Intensiv vecka

Är det inte det ena så är det något annat...
Det här sommarlovet har flugit förbi i rasande fart, och jag vet inte riktigt vad jag gjort. En resa till Stockholm då jag städade under World Dog Show, men i övrigt har jag bara varit i Kisa. Kisa. Hålan som glömdes. Aja, det är i alla fall inte lika illa i Kisa som i grannbyn Rimforsa. Pappa brukar säga att fåglarna flyger upp och ner över Rimforsa för att slippa se skiten. Jag håller med. Har aldrig stött på en vänlig själ på det stället (någon överbevisa mig, snälla?).

Den här veckan har liksom den föregående varit otroligt intensiv. Intensiv i den bemärkelse att det är en intensiv körkortskurs jag går, och intensiv i den bemärkelse att jag har flera timmars restid fram och tillbaka till Linköping varje dag. Hunden min blir åsidosatt. Jag trivs inte med den vetskapen. Upp vid 7- tiden varje morgon och sedan är jag hemma igen vid midnatt. Aja, snart drar skolan igång och då är vi tillbaka i vårt vardagliga liv - så som det ska se ut.

I förrgår hade jag körlektion. Vi var precis på väg ut mot E4:an och genom en rondell då det small. Framför mig stod två bilvrak. Folk skrek och grät. En riktig mardrömsscen. Jag visste inte vad jag skulle göra, utan kröp fram. Kände mig illamående och skakig. Körskoleläraren förblev tyst. Vi stannade till, sprang fram till olycksplatsen och såg om det fanns något att göra. Ena bilen hade blivit skadad i fronten, air bagen hade utlösts och föraren satt kvar i bilen och pratade. Den andra bilen trodde jag var parkerad och tom. Jag hade fel. I bilen, som för övrigt hade blivit totalt mosad och kört rätt in i en flaggstång så att bensinen droppade ner på marken hade en förare. Han låg fastkilad i framsätet, medvetslös, blodig. En tjej skrek att det var hennes pappa och ex-pojkvän som krockat. Flertalet ringde SOS. Några militärer som fanns i närheten sprang fram till bilen och hjälpte till. Jag och körskoleläraren åkte iväg efter ett tag, vi kände att vi inget kunde göra. Brandkår, ambulans och polis var redan på väg.

Jag läste i tidningen idag. Killen som åkte rätt in i en flaggstång fick allvarliga, men ändock inte livshotande skador. Mannen som körde på honom sitter anhållen för mordförsök. Fint sätt att mörda någon, inte sant? Det går att läsa om olyckan på www.corren.se

Resten av min dag spenderades i Linköping. Mellan körlektionen och Fritt Följs valpkurs som drog igång på kvällen hade jag 5 timmar att fördriva. Jag ska väl erkänna att jag inte kände mig riktigt bekväm i den situationen med tanke på vad jag just sett. Hur som haver kunde jag inte göra annat än att ta det lugnt. Jag köpte mig en bok; "Flyga drake" av Khaled Hosseini och satte mig sedan på ett fik. Jag läser sällan böcker, mest på grund av att jag är så rastlös. Dessutom behöver jag glasögon när jag läser en text. Eftersom jag inte vill göra mig själv beroende av någonting så gör jag det lätt för mig;
Nej, jag ser jättebra! Tycker bara att det är lite jobbigt att läsa eftersom texten hoppar lite grand emellanåt. Dessutom finns det väl ingen som har dött av lite tryckande huvudvärk? "Det som inte dödar, det härdar".
Jag är en mycket kritisk läsare och har lätt att lägga ifrån mig en bok. Om den inte faller mig i smaken efter ett tag blir den totaldissad. Flyga Drake har lotsat mig genom 250 sidor inom loppet av ett dygn. Jag vet inte hur många år sedan det var som jag verkligen satte mig ner och koncentrerade mig på handlingen. Lät boken ta överhand. Boken har egentligen bara en enda svaghet - och det är jag. Jag är inte insatt i Afghanistan, kriget som utspelade sig där (10 år innan jag var född), islam eller afghanernas traditioner. Varje sida kantas av flertalet arabiska ord, ofta kopplade till islam. För att inte babbla på i onödan - om Flyga Drake ska bli den fantastiska bok som alla säger att den är - bör man vara insatt i islam innan man läser den. I övrigt, jag blir deprimerad. De första sidorna i boken var glada och postiva... men därefter har det bara gått utför. Hela tiden. Med 100 sidor kvar att sluka hoppas jag verkligen att den om möjligt, på något sätt, eventuellt skulle kunna sluta lyckligt.

Fröken Svart och Tant Brun. För stunden sover de gott i soffan bredvid mig. Det vore en lögn att säga att de sov lugnt och fridfullt. För det gör de inte. I alla fall inte Diva. Hon snarkar, har gjort sedan hon var valp, och det lär hon fortsätta med.
Jag och Lilo har äntligen kommit igång med lydnaden igen. Vårt fria följ som för ett tag var helt dött har äntligen blivit riktigt fint igen. Lösningen den här gången heter "Råland 5" och är min femte upplaga av "boll i snöre". Det perfekta sättet att belöna hund på! För att inte ge bloggen ett om möjligt ännu mörkare sken, avstår jag från att berätta vilka hemska öden som drabbade Råland 5:s föregångare.
Imorgon ska Diva iväg på rallylydnadskurs, gång 2 av 7. Därefter ska mor och jag troligen ta en sväng in till "stan" (=Linköping) för att lära Lilo veta hut. Nävars, vi ska träna på hundmöten. Jag lovar att inte slå henne, använda el eller stackel, strykjärn eller stekpanna.

Igår rasade hundarna av sig på gärdet. För en sekund fokuserade jag på fel sak; och helt plötsligt hade Lilo stuckit fram till en golden retrievertik. Det gick bra, golden gjorde lite lekinviter och Lilo betedde sig inte illa åt överhuvud taget. För att inte Tant Brun skulle ta upplevelsen på fel sätt stod jag och var skitglad 20 m bort. Klappade händerna, tjoade glatt och vände mig om. Bad den gamle mannen som höll i sin hund att schasa bort Lilo med handen. Han hörde inte vad jag sa, utan pratade milt med Tant Brun och strök henne över ryggen. När diverse hundar (se; Fröken Svart och Tant Brun) var infångade i koppel bad jag om ursäkt. Tack och lov var han inte arg, och under pratstunden fick Lilo chansen att sitta ner och bara vara. Det behöver hon.

För att tonåringen inom mig ska få utlopp för sin glädje - jag tvingade mor min att se på "Pride and Prejudice" igår ("Stolthet och fördom" på svenska). Jag blir alltid så fånigt glad av den filmen. Älskar de där fyndiga replikerna som bjuder till skratt, det gamla engelska språket som fascinerar mig (gissa varför mina inlägg alltid blir så långa? Kan inte sluta låta språket flöda fram över skärmen...) och Mr Darcy. Jag vet. Karl'n är säkert närmare 20 år äldre än mig. Men visst är han snygg? Matthew McFadyen.