidningen idag. Killen som åkte rätt in i en flaggstång fick allvarliga, men ändock inte livshotande skador. Mannen som körde på honom sitter anhållen för mordförsök. Fint sätt att mörda någon, inte sant? Det går att läsa om olyckan på www.corren.se

Resten av min dag spenderades i Linköping. Mellan körlektionen och Fritt Följs valpkurs som drog igång på kvällen hade jag 5 timmar att fördriva. Jag ska väl erkänna att jag inte kände mig riktigt bekväm i den situationen med tanke på vad jag just sett. Hur som haver kunde jag inte göra annat än att ta det lugnt. Jag köpte mig en bok; "Flyga drake" av Khaled Hosseini och satte mig sedan på ett fik. Jag läser sällan böcker, mest på grund av att jag är så rastlös. Dessutom behöver jag glasögon när jag läser en text. Eftersom jag inte vill göra mig själv beroende av någonting så gör jag det lätt för mig;
Nej, jag ser jättebra! Tycker bara att det är lite jobbigt att läsa eftersom texten hoppar lite grand emellanåt. Dessutom finns det väl ingen som har dött av lite tryckande huvudvärk? "Det som inte dödar, det härdar".
Jag är en mycket kritisk läsare och har lätt att lägga ifrån mig en bok. Om den inte faller mig i smaken efter ett tag blir den totaldissad. Flyga Drake har lotsat mig genom 250 sidor inom loppet av ett dygn. Jag vet inte hur många år sedan det var som jag verkligen satte mig ner och koncentrerade mig på handlingen. Lät boken ta överhand. Boken har egentligen bara en enda svaghet - och det är jag. Jag är inte insatt i Afghanistan, kriget som utspelade sig där (10 år innan jag var född), islam eller afghanernas traditioner. Varje sida kantas av flertalet arabiska ord, ofta kopplade till islam. För att inte babbla på i onödan - om Flyga Drake ska bli den fantastiska bok som alla säger att den är - bör man vara insatt i islam innan man läser den. I övrigt, jag blir deprimerad. De första sidorna i boken var glada och postiva... men därefter har det bara gått utför. Hela tiden. Med 100 sidor kvar att sluka hoppas jag verkligen att den om möjligt, på något sätt, eventuellt skulle kunna sluta lyckligt.

Fröken Svart och Tant Brun. För stunden sover de gott i soffan bredvid mig. Det vore en lögn att säga att de sov lugnt och fridfullt. För det gör de inte. I alla fall inte Diva. Hon snarkar, har gjort sedan hon var valp, och det lär hon fortsätta med.
Jag och Lilo har äntligen kommit igång med lydnaden igen. Vårt fria följ som för ett tag var helt dött har äntligen blivit riktigt fint igen. Lösningen den här gången heter "Råland 5" och är min femte upplaga av "boll i snöre". Det perfekta sättet att belöna hund på! För att inte ge bloggen ett om möjligt ännu mörkare sken, avstår jag från att berätta vilka hemska öden som drabbade Råland 5:s föregångare.
Imorgon ska Diva iväg på rallylydnadskurs, gång 2 av 7. Därefter ska mor och jag troligen ta en sväng in till "stan" (=Linköping) för att lära Lilo veta hut. Nävars, vi ska träna på hundmöten. Jag lovar att inte slå henne, använda el eller stackel, strykjärn eller stekpanna.

Igår rasade hundarna av sig på gärdet. För en sekund fokuserade jag på fel sak; och helt plötsligt hade Lilo stuckit fram till en golden retrievertik. Det gick bra, golden gjorde lite lekinviter och Lilo betedde sig inte illa åt överhuvud taget. För att inte Tant Brun skulle ta upplevelsen på fel sätt stod jag och var skitglad 20 m bort. Klappade händerna, tjoade glatt och vände mig om. Bad den gamle mannen som höll i sin hund att schasa bort Lilo med handen. Han hörde inte vad jag sa, utan pratade milt med Tant Brun och strök henne över ryggen. När diverse hundar (se; Fröken Svart och Tant Brun) var infångade i koppel bad jag om ursäkt. Tack och lov var han inte arg, och under pratstunden fick Lilo chansen att sitta ner och bara vara. Det behöver hon.

För att tonåringen inom mig ska få utlopp för sin glädje - jag tvingade mor min att se på "Pride and Prejudice" igår ("Stolthet och fördom" på svenska). Jag blir alltid så fånigt glad av den filmen. Älskar de där fyndiga replikerna som bjuder till skratt, det gamla engelska språket som fascinerar mig (gissa varför mina inlägg alltid blir så långa? Kan inte sluta låta språket flöda fram över skärmen...) och Mr Darcy. Jag vet. Karl'n är säkert närmare 20 år äldre än mig. Men visst är han snygg? Matthew McFadyen.

Det suger i valptarmen..

Ja, finns det någon som kan motstå valpar?
Nåväl, anledningen till rubriken grundar sig helt och hållet efter mina upplevelser på praktikplatsen. Tre veckor i våras, och några veckor nu på höstkanten spenderas hos Fritt Följ, en liten hundklubb som ligger utanför SBKs regi i Linköping. För att göra en snabb sammanfattning - bästa praktikplatsen jag varit på (varpå jag valde att återvända...). Små grupper med bred blandning av diverse raser/blandraser och mycket kompetenta hundinstruktörer!

Mina erfarenheter från Labbas valpkurs/grundkurs som jag gick för några år sedan är väl inte särskilt positiva. Trots att mjuka metoder ligger i tiden fick jag lära mig hur jag skulle hantera strypkedjan på bästa sätt (dvs, hur jag skulle slita för att få bästa möjliga verkan... på hundens bekostnad). Ingenting jag skulle använda mig av i dagsläget direkt.

Jag blir så glad av att vara med på Fritt Följs hundkurser, det är en trevlig och lätt stämning, kursdeltagarna är ambitiösa och kämpar på... och det myllrar av mängder med trevliga hundar!
Det är många som snöar in sig på en hundras, men jag erkänner att jag aldrig skulle kunna hålla mig till en ras hela livet. Mitt intresse och nyfikenhet för olika raser är för stort.
När jag skulle börja på skolan ville alla i min närhet att jag skulle skaffa labrador. De ansåg att det var en "lätt och snäll" hund. Jag är övertygad om att de flesta labradorer är snälla (sedan kan vi ju diskutera hur lätthanterliga dessa människoälskande bjässar är).
Nej, labrador var inget jag var intresserad av. Istället lockade dalmatinern med sin smäckra kropp och spännande mentalitet. Ett envist matvrak som lurar matte på allt hon äger och har och sedan sitter med huvudet och stirrar nedlåtande. En sån ska jag givetvis ha!
Jag älskar dalmatinern. De skänker mycket glädje och kräver mängder med tålamod (baserat på Lilo och Kastor...).

Dock, måste jag nog erkänna att man fastnar för mängder av hundar när man praktiserar på en plats som Fritt Följ. Tyvärr. Utöver de hundraser som jag suktat efter under en längre tid tillkommer ännu fler...
Och tja, då suger det i valptarmen...
De kurser jag huserat på senaste tiden har varit just valpkurser x 3. Mycket frustrerande. För att kunna hantera de situationer man utsätts för då en valp tittar på dig med stora ögon handlar om att dra upp alla jobbiga negativa sidor med valpägandet;
Söndertuggade möbler, behov 1 + 2 på golvet, pip, tidiga morgnar (= jobbigaste punkten för en trött tonåring som jag). Och... de negativa punkterna uppväger aldrig de positiva. Punkt.

Jag vill skaffa valp. Gärna nu. Med detsamma! Det kommer inte att ske inom ett par år. Jag accepterar fakta. Man får se det positiva med det hela - jag får världens möjligheter att sätta mig in i olika hundraser och hitta bra kennlar. Med det sagt betyder det inte att nästa hund också är en dalmatiner... fast en västgötaspets skulle inte sitta fel, eller en lapsk vallhund, bullterrier, weimaraner, curly coated retriever, faraohund, greyhound, irländsk varghund, griffon brabrancon, grand danois...
(Bli inte rädda för den vida spridningen av raser; de kommer hamna i olika skeden av mitt liv).

Inte nog med valpkurserna - jag ska utsätta mig för att åka till Lilos uppfödare och hälsa på hennes valpar som råkar vara i sötaste åldern. Vad pysslar jag med? Självplågeri?! (finns det ett ord som heter så?).

Just det - Diva började på rallylydnad idag. Jag har intalat mor min att instruktörerna på Fritt Följ är så bra att hon bara "råkade" anmäla till 3-4 kurser vid samma tillfälle. Dock jobbade min mor idag så jag fick åka dit istället tillsammans med min icke hundintresserade moster. Inse hur rallylydnad ser ut för en utomstående? Jag är förvånad över att hon inte skrattade hysteriskt/hånfullt de två timmar som spenderades framför diverse skyltar med uppmaningar.

Jag blir så sugen på att gå kurs med Lilo, men har inte hittat någon i Forshaga som lockar...
Jag vill ha ett mål att sträva efter, och för att hitta motivationen till det skulle det vara skönt att träffas i en grupp där man kan få lite konstruktiv kritik på sin träning. Hittade iofs en kurs i tävlingslydnad, men eftersom Lilo blivit så tråkig mot andra hundar vill jag jobba med det problemet innan jag lägger all fokus på någonting annat.

Inkontinenta Tant Brun

Notera att siffrorna kanske inte stämmer, men jag har för mig om att det är något i stil med;

50% av alla tikar över 10 års ålder drabbas av juvertumörer
3-4% av alla tikar som kastreras drabbas av inkontinens

Innan Lilo har fyllt fyra år har hon dragit på sig två juvertumörer - varpå jag väljer att kastrera samtidigt eftersom hon haft så jobbiga skendräktigheter då hon mått riktigt dåligt (sista skendräktigheten bäddade hon sönder ett 15-tal lakan och tuggade sönder 4 kontroller, en bärbar telefon - samt min mobil då hon lämnades ensam i några minuter...). Givetvis går hon och blir inkontinent ett tag efter ingreppet!
Egentligen borde jag inte bli ett dugg förvånad; inte med tanke på att min hund under de två åren jag haft henne lyckats dra på sig de mest möjliga - och omöjliga åkommor.

Jag har inte brytt mig särskilt mycket om hennes senaste "sjukdom" då varken jag eller Lilo störts av det. Hon har droppat lite när hon hoppat upp och ner i möbler och ibland då hon kommit in från promenader eller precis har kissat. Lilo verkar inte vara medveten om sin lilla blöta vana - och eftersom jag aldrig sett att hon skämts för det; har det inte varit värre än att jag skurat golvet lite oftare än vanligt.

Jag vet inte om det var tillfälligt, men igår gick hon och droppade mycket mer än vanligt. Vi såg på film på kvällen, Lilo låg på rygg i mitt knä - och helt plötsligt blev det alldeles vått längs med ena byxbenet. Jag reagerar inte nämnvärt, och Lilo sover vidare. Går och byter byxor (äsch, de skulle ändå tvättas) och placerar åter igen sömnig dalmatiner i knät. Det tar några minuter, sedan blir mina byxor ännu blötare...
Jag släpper ut hunden och byter byxor... igen. Därefter blir en miserabel Tant Brun bannlyst till golvet. Lagom jag går och lägger mig finner jag ännu en blöt fläck i sängen... byter lakan och lägger sedan en handduk i sängen som Lilo kan droppa ner. Vaknade dock i morse av att Tant Brun flyttat på sig under natten. Istället för att ligga på handduken, låg hon med huvudet och kroppen under täcket ner mot fotändan och rumpan placerad vid mitt ansikte, som givetvis fått sig en alldeles egen huvudkudde... toppad med ännu en liten kissefläck ^^'

Antar att det får bli ett veterinärbesök framdels (ska ändå dit då Kastor smittade Lilo med noskvalster). Jag tycker det har hållt sig på en lagom nivå, där ingen av oss brytt sig (Lilo reagerade inte över huvudtaget igår när hon kissade ner mig heller), men fortsätter det som igår blir det inte roligt. Jag är väl i grund och botten lite anti medicinering. Tycker det är tråkigt om jag ska behöva stoppa i henne medicin resten av hennes liv pga lite kiss. Är inte risken att hon går och blir resistent mot något?

I övrigt är jag helt slut i huvudet. Håller just nu på med intensivkursen för körkortet och allting bara snurrar i huvudet. Började i måndags, och fyra dagar senare har vi gått igenom rubbet och jag har haft dubbellektioner i körning varje dag...
Jag kan ju konstatera att folk i Linköping kör som idioter! Idag fick jag slänga mig på bromsen åtskilliga gånger då framför allt bilister hittade på egna regler. Aja, har i alla fall fått mycket beröm för att jag har huvudet på skaft och tar hänsyn till alla risker (och tur är väl det...). På tisdag är det halkbanan och både teori samt körning är inplanerad till September. Gissa om jag längtar efter den där rosa lappen?!

Älskade herr Dalmatiner

Det har varit tyst från oss den senaste tiden. Det har en enkel förklaring - både internet och datorn kraschade...samtidigt..

Sedan sist är det mycket som har hänt, men största förändringen är att herr Dalmatiner inte längre finns. En hund som är - och för mig, alltid kommer att vara en mycket saknad familjemedlem. Trots att han hade många negativa sidor, hade han minst lika många positiva!

Kastor levde på övertid. Ägaren var väldigt allergisk mot honom och åkte fram och tillbaka till akuten för andningsvårigheter. Hon hade försökt omplacera honom, men inte lyckats. Den nya familjen klarade några enstaka dagar, och lämnade sedan tillbaka honom. Tiden för avlivning var beställd, och efter att ha försökt få tag på ägarinnan under flera dagars tid lyckades vi kvällen innan han skulle ha somnat in.

Vi fick fyra månader tillsammans med vår "Kasseman". Om jag skulle beskriva honom med ett ord - så skulle det vara "stressad". Första dagarna kissade han inne. Första dagarna var vi tvungna att hålla honom kopplad inomhus. Första dagarna fick vi hålla honom liksom en valp i vår famn för att han skulle få en möjlighet till att slappna av och lägga sig ned för en stund.

Kastor gav nog ett intryck av att vara aktiv och alert - i botten låg bara stress. Han var igång till 190% från tidig morgon till sen kväll. Först när hela familjen samlades framför TV-soffan kunde han lägga sig tillrätta och slappna av - men bara man krökte ett finger flög han upp för att se till att han hela tiden hade koll på läget. Kom det någon utanför skällde han. Ställde sig på bänkar, bord, fönsterkarmar - allt, för att kunna se vad som närmade sig.

Kastor var inte bara stressad, han var rädd också. Rädd för män som slagit honom, rädd för folkmassor, samhällen, höga ljud och andra hundar. Med Lilo och Diva fungerade det bra, men kom andra hundar för nära var det ett säkrare kort att låta som ett monster än att backa undan.

Kassemannen klarade inte heller av att vara ensam. Inte ens i sällskap med någon av de prickiga damer han hade förmånen att bo tillsammans med. Han skällde - från det ögonblick vi låste dörren till att den åter öppnades. Grannarna brukade säga att vi varit saknade om Kastor varit ensam någon gång.

Bilen var också någonting jobbigt. Han gnällde, skällde och trampade oroligt omkring när vi skulle någonstans.

Bortsett från ovanstående mindre charmerande sidor, var Kastor i mina ögon den finaste och mest perfekta dalmatinerhanen jag stött på (just för att alla hundägare är så otroligt opartiska.) Han var otroligt rolig att jobba med - lydnad, spår, upplet you name it. Vad jag än hittade på ställde Kastor alltid upp, och gav aldrig upp! Jag tycker jag får bromsa upp Lilo när hon spårar - men det var inget emot när man lade ett spår åt vår manliga Prick.

Kastor var väldigt lättlärd och eftersom han tidigare hade levt ett liv utan några som helst gränser, underlättade det. Inkallningen fanns inte alls, inget stopp - inga kommandon alls. Vid första mötet säger ägaren "ni kommer aldrig kunna ha ett vanligt halsband till honom". Skam den som ger sig, och ingenting är omöjligt, var min tanke.

Om det bara varit inkallningen och koppelgåendet som varit problemet skulle Kastor fortfarande varit vid liv.

Kastor tog mycket tid. Mängder med tålamod. Bara att ge hundarna mat eller gå ut genom dörren blev en lång procedur. Mamma kände nog i ett ganska tidigt skede att Kastor var väldigt mycket hund. Betydligt mycket mera hund än vad hon någonsin kunnat föreställa sig. Jag försökte hela tiden sträva framåt och lade mycket egen tid på Kastor. Han fick egna promenader, träningspass och socialisering på torget. Allt eftersom veckorna gick blev det bara trögare och trögare. Stressen avtog inte. Vårt hus förvandlades till ett fängelse med kompostgaller som stod i varje dörröppning för att Kastors framfart skulle orsaka mindre skador. Jag ville inte inse att det var dags att ge upp - men blev ständigt påmind.

Beslutet gick snabbt att fatta. Efter tre dygn var han borta. Sista dagarna fick Kastor göra det han älskade allra mest - han fick springa lös ute på landet, spåra och bada i sjön så mycket han önskade. Mina tårar tycktes aldrig sluta rinna nerför kinderna.

Att ge upp en fullt frisk 5-åring är något hemskt. Att säga att man tagit bort en hund för att den var tio år och hade cancer känns mer accepterat.

I efterhand känns det dock som att vårt beslut var rätt. Man kan numera ta sig fram i huset utan att kliva över 10 kompostgaller och vi har "fått tillbaka" Diva. Kastor tog så mycket plats att Diva nästan steg in i ett apatiskt tillstånd där hon vägrade gå på promenader och bara låg på soffan och sov. Framför allt har det blivit lugnt. För lugnt...

I längden var det här ett beslut som gynnade Kastor. Det är jag ganska säker på. Han slapp att aldrig någonsin mer vara stressad, få panik över att bli lämnad ensam eller bajsa diarée för att det fanns främmande människor omkring honom. Numera kan han springa fritt på de gröna ängarna utan att känna någon av ovanstående känslor.

Herr Dalmatiner var vår lilla doldis som inte hann bekanta sig med mer än en liten skara människor. För er som inte träffade honom var han som en stor, otroligt snäll björn. Tassarna var gigantiska och huvudet stort. Han hade mängder med lösskinn och tvåfärgad snopp - vilket han givetvis var mycket stolt över. På kvällarna bredde han ut sig i soffan och om nätterna sov han under täcket i min säng. På morgonen var det officiellt pusskalas då han passade på att visa samtliga familjemedlemmar hur mycket han älskade dem. Hans svanstipp var ständigt rödfärgad - ett bevis på hur glad han var. Jag har sällan stött på en hund som viftat så mycket på svansen som han gjorde. Bara ett litet "bra" eller en klapp gjorde Kastor till en ostbåge och med svansen utdelade han tredje-gradens piskskador som gjorde ont ett bra tag efteråt.

Älskade herr Dalmatiner - Ekryda Kastor, tack för tiden vi fick!