Älskade herr Dalmatiner

Det har varit tyst från oss den senaste tiden. Det har en enkel förklaring - både internet och datorn kraschade...samtidigt..

Sedan sist är det mycket som har hänt, men största förändringen är att herr Dalmatiner inte längre finns. En hund som är - och för mig, alltid kommer att vara en mycket saknad familjemedlem. Trots att han hade många negativa sidor, hade han minst lika många positiva!

Kastor levde på övertid. Ägaren var väldigt allergisk mot honom och åkte fram och tillbaka till akuten för andningsvårigheter. Hon hade försökt omplacera honom, men inte lyckats. Den nya familjen klarade några enstaka dagar, och lämnade sedan tillbaka honom. Tiden för avlivning var beställd, och efter att ha försökt få tag på ägarinnan under flera dagars tid lyckades vi kvällen innan han skulle ha somnat in.

Vi fick fyra månader tillsammans med vår "Kasseman". Om jag skulle beskriva honom med ett ord - så skulle det vara "stressad". Första dagarna kissade han inne. Första dagarna var vi tvungna att hålla honom kopplad inomhus. Första dagarna fick vi hålla honom liksom en valp i vår famn för att han skulle få en möjlighet till att slappna av och lägga sig ned för en stund.

Kastor gav nog ett intryck av att vara aktiv och alert - i botten låg bara stress. Han var igång till 190% från tidig morgon till sen kväll. Först när hela familjen samlades framför TV-soffan kunde han lägga sig tillrätta och slappna av - men bara man krökte ett finger flög han upp för att se till att han hela tiden hade koll på läget. Kom det någon utanför skällde han. Ställde sig på bänkar, bord, fönsterkarmar - allt, för att kunna se vad som närmade sig.

Kastor var inte bara stressad, han var rädd också. Rädd för män som slagit honom, rädd för folkmassor, samhällen, höga ljud och andra hundar. Med Lilo och Diva fungerade det bra, men kom andra hundar för nära var det ett säkrare kort att låta som ett monster än att backa undan.

Kassemannen klarade inte heller av att vara ensam. Inte ens i sällskap med någon av de prickiga damer han hade förmånen att bo tillsammans med. Han skällde - från det ögonblick vi låste dörren till att den åter öppnades. Grannarna brukade säga att vi varit saknade om Kastor varit ensam någon gång.

Bilen var också någonting jobbigt. Han gnällde, skällde och trampade oroligt omkring när vi skulle någonstans.

Bortsett från ovanstående mindre charmerande sidor, var Kastor i mina ögon den finaste och mest perfekta dalmatinerhanen jag stött på (just för att alla hundägare är så otroligt opartiska.) Han var otroligt rolig att jobba med - lydnad, spår, upplet you name it. Vad jag än hittade på ställde Kastor alltid upp, och gav aldrig upp! Jag tycker jag får bromsa upp Lilo när hon spårar - men det var inget emot när man lade ett spår åt vår manliga Prick.

Kastor var väldigt lättlärd och eftersom han tidigare hade levt ett liv utan några som helst gränser, underlättade det. Inkallningen fanns inte alls, inget stopp - inga kommandon alls. Vid första mötet säger ägaren "ni kommer aldrig kunna ha ett vanligt halsband till honom". Skam den som ger sig, och ingenting är omöjligt, var min tanke.

Om det bara varit inkallningen och koppelgåendet som varit problemet skulle Kastor fortfarande varit vid liv.

Kastor tog mycket tid. Mängder med tålamod. Bara att ge hundarna mat eller gå ut genom dörren blev en lång procedur. Mamma kände nog i ett ganska tidigt skede att Kastor var väldigt mycket hund. Betydligt mycket mera hund än vad hon någonsin kunnat föreställa sig. Jag försökte hela tiden sträva framåt och lade mycket egen tid på Kastor. Han fick egna promenader, träningspass och socialisering på torget. Allt eftersom veckorna gick blev det bara trögare och trögare. Stressen avtog inte. Vårt hus förvandlades till ett fängelse med kompostgaller som stod i varje dörröppning för att Kastors framfart skulle orsaka mindre skador. Jag ville inte inse att det var dags att ge upp - men blev ständigt påmind.

Beslutet gick snabbt att fatta. Efter tre dygn var han borta. Sista dagarna fick Kastor göra det han älskade allra mest - han fick springa lös ute på landet, spåra och bada i sjön så mycket han önskade. Mina tårar tycktes aldrig sluta rinna nerför kinderna.

Att ge upp en fullt frisk 5-åring är något hemskt. Att säga att man tagit bort en hund för att den var tio år och hade cancer känns mer accepterat.

I efterhand känns det dock som att vårt beslut var rätt. Man kan numera ta sig fram i huset utan att kliva över 10 kompostgaller och vi har "fått tillbaka" Diva. Kastor tog så mycket plats att Diva nästan steg in i ett apatiskt tillstånd där hon vägrade gå på promenader och bara låg på soffan och sov. Framför allt har det blivit lugnt. För lugnt...

I längden var det här ett beslut som gynnade Kastor. Det är jag ganska säker på. Han slapp att aldrig någonsin mer vara stressad, få panik över att bli lämnad ensam eller bajsa diarée för att det fanns främmande människor omkring honom. Numera kan han springa fritt på de gröna ängarna utan att känna någon av ovanstående känslor.

Herr Dalmatiner var vår lilla doldis som inte hann bekanta sig med mer än en liten skara människor. För er som inte träffade honom var han som en stor, otroligt snäll björn. Tassarna var gigantiska och huvudet stort. Han hade mängder med lösskinn och tvåfärgad snopp - vilket han givetvis var mycket stolt över. På kvällarna bredde han ut sig i soffan och om nätterna sov han under täcket i min säng. På morgonen var det officiellt pusskalas då han passade på att visa samtliga familjemedlemmar hur mycket han älskade dem. Hans svanstipp var ständigt rödfärgad - ett bevis på hur glad han var. Jag har sällan stött på en hund som viftat så mycket på svansen som han gjorde. Bara ett litet "bra" eller en klapp gjorde Kastor till en ostbåge och med svansen utdelade han tredje-gradens piskskador som gjorde ont ett bra tag efteråt.

Älskade herr Dalmatiner - Ekryda Kastor, tack för tiden vi fick!