Jag har förstört min hund!

Ja, jag erkänner det öppet. Från att ha varit en sönderstressad, skendräktig, döv, icke samarbetande dalmatiner - har Tant Brun blivit en välvårdad och lydig dalmatiner....med diverse olater.

Idag drog jag med mig Fröken Svart och Tant Brun till brukshundklubben. Vi har inte varit där på nästa hela sommaren - och givetvis var motivationen på topp... fram till momentet "gå ut genom dörren". Promenaden genom Kisa blev ett enda långt seeeegt dragande i kopplet. Folk stirrade som vanligt. Någon tutade. Jag muttrade. Sedan slog det mig en tanke - alla stackars människor som verkligen borrar in blicken i hundarnas prickar har aldrig sett en dalmatiner förut. Det enda gensvaret från min sida de får som svar på min fascination är en kall blick. Och muttrandet då förstås.

På vägen mötte jag en gammal klasskamrat. Han såg numera ut som Salem Al Fakir och jag blev lite fascinerad. Dock är inte Zebastian något musikalisk geni liksom ovanstående musiker. Hans lillasyster blev också väldigt fascinerad. Mer av hundarna än av mig ska tilläggas. Under vår lilla pratstund passade hundarna på att roa sig själva, varför ska man sitta stilla och se söt ut... när man kan äta? Diva högg in på en äppelskrutt och Lilo passade på att beta av det långa gräset vid deras brevlåda (=kantklippning). När dessa läckerheter var uppätna bjöd Lilo på skönsång - pip piii gurgel piiip piiip gurgel pip. Jag mötte en tjej igår som var helt fascinerad av Lilos läten, hon hade aldrig tidigare stött på en hund som både gurglade och pep samtidigt. Tack, istället för att blir irriterad på det evinnerliga pipandet, kan jag istället se den där lilla egenskapen som att hon är unik.

På klubben böjde jag mig ned, knäppte loss Tant Bruns koppelhake... och sedan gjorde jag inte så mycket mer de kommande minuterna. Hunden klarade av att både ta en agilitybana och köra greyhound racing - helt och hållet utan min hjälp. Bara att följa hunden med blicken - som inte alltid är så "bara" när hunden verkar ha sörplat i sig raketbränsle till frukost.

Det var ungefär i det skedet som jag kom på att jag har förstört min hund. I agilityn. Jag har kört så mycket lydnad med Lilo att båda jag och hon är inkörda på att vänster är den enda rätta sidan. På senare tid har jag kommit på att jag måste vänja mig vid att ha hunden på höger sida - så jag satte i gång operation "acceptera-fel-sida" (jag vet, mest lama projektnamn jag kunde komma ihåg. Ni kan ju försöka le i alla fall. För min skull).
Det gick inget bra alls. Så fort jag visade Lilo med handen så att hunden hamnade på "fel sida" skuttade hon över på vänster igen... och satte sig fot. Då löste jag situationen genom att visa ännu tydligare och klart och tydligt säga "här". Hunden fortsatte skutta över på vänstersidan. Vägrade ta agilityhindren om hon var på "fel" sida, och rättade hela tiden in sig på "rätt" sida. Jag upprepade "här" och pekade till höger flertalet gånger. Det var någonstans där det slog mig att "här" är detsamma som att "gå lite halvslarvigt på VÄNSTER sida". Självklart. Hunden gör rätt - matte gör fel.

Jag är ganska självkritisk. Brukar söka felen hos mig själv i först hand. På en körlektion förra veckan missade jag några detaljer ibland. Så fort jag kom på det suckade jag högljutt och berättade för körläraren vad jag gjort för fel, hon behövde aldrig påpeka, och många gånger lade hon inte märke till "mina ytterst fatala misstag".
"Det är värst vad du är kritisk"
"Ja, man är väl hundägare" svarade jag.
För visst är det så? De där små, fyrbenta, dreglande odjuren vars intelligens är i stil med ett spädbarn - har alltid rätt! Människan har alltid fel, och det gäller alla situationer då djur och människa går hand i hand.

Vi tränade så gott det gick, och sedan var det Divas tur. Hon följer handtecken väldigt bra.... upptäckte jag till mitt stora förtret. Senaste veckornas träning har gått ut på att lära Fröken Svart att gå i cirkel runt föraren - för att underlätta momenten i rallylydnaden. Jag ska inte ljuga - Diva är fruktansvärt duktig på att gå i cirklar, åttor runt benen, slalom eller något annat som involverar en böjd kroppsform (jämför med bokstavskombinationen KZW). Hon bara fjollade runt. Och jag garvade hysteriskt. Huvudsaken är väl att man har roligt och att inte hunden gör det den ska?
Nej, jag kanske ska ge upp agilityn. Inse att jag är förlorad medan Tant Brun är en oslipad "svensk agilitychampion" vars matte har stora problem med allt som har med höger att göra. Det är faktiskt ingen lögn då jag är "militant vänsterhänt" och alltid har kivats med div. högerhänta ting. Konservöppnare, nagelsaxar, gevär.... you name it! (Inse vilket ilsket barn jag var när jag var liten? Lektionerna i slöjd och bild var alltid ett h-vete så fort saxen skulle fram).
Nej, vi får helt enkelt satsa på viltspåret istället. Det är en sport där man inte behöver ta hänsyn till om folk är högerhänta eller inte (gissa vem som ska få 12 klövar?)

Diva var på rallylydnadskurs igår. Mamma var deltagare och jag var den hårt drillande instruktören (hjälp, vad roligt det är att hjälpa till på kurser - och utan att få skäll kunna styra mor min med hjärnhand). Under fikapausen fick odjuret Lilo komma ut (att inte kunna gå på höger sida är inte den enda olaten matte lärt henne) för att lära sig acceptera att andra hundar finns i närheten. Tant Brun har blivit påflugen några gånger och börjat med utfall. No need att skälla ut mig - jag vet att jag har hanterat utfallen på fel sätt och stressat upp mig istället för att ta det lugnt. På det stora hela gick det väldigt bra. Lilo satt stilla om än inte tyst (det var här den fascinerade personen kom in i bilden - piip gurgel). Vid ett tillfälle släppte någon fram sin hund till henne och Lilo morrade lite - tack och lov inte pga osäkerhet, utan för att det var en väldigt pussglad och intensiv valp som ställde in sig lite för mycket i moraltantens ögon.

Efter kursens slut drog jag med mor min in till Linköping för att träna på utfall (..det där lät otroligt fel) i Rydskogen. Jättefina motionsspår med mycket folk i rörelse som vi brukar vara i på hundkurserna. "Här ska tränas", tänkte jag - glad i hågen. Tre hundar mötte vi. Varken mer eller mindre. Hade hoppats på att stöta på lite mer hundar, men allt som allt gick det över förväntan. Lilo gjorde inte minsta tillstymelse till att sträcka kopplet när hundarna gick förbi (som samtliga tack och lov var "utfallsfria").

Nej, nu får jag sluta skriva...