Julhelgen

God Jul önskar Lilo med övriga prickar (Apple instämmer och hälsar att det inte var planerat att äta upp jultomten)

Dags att skriva ännu några rader. Känns som om det är tid för det nu, då lovet äntligen är igång sedan ett tag. I vanlig ordning brukar mina inlägg inte bli särskilt korta, men jag skall försöka att hålla mig kortfattad. Notera att försöka var nyckelordet…

Höstterminen har minst sagt varit hektisk, och med sikte på att prestera maximalt har tiden till både hund och fritid varit ytterst begränsad. Eller tja, huvuddelen av tiden går egentligen till att tänka på vad man ska göra, men egentligen aldrig skrida till verket… som mest en massa timmar som går åt till att tänka ”snart/ jag ska bara/ 20 minuter till”. Typ. Om skola handlade om att tänka på vad som skulle göras skulle jag ligga väldigt bra till. Framför allt i ”projektarbetet” där jag tänkt på skiten varenda dag under ett års tid. Vidrigt. Stress.

Dock fick jag påbackning av en lärare för att vara för seriös under ett skolarbete. Det stod någonting om "minst 2 sidor", var på jag skrev 16. Hon beklagade sig och konstaterade att en maxgräns skulle införas i framtiden, och passade även på att säga någonting i stil med "dra ner på ironin. Blir seriös". Tuffa ord. Seriös?

However, nu är det lov och jag ignorerar skickligt allt som har något sammanhang till skola, prov eller sista inlämningsdatum att göra. Dock är jag för den skull inte medvetslös och sovande 24 timmar om dygnet – bara nästan. Det har blivit några besök på brukshundklubben, långa promenader och nätter tillsammans med en tjock fantasy-bok i mina händer. Jag älskar att inte göra någonting, mer än det som jag ser värde i och uppskattar!

”The Vovvs” mår bra, och Patrik kom i dagarna på ett nytt namn till de sköna damerna – ”Den onde, den gode och den fule”. Soya är ond; äter möbler, leksaker och fingrar. Diva är ful med sitt branta kors (som får henne att se skitnödig ut då hon rör sig) och kantiga, lustiga kroppsbyggnad. Toppa det med hennes skelögda blick, och kodordet är ett faktum…
Lilo däremot får representera godheten själv – riktigt dumsnäll och uppmärksamhetskrävande. Vill vara nära, nära och är här hemma känd som ”det lilla undantaget” till följd av hennes ledsna blick då reglerna här hemma gäller alla hundar, inte bara Soya och Diva. ”Försöka går alltid” tycks vara Tant Bruns senaste citat som hon kör hårt med.

I samma veva som den gamla filmtiteln kom på tal, kom Patrik på en ny slags diet; ”Alkoholdieten”. Den bygger på att man intager så mycket alkohol som möjligt under lördagen, och är helt borta på söndagen. På så vis blir det två dagar i veckan som man inte kan äta någonting på, utan är antingen för full eller för dålig för att kunna stoppa i sig någonting. Nåväl, det jag försökte säga var att man inte ska lita för mycket på hans ord. På tal om ”den onde, den gode och den fule” alltså.

För att åter byta ämne – jul är sedan några dagar tillbaka avklarat, och upplevt. Överlevde gjorde jag visst också…
Det var som vilken jul som helst mer eller mindre i min familj, med andra ord – smärre kaotisk. Morfar tror nog fortfarande att jag är 6 år gammal och anpassar min intelligensnivå efter det, småsyskonen springer otåligt runt mellan 07.00- 16.00 för att tjata efter paket, därefter kommer de under Kalle Anka och vrålar att tomten inte finns (men blir ändå entusiastiska då Patrik kommer iklädd röda kläder och skägg… den svarta regnjackan, håriga armarna och något avslöjande röstläget var en bonus), därefter skriker de lite till av lycka för paketen, kvitton tappas bort, släktingar som tjatar om mobilabonnemang, mamma spyr, hunden gnyr, och så vidare. I år var det trots allt ganska lugnt, det brukar vara betydligt värre då det brukar bli lite drama och tårar under den 24:e också.

Julen begränsades dock inte bara till julafton, utan fortsatte under juldagen, annandagen och ännu en dag till…
Släktingar i mängder, från olika delar utav landet (nåväl, Östergötland och en liten dutt Småland). Mer exotiskt än Tranås blir det inte.
Farmor stod (som vanligt) för årets surprise – ett par nåldynor…
Då hon inte riktigt har ”alla får i hagen” kunde jag inte mer än tacka överdrivet och upplysa henne om att ”det var precis vad jag önskade mig!”… trots att jag till en början inte förstod vad jag skulle med ”små kuddar” att göra.
I övrigt blev det sängkläder i mängder från släktingarna – de verkar ha uppfattat ordet ”inkontinent” efter mitt gnäll över ofrivilligt kissande från Tant Bruns håll.

Aja, nu är det bara Nyårsafton kvar av året. Denna kommer att spenderas långt ute i skogen tillsammans med en ensam släkting och dalmatiner x3. Jag är så trött på det förbannade smällandet…
Här har de redan hållit på ett tag, och jag hoppas att de kan sluta betydligt tidigare än förra året – April. Lilo har blivit betydligt bättre vad gäller skotträdslan, men att hunden ska må dåligt från och till i flera månader är äckligt irriterande. ICA Maxi är min bästa vän (näst efter Google, Youtube och Grooveshark) efter att ha slutat sälja eländet. Är det en dag på året det gäller, och folk kan smälla med förstånd – så skjut på… men när det blir 5 månader i sträck blir jag fruktansvärt arg. Därtill alla dessa, förlåt, snorungar som springer runt med sina smällare. Förra året dök jag på ett par barn då de smällt utanför våra hus under några dagar, och var i full gång att försöka stoppa in en smällare i ett elskåp då jag tog ton.

Over and out,

/Fröken Svart, Tant Brun och Soya - förstöraren

Vi lever!

Jag antar att det är dags för mig att ge någon typ av levnadstecken ifrån mig?
Nåväl, här är jag!
De sista veckorna, månaderna, tidsperioden har varit full med skolarbete och plugg, vilket resulterat i frånvaro. Det var först när jag kikade på det föregående inlägget, som jag faktiskt insåg hur fort tiden går... Snart är det jullov, och jag planerar att njuta av det i fulla drag! Biblioteksböcker från skolan är lånade (hittade, tro det eller ej - två engelska böcker om dalmatiner! Lyckorus!) och fickorna proppade med både godis och leksaker. Förhoppningsvis blir jullovet, liksom höstlovet, spenderad så mycket som möjligt på brukshundklubben. Lilo ska ha sin LP1 i sommar... det bara är så!

Jag planerar inte att berätta något ytterligare om mitt högst intressanta liv. Antalet händelser av vikt att nämna som behandlar Forshaga är nämligen få till antalet. En genomgående beskrivning av mina senaste prov och inlämningar kan jag bara är anta är någonting som de flesta undviker att läsa om.

Well, idag har det snöat! Hela dagen, från tidig morgon till långt in på kvällskvisten. Det är ren skär lycka! De senaste veckornas väder har främst bestått av gråmulet, gråtrist, molnigt...lerigt. Grått, grått, grått. Jag skulle sett det som ett framsteg om det;
1. Hade regnat
2. Solen skinit
Dock fastnade vädret i något slags mellanting med plusgrader. Vidrigt och deprimerande.
Nu ligger i varje fall snön gnistrande vit på backen och på trädgrenarna. Den vita massan når en bit över fotknölarna, och Lilo är helt lyrisk. Hon studsar runt som en dåre, kör ner hela huvudet i snön och tar sig stora tuggor. Springer därefter hysteriskt i några sekunder till, och repterar sedan äta_snö_proceduren.

Kvällspromenaden blev en lite längre sträcka, och den elaka matten passade på att stoppa på hunden klövjeväska fylld med vattenpåsar. Därtill blev den lilla stackaren tvungen att skritta vissa sträckor av promenaden där det inte var plogat. Ve och fasa! Hemska matte som prioriterar bra ryggmuskler framför slit och släng i kopplet...
Med denna händelse som bakgrund undrar hon nu om någon vill adoptera henne? Lilo önskar komma till ett hem där det finns;
Mat
Värme
Snö
Mat
Tuggben
Mat
Lösspring
Mat
...och mat
Ni kan ringa 123-hjälp- 45- mig- 33 för mer information.

"Färsk vom" och dödsdömda bilar

Helgen har – tack och lov förflutit i sakta mak. Jag är helt övertygad av att jag har mängder med saker som ska göras.. dock är jag fruktansvärt bra på att förtränga dessa och njuter således av ”ledigheten”. Elise kom visserligen hemrusandes igår kväll skrikandes i panik att ”Herr Coach” meddelat att hon hade IG-varning på sitt projektarbete. Hoppsan… projektet var det ja. Jag gjorde omedelbart ett halvhjärtat försök att påbörja mitt eget, med varierande resultat.

Min fredag var helt underbar. Efter tre dagar med Mr. O’Shea var det upp som vanligt på morgonen för att ha skottplatsundersökning med någon skum viltvårdslärare. När en person ber någon att presentera sig brukar det gå på någon minut eller två… i det här fallet tog det en halvtimme. Lååångsamt, lååångsamt, stilla, tyst… uppehåll. Människan, som uppenbarligen fann hela situationen väldigt jobbig pratade så lågt att en knappnål till golvet hade dundrat så mycket att väggarna skakat. Slog ner blicken. Tänkte troligtvis ut vad han skulle säga härnäst, och förblev under den stunden helt knäpptyst. Vi fick genomgång på hela hans liv – på veckonivå. ”De tre veckorna gjorde jag si, de kommande två veckorna så”. Lättnaden var total när vi äntligen fick gå ut för att studera… inälvor…

”Här har ni en lever – lukta på den”
”Här är ”färsk” vom från ett rådjur som jag sköt förra veckan – lukta på den!”

Slafs, slafs – lite blod, lite vom och lite hackad lever tillsammans med lite avriven päls från ett rådjursskin. Tadaa. Voilá. Skottplats a´ la viltlärare!
Jag kan inte riktigt påstå att jag blir äcklad. Snarare fascinerad. Störde mig dock på en liten. Ynka. Obetydlig detalj. Är det inte ganska äckligt – som i hans fall att ha 20 blodiga påsar att gräva runt i… med en förlovningsring på handen? Det var ju trots allt blod långt upp på armarna. Elise tänkte tydligen samma sak, för hennes kommentar var; ”Brukar det inte vara gravering på insidan av de där?” samtidigt som hon fick ett lite äcklat ansiktsuttryck.

Jag skulle ha haft samtal med Mrs. Coach i fredags eftermiddag. Dock blev det ramaskri i klassen, för jag skulle visst tävla? I agility? Jag som trodde/hoppats jag missat sista anmälningsdagen. Tji, fick jag. Läraren var dessutom delaktig i mina ”älskade” klasskamraters desperata försök att åter-igen-göra-bort-mig-in-public. Tack för den…

Skillnaden mellan förra agilitytävlingen och den här, var att den förra trots omständigheterna, gick bättre. Första loppet gick väl hyfsat. Lilo kan inte vippbrädan, men skit samma – den springer vi bara rätt förbi… och betalar för att 1. Göra bort oss, samt 2. Betala för åtlöjet.
Well, Lilo skötte sig med mina ordalag – galant! Enda klanten, ännu en gång, är och förblir matte. Matte svänger vänster, hunden svänger höger. Matte svänger höger, Lilo svänger vänster. Eller ja, vår princip bygger på att Lilo springer åt det håll som jag inte pekar mot. På så vis utgör vi två förvirrade stollar ensamma på en agilityplan. Trots detta virrvarr som vi uppvisade gick jag ändå av apellplanen stolt… även om jag inte kan mäta mig med div. pudlar, shelties och Border collie som tar banan innan du hinner säga ”pip”. ”Pip”.

Inför andra loppet, hoppklass, började jag liksom föregående gång att värma upp en bra stund innan. Dock stördes vår uppvärmning av en. Liten. Ynka. Obetydlig detalj. Ännu en gång.
I full fräs kommer det en silverfärgad SAAB av modell äldre som svänger in vid hundstallet och ställer sig…för att glo/ragga på tjejer/håna oss. Whatever.
Tant Brun har en liten knäpp i hjärnan. Troligtvis ett kort dalmatinerhår som sjunkit in genom huden och satt sig på tvären i hjärnbarken. Bilar är nämligen det bästa som finns! Fick Lilo välja mellan en pizza och en bil… tar hon båda.
Lilo ställer sig därmed helt sonika och stirrar intensivt på det ?€¤&%#^@£ (=förbannade bilhelvetet) medan matte desperat mutar med godis för att få hunden att snurra runt och gå slalom mellan benen. Pipgurgel. Stirr. Pipgurgel. Gnäll. Jag ger upp. Muttrar ilsket åt hunden och återvänder till apellplanen för att komma bort ifrån den silverfärgade plåtlådan. Min hund återvänder till verkligheten och samarbetar med hjälp av en gammal torr Magnussonknöp till min glädje. Min tur att stiga på banan. Sista starten. Nu jävlar! Nu ska vi bli felfria och vinna hoppklassen. Min hund ska glänsa, och jag ska vandra runt efteråt medan gratulationerna haglar över mig. Typ.
En bildörr öppnas och stängs. En nyckel sätts i tändningen, och den gula bilen startar, för att därefter köra ut från stallområdet…
Lilo hoppar de tre första hindren med hög fart. Hon fortsätter in i slalomen, och tar den felfritt. Matte vänder sig om, visar in hunden på vänstersidan… som därefter bara ställer sig och tittar på-den-där-jävla-bilen. Jag ropar, tjoar, klappar händerna, skuttar runt, ALLT! Vad som helst för att min hund ska sluta haka upp sig på bilen. Ett hinder i taget tar vi oss fram.. till den punkten då det brister. Lilo sätter av i högsta dalmatinerfart rätt mot bilen! Tack och lov har jag en ”snäll” klasskamrat som ställer sig bredbent, sträcker ut armarna, lutar sig framåt och spänner blicken i min hund… vilket leder till att hon vänder.
Vi hackar oss fram ännu några hinder, och jag känner att det är dags att göra en bekännelse mitt bland alla mina tafatta försök att ”återfå Lilo”. Jag ställer mig rakt upp och ner och vrålar över hela hundstallet att ”Ehm…. Min hund är bilintresserad!”. Publiken skrattar. Domaren skrattar. Alla skrattar. ”Jo, vi ser det”, svarar någon i mängden.

Jag ger mig inte. Jag ska inte gå av banan. Vi ska klara det här! Jag och hunden (som inget annat hellre vill än att få ett ”varsågod” för att få springa fram till…en SAAB). Nu är det bara tre hinder kvar, sedan är vi klara. Den liggande tunneln har aldrig varit någon problem… idag känner min lilla tant dock inte för att springa igenom den, utan hon hoppar upp på den. Tittar.

Väl i mål känner jag mig helt utmattad. Det är inte varje dag man kör en enmansshow inför publik med en bilintresserad dalmatiner som bihang.
Nåväl, hade i alla fall Boa som (ensam) hejade på mig, vann en burk med Plaque-Off… och Elise som tyckte att ”Lilo var den charmigaste hunden av dem alla”. Tack, jag ska tänka på det nästa gång hon ser en SAAB/Volvo/Opel/Ferrari/Traktor/(annat bilmärke)…

Kvällen spenderades i lugn och ro i lägenheten tillsammans med ett stycke ICA Pizza och en hyrfilm. Elise köpte tre lotter – och fick vinst på alla tre. Den ena lotten var det storvinst på, som innebar tio gratis hyrfilmer här i samhället-där-det-alltid-regnar. Tack. Tack. Tack. Min dag var, trots div. inälvor och bilar räddad…

Så som det "ska" vara. Matte visar höger... och hunden svänger vänster...

Usch, fy, blä och tråk med "Forshagaväder". Kalla och regniga dagar spenderas bäst i sängen...

Anatomikurs och alsolsprit

Miserabel Tant Brun med det vedervärdiga tassbandaget. Hon hälsar att dagen är förstörd.
Visst lyckas jag alltid ha lyckade "headlines" som gör att ni bara sugs mot inlägget?

"Headlines" vilket jag för övrigt refererar till "the one and only, almighty - Gerard O'Shea" som nu i dagarna håller ett tre-dagars seminarium kring hundens anatomi. Vägen dit har för min del varit ganska tungrodd efter som jag inte tillhör den delen av klassen som läser "hundinriktning", utan istället spenderar mina dagar med mer teoretiska ämnen. Jag gjorde visserligen ett tappert försök att komma med genom att säga att anatomikursen kan dra paralleller till "Dressyr och eftersök" som jag läser utanför schemat, med inriktning mot jakt och jakthundar. För visst är det väl så att en jakthund som är extremt dåligt uppbyggd inte kommer så långt?

Hur som haver, en klasskamrat till mig har köpt en gammal avelshane från Gerard och håller kontakten med jämna mellanrum. Tack vare henne fick vi köpa in oss på kursen, till rabatterat pris. Kan inte säga så mycket mer än; "Otroligt! Fantastiskt! Makalöst!". Typ. Tror samtliga som sett O'Shea kan hålla med mig. Otrolig karisma, entusiasm och kroppsspråk när han visar rörelser, uppbyggnad och annat matnyttigt för en hundälskare (= notera kopplingen till "mat" som är mycket viktigt för en hundägare. Främst fika). Vem kunde tro att skulderblad och överarmar kunde vara så intressanta efter tio timmars föreläsning?
Får ni chansen att gå på anatomiseminariet - ta den! Gerard säger mycket som jag önskade att fler utställningsdomare och uppfödare fick ta del av.

Imorgon väntar ännu mer genomgång och därefter ska vi gå igenom samtliga hundars rörelser, vilket jag ser fram emot. Jag tycker att jag har relativt mycket koll på vad som är "fel" med Lilos rörelser - ska bli spännande att höra vad han har att säga kring Tant Brun eftersom han har 20 års studier kring hundens anatomi bakom sig.

Övrigt?
Lilo har fått en blåsa mellan två tår i ena baktassen som jag håller på att pyssla om för stunden. Läraren gav mig tipset att baka in tassen i ett tassbandage som är dränkt med alsolsprit för att dra ur skiten (och förhoppningsvis även orsaken till blåsan). Känner att de där 800:- som försvann för två veckor sedan på kräkmedel sved ganska bra i plånboken. Jag tycker min hund kan hålla sig på fötterna ett tag framöver utan större incidenter...

Just det - ni som kommenterar det jag skriver som "anonyma" får väldigt gärna skriva under med sitt namn, eller åtminstone ge mig en hint om vilka ni är!

Rumpnissar och troll

Njae, inte riktigt. Mest en rubrik för att fånga intresset.

Jag är numera inne på en av de sista dagarna på höstlovet, och har inte slappat så här mycket på länge. Helt enkelt underbart! Sova sent på morgonen (se; dagen), aktivera hundarna.. och därefter sova/slappa bort resterande timmarna av dygnet.

Har spenderat en del tid på brukshundklubben och tränat hundarna. Ensam givetvis. Folk samlas där varje söndag i några timmar för att snacka skit om allt och alla. I övrigt står planerna och agilitybanan helt folktomma. Härligt.
Lilo och jag ska förhoppningsvis vara klara för Lk1 i vår.. eller tja, det är min förhoppning i alla fall. Hittills har vi bemästrat "hopp över hinder" och "inkallning". Bara resten kvar alltså...
Agilityn är strålande - men det har ni ju redan läst om. Vi ska tävla igen om två veckor - håll tummarna för oss!

Soya har introducerats på Brukshundklubben. Hon tyckte det var ett riktigt toppenställe! Stirra matte i ögonen för godis? Busenkelt och jättekul! I brist på övningar fick Soya prova på att gå igenom agilitytunneln. Till en början var det lite läskigt, och hon var helt övertygad om att tunneln skulle sluka henne om hon så mycket som placerade en klo inne i mörkret. Dock kom hon snabbt över det, och var sedan i full gång med att springa fram och tillbaka...

Diva. Jag tänker inte säga mer.

Igår for hela familjen exkl. mig och hundarna till den stora staden för att förbränna pengar. Jag såg möjligheter i att få äga huset en halv dag, ta en sväng med jyckarna och därefter ligga och slöa tills de kom hem (= jag är fattig som en kyrkråtta och ville inte trängas med de andra i bilen).
Sagt och gjort, istället för att ta en långpromenad med hundarna stuffade jag in dem i bilen och åkte iväg till ett närliggande "berg" där jag var helt övertygad om att inte stöta på "någon". Eftersom "någon" inte skulle befinna sig inom x antal kilometers radie tog jag bara med två koppel - för alla vet ju att valpar inte drar från flocken. Hundarna fick springa lösa, och allt var frid och fröjd. De sprang mellan granarna och sniffade runt... medan jag pustade och flåsade för att ta mig fram längs den slingriga och hala stigen. Tänk om man bara hade 1/100 av den energin hundarna har?
10 minters "frustande och pustande" senare var vi uppe på toppen och jag satte mig helt sonika på en sten och glodde. Ja, inte trodde ni väl att jag var trött? Det hela byggde på att Soya skulle få uppleva skogen/kalhygge och upptäcka världen.

Jag erkänner. Det var ingen hit. Det var kallt och blåsigt... efter en liten stund upptäckte jag dessutom något mycket underligt på jackkragen. En snöflinga? Så småningom blev snöfallet kraftigare och Soya blev mycket missnöjd med hela situationen. Hon kröp upp i mitt knä och "pipgurglade" desperat. Lilo och Diva hade dessutom kommit över "valpstadiet" då de tyckte det var spännande att undersöka min stens närområde någon länge stund. De ställde sig och tuggade på varsin pinne och såg mycket miserabla ut. Kröp ihop, skakade och drog in svansen mellan benen.
Det var någonstans där jag drog en djup suck och började vandra nedåt bilen igen. Vi kom inte många meter innan jag hörde höga brak i det skogsparti som jag just skulle gå genom...
Hoho, vad smart jag var när jag räknade ut att jag inte skulle möta "någon". Däremot hade jag inte tagit med i beräkningen att det kunde finnas "något" ute i skogen. Fram med kopplen. Just det, två till antalet. Diva gick som en slamsugare i marken (=som vanligt) och Lilo stretade och drog samtidigt som hon pep. Nej, inte små söta muspip - snarare frustrerade dalmatinerpip på högsta volym.

På vägen upp hade jag gått förbi ett större parti mark som var helt uppbökat utav vildsvin. Då tänkte jag inte så mycket på det - men nu? Jag ska vara helt ärlig, det finns inget som jag är så rädd för som vildsvin... och maskar. Maskar för att de slingrar sig äckligt, panikartat...!!! när man trär dem på kroken. Sedan finns de i gammal mat. Dålig mat. Jag såg en ohyggligt stor daggmask förra veckan som jag höll på att trampa på. Jag slängde mig bakåt och skrek i ren panik. Elise gjorde det likaså... och gav mig en rejäl utskällning när jag stressade upp henne med vad hon benämnde som "bara en liten mask". Vadå liten? En monstermask var det. Den hade troligen onda avsikter och hade planerat att slänga sig över mig när jag gått förbi. Vilken tur att jag var förberedd och skrek till för att få dennes planerade attack ur balans...

Vildsvin i alla fall. Jag mötte inga till min glädje. Lilo indikerade mycket tydligt att något fanns i närheten, och att hon mer än gärna skulle kunna förfölja detta "något" och äta upp "det". Kände en viss lättnad när jag äntligen satt i bilen igen. Resterande dagen spenderades framför TV:n sovandes under täcket med en varm kopp te vid sidan av. En aktivitet som uppskattades av hundarna till min glädje.

Det snöade hela dagen... och Soya var mycket kritisk till det kalla vita som föll från skyn. När jag öppnade dörren på eftermiddagen ställde hon sig helt sonika och bara tittade. Mycket tveksamt gick hon fram till kanten på gräsmattan och skrapade lite med tassen innan hon traskade ut.

Idag har hundarna varit med ute på landet och viltspårat. Lilo har varit klockren de senaste gångerna, och hon har äntligen börjat sakta ner! Så fort skolan drar igång igen på måndag ska jag boka tid för anlagsprov så fort som möjligt. Vill ha det avklarat innan vintern, så vi kan börja på öppen klassen nästa vår.

Over and out.

Lilo är mormors syster till Soya. Hur starkt tror ni anlaget för det sneda vänsterörat är med tanke på att det förekommer i flera generationer? Tycker bilden är komisk för övrigt... just för att det är så tydligt.

Gammelmatte hävdar bestämt att Soya är en säl...

Lilla Tant Brun

Var vore mitt liv utan Lilo? Min lilla, bitchiga, medelålders Tant Brun?
Jag vet precis hur det skulle se ut. Jag skulle vara mer lugn, sansad, balanserad, framför allt rikare...och fullständigt uttråkad. Lilo än här. Än där. Överallt. Ara-ppa-pa-paria. Den stollige hackspetten på julafton med prickar.
Er följdfråga blir genast; "men vad har hon gjort nu då?"

Svar; Min hund höll på att dö förra veckan. Eller tja, jag inbillade mig det i alla fall. Scenario - Lilo, Apple och Léon running around on a lawn p-l-a-y-i-n-g. Léon tar sats. Gasar. Springer likt en målsökande missil mot min "tra-la-lla-laliga" hund och....*ljudeffekter* rätt in i sidan. Min hund vacklar till. Kippar efter luft. Förlorar glansen i blicken. Faller till marken. Illa skadad...

Nävars. Det tillhör kindaborna att överdriva - en trend även jag hängt på. Nävars, det sa "bamm" rätt in i bröstkorgen på Lilo varpå hon såg allmänt olycklig ut. Hon haltade några steg och hon såg helt skev ut (=Ja, precis som en spik som man slagit ett snedslag på). Jag började genast stressa och sprang fram till min - för andra gången den veckan, döende hunden. Gick igenom från incisiver till svansspets tillsammans med Elise. Klämde och kände. Lilo hade dock bättre saker för sig, och fick helt sonika nos på en älgklöv som någon glömt kvar på planen utanför skolan. Vem-lägger-en-älgklöv-mitt-på-en-gräsmatta?
Jo, man skulle kunna se det som att min till synes illa skadade hund måste mått ganska bra med tanke på att hon letade mat. Dock är jag helt övertygad om att det sista som sviker min hund är hungern - och därmed hoppet att finna mat... tekniskt sett.

I fredags debuterade jag och Tant Brun i agility. Det gick som planerat. Vi diskade oss... men hade i alla fall kul (och fick hela publiken att skratta åt oss. Domaren likaså). Känns skönt att jag är körd sedan tidigare och inte känner något behov av att prestera någonting. Alla är redan medvetna om hur illa ställt det är med mig menar jag.
För de som läst min blogg under de senaste månaderna är det redan konstaterat att min hund inte kan ta några agilityhinder från höger sida. Nej, jag tänker inte skylla på henne. Everything's my fault. Jag har tränat för mycket lydnad och har sett vänster sida som den enda möjliga...

Lilo tog de första hindren i en rasande fart och det gick riktigt bra. Optimisten i mig sade att "vi vinner!"... trodde jag. Det gick jättebra fram till den punkten då man skulle ha hunden på höger sida, varpå Lilo;
1. Studsade över på vänster sida och sprang vidare alt.
2. Tvärnitade framför hindret och tittade förvirrat på min högerhand alt.
3. Jag springer för mig själv medan hunden pysslar med något annat.

Efter avslutad runda konstaterar min underbara rumskamrat att "...men slalomen gick ju bra i alla fall..."
Tack Elise. För ditt stöd. Slalomen var just det enda momentet som inte bestod av antingen förvirrad ägare/hund eller händer som pekade i alla möjliga riktningar. Gärna i kors.

Inga sura miner. Jag garvade för mig själv längs med hela banan och Lilo såg också löjligt lycklig ut (troligen hennes överslagshandling som svar på hennes mattes underliga beteende).
Efter samtliga tävlingar var slut samlades massan till prisutdelning. Jag vann en gratis pizza på allra käraste VP - Värmlandspizza, skrek ut min glädje och gjorde någon fånig segergest. Ännu en gång blev jag utskrattad. Skönt att det finns någon som bjuder på sig själv, inte sant? Om inte annat kan jag alltid trösta mig med min gratis funghi. Numera uppäten och glömd.

I övrigt har min hund hållt sig förhållandevis lugn den här veckan. Hon drog på två katter idag när hon var lös och har resterande dagen varit till salu. Mamma erbjöd sig att ta henne i utbyte mot Fröken Svart aka. Diva. Jag tackade nej, med motiveringen att Lilo var för jobbig för att de skulle klara av henne. Jag ljuger inte. Min hund är ett kräk emellanåt.
Lilla, bitchiga, tôliga Tant Brun. Inte skulle jag väl byta bort henne? Vem vill ha ett händelselöst liv och massor med sedlar i plånoken? Inte jag i alla fall.

(Påminn mig gärna om ovanstående text nästa gång min hund äter en kladdkaka. Spyr upp gräs mitt i natten. River i soporna. Äter upp någon, etc.)

Lilo, kladdkakan och kräkmedlet

Hundsportarens bäste vän; fikat!

Dubbel sats kladdkaka.... eaten by Lilo

Lilos tillfälliga diet; kolsuspension

Lita aldrig på Tant Brun. Hon ljuger så att tungan blir svart...

Äntligen. Finally. Låt mig få ägna några rader åt min hund. Den där prickige saken, med fyra ben och en svans. Nej, ledsen att göra er alla besvikna – men i meningen som följer kommer jag inte att göra en kärleksförklaring och säga att hon är det mest underbara som någonsin vandrat på jordens yta. Min hund är dyr i drift. Ja, that’s it.

Tisdag var en påfrestande dag. Upp till skolan i vanligt dager… och med lack of frukost började dagen på så sätt ganska dåligt. Jag blev trött och omotiverad och dagens lektion i djursjukvård blev enda lång pina. Mitt i lektionen väcktes jag dock av en tanke ”Lilo har inte varit hos veterinären på väldigt långt. Vad skönt…”.

Dagen tar slut och med dunkande huvudvärk ligger förhoppningarna i att gå hem; sova och slappa, slappa, slappa. Lagom vi kommit halvvägs spräcks dock mina illusioner av en enda liten mening; ”Oj då, vi glömde kladdkakan på spisen”.
Ehm… tack du förstörde just min dag Elise?

Med en liten gnutta hopp kvar öppnar jag dörren… och möts av en smällfet dalmatiner. Eller ja, inte smällfet – snarare riktigt rund om magen som indikerar att Fröken Brun tagit sig ett litet mellanmål medan jag var borta. Fram med mobilen och igång med datorn för att få fram numret till veterinären. Jag får erkänna att damen i andra änden inte lät särskilt glad när jag rusade runt i lägenheten och lät så klämkäck jag bara kunde (trots situationen) i jakten på kladdkakereceptet. ”Hon har fått i sig 1 dl”
”Hur stor är din hund?”
”23 kilo dalmatiner”
”….kom hit. Nu…”
”Ehm…jag har ingen bil?” (Som om jag förväntade mig att veterinären skulle skicka mig en?)
”…Nu…”

Okej, det var inte det jag hade hoppats på. Fram med telefonboken och telefonnumret till Dejeborna.
”Hej, hur är läget?”
”Haha, när man talar om trollen”
”Va?…”
”Jo, vi stod just och pratade om dig”
”Ehm… är ni lediga idag?”
”Ja..”
”Är ni verkligen lediga?”
”Ja…”
”Min hund är döende av kladdkaka. Hjälp?”

Kom så småningom in till veterinären med min s k ”döende hund”… som för stunden roade sig med att dammsuga golvet efter mat, undersöka varje vrå, ömsom hoppa jämfota, hälsa glatt… och attackera min chaufför med pussar. En veterinär gick förbi och tittade förvånat på min hund som pysslade runt vid receptionen.
”Hon har fått i sig kladdkaka”
Veterinären skådade åter igen min hund som for runt i 120 knyck över det hala golvet, log lite – och lämnade mig därefter med en suck.

Min veterinär var norsk. Här pratar vi inte svenska med norsk brytning, utan verkligen norska-så-det-sjunger-om-det. Jag märkte så klart inte av det… utan det var Patrik som upplyste mig om att hon inte kunde ett ord svenska. Visst gick inte besöket helt smärtfritt… utan när jag tittade som mest förvirrat på henne fick jag behandlingsmetoder översatta från norska till engelska. Tack.

Hur som haver fick Lilo en dos kräkmedel i nacken. Därefter fick vi instruktionen ”Spring. Försvinn”. Jag sprang. Kände mig som en superhjälte när jag sprängde upp dörren från behandlingsrummet och stormade ut från kliniken… eller inte. Snarare dum. Det dröjde en liten stund, men sedan började tanten dregla kopiöst. Därefter kräktes hon floder – av kladdkaka. Charmigt värre. Stackaren kunde inte mer än blänga ilsket på mig. Jävla kärring till matte som förstörde hennes roliga lilla stund…

Efter att vi lämnat högen med kladdkaka bakom oss, kom vi till nästa moment – kolsuspensjon (som det tydligen heter på norska). Lilo blängde inte mindre på mig när hon fick svepa i sig x antal dl flytande svart sörja. Lilla tanten.

Summan? 800 svenska kronor till antalet. Receptionisten log mot mig när hon slog in beloppet;
”Det blev en dyr kladdkaka det där”
”Ja – och hur stor är chansen att man har kladdkaka kvar överhuvudtaget?”
Någon annans hund som hittat på dumheter? Eller någon annans matte som glömt kvar något framme?

Tingsrätt och körkort

Låt mig ännu en gång få avvika från ämnet hund. Inget ont om de fyrbenta, det är bara deras matte som inte kan få nog av uppmärksamhet och som nedan planerar att slänga ut sina upplevelser från a. hur man tar körkort, samt b. hur man överlever en rättegång.



Låt mig ta det i kronologisk ordning... vilket i och för sig börjar förra fredagen. Lilo och jag hade tagit oss till tågstationen, och efter en lång skolvecka kan jag inte säga mer än att jag var helt slut. Trött helt enkelt. Såg fram emot att ligga och sova hela vägen hem. Trodde jag.



"Åh, amen guu va gullig!". Rösten är honungslen och jag får onda aningar direkt. Bredvid mig hörs en duns - varpå jag, bonnig och svettig vänder på huvudet och ser en kvinna som inbefriar alla mina fördomar om just den "typen av människa". Ja, jag erkänner - jag är fördumsfull. Man får dock se det ljusa i det hela, och det är att jag aldrig kommer vara fördomsfull mot den typen av människa igen... eftersom jag vet att det jag tycker och tänker faktiskt stämmer! (Obs, jag ber er - ta mina personliga åsikter med en klackspark).

Långt, plastigt, färgat hår. Lika långa naglar. Dyra märkeskläder och ett tjockt lager med smink. Stockholmsdialekt. Ett moln av tung parfym. Kryddan på moset - en chihuahuavalp, med kläder givetvis nedpackad i en väska.

"Nu kommer vovven att äta upp dig, ti hihi"

Jag blänger ilsket och försvarar min hungrige dalmatiner... samtidigt som jag sitter och håller henne i halsbandet för att hon inte ska slänga sig över valpen och svälja den. Stora blanka ögon, dregel i mungipan och långt nere i halsen -ett litet "pipgurgel".

"Pfff... min hund äter inte skräpmat" är min spontana tanke... dock är allt jag lyckas kläcka ur mig "Nej då, hon är jättesnäll".



Minuterna går och medan den extreme kvinnan "på alla sätt och vis" vräker i sig en baugette roar jag mig med att stenhålla min hund - som nu - på allvar dreglar ner mina nertvättade byxor. Jag gör ett tappert försök till en konversation;

"Det är en valp va?"

"Han kommer inte att bli så mycket större än så här" (kvinnan fnyser åt mig)

"Ja, men det är väl en valp du har?"

"Ja, och han är så jävla jobbig. Funderade på att lämna tillbaka honom till uppfödaren"



Jag vänder bort huvudet och resten av resan spenderas genom att kika ut genom fönstret för att beskåda granar och tallar i djupa skogar.

Till saken hör att Lilo ätit något olämpligt dagen innan... Jag ljuger inte när jag påstår att hon låg och blåste väder hela vägen från Forshaga till Kisa - 35 mil. Den snobbiga tjejen trodde säkert att det var jag som satt och lade av brakare, för lagom vi kom i höjd med Hallsberg bytte hon säte och tittade på mig med avsky. Kunde inte annat än att tacka mitt illaluktande monster.



Körkortet. Måndag morgon. Tidigt. Jag har haft ångest i två veckor sedan sist gång jag körde upp (som resulterade i att jag blev utskälld efter noter) och förväntade mig ett liknande nederlag ännu en gång. Illamående. Jag mötte upp en trevlig man vid vägverket som under de kommande 40 minuterna skulle avgöra mitt öde. Han var en äldre man, lite halvfet, vitt hår, kort och pratade lugnt och stilla. Jag skulle ha kunnat slänga mig på gasen och bränt genom centrala Linköping utan att han skulle ha reagerat - det var i alla fall min spontana tanke. Han var väldigt trevlig, pratade lugnt och rent av viskade fram instruktionerna. Dumförklarade mig lite grann och var övertydlig. Men okej, jag tar det.

Jag hade fått för mig om att parkering var ett obligatoriskt moment, och när han efter ett tags körning bad mig återvända till vägverket förlorade jag hoppet. Totalt. "Fan, fan, fan - jag har inte fått parkera!"
Vad har jag gjort för fel?

På bred östgötska viskar han fram ett ord i taget, någonting i stil med att det här är godkänt. Jag blänger på gubben som sitter och leker med mobilen, och i princip ifrågasätter det han just sagt.
Han ändrade dock inte beslutet "godkänd" och jag kunde efter otaliga mardrömmar om "hur man fickparkerar" lugna mitt sinne, och avsluta dagen med tårta - som jag köpt alldeles själv! (Det är nu som jag egentligen ska flika in att jag inte gillar tårta. Men för den goda stämningens skull låter jag bli. Fint va?)

Tingsrätten;

Rapporten alla väntat på *trumvirvel*
...I survived.
I stundens hetta var det givetvis bland det värsta jag varit med om (konstaterade ganska snabbt att tandläkaren var lindrig i jämförelse) - men så här efteråt skämtar jag som skam om upplevelsen.
Well, dök upp i tid. Blev åtsnäst av en riktigt otrevlig, förlåt, kärring som troligen vaknat på fel sida. Min förvirring gjorde tydligen situationen värre. Have patience with me - jag brukar inte hänga här. Tingsrätten är inte mitt forum!
Hamnade såsmåningom i en säkerhetskontroll för att se till att jag inte hade med något vapen eller knark in i rättssalen. Jag gick förbi obemärkt... men tydligen var mammas skor lite kluriga; fanns ju trots allt en liten metallbit på dem.

I papperen jag fått på posten stod det att vittnena skulle få sitta enskilt i varsin väntsal för att inte påverka varandra. Döm min förvåning när jag kom in i ett stort luftigt rum med mer eller mindre full insyn genom stora glasfönster.... på en länga stod flertalet bänkar med små bord (givetvis hårt åtskruvade i golvet för att vi inte skulle kunna kasta runt dessa i salen). Utöver detta möblemang var salen synnerligen tom. Fanns ett glasskåp med 1700-talets upplaga av "Sveriges rikes lag" eller dylikt samt en kaffe-/vattenmaskin. Blev lite smått irriterad över att kaffet inte var gratis; ingår inte ens något litet när man ställer upp som vittne och riskerar att få hotbrev i framtiden? På mitt gamla sommarjobb var det roligaste man kunde göra att gå på toaletten. Tingsrätten var en liknande upplevelse. Drick x antal glas vatten, kissa, drick vatten, kissa... ja, det var så jag roade mig. På vägen till toaletten fick man gå förbi tre unga polismän som stirrade misstänksamt, det var ju en trevlig upplevelse. Vet ungefär vad som surrade i deras huvuden "...jaha, nu går hon på toaletten igen".

I övrigt var lokalen utrustad med vad som troligen skulle gå under namnet "lugnande miljö". Ett hålrum mitt i salen, rektangulärt skyddat av... ännu lite mer glas. Bestående av stora tunga stenblock (med mossa på), en väldig massa stenkross och mitt i allt, en stor staty föreställande ett missbildat hästhuvud som såg riktigt elakt ut... i någon form av Napoleonmundering. Tillsammans med murgröna som slingrade sig åt alla möjliga håll och kanter så antog jag att poängen skulle vara att lugna oroliga besökare.

Trots den något tråkiga utformningen och bristen på things-to-do möttes jag av ett välbekant ansikte så fort jag satte foten i salen. Körskoleläraren... som var mer eller mindre sönderstressad. Med sig hade hon sin man som jobbade inom militären på en stridshelikopter; och som möts av stora ögon då han inte bara langade fram knivar framför poliserna i kontrollen, utan även morfinsprutor och annat spännande.

Rättegången var redan en halvtimme försenad... och det var ungefär så resten av min dag såg ut. Vänta. Vänta. Vänta. Blev efter ett tag ackompanjerad av ännu ett offer (=vittne) som haltade in på kryckor. De två kommande timmarna lyssnade jag på hans prat om hur dålig den svenska sjukvården var. De gånger som det blev "pinsam tystnad" kunde han alltid rabbla upp sin situation igen. Dock var sjukvården inte bara skit tydligen; för i en jämförelse mellan sjukhus och tingsrätt var sjukhuset bättre. Där fanns i alla fall tv, och "Damernas Värld"! Min körskolelärare muttrade något om att hon bara hittat HIV-bladet på sjukhus. Därefter blev det tyst igen.

Efter två timmars väntan var det paus och samtliga personer gick ut från salen. Ja! Där är han. Snubben som försökte köra ihjäl någon annan. Här sitter jag. Skönt att få vara så anonym! Dök på en advokat och förklarade desperat att jag höll på att missa mitt tåg till Värmland... och att det skulle få ödesdigra konsekvenser. Han var väldigt förstående och sympatisk, men vad gav det? Sympati räcker inte långt för att snabba på en rättegång.

Vi fick sällskap av ännu ett vittne. Spanjor. Stackaren hade suttit i salen under två timmars tid; och tack vare att rättegången var försenad hade han spenderat två dagar till att sitta och vänta, samt fått avboka en resa till Barcelona. Grattis. Fick i samma veva ännu en gång höra om det haltande mannens syn på svensk sjukvård.

Blev slutligen kallad i högtalarna och klampade in i salen. Min storhet försvann dock när jag fick fråga var jag skulle sitta någonstans... 15 gånger.
"Där"
"Var då?"
"Här framme"
"Där?" "
Ja!"
"Den där stolen?"
"Nej, där!"
"Vid bordet?" ...och så vidare.

Fick därefter svära eden att tala sanning. På heder och samvete.
"Jag skall icke....*bruuus*"
"Ursäkta, vad sa du?"
(Det var där jag blev helt förvirrad och hakade upp mig på att ljudet i rättssalen var helt skevt. Hörde knappt ett smack av vad varken domare eller advokaten sa. Var utöver det helt fascinerad över den stora bioduken framför mig).

Därpå följde själva utfrågningen ledd av advokaten som kallat mig. Han ställde x antal frågor om händelseförloppet... som jag skulle ha haft ett vettigt svar på. Jag var dock helt blockerad av viktigare saker; den stooooora bioduken, det dåliga ljudet - samt att jag talade i en mikrofon så att rösten hördes klart och tydligt av var och en i rummet.
"Från vilken väg kom du när precis innan du körde in i rondellen?"
...wooow, den där bioduken är verkligen enorm....
"Jag vet inte. Är inte så inläst på gatunamnen"
...Hjälp vad dåligt ljudet hörs...
"Om jag visar dig den där bilden, kan du då peka ut varifrån du kom?"
"Ja"
....*Panik* Jag känner inte igen mig på bilden!...
"Ehm... därifrån?"

Därefter visades en video (på den gigantiska filmduken) där polisen kört i rondellen för att ta reda på vilken hastighet mannen hade när han krockade in i den andra bilen.
"57 kilometer i timmen" Schwwooosch. Däckskrik.
"54 kilometer i timmen" Schwwooosch. Däckskrik.
"Matilda, såg du just polisbilen som körde i rondellen?"
Spontant skulle jag viljat svara "Det där är ingen polisbil, det är en beige SAAB". Men det gjorde jag inte.

Det var någonstans där advokaten ansåg att jag var klar och sade att jag kunde gå. Hindrades dock i sista sekunden av åklagaren som ville ställa ännu lite mer frågor; endast i syftet att förnedra och fördumma mig. Hon ville få det till att jag var en väldigt orutinerad förare som aldrig kört bil förut, att bilen jag körde var automat - samt att jag innan rondellen fick förklarat för mig om hur man kör i en rondell av min lärare. Ingenting stämde. Förlåt; men dumma kärring!

Jag tror jag ska bryta där. Ännu några flera meningar och inte en enda person kommer läsa det jag skrivit (vilket kommer resultera i att jag blir besviken). Vill bara avsluta med att säga att rättegången nu i dagarna blev avslutad; 4 års fängelse blev domen... och jag är överlycklig! Trodde inte att straffet skulle bli så hårt. Dessutom är "boven" skyldig mig reseersättning för över 1000 kronor. Feels good! För den som vill läsa mera hänvisar jag till www.corren.se där de lagt upp både artiklar och rekonstruktionsvideor kring olyckan.

Rättegång

Jag är så jävla förbannad. Irriterad. Upprörd. Ilsken.
Efter bilolyckan i Linköping, Augusti månad har jag - bakom min rygg blivit anmäld till polisen som vittne av körskoleläraren. Nej, jag har ingenting emot att bli förhörd av polisen. Absolut inte.
Polisen som ringde förra veckan och förhörde mig över telefonen var i själva verket väldigt trevlig och pratade om allt mellan himmel och jord. Frågade hur det gick med körningen och önskade lycka till med uppkörningen utöver att jag berättade vad jag sett på olycksplatsen. Berättade att rättegången skulle börja kommande onsdag (alltså idag), men att jag troligtvis inte skulle bli kallad för att det lät som om de hade tillräckligt med vittnen.

Tro fan att jag nu blivit kallad till huvudrättegång på måndag! Ett brott rubricerat som "dråpförsök". Jag är inte glad!
Rättegången kommer dessutom att bli av runt den tiden som jag ska ha min uppkörning. Tack så mycket! Ska jag åka 70 mil och vara borta en hel helg för att vara med i en rättegång som jag inte ens ville bli indagen i? Missa skoldagar?

Bävar dessutom för att jag ska behöva gå in i rättssalen och ha, vad jag anser vara en idiots ögon i nacken?
I min värld är det aldrig någonsin okej att försöka köra ihjäl någon. Framför allt inte i en central stadskärna där det rör sig folk, ligger butiker, busshållplats och cykelbanor.
Gissa vem som kallat mig? Idiotens advokat. Innebär det nu att han ska stå och vrida och vränga på det jag säger för att ge honom ett mildare straff?
Blir så arg. Han ska sitta och mögla på något fängelse. Aldrig mer få ha körkort eller vistas bland folk igen.
Ja, tyck att jag är långsynt. Tjafsa emot.
Det är aldrig okej att försöka köra ihjäl någon!

Jag bryr mig inte ett skit om vad det har varit för konflikt mellan de där människorna sedan tidigare. Om det nu skulle ha hänt något allvarligt skulle de ha anmält den saken för sig - och löst den konflikten... istället för att instinktivt känna en stark lust att köra ihjäl denne. Vad hade hänt om han brakat rätt in i en affär? Busshållplats? Cyklist? Fotgängare? Annan bil?
Jag har tagit ställning. Sett en sida av en olycka - och det var en kille som låg allvarligt skadad i sin bil. Aldrig någonsin kommer jag att försvara mannen som körde på. Och nu har hans advokat kallat mig? Så jag missar min uppkörning? Får en helg och en skolvecka fördärvad? Extra utgifter? Framför allt - blivit ofrivilligt indragen i någonting jag inte vill ha med att göra.

Det är jättefint att körskoleläraren själv tog kontakt med polisen. Att hon gör en samhällsinsats och visar att hon har civilcourage. Jag känner "nej tack, inte intresserad".

Jo, och dyka upp ska jag visst också göra. Riskerar annars höga böter, kostnaden för rättegången och att bli hämtad av polis.

Upprörd. Ilsken. Irriterad. Förbannad. Stressad.

Random snack

Antar att det är dags för en uppdatering om mitt ytterst intressanta liv?

Jag befinner mig just nu i ett tillstånd som folk skulle beskeriva som; "frälst". Ja, inte i religiös bemärkelse - utan snarare ur en musikalisk synvinkel... eller något...

Minns inte om jag nämnt att jag var iväg på musikal för några veckor sedan och såg Spring Awakening? Rykande fräsch musikal direkt från Broadway till Karlstad. "Musikalen som inte backar för något". Tja, efter ha sett folk runka, ha sex och göra bort sig allmänt på scenen kan jag inte mer än hålla med. Otroligt talangfulla ungdomar som visade upp sig på scenen... man förväntar sig inte jättemycket - men vilka röster de hade! Efter att ha gjort lite efterforskningar på internet kunde man dock konstatera att svenskan är ett ganska mjukt språk utan något vidare tryck i. Jämför svenska låttitlarna "Det är kört" respektive "tonårsångestland" med engelska titlarna "totally fu*ked" och "bitch of living".
Kanske inte låter som en höjdare för en utomstående - men jag rekommenderar den varmt!

Kan ju fortsätta musikpratet genom att berätta att jag äntligen kom iväg på Mamma Mia - the movie igår kväll. Jag vet, flera månader efter premiären; men jag befinner mig ju trots allt i lilla Forshaga på den värmländska landsbygden. Jag blev inte särskilt förvånad när jag möttes av hela den imhemska befolkningen inne i biosalongen. Årets happening som folk vallfärdat för att få se...
Mitt utlåtande; ungefär lika frälst över Spring Awakening som Mamma Mia. Jag har en crush på *host* trettio år äldre Colin Firth (visst ser han inte ut som en 48-åring?), så igår fick jag dagens dos av honom. Behöver väl knappast nämna att hans nummer "Last Summer" mer eller mindre spelats sönder under det senaste dygnet...

Bifogar givetvis länken för den intresserade; http://www.youtube.com/watch?v=OcOrDs9wFLA
Jag blir fånigt glad över den lite halvkassa sången, trevandet med tonerna - och ej att förglömma den brittiska accenten. Såg en intervju med honom igår där han tvivlade på att någon någonsin skulle be honom sjunga igen.
Hittade dessutom ett klipp från Ellen DeGeneres Show där han berättande sin "underpant story". Bifogar även den länken och garanterar ett gott skratt;
http://www.youtube.com/watch?v=6lUPyeJr82g
However, tyckte att filmen var bättre än "den riktiga" musikalen. (Pff... fick påbackning sist jag använde uttrycket "den riktiga" efter att ha konstaterat att i Forshaga fanns både missionskyrkan och "den riktiga kyrkan". Religionsläraren spände ögonen i mig). I slutet av 9:an fick jag äran att se Mamma Mia på cirkus. Fanns väl egentligen bara en liten hake; jag kommer från Sveriges fattigaste kommun...
Resulterade i att det stod "delvis skymd plats" på min - troligtvis - billiga biljett. När musikalen väl började hade jag både hela ljudbordet samt en stor stolpe i vägen. Tittade jag rakt fram såg jag ungefär en meter av scenen på båda sidorna. Dessutom satt det några snorungar från Motala och kastade Ahlgrens bilar på oss under hela showen. Älska Kinda Kommun! Nej, förlåt. Jag ska inte vara otacksam. Jag ska vara glad över att i alla fall fått höra den svenska versionen... samtidigt som jag studerat sprickorna i en stolpe på Cirkus. När jag ända är igång och gnäller vill jag bara påpeka att jag är en "sån där" tråkig person som vill höra allt på engelska. Original ska det vara!

För att byta ämne och återgå till ovan nämnda religionslärare. Har aldrig stött på maken på människa! Så lugn, lugn, lugn och sansad. Om det är någon här med sömnproblem så kan jag leasa ut honom till den som vill. Förutom att han fungerar ungefär som en narkos är han fruktansvärt provocerande (vilket han givetvis erkänner och är stolt över...). Inte för att få ur oss vettiga svar, utan han är bara provocerande för att han tycker att det är roligt.
Förra veckan konstaterade han att kvinnor var antingen helgon eller horor. Tack. Det var bra sagt i en klass med 31 tjejer.
Min motfråga blir; i hur många religioner anses kvinnor egentligen kvinnor vara helgon? Tja, möjligen i någon religion i minoritet som ingen känner till.
Finns mycket att säga om den personen - men nu får det vara nog för idag.

Annat intresserant som hänt mig? Tja, inte mycket. Jag snodde någons bonus på ICA-kortet nu på kvällningen. Trängde mig före en dansk i kön och drog kortet. Han betalade, men jag fick bonusen. Det var fint, ska jag göra oftare...
Elise försäkrade mig om att han var dansk och inte hade något kort själv och att jag kunde lugna ner mig... efter att ha brukat någon form av överslagshandling (precis som på hundar) under flertalet minuter som resulterade i gapskratt.

Nej, nu får jag åter igen hindra mig själv från att skriva för mycket...

Just det! Min lärare blev i helgen SM-vinnare i apportering för retrievers med sin labrador Anki. Är jätteglad för hennes skull! Är otroligt imponerad över hennes hundar - fruktansvärt duktiga är de! Sista skicket hade hon fått skicka hunden 250 m rakt fram, för att sedan via visselpipa dirigera henne in i en buske för att hämta upp en and. Och min hund kan knappt ligg....

Trasiga frysar och ilskna busschaffisar

Att leva i Forshaga är tufft. Av olika anledningar.
I helgen bestämde sig vår frys för att göra revolution. Dörren gick helt enkelt sönder och går i princip inte att stänga... eller jo, man kan knuffa igen den - och den flyger upp så fort man släpper taget. Vi såg till att göra en felanmälan fort som sjutton - dock är vi mycket väl medvetna att vi hyr av, just det, FABO. Forshagabostäder - vars logo är kort och gott "hemtrevligt". Inte en enda gång har de varit trevliga på något sätt. Eller jo, jag träffade en "Fabokvinna" i fredags. Hon förolämpade mig inte, men likväl flinade hon stort och brett och klargjorde ganska snart att jag var dum i huvudet. Tack för den!

Eftersom jag och Elise sedan några år tillbaka är insatta i hur FABO fungerar så räknar vi inte med att frysen blir lagad förrän någon gång efter jul. Fram tills dess vågar vi inte öppna. Hyllorna har frusit fast... och det går inte att frosta av förrän dörren är lagad. När jag ändå är i gång och gnäller kan jag ju passa på att berätta att tvättmaskinerna är trasiga. Har vi tur lagar FABO dem i samma veva som de fixar frysen - någonstans i slutet av Januari...

Igår var jag och klasskamraten iväg till Hammarö för att klappa valpar (igen). Det är en skön känsla när man kan smyga åt sig ett besök hos uppfödaren för att stilla sitt "valpbehov". Det är inte alla personer som ger upp sin måndagkväll för att låta ett par tjejer sitta och dregla över valparna inne i valplådan - och dessutom skjutsa dem hem de fyra milen! Tackar för skjutsen Annelie - glömde säga det igår (=hon försvann illa kvickt när Elise kom på att vi skulle börja flytta dörrarna inne i lägenheten).

Jag är riktigt glad över att vi fick skjuts hem faktiskt. Jag och Elise upplevde en mycket otrevlig bussresa ut till Hammarö igår... då vi råkade ut för en busschaufför som vaknat på fel sida - och skällde ut oss efter noter. Scenario; Vi går på bussen. Gabriella håller upp biljetten från Forshaga eftersom den (vad flera chaufförer berättat är giltig i en timme). Busschaffisen blir märkbart irriterad och påpekar att det inte finns något sådant system - men låter ändå Gabriella kliva på gratis. Jag räcker fram mitt busskort och säger att jag ska till Segelvägen. Busschauffören börjar vråla att café xxx minsann ligger på Orust! Därefter fortsätter han med att "hur fan ska jag kunna veta var Segelvägen ligger. Är det i Arvika eller i Rättvik!?". Gabriella blir förvånad över hans reaktion - varpå han även skäller ut henne efter noter... just för att hon ser förvånad ut. Därefter fortsätter han skrika. Till slut höjde jag rösten och bad honom knappa in Hammarö kort och gott.
Det går några minuter - sedan stannar chauffören bussen intill trottoaren. Reser sig upp, pekar på oss och vrålar ännu en gång ut oss för att Gabriella gått på bussen gratis (inför alla passagerare). Hon ber om ursäkt och frågar om hon ska betala (trots att det var han som skrikit åt henne att gå och sätta sig).

Jag insåg ganska snabbt att det inte var någon idé att ifrågasätta honom. Eftersom jag bara varit på Hammarö någon enstaka gång tidigare, så tänkte jag att han kunde ha berättat var vi skulle ha gått av? Eftersom Hammarö är så pass stort så ligger olika delar inom olika zoner - alltså hade det underlättat om han kunde ha knappat in rätt zon från början. Det som förvånar mig är att han inte kunde sin egen busslinje? Normalt sett brukar de känna till alla hållplatser och inte ha några problem med att ropa ut det.
Att vara otrevlig är en sak - men att skrika ut oss utan orsak är inte okej. Det slutade hur som haver med att vi gick av några stationer tidigare, dels för att vi-inte-visste-vart-vi-var och för att slippa busschaufförens kalla blickar. Man kände sig riktigt illa till mods.

Det var skönt att komma in till valparna i alla fall. Vi hämtar hem vår tös på fredag, och det var kul att träffa henne en gång innan. Troligen blir hon verkligen någonting att bita i - helvild! ...och helt orädd. När en pipleksak togs in i valprummet var hon den första att våga gå fram till den -och sedan bära iväg den (för att pipa med för sig själv). Dessutom blev vi bjudna på fika! Vägen till en hundsportares hjärta går genom magen - och framför allt är man knäsvag för fika. With a little help med en kopp kaffe och en mazarin försvinner alla tankar om elaka busschaufförer!

I övrigt måste jag bara få uttycka min fascination för bajspåsar! Inse bajspåsens alla användningsområden? Man kan använda dem för att ha godis i, plocka svamp i, kräkas i (=klasskamrat som blev illamående av bil), snyta sig i (Elise har testat), ha glasyr i (julbaket -07)... och så hundskit då.

Nej, åter igen bör jag lägga ner bloggskrivandet. Tangentbordet förhäxar mig.

Höstväder

Satt och kikade igenom lite äldre bilder idag, och hittade lite bilder från tidigare i somras.
En svart Labbasnos...
Ett Labbasgap...
En Lilonos...

Och så en Lilo...
Och så lite växter..

Nu är hösten här. Eller ja, hösten har varit här de senaste veckorna i form av ruskväder och regn. Inte mig emot, absolut inte. Jag gillar vädret. Älskar hösten. På sommaren blir det ett sådant spring; man får absolut inte sitta inne och ta det lugnt en dag. I alla fall inte utan att skämmas och inbilla sig att man inte tar till vara på den varmaste årstiden.

Idag var jag med Dejeborna (Patrik, Katrin, Alex och deras dalmis Léon) till Oxhälja i Filipstad på marknad. Tydligen något värmländskt fenomen. Jag fick det förklarat för mig som ett ställe där indianerna flockades. Well, det stämde inte. Jag förväntade mig indianer bakom varje klädesplagg och sockervaddsstånd, men på det stora hela så var de en minoritet bland alla skojfriska värmlänningar. Jag är fascinerad över att alla människor som är bosatta kring, och x antal mils omkrets ifrån Karlstad alltid är så himla glada (eller åtminstone ger intrycket av att vara det).
För att sammanfatta en hel dag; spöregn, kallt, kyligt, trångt, ruskväder - men ändock trevligt. Marknaden var enorm och ett tag trodde jag att jag för evigt var vilse i Filipstad... Hemska öde...

Dagens största spänning låg i att behålla ögonen kvar i ögonhålorna bland alla mängder med paraplyer. Om folk inte visste bättre skulle paraplyer sedan en lång tid tillbaka vara att anses som ett mordvapen. Dessutom både lätt och billigt att få tag på. Om inte annat skulle man kräva licens för "innehavande av paraply". Folk har inte en susning om hur farliga de är när de vårdslöst stolpar fram mellan stånden med offentligt accepterade mordvapnet i högsta hugg.

Dagens irritation stod Lilo för. Hungriga hund. Hon var en dammsugare genom hela dagen. Slängde sig åt både vänster och höger, tuggade i sig papper, mat, godis, avsågade vedbitar (där folk demonstrerat sågar) och avgnagade majskolvar. Patrik och Katrin slutar aldrig fascineras över Lilos kärlek till mat, medan jag å andra sidan slutade för länge sedan. Vid ett tillfälle tog jag upp henne i famnen och bar henne ett tag förbi några matstånd för att slippa dragandet, för både hennes och min skull. Ska se till att skaffa en ny sele, för jag trivs inte när hon drar i kopplet. Vill ogärna ha en hund med nackskador i framtiden.

Dagen avslutades på ett gatukök mitt ute i urskogen. Trevligt att bli bjuden på mat två dagar i rad. Idag bjöd Dejeborna på hamburgare med pommes, och igår kokade de ihop någon kinesisk vegetarisk gryta bara för att jag kom och hälsade på. Vilken lyx! Nu överlever jag en vecka till!

Nu på kvällskvisten sitter jag bara och njuter av att vara inne i värmen igen. Har dragit på mig mjukisbyxor, en stickad tröja och varma sockor. Téet står och svalnar i koppen och ur högtalarna spelas Darkness med Disturbed. Mörkret har sänkt sig över Forshaga, och jag saknar Kastor. Hittade en bild på Herr Dalmatiner när han låg ihoprullad i min säng med huvudet på kudden. Usch, man får intala sig själv att han har det bättre där han är nu...

Vi var på Hammarö!

I helgen var jag och mor min iväg till Hammarö för att hälsa på Lilos uppfödare. Eller ja, jag ville träffa Lilos mamma - och lyckades på något sätt charma till mig en fika. Lilos mamma Emma blir ju trots allt 12 år i år. Det märktes inte kan vi ju konstatera. Om jag ska tro Annelie rätt så kommer Lilo var studsig och flamsig till den dagen hon tuppar av. Jag antar att det stämmer då de flesta City Kids:are mer eller mindre hoppar jämfota dag ut och dag in.

"Matte, får jag pussa på mina barnbarns-barn?"

"Kommer ni innan mitten av september finns valparna kvar också"
Just det... de där små, små prickiga sakerna med bedjande ögon och bebismage. Jag skrev alldeles nyligen ett inlägg om att de sög i valptarmen. Tror ni det blir bättre av att avsiktligt åka till någon med valpar i sötaste åldern för att hälsa på? Och sedan motstå valparna?
To be honest. Vi stod inte emot valparna. Inte ett dugg. Dessutom kläcker människan ur sig att det finns en tik kvar. Och undrar om vi är intresserade? På vilket sätt skulle vi inte vara intresserade? .... det värsta är ju att vi har möjlighet att ta oss an en valp också. Typiskt. Verkligen.

Vår lilla tjej som hämtas hem nästa vecka. Visst är hon söt? Efter låånga diskussioner (=överdrift) och många nätter har vi kommit fram till att det blir en Soya. Jag hade egentligen tänkt mig en brun tik med fräknar i hela ansiktet som en Soya. Men, namnet fick gå till en bättre behövande då mamma föreslog namn som Beata, Fiona och Flora som framkallade kväljningar från min sida. Vi köper hunden ihop. Hade hon köpt den själv, så hade jag väl stått ut. Min hanhund om x antal år blir en Gunvald - och då kan ingen stoppa mig! (Lilo fick inte heta Gunvaldina för omgivningen, så det får gå vidare till någon annan).

Soya och "Syster Yster" (kom inte på något bättre för stunden). Vår tjeja till vänster och syrran till höger.
Mamma fattade tycke för den lite lugnare systern... medan jag blev helt förälskad i Soya. Hon var helt orädd, sprang runt som en tok och utforskade. Kom inte på inkallning. Blev irriterad när man tvingade henne att sitta stilla i famnen. Ni vet, jättecharmig. Kommer troligen bidra till mina första gråa hår - vid 18 års ålder.

Forts...

Lite mer bilder;

Vår tjej

Syster yster

"Kom då lilla valpen!"
"Ja, kom då!"
...Nähä?
Visst är hon söt?

Fick med mig en bild hem på Lilo också!
Jag har aldrig sett henne som valp - så det var riktigt roligt! Visst var hon söt som socker?

Jag har förstört min hund!

Ja, jag erkänner det öppet. Från att ha varit en sönderstressad, skendräktig, döv, icke samarbetande dalmatiner - har Tant Brun blivit en välvårdad och lydig dalmatiner....med diverse olater.

Idag drog jag med mig Fröken Svart och Tant Brun till brukshundklubben. Vi har inte varit där på nästa hela sommaren - och givetvis var motivationen på topp... fram till momentet "gå ut genom dörren". Promenaden genom Kisa blev ett enda långt seeeegt dragande i kopplet. Folk stirrade som vanligt. Någon tutade. Jag muttrade. Sedan slog det mig en tanke - alla stackars människor som verkligen borrar in blicken i hundarnas prickar har aldrig sett en dalmatiner förut. Det enda gensvaret från min sida de får som svar på min fascination är en kall blick. Och muttrandet då förstås.

På vägen mötte jag en gammal klasskamrat. Han såg numera ut som Salem Al Fakir och jag blev lite fascinerad. Dock är inte Zebastian något musikalisk geni liksom ovanstående musiker. Hans lillasyster blev också väldigt fascinerad. Mer av hundarna än av mig ska tilläggas. Under vår lilla pratstund passade hundarna på att roa sig själva, varför ska man sitta stilla och se söt ut... när man kan äta? Diva högg in på en äppelskrutt och Lilo passade på att beta av det långa gräset vid deras brevlåda (=kantklippning). När dessa läckerheter var uppätna bjöd Lilo på skönsång - pip piii gurgel piiip piiip gurgel pip. Jag mötte en tjej igår som var helt fascinerad av Lilos läten, hon hade aldrig tidigare stött på en hund som både gurglade och pep samtidigt. Tack, istället för att blir irriterad på det evinnerliga pipandet, kan jag istället se den där lilla egenskapen som att hon är unik.

På klubben böjde jag mig ned, knäppte loss Tant Bruns koppelhake... och sedan gjorde jag inte så mycket mer de kommande minuterna. Hunden klarade av att både ta en agilitybana och köra greyhound racing - helt och hållet utan min hjälp. Bara att följa hunden med blicken - som inte alltid är så "bara" när hunden verkar ha sörplat i sig raketbränsle till frukost.

Det var ungefär i det skedet som jag kom på att jag har förstört min hund. I agilityn. Jag har kört så mycket lydnad med Lilo att båda jag och hon är inkörda på att vänster är den enda rätta sidan. På senare tid har jag kommit på att jag måste vänja mig vid att ha hunden på höger sida - så jag satte i gång operation "acceptera-fel-sida" (jag vet, mest lama projektnamn jag kunde komma ihåg. Ni kan ju försöka le i alla fall. För min skull).
Det gick inget bra alls. Så fort jag visade Lilo med handen så att hunden hamnade på "fel sida" skuttade hon över på vänster igen... och satte sig fot. Då löste jag situationen genom att visa ännu tydligare och klart och tydligt säga "här". Hunden fortsatte skutta över på vänstersidan. Vägrade ta agilityhindren om hon var på "fel" sida, och rättade hela tiden in sig på "rätt" sida. Jag upprepade "här" och pekade till höger flertalet gånger. Det var någonstans där det slog mig att "här" är detsamma som att "gå lite halvslarvigt på VÄNSTER sida". Självklart. Hunden gör rätt - matte gör fel.

Jag är ganska självkritisk. Brukar söka felen hos mig själv i först hand. På en körlektion förra veckan missade jag några detaljer ibland. Så fort jag kom på det suckade jag högljutt och berättade för körläraren vad jag gjort för fel, hon behövde aldrig påpeka, och många gånger lade hon inte märke till "mina ytterst fatala misstag".
"Det är värst vad du är kritisk"
"Ja, man är väl hundägare" svarade jag.
För visst är det så? De där små, fyrbenta, dreglande odjuren vars intelligens är i stil med ett spädbarn - har alltid rätt! Människan har alltid fel, och det gäller alla situationer då djur och människa går hand i hand.

Vi tränade så gott det gick, och sedan var det Divas tur. Hon följer handtecken väldigt bra.... upptäckte jag till mitt stora förtret. Senaste veckornas träning har gått ut på att lära Fröken Svart att gå i cirkel runt föraren - för att underlätta momenten i rallylydnaden. Jag ska inte ljuga - Diva är fruktansvärt duktig på att gå i cirklar, åttor runt benen, slalom eller något annat som involverar en böjd kroppsform (jämför med bokstavskombinationen KZW). Hon bara fjollade runt. Och jag garvade hysteriskt. Huvudsaken är väl att man har roligt och att inte hunden gör det den ska?
Nej, jag kanske ska ge upp agilityn. Inse att jag är förlorad medan Tant Brun är en oslipad "svensk agilitychampion" vars matte har stora problem med allt som har med höger att göra. Det är faktiskt ingen lögn då jag är "militant vänsterhänt" och alltid har kivats med div. högerhänta ting. Konservöppnare, nagelsaxar, gevär.... you name it! (Inse vilket ilsket barn jag var när jag var liten? Lektionerna i slöjd och bild var alltid ett h-vete så fort saxen skulle fram).
Nej, vi får helt enkelt satsa på viltspåret istället. Det är en sport där man inte behöver ta hänsyn till om folk är högerhänta eller inte (gissa vem som ska få 12 klövar?)

Diva var på rallylydnadskurs igår. Mamma var deltagare och jag var den hårt drillande instruktören (hjälp, vad roligt det är att hjälpa till på kurser - och utan att få skäll kunna styra mor min med hjärnhand). Under fikapausen fick odjuret Lilo komma ut (att inte kunna gå på höger sida är inte den enda olaten matte lärt henne) för att lära sig acceptera att andra hundar finns i närheten. Tant Brun har blivit påflugen några gånger och börjat med utfall. No need att skälla ut mig - jag vet att jag har hanterat utfallen på fel sätt och stressat upp mig istället för att ta det lugnt. På det stora hela gick det väldigt bra. Lilo satt stilla om än inte tyst (det var här den fascinerade personen kom in i bilden - piip gurgel). Vid ett tillfälle släppte någon fram sin hund till henne och Lilo morrade lite - tack och lov inte pga osäkerhet, utan för att det var en väldigt pussglad och intensiv valp som ställde in sig lite för mycket i moraltantens ögon.

Efter kursens slut drog jag med mor min in till Linköping för att träna på utfall (..det där lät otroligt fel) i Rydskogen. Jättefina motionsspår med mycket folk i rörelse som vi brukar vara i på hundkurserna. "Här ska tränas", tänkte jag - glad i hågen. Tre hundar mötte vi. Varken mer eller mindre. Hade hoppats på att stöta på lite mer hundar, men allt som allt gick det över förväntan. Lilo gjorde inte minsta tillstymelse till att sträcka kopplet när hundarna gick förbi (som samtliga tack och lov var "utfallsfria").

Nej, nu får jag sluta skriva...

Intensiv vecka

Är det inte det ena så är det något annat...
Det här sommarlovet har flugit förbi i rasande fart, och jag vet inte riktigt vad jag gjort. En resa till Stockholm då jag städade under World Dog Show, men i övrigt har jag bara varit i Kisa. Kisa. Hålan som glömdes. Aja, det är i alla fall inte lika illa i Kisa som i grannbyn Rimforsa. Pappa brukar säga att fåglarna flyger upp och ner över Rimforsa för att slippa se skiten. Jag håller med. Har aldrig stött på en vänlig själ på det stället (någon överbevisa mig, snälla?).

Den här veckan har liksom den föregående varit otroligt intensiv. Intensiv i den bemärkelse att det är en intensiv körkortskurs jag går, och intensiv i den bemärkelse att jag har flera timmars restid fram och tillbaka till Linköping varje dag. Hunden min blir åsidosatt. Jag trivs inte med den vetskapen. Upp vid 7- tiden varje morgon och sedan är jag hemma igen vid midnatt. Aja, snart drar skolan igång och då är vi tillbaka i vårt vardagliga liv - så som det ska se ut.

I förrgår hade jag körlektion. Vi var precis på väg ut mot E4:an och genom en rondell då det small. Framför mig stod två bilvrak. Folk skrek och grät. En riktig mardrömsscen. Jag visste inte vad jag skulle göra, utan kröp fram. Kände mig illamående och skakig. Körskoleläraren förblev tyst. Vi stannade till, sprang fram till olycksplatsen och såg om det fanns något att göra. Ena bilen hade blivit skadad i fronten, air bagen hade utlösts och föraren satt kvar i bilen och pratade. Den andra bilen trodde jag var parkerad och tom. Jag hade fel. I bilen, som för övrigt hade blivit totalt mosad och kört rätt in i en flaggstång så att bensinen droppade ner på marken hade en förare. Han låg fastkilad i framsätet, medvetslös, blodig. En tjej skrek att det var hennes pappa och ex-pojkvän som krockat. Flertalet ringde SOS. Några militärer som fanns i närheten sprang fram till bilen och hjälpte till. Jag och körskoleläraren åkte iväg efter ett tag, vi kände att vi inget kunde göra. Brandkår, ambulans och polis var redan på väg.

Jag läste i tidningen idag. Killen som åkte rätt in i en flaggstång fick allvarliga, men ändock inte livshotande skador. Mannen som körde på honom sitter anhållen för mordförsök. Fint sätt att mörda någon, inte sant? Det går att läsa om olyckan på www.corren.se

Resten av min dag spenderades i Linköping. Mellan körlektionen och Fritt Följs valpkurs som drog igång på kvällen hade jag 5 timmar att fördriva. Jag ska väl erkänna att jag inte kände mig riktigt bekväm i den situationen med tanke på vad jag just sett. Hur som haver kunde jag inte göra annat än att ta det lugnt. Jag köpte mig en bok; "Flyga drake" av Khaled Hosseini och satte mig sedan på ett fik. Jag läser sällan böcker, mest på grund av att jag är så rastlös. Dessutom behöver jag glasögon när jag läser en text. Eftersom jag inte vill göra mig själv beroende av någonting så gör jag det lätt för mig;
Nej, jag ser jättebra! Tycker bara att det är lite jobbigt att läsa eftersom texten hoppar lite grand emellanåt. Dessutom finns det väl ingen som har dött av lite tryckande huvudvärk? "Det som inte dödar, det härdar".
Jag är en mycket kritisk läsare och har lätt att lägga ifrån mig en bok. Om den inte faller mig i smaken efter ett tag blir den totaldissad. Flyga Drake har lotsat mig genom 250 sidor inom loppet av ett dygn. Jag vet inte hur många år sedan det var som jag verkligen satte mig ner och koncentrerade mig på handlingen. Lät boken ta överhand. Boken har egentligen bara en enda svaghet - och det är jag. Jag är inte insatt i Afghanistan, kriget som utspelade sig där (10 år innan jag var född), islam eller afghanernas traditioner. Varje sida kantas av flertalet arabiska ord, ofta kopplade till islam. För att inte babbla på i onödan - om Flyga Drake ska bli den fantastiska bok som alla säger att den är - bör man vara insatt i islam innan man läser den. I övrigt, jag blir deprimerad. De första sidorna i boken var glada och postiva... men därefter har det bara gått utför. Hela tiden. Med 100 sidor kvar att sluka hoppas jag verkligen att den om möjligt, på något sätt, eventuellt skulle kunna sluta lyckligt.

Fröken Svart och Tant Brun. För stunden sover de gott i soffan bredvid mig. Det vore en lögn att säga att de sov lugnt och fridfullt. För det gör de inte. I alla fall inte Diva. Hon snarkar, har gjort sedan hon var valp, och det lär hon fortsätta med.
Jag och Lilo har äntligen kommit igång med lydnaden igen. Vårt fria följ som för ett tag var helt dött har äntligen blivit riktigt fint igen. Lösningen den här gången heter "Råland 5" och är min femte upplaga av "boll i snöre". Det perfekta sättet att belöna hund på! För att inte ge bloggen ett om möjligt ännu mörkare sken, avstår jag från att berätta vilka hemska öden som drabbade Råland 5:s föregångare.
Imorgon ska Diva iväg på rallylydnadskurs, gång 2 av 7. Därefter ska mor och jag troligen ta en sväng in till "stan" (=Linköping) för att lära Lilo veta hut. Nävars, vi ska träna på hundmöten. Jag lovar att inte slå henne, använda el eller stackel, strykjärn eller stekpanna.

Igår rasade hundarna av sig på gärdet. För en sekund fokuserade jag på fel sak; och helt plötsligt hade Lilo stuckit fram till en golden retrievertik. Det gick bra, golden gjorde lite lekinviter och Lilo betedde sig inte illa åt överhuvud taget. För att inte Tant Brun skulle ta upplevelsen på fel sätt stod jag och var skitglad 20 m bort. Klappade händerna, tjoade glatt och vände mig om. Bad den gamle mannen som höll i sin hund att schasa bort Lilo med handen. Han hörde inte vad jag sa, utan pratade milt med Tant Brun och strök henne över ryggen. När diverse hundar (se; Fröken Svart och Tant Brun) var infångade i koppel bad jag om ursäkt. Tack och lov var han inte arg, och under pratstunden fick Lilo chansen att sitta ner och bara vara. Det behöver hon.

För att tonåringen inom mig ska få utlopp för sin glädje - jag tvingade mor min att se på "Pride and Prejudice" igår ("Stolthet och fördom" på svenska). Jag blir alltid så fånigt glad av den filmen. Älskar de där fyndiga replikerna som bjuder till skratt, det gamla engelska språket som fascinerar mig (gissa varför mina inlägg alltid blir så långa? Kan inte sluta låta språket flöda fram över skärmen...) och Mr Darcy. Jag vet. Karl'n är säkert närmare 20 år äldre än mig. Men visst är han snygg? Matthew McFadyen.

Det suger i valptarmen..

Ja, finns det någon som kan motstå valpar?
Nåväl, anledningen till rubriken grundar sig helt och hållet efter mina upplevelser på praktikplatsen. Tre veckor i våras, och några veckor nu på höstkanten spenderas hos Fritt Följ, en liten hundklubb som ligger utanför SBKs regi i Linköping. För att göra en snabb sammanfattning - bästa praktikplatsen jag varit på (varpå jag valde att återvända...). Små grupper med bred blandning av diverse raser/blandraser och mycket kompetenta hundinstruktörer!

Mina erfarenheter från Labbas valpkurs/grundkurs som jag gick för några år sedan är väl inte särskilt positiva. Trots att mjuka metoder ligger i tiden fick jag lära mig hur jag skulle hantera strypkedjan på bästa sätt (dvs, hur jag skulle slita för att få bästa möjliga verkan... på hundens bekostnad). Ingenting jag skulle använda mig av i dagsläget direkt.

Jag blir så glad av att vara med på Fritt Följs hundkurser, det är en trevlig och lätt stämning, kursdeltagarna är ambitiösa och kämpar på... och det myllrar av mängder med trevliga hundar!
Det är många som snöar in sig på en hundras, men jag erkänner att jag aldrig skulle kunna hålla mig till en ras hela livet. Mitt intresse och nyfikenhet för olika raser är för stort.
När jag skulle börja på skolan ville alla i min närhet att jag skulle skaffa labrador. De ansåg att det var en "lätt och snäll" hund. Jag är övertygad om att de flesta labradorer är snälla (sedan kan vi ju diskutera hur lätthanterliga dessa människoälskande bjässar är).
Nej, labrador var inget jag var intresserad av. Istället lockade dalmatinern med sin smäckra kropp och spännande mentalitet. Ett envist matvrak som lurar matte på allt hon äger och har och sedan sitter med huvudet och stirrar nedlåtande. En sån ska jag givetvis ha!
Jag älskar dalmatinern. De skänker mycket glädje och kräver mängder med tålamod (baserat på Lilo och Kastor...).

Dock, måste jag nog erkänna att man fastnar för mängder av hundar när man praktiserar på en plats som Fritt Följ. Tyvärr. Utöver de hundraser som jag suktat efter under en längre tid tillkommer ännu fler...
Och tja, då suger det i valptarmen...
De kurser jag huserat på senaste tiden har varit just valpkurser x 3. Mycket frustrerande. För att kunna hantera de situationer man utsätts för då en valp tittar på dig med stora ögon handlar om att dra upp alla jobbiga negativa sidor med valpägandet;
Söndertuggade möbler, behov 1 + 2 på golvet, pip, tidiga morgnar (= jobbigaste punkten för en trött tonåring som jag). Och... de negativa punkterna uppväger aldrig de positiva. Punkt.

Jag vill skaffa valp. Gärna nu. Med detsamma! Det kommer inte att ske inom ett par år. Jag accepterar fakta. Man får se det positiva med det hela - jag får världens möjligheter att sätta mig in i olika hundraser och hitta bra kennlar. Med det sagt betyder det inte att nästa hund också är en dalmatiner... fast en västgötaspets skulle inte sitta fel, eller en lapsk vallhund, bullterrier, weimaraner, curly coated retriever, faraohund, greyhound, irländsk varghund, griffon brabrancon, grand danois...
(Bli inte rädda för den vida spridningen av raser; de kommer hamna i olika skeden av mitt liv).

Inte nog med valpkurserna - jag ska utsätta mig för att åka till Lilos uppfödare och hälsa på hennes valpar som råkar vara i sötaste åldern. Vad pysslar jag med? Självplågeri?! (finns det ett ord som heter så?).

Just det - Diva började på rallylydnad idag. Jag har intalat mor min att instruktörerna på Fritt Följ är så bra att hon bara "råkade" anmäla till 3-4 kurser vid samma tillfälle. Dock jobbade min mor idag så jag fick åka dit istället tillsammans med min icke hundintresserade moster. Inse hur rallylydnad ser ut för en utomstående? Jag är förvånad över att hon inte skrattade hysteriskt/hånfullt de två timmar som spenderades framför diverse skyltar med uppmaningar.

Jag blir så sugen på att gå kurs med Lilo, men har inte hittat någon i Forshaga som lockar...
Jag vill ha ett mål att sträva efter, och för att hitta motivationen till det skulle det vara skönt att träffas i en grupp där man kan få lite konstruktiv kritik på sin träning. Hittade iofs en kurs i tävlingslydnad, men eftersom Lilo blivit så tråkig mot andra hundar vill jag jobba med det problemet innan jag lägger all fokus på någonting annat.

Inkontinenta Tant Brun

Notera att siffrorna kanske inte stämmer, men jag har för mig om att det är något i stil med;

50% av alla tikar över 10 års ålder drabbas av juvertumörer
3-4% av alla tikar som kastreras drabbas av inkontinens

Innan Lilo har fyllt fyra år har hon dragit på sig två juvertumörer - varpå jag väljer att kastrera samtidigt eftersom hon haft så jobbiga skendräktigheter då hon mått riktigt dåligt (sista skendräktigheten bäddade hon sönder ett 15-tal lakan och tuggade sönder 4 kontroller, en bärbar telefon - samt min mobil då hon lämnades ensam i några minuter...). Givetvis går hon och blir inkontinent ett tag efter ingreppet!
Egentligen borde jag inte bli ett dugg förvånad; inte med tanke på att min hund under de två åren jag haft henne lyckats dra på sig de mest möjliga - och omöjliga åkommor.

Jag har inte brytt mig särskilt mycket om hennes senaste "sjukdom" då varken jag eller Lilo störts av det. Hon har droppat lite när hon hoppat upp och ner i möbler och ibland då hon kommit in från promenader eller precis har kissat. Lilo verkar inte vara medveten om sin lilla blöta vana - och eftersom jag aldrig sett att hon skämts för det; har det inte varit värre än att jag skurat golvet lite oftare än vanligt.

Jag vet inte om det var tillfälligt, men igår gick hon och droppade mycket mer än vanligt. Vi såg på film på kvällen, Lilo låg på rygg i mitt knä - och helt plötsligt blev det alldeles vått längs med ena byxbenet. Jag reagerar inte nämnvärt, och Lilo sover vidare. Går och byter byxor (äsch, de skulle ändå tvättas) och placerar åter igen sömnig dalmatiner i knät. Det tar några minuter, sedan blir mina byxor ännu blötare...
Jag släpper ut hunden och byter byxor... igen. Därefter blir en miserabel Tant Brun bannlyst till golvet. Lagom jag går och lägger mig finner jag ännu en blöt fläck i sängen... byter lakan och lägger sedan en handduk i sängen som Lilo kan droppa ner. Vaknade dock i morse av att Tant Brun flyttat på sig under natten. Istället för att ligga på handduken, låg hon med huvudet och kroppen under täcket ner mot fotändan och rumpan placerad vid mitt ansikte, som givetvis fått sig en alldeles egen huvudkudde... toppad med ännu en liten kissefläck ^^'

Antar att det får bli ett veterinärbesök framdels (ska ändå dit då Kastor smittade Lilo med noskvalster). Jag tycker det har hållt sig på en lagom nivå, där ingen av oss brytt sig (Lilo reagerade inte över huvudtaget igår när hon kissade ner mig heller), men fortsätter det som igår blir det inte roligt. Jag är väl i grund och botten lite anti medicinering. Tycker det är tråkigt om jag ska behöva stoppa i henne medicin resten av hennes liv pga lite kiss. Är inte risken att hon går och blir resistent mot något?

I övrigt är jag helt slut i huvudet. Håller just nu på med intensivkursen för körkortet och allting bara snurrar i huvudet. Började i måndags, och fyra dagar senare har vi gått igenom rubbet och jag har haft dubbellektioner i körning varje dag...
Jag kan ju konstatera att folk i Linköping kör som idioter! Idag fick jag slänga mig på bromsen åtskilliga gånger då framför allt bilister hittade på egna regler. Aja, har i alla fall fått mycket beröm för att jag har huvudet på skaft och tar hänsyn till alla risker (och tur är väl det...). På tisdag är det halkbanan och både teori samt körning är inplanerad till September. Gissa om jag längtar efter den där rosa lappen?!